Det finaste man har sätter man på bordet

Ranbogården uppfördes ju av engelsmannen och manufakturisten Stephen Bennet på 1740-talet. Han var tidigare kollega med potatiskungen Jonas Alströmer och Ranbogården kom därmed att bli bland de första att odla potatis i Hälsingland. Som direktör vid Flors linnemanufaktur i Mo så fick potatisen också en snabb spridning i bygden. Eftersom giftfri odling var en självklarhet på den tiden så blev det ett gott, viktigt och hälsosamt kosttillskott för många.

Föreningen Närjord startade potatisuppropet våren 2020 till minne av potatisupproret för drygt hundra år sedan 1917, delvis för att eventuell påverkan av Covid-19 på livsmedelsförsörjningen i Sverige då fortfarande var oklar men också för att belysa att fler borde börja med hållbart, lokalt, småskaligt, ekologiskt producerade livsmedel och att ännu fler bör stödja detta genom att välja sådana produkter. Potatis är idag tyvärr ett av våra mest besprutade livsmedel, men för oss på Ranbogården är det fortfarande självklart att all odling ska vara giftfri även om det kräver mer arbete.

Lyckligtvis så börjar allt fler delar av samhällets styrning inse problemen med människans ohållbara storskaliga påverkan på vår planet med klimatförändringar och gigantisk förlust av biologisk mångfald som följd. Länsstyrelsen i Gävleborg startar nu i vår t.ex. kurser i småskalig ekologisk grönsaksodling och även ekologisk odling av perenna grödor. Kurserna ges av två av Sveriges kunnigaste inom dessa områden.

Hursomhelst så hoppade vi på projektet potatisuppropet och tyckte att en hektar blir väl bra… innan vi insåg hur mycket potatis det innebär. Dessutom strulade den tilltänkta utrustningen, men vi fick hjälp av Alvar med kupning och hittade Lars-Åke Magnusson i sista stund som efter en regnig start hjälpte oss få upp de sista raderna den 15 november – Den gamla bondepraktikan anser nog att det vore ett skämt att ta upp potatis i Hälsingland vid den tidpunkten… det är nog första gången vi uppskattat klimatförändringens alltmer nyckfulla vädervariationer.

Vi hjälpte till att justera en 90 år gammal potatissorterare och tillbringade sedan mellandagarna i flygets gamla bergrum under västra berget med att sortera våra 10 ton potatis medan vi lyssnade på klassisk julmusik – en upplevelse utöver det vanliga som fler borde få prova.

Sen satte vi oss in i vilka regler som gäller för att få sälja potatis till olika aktörer, vilket var en sorglig historia – vissa fraktar skalad potatis vakuumförpackad ifrån Småland för att kunna klara reglerna för skolkök.

Men med godkända påsar och informationsstämplar på plats är vi nu redo att dela med oss av världens godaste potatis – man blir lätt lite partisk när man pysslat om alla de små liven i så många steg. Solist är en relativt ny potatissort som blivit populär bland yrkesodlarna i Sverige. Tack vare sin goda smak och släta skal (litet svinn) är den även en favorit hos restauranger och blev dessutom ”Årets Potatis” hos Fritidsodlarna år 2013. Kokegenskaper: Fast.

Ni hittar vår potatis hos lite olika handlare i trakten, men för att eventuellt minimera transporter så kommer vi också ge möjligheter att köpa 3-kilos påsar, eller säckar med ca 30 kg, på ytterligare några platser enligt lista nedan:

Sortiment:

Påse 3 kg för 60 kr (20 kr/kg)

Säck: Ca 25-35 kg (15 kr/kg)

Betalning sker med Swish

Utlämningsställen:

Mo – Ranbogården, potatisbod på parkeringsplatsen vid väg 50

Påsar – drop in dagligen kl 8-18.

Säckar – utlämning varje fredag kl 8-18, förbeställning (av säckar) via sms senast tisdag samma vecka.

Söderhamn – Rådhustorget (Bygdens saluhall)

Påsar och säckar – utlämning torsdagar jämna veckor kl 17. Förbeställning via sms eller genom Bygdens saluhall senast tisdag samma vecka.

Bollnäs –Bygdens saluhall

Återkommer om detta blir aktuellt.

Förbeställningar till Annika: sms 0727-205 202 eller email: annika.karmhag.olsson@gmail.com

 Smaklig, nyttig och hållbar måltid önskar vi på Ranbogården.

 

Pusselbitar faller på plats

Plöja gick väldigt smidigt och grovharvningen likaså… det tog Gunnar med stor-traktorn. Sen tog vi över och finharvade och sådde med hästen Brux spänd framför gamla hederliga redskap för ändamålen. En mycket trevlig upplevelse, speciellt som allt gick som man hoppades och allt växer på som det ska. Men sen då?

Det är förvisso fortfarande flera veckor kvar innan nästa steg i processen spannmålsodling tar vid … men har man aldrig gjort dessa steg tidigare så är det kanske hög tid att börja bli lite stressade nu. Till att börja med så är det långtifrån självklart för oss hur en spannmålsåker som är för stor för lien men för liten för dagens skördetröskor borde skördas. Samma frågor gäller förstås alla de efterföljande momenten kring torkning, tröskning och rensning.

Det är inte ofta som praktiska utmaningar löser sig av sig självt, men med goda vänner så kan man gå där och fundera och så kommer det en skänk ifrån ovan, i detta fall i form av ett telefonsamtal från Annika Sahlin, spannmålsodlare i Söderala, och ovärderlig mentor för oss. Annika hade just sett ett rensverk till salu på Variant Bergviks loppis. Som ni kanske märkt så är det inte så många av dessa i omlopp nuförtiden så då gäller det att agera. Nu står maskinen på sin kommande arbetsplats här på gården, inspekterad och torrkörd av Julia och Ebba. Det är en Valla modell no:2. År 1883 så började fabrikör August Olsson i Valla, Sköldinge socken utanför Katrineholm att tillverka så kallade kastmaskiner för att ersätta den manuella metoden att kasta upp/iväg tröskad säd för att med luftmotståndets och gravitationens hjälp skilja ”agnarna från vetet”. Med tiden började han även tillverka dessa mer avancerade rensverk som populärt kom att kallas Vallaharpor. De består av en handvevad fläkt och tillhörande skakbord med ett antal såll av olika grovlek så att de olika fraktionerna hamnar i olika utkast och skilda ifrån de mest värdefulla, fröna, som man vill samla upp i ett särskilt fack. Verket kommer närmast från ett torp ute på näset i Mo men vem denna Carl Jonsson är som står inskriven före modellbeteckningen är ännu okänt för oss. Någon som vet?

Häromdagen skrev vi om backcasting, ett scenarieverktyg där man utgår ifrån ett framtida önskat slutmål och försöker sedan bakvägen hitta delmål som behöver uppfyllas på vägen för att man ska nå fram till slutmålet. Den här dagen kom alltså pusselbiten längst ut i processlinan på plats – rensmaskinen – och nu återstår ”bara” att hitta pusselbitarna i den framförvarande processlinan. Närmast på tur om vi stegar bakåt så står en stifttröska på önskelistan. Så medan vi fortsätter att jobba med de vanliga uppgifterna på gården så hoppas vi att ni nu börjar leta igenom lador och längor efter en dylik och sedan ringer oss, så vi kan lägga nästa bit i pusslet… vi har ju inte hela sommaren på oss!

Om vi binder ihop scenariot med lite forecasting så har vi förstås den lilla detaljen i början av processen – att skörda och binda kärvar för torkning. Där har Brux matte Eva lovat att vi återigen kan räkna med Brux fantastiska och charmiga hästkraft och deras gamla slåtterbalk. Det löste ju med ett trollslag nästa steg i pusslet från andra hållet. Då behöver vi bara gå efter och binda ihop kärvarna för hand…eller… utvecklingen har visst gått framåt… vi fick nyss tips om de möjligheter som hästredskapet ”självbindare” erbjuder. Precis som namnet antyder så handlar det om en vidarutveckling av slåtterbalken där en tillsats även binder kärvarna – snäppet än mer fantastiskt. Vi låter denna pusselbit få mogna lite i tankarna – passar den i vårt pussel? Eller börjar utrustningen bli så tung att vi är på väg till oljeberoende hästkrafter igen? Målet måste ju ändå vara att energin för att producera mat är mindre än den energi som vi får i oss genom maten – annars så måste vi ta till yttre energikällor eller dö – har ni tänkt på det? Så är det inte idag. Dagens mat kostar mycket mer energi att producera än den ger oss. Det var okej så länge vind- och vattenkraft stod för malandet och veden för uppvärmning – åtminstone så länge mer ved växer upp än vi bränner – men sen kom oljeberoendet. Där skenade det iväg helt galet.

Det pusslet vi alla lägger nu måste vara helt utan fossila bränslen. Ofta när släkten ses under julen och det stora pusslet ska läggas så hittas den där sista pusselbiten någonstans gömd under mattan när det närmar sig 12-slaget och alla har börjat ge upp hoppet för att lösa det. Det är väl typiskt att det alltid ska behöva bli i sista minuten. Hoppas verkligen att ni alla vill hjälpa till att hitta de sista bitarna i det gemensamma världspusslet innan det är för sent.

Forecasting och backcasting om Garbanzobönor i Mo

Framtidsstudier är ett viktigt verktyg för att kunna förutsäga, analysera och bättre förstå hur framtidsutvecklingen kan påverka det samhälle vi lever i idag, även om alla förutsägelser förstås har sina svagheter eftersom de alltid begränsas av våra nuvarande kunskaper såväl teknologiskt, politiskt, filosofiskt, psykologiskt osv. När man försöker sig på förutsägelser om hur framtiden och samhällen kommer att utvecklas så brukar man prata om några grundmodeller som man följer och som kan indelas i tre grupper utifrån vilken fråga de avser att besvara: förutsägande: troligt scenario – Vad kommer att hända?, utforskande: möjliga scenarion – Vad kan hända? eller transformativt: önskvärt scenario –Hur kan vi göra så att det vi vill ska hända?
 
Det absolut vanligaste sättet att förutspå framtiden är forecasting som tillhör den förutsägande gruppen, och är något vi alla använder oss av hela tiden. Utifrån historiska och nutida data, erfarenheter och trender så drar vi slutsatser om hur stort och smått kommer förändras i vår framtid. Inom allt ifrån umgänge, värdeutveckling på bostaden till hur hungriga vi kommer vara efter ett träningspass så bygger vi bilder av hur framtiden ter sig utifrån våra erfarenheter. Inom stadsplanering gör man givetvis likadant för t.ex. trafikering i ett nybyggt bostadsområde där man kan titta på tidigare liknande exempel. Denna metod siktar som sagt på det troligaste utfallet. En svaghet är att den kan vara själuppfyllande. Bygger man tex vägar för att man tror att biltrafiken kommer att öka i området så blir det lättare att komma fram där och trafiken ökar därmed.
 
I scenarieanalys som tillhör gruppen utforskande metoder så låter man ett antal möjligheter eller trender växa fram ur nutiden och inom givna begränsningsramar för att sedan jämföra och strategiskt utvärdera vilken som är mest önskvärd.
 
Backcasting är ett scenarieverktyg som räknas till de transformativa metoderna då de utgår ifrån ett framtida önskat slutmål, en vision, och försöker sedan bakvägen hitta delmål som behöver uppfyllas på vägen, eventuellt i olika scenarion, för att man ska nå fram till slutmålet. Det används ofta med fördel där problembilden är komplex och nuvarande trender är del av eller i sin helhet utgångspunkten för problemet. Den uppsats som vi tittade på, och sammanfattade i gårdagens text, ” ”Framtidsscenarier för en levande och hållbar landsbygd i det klimatneutrala Sverige” var av den här typen där levande och hållbar landsbygd i ett klimatneutralt Sverige är visionen. Vi stoppade ju med en cliffhanger mitt i för att hålla er på halster och avslutade ju istället med vår enkla standardlösning att fler börjar med fossilfri agroekologisk odling och att resten stödjer det och alla går över till fossilfri hållbar konsumtion så blir alla lyckliga. Det ska ju bli intressant och se om den analysen kommer fram till samma sak.
 
Under tiden kan vi titta på ett exempel på utforskande scenarieanalys som ni hittar på nätet. Forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU tog 2011 tillsammans med forskare på Stockholms Universitet och Chalmers Tekniska Högskola under ledning av Totalförsvarets forskningsinstitut fram ”Fem framtidsscenarier för 2050 – förutsättningar för lantbruk och markanvändning”. Man identifierade åtta faktorer som påverkar matproduktionen: befolkningstillväxt, maktförhållanden, ekonomisk utveckling; klimatförändringar, resurstillgång, energiförsörjning; utveckling/spridning av teknik samt konsumtionsmönster. Alla dessa kunde anta ett antal (3-6) olika möjliga värden och sen studerades möjliga kombinationer av dessa i fem möjliga scenarier, alla inom begränsningsramarna men ända så vitt skilda som möjligt, på global- respektive europanivå. De fick namnen: En överutnyttjad värld, En värld i balans, Ändrad maktbalans i världen, Världen vaknar upp och En fragmenterad värld.
 
När man läser dessa så slår ju direkt ens egen forecasting igång och man börjar genast analysera sannolikheten på dessa utifrån sina egna kunskaper och erfarenheter från historiska och nutida trender. Mycket obehaglig läsning där man inte känner att någon kan uteslutas och där givetvis bara en är önskvärd. Den är dock mycket nyttig läsning då den får en att inse vad dessa pålästa forskare på erkända institutioner ser som ungefär lika möjliga scenarion och då förhoppningsvis får läsaren att vilja ta fasta på visionen ”En värld i balans” och sedan backcasta för att se vilka förändringar man själv kan göra för att lösa knutarna på vägen för att detta scenario ska bli den som vi och våra barn får uppleva.
 
I alla scenarion så medför klimatförändringarna ökad torka i Medelhavsområdet så att odlingsarealen i Europa förskjuts mot norr och öster. Så oavsett hur det än går i verklighetens framtid så känns det som en lågoddsare att börja försöka odla förädlade växter som både är anpassade för ett varmare klimat, långa ljusa nätter och som ses som planetär mat för att om möjligt styra mot ovanstående önskvärda scenario.
 
Så här på bilden ser ni våra första försök att odla en grönsak som Bennet troligen skulle forecastat som fruktlösa. Vi får väl se hur det blir med det och nu får ni se hur väl ni känner till denna växt.
 
5p: De flesta av oss känner denna protein-, fiber- och mineralrika och användbara ”böna” under ett helt annat namn.
 
4p: Ofta importeras de från Turkiet, där de trivs med värmen och solen så att odla dem i Hälsingland är naturligtvis ett vågspel.
 
3p: Medan man under de senaste tio åren förädlat fram åtta olika sorter av sojabönor som kan odlas upp till Mälardalen har vi inte hittat några förädlingsinsatser för dessa ärtor utan testar Yassers beprövade variant från Syrien… efter att först ha misslyckats med köpe-påsen från Ica.
 
2p: Nötaktig smak. Till skillnad från andra ärtväxter bidrar denna inte till att ”liva” upp jorden, utan uttömmer den i stället, med en s.k. allelopatisk effekt, så att andra växter, även ogräs, får svårt att växa där.
 
1p: Ofta huvudingrediens i Falafel, hummus, biffar, grytor, soppor, sallader, pastejer och dyker allt oftare upp som rostade snacks och även i mousse. Den har till och med använts som ett substitut för kaffebönor.
 
Nu följer vi alla på gården utvecklingen på mycket nära håll, och som hitintills ändå inger en viss försiktig förhoppning. Det tillsammans med vår generellt optimistiska attityd så har vår forecasting redan börjat placera framtidsbilder över hur vi från dessa rader innan hösten hunnit se både blommor och baljor och att ni ska få bli bland de första att få se dessa ärter växa fram färdiga ur Hälsinglands mylla med samma förvåning som samtiden i Mo för första gången såg de av Stephen Bennet medförda och framodlade potäterna växa fram ur precis samma jord för drygt 250 år sedan.

Odling – Behovspyramid i praktik

Sätta en hektar potatis kändes helt rätt när frågetecknen kring covid-19 var som störst i våras. Kan vi garantera att matförsörjningen kommer fungera om den kritiska odlingsfasen påverkas för mycket av sjukdom, reseförbud för utländsk arbetskraft, transport och logistikbrister? Att göra en insats då för att garantera ett större matförråd för fler och även göra en markering i att vi inte får ta vår mat för givet gjorde att vi självklart hoppade på initiativet ”Potatisuppropet”.

Det känns fortfarande helt rätt, men signalen med initiativet är fortfarande att alla bör tänka mer på hur vi driver och stödjer en lokal matproduktion. Tanken är inte att folk ska känna att ”vad bra att andra nu säkrar vår mat, så att vi kan köra skoter, flyga på nöjesresor eller spendera våra pengar på annan onödig och/eller överdriven fossil-, resurs- och energikrävande konsumtion – ofta driven av fossila bränslen i lågkostnadsländer. Den enskildes bidrag till miljöproblematiken med en sådan livsstil må var försumbar, men den sammanlagda påverkan på både miljön och den yngre generationens beteende är förödande när världen nu står på gränsen till så många överskridna planetära gränser, för då är vi snart där igen med skrämmande frågetecken i en ny kris, där folk egoistiskt börjar hamstra, och tömma hyllorna på nödvändigheter. Att det blev toalettpapper som fick den största efterfrågan när rädslan för varubrist dök upp i våras säger också en hel del om hur snett många prioriterar och uppfattar som det viktigast för oss idag.

Apropå behov så var det den amerikanske psykologen Abraham Maslow som 1954 färdigställde en modell av den hierarki/ordning hos behov som motiverar oss, dvs. styr vårt handlande. Den brukar ofta symboliseras av en pyramid där de starkaste och mest grundläggande behoven – Fysiologiska (mat, vatten, sömn, andning, skydd…) återfinns längst ned i den bredare basen. Därpå följer behoven Säkerhet (fysisk-, emotionell- & ”finansiell” trygghet, hälsa och välmående), Kärlek/Gemenskap (vänskap, social tillhörighet, intimitet) och Aktning (Självförtroende, självrespekt, erkännande respekt, status) och högst upp det, åtminstone initialt minsta behovet – Självförverkligande (mening, mål, syfte, nå inre potential).

Den översta nivån i hierarkin kallade Maslow för väx-behov och de fyra nedersta nivåerna för brist-behov som, om de senare inte uppfylls kommer att resultera i att man känner sig orolig och spänd – något som inte behöver synas tydligt fysiskt, förutom för de mest basala fysiologiska behoven.

Den mänskliga hjärnan är ju komplex och har flera processer igång samtidigt varför också drivkrafter från olika behov och nivåer kan samverka vid varje situation. Maslow pratade därför i termer om dominerande behov. Likaså menade han inte att ett visst behov måste vara helt tillfredsställt för att du ska komma ”högre upp” i hierarkin, varför beskrivningen i form av en trappa (som är väldigt vanlig) är en alltför stor förenkling. Pyramiden är bättre då den visar hur viktig stabiliteten i de nedre nivåerna är för att inte bli famlande på de övre när t.ex. några glipor uppstår i fundamentet. Samtidigt menade han att de olika behovsnivåerna kan minska i intensitet/sannolikhet i takt med att personen utvecklas lyckat på lägre nivåer, så att när man nått tillfredställelse på de undre nivåerna så blir självförverkligandet det dominerande.

Maslows modell har fått mycket stor spridning vilket talar för att de flesta känner igen sig i den. Det finns dock givetvis kritik mot den; att den är alltför enkel, inte går att verifiera empiriskt, inte tar tillräcklig hänsyn till stora individuella och kulturella skillnader, att många behov är mycket mer sammanvävda, att det saknas vissa behov t.ex. ”kontroll”, ”förutsägbarhet”, ”variation”, att tillfredställandet av ett behov ibland ökar behovet istället för att man går vidare osv. Vi kan dock nöja oss med att konstatera att vi, genom att titta på samtliga dessa behov, kan hålla med om att Maslow verkar fått med de flesta behov som vi tycker ger oss ett gott liv… och tittar vi igen så ser vi att det finns ganska få behov som egentligen talar för att mycket pengar och hög konsumtion skulle behöva stå för så mycket av vår strävan som de ofta gör.

Studier visar att ökad konsumtion, utöver grundbehoven, generellt inte ger ökad tillfredsställelse. Anledningen till att vi inbillar oss att det skulle göra det beror på ”anpassning” och ”social jämförelse”, dvs. dels att vi vänjer oss vid högre konsumtion och dels för att vi jämför oss med andra och tror att mer konsumtion kommer göra oss tillfredsställda. Generellt tror man att med ungefär dubbla lönen skulle alla ens drömmar kunna infrias… oavsett vilken nivå man ligger på innan. Så fort den högre nivån nåtts så har dock önskenivån skjutits uppåt.

Hur många är det som inte känner att de jobbar ”hela dagarna”, och sedan bara orkar lägga extra tid på stimulanser som bara distraherar hjärnan istället för att riktigt ta tid med de relationer som borde komma närmast efter att de basala och primära behoven är uppfyllda. Vi lägger allt mindre pengar på vår mat, subventionerat av miljö och dåliga arbetsförhållanden utomlands, för att kunna kompensera dessa tillkortakommanden med att unna oss lite extra, självförverkligandet som sedan aldrig verkar ge oss den tillfredsställelse som vi hoppades på. Om vi då betänker att många idag lägger majoriteten av sin extra energi, tid och inkomst på översta nivån medan basen krymper alltmer så blir illustrationen, med en upp-och-ned vänd pyramid balanserandes på en spets en intressant bild av hur instabil vår tillvaro är, vilket kanske kan förklara hur många indikatorer på välbefinnande i vårt samhälle… inte har ökat sedan 1970-talet, som var den mest jämlika perioden i Sverige. Istället syns en ökning av bland annat fysisk- och psykisk ohälsa, droger och ensamhet.

Att odla sin egen mat ger möjlighet till att bygga hela Maslows pyramid med högsta prioritering på basala och primära behov, men också meningsfullt umgänge med vänner för livet, som här med att få hjälp av sin granne när man inser att man tagit sig vatten över huvudet, som kommer till undsättning, utan luftkonditionering i värsta sommarhettan, när han ser att vi inte hunnit med att kupa potatisen. Gissa om Alvar efter detta för all framtid äger vår fulla aktning, respekt och vänskap samt att vi vid middagsbordet med egen mat ser en mening, mål och syfte med vår strävan att nå vår inre potential.

Linser under linsen

Kommer ni ihåg hur vi skrev att en stor studie visade hur både vi och planeten skulle må bättre av att vi åt mer baljväxter, eller mer korrekt – ärtväxter, och att vi därför, med Yassers erfarenhet av dessa och hans hjälp kände oss redo att testa att odla mer av detta. Här ser vi nu hur distinkta rader med små linsplantor sticker ut ifrån det mer stokastiska spridda, men i dagsläget förvisso lika rikligt förekommande, ogräset. För två veckor sedan såddes röda, gröna, rödorange och pastellrosa linser i långa rader på åkern för första gången med väldigt diffusa förväntningar. Men nu, när det första hindret passerats genom att groddarna faktiskt satt fart och brutit ytan så är det väl dags att börja höja dessa. När vi läser om den rödorange korallinsen Rosanas ”smöriga arom med inslag av solroskärna och nötter med lång eftersmak” så är det nästan så att man redan börjar förutsätta att man snart kommer att få provsmaka den och sedan fortsätta njuta av dem på höstens middagstallrikar. Till skillnad från de vanliga röda linser som finns att tillgå i affärerna och som lätt riskerar att koka sönder vid tillagningen så har korallinsen ett tunt skal vilket bidrar till en fastare konsistens.

Detsamma gäller en annan lins med ett mer fornnordiskt klingande namn. Den fortsatt starka trenden med mer vegetarisk kost har gjort att allt fler odlare på Gotland har återtagit en mycket gammal tradition med Gotlandslinsen. Den fanns i stort sett på varenda gård ända fram till slutet av 1800-talet, men när jordbruket började rationaliseras allt hårdare så försvann den från åkrarna. Tur nog så fanns det ett antal framsynta entusiaster som bevarat den på sina små täppor. Nu med nya mattrender kring närodlat, proteinrik och nyttig mat så hittar den tillbaka och upptar alltfler hektar innan de hamnar på matborden, inte minst vid restaurangerna i Stockholm – eftertraktad för sin unika smak och höga näringsinnehåll. Så den måste vi ju prova.

De linsformade fröerna har inte fått sitt namn från den, till formen, snarlika optiska linsen i t.ex. en kamera medan det omvända dock är helt sant och med spridningen av dessa, och kommande, avbildningar av linser genom linsen, odlade i Mo, så hoppas vi att Hälsingland i en snar framtid blir omtalat både som linets och linsens landskap.

Frön får hoppet att spira

Man vet att man fortfarande har mycket av stadsbon kvar i sig och en bra bit kvar till riktig bonde, då man fortfarande blir rejält förvånad över att saker faktiskt växer upp där man bara stoppade ner några torra små frön. Otaliga gånger har vi, sedan vi började odla grönsaker, blivit rejält överraskade när den ena grönsaken efter den andra plötsligt bara ligger där i trädgårdslandet. Det är ju naturligtvis vi som sått fröna och satt ut de små plantorna men då ofta med endast en väldigt vag förhoppning om utkomsten eller föreställning om dess utveckling. Ofta sådde vi i början alldeles för många frön eftersom vi varken vågade tro på någon större grobarhet eller kunde förlita oss på att våra fingrar skulle vara tillräckligt gröna för att ta hand om eventuella överlevare. Kanske var det just därför som glädjen och fascinationen över situationer med det plötsligt spirande livet förblir oförglömliga… som till exempel den morgonen då ett litet men tydligt knutet vitkålshuvudet överraskade oss i bladverket eller den kvällen då alla de vita små molnlika blomkålshuvuden dök upp i den mest undanskymda delen av grönsakslandet som vi hade försakat och trodde var förlorat. Tillväxttakten och även med den snabbhet som grönsakslandet omvandlas under sommarveckornas ljusa nätter gör det svårt att inte bli en hängiven grönsaksodlare efter dessa slags upplevelser. Men nu efter tre år med många lyckade födslar så borde vi ju fått upp tilltron på det magiska i de små liven och börja ta utvecklingen mer för givet och med mindre fascination… kan man tycka.

Men det här var ju nytt… och större. Den här gången, förra onsdagen, hade vi ju satsat så många gånger fler frön på så många gånger större yta med så många gånger mindre gröna fingrar. Vi kunde ju inget om att så säd – oansvarigt kan man tycka på den fina matjorden, alla de markförberedelser som våra vänner hjälpt oss med och hästen Brux tunga slit med den gamla såmaskinen. I tre dagar gick vi nu där och sneglade klentroget på fälten med samma initialt uppgivna känsla av ”vad var det vi sa” eftersom det bara var ogräs som vi såg började ge sig till känna på de nyss, av Gunnar, så vackert ren-harvade åkrarna. Övertygelsen om att det minsann inte skulle bli någon säd att tala om i ogräsdjungeln var närmast total då det efter ytterligare några dagar fortfarande inte fanns några tecken på organiserad odling.

När Julia därför den här kvällen uppmärksammade oss på hur det sena svepande kvällsljuset från solnedgången i väster plötsligt framställer ett tydligt mönster av långa rader av små men prydligt uppställda skinande små gröna riddare mot den mörka bakgrunden så trodde vi knappt det var sant. Dom kom till sist till vår undsättning. Redan dagen efter så var det så tydligt även i fullt dagsljus att det inte gick att tveka längre. Det som vi tidigare uppfattat som ett begynnande ogräskaos hade ordnat upp sig och tagit an den första synliga transformationen mot ett fält av moget Dalavete… på bara tio dagar! Det är nog lätt att förstå att vi nu också är hängivna spannmålsodlare efter denna uppenbarelse.

Endast under de senaste 11 000 åren har klimatet varit så ”snällt” och förutsägbart runt jordklotet att vi så här enkelt kunnat och vågat satsa en ansenlig del av tidigare skörd och mycken möda därtill och ändå kunnat lita på att naturen sköter resten och ger oss tillbaka så många gånger mer. Enligt den absoluta majoriteten av ledande forskare som har fakta, och ser helheten i dessa komplexa frågor, anser att vi bara har 10 år på oss för att garanterat kunna vända den nuvarande negativa utvecklingen och inte kastas långt ut ur det här stabila klimatet, som är det enda som vi vet säkert kan försörja våra samhällen som vi känner dem idag. Sen finns det ett antal människor som säger att det är fake news, men de har inga fakta att presentera.

Vad är vi beredda att satsa för att denna omställning ska kunna genomföras. Vilka frön är vi beredda att låta gro i oss och även sprida till andra för att den första synliga transformationen mot ett mer moget hållbart samhälle ska börja skönjas i alla vackra solnedgångar framöver. Har vi råd att inte satsa? Så frön och låt hoppet spira!

Ny giv gäller. Satsa på säkra kort och chansa på de osäkra

Apropå den stora studien som vi igår hänvisade till, den gjordes av The EAT-Lancet Commission och publicerades i den högst renommerade medicinska tidskriften The Lancet 2019. De har som nämndes sammanfattat vad en stor mängd studier som kopplar hälsa till diet kommit fram till är bäst för oss i matväg. Utifrån den har ytterligare en sammanfattning gjorts för att visa hur den rapporten ska betraktas ur ett nordiskt perspektiv.  Dels så visar de att vår nuvarande kost har en stor negativ miljöpåverkan med t.ex.

  • Nära tre gånger högre utsläpp av växthusgaser än målet.
  • Kräver cirka dubbelt så mycket jordbruksmark jämfört med målet.

De förändringar som krävs där stämmer lyckligtvis överens med de förändringar som också innebär en hälsosammare kost. För att minska hälsoproblem som övervikt och fetma (nästan hälften av den vuxna nordiska befolkningen lider av det), diabetes och hjärt-kärlsjukdomar så behöver vi:

  • Dra ner sockerintaget med några teskedar varje dag.
  • Äta mindre av livsmedel med högt saltinnehåll och mättat fett.

För att ytterligare förbättra hälsan i övrigt och minska vår miljöpåverkan så bör vi också t.ex.:

  • I genomsnitt lägga till minst en extra portion grönsaker (ca 100 g) till sin kost varje dag.
  • Minska intag av rött kött (nötkött, lamm, fläsk). Svenskarna äter cirka 4-7 gånger mer än rekommendationen. Cirka 3-6 portioner rött kött per vecka behöver bytas ut mot rätter med växtbaserade proteiner.
  • Tiofaldiga vårt intag av baljväxter och nötter för att nå en rekommenderad nivå

Samtidigt så är det otroligt viktigt att gynna den biologiska mångfalden i Sverige vilken ökar med betade öppna hag- och ängsmarker varför vi alltid bör välja svenskt kött för återstående portioner. Så långt är det ju mest svart på vitt och lätt att veta hur man ska fortsätta satsa.

Den sista punkten ovan är dock intressant. Vi har ju nästan inga traditioner kvar i Sverige för dessa livsmedel så SLU har fått bråttom att sätta upp testodlingar av detta på lämpliga platser för att minska importbehovet. Vi hittar således några SLU rapporter från försöksodlingar i södra Sverige där en del jordbrukare har kommit igång med odling, erfarenhetsutbyte och försäljning. En del av dem samordnar sina insatser genom Nordisk Råvara, ett företag som specialiserat sig på baljväxter som tidigare odlats under många århundraden i Sverige och som nu får en renässans, men de främjar också svensk odling av spännande framtidsgrödor som till exempel Quinoa. Även för jordhälsan verkar baljväxterna kunna bidra positivt där de förbättrar markens struktur och kan öka markens kolinlagring. De kan även minska ogräsförekomst och växtsjukdomar.

Den begränsade erfarenheten i Sverige idag innebär dock att det fortfarande inte finns speciellt mycket rekommendationer att gå på kring vilka av dessa man kan välja att odla var eller hur. Spännande, eller hur?… det måste vi ju därför testa på Ranbogården! Men vänta… Nackdelarna, då? Det osäkra kortet är att baljväxter bland annat är väderkänsliga. Odlingssäkerheten måste förbättras säger forskarna.

Men där har vi ett hemligt kort i rockärmen här på gården. Yasser har lång erfarenhet av att odla både linser och kikärtor i Syrien så han får ansvaret att bestämma plantavstånd och djup samt att med varm hand gömma dem i åkerjorden.  För att göra spelet ännu lite mer intressant och öka spänningen även hos Yasser så kastar vi in ytterligare ett par förutspådda framtidsgrödor, quinoa, och vår gamla trotjänare gråärten – okända kort även för honom. Så på baljväxternas spelplan på Ranbo är nu frågan om vi kommer att ha förlorat hela insatsen i höst… eller ska det bli full hand?

”Från ax till limpa… och mer”

Om ingen starkare anledning finns så blir SMHIs väderleksrapporter ofta avgörande för vilka gårdssysslor som ska prioriteras under dagen. Men från och med att gårdens åkrar harvades för drygt en vecka sedan så har högsta prioritet varit att få ner sättpotatisen och spannmålsutsädet i jorden så fort som möjligt och syftet med SMHIs prognoser har då egentligen bara bestämt hur snabbt vi måste jobba och hur långa arbetsdagarna ska bli.  Och närhelst regn åkt upp i sannolikhet på deras sida så har vår puls följt efter. Regn i kombination med de finharvade ytorna skulle snabbt kunna resultera i en cementliknande yta och effekten av harvningen gå om intet. Efter att under en vecka ha haft regnet som, en otydligt satt, ”deadline” gör att vi den här kvällen när regnet till slut kom och vi bara några timmar tidigare lyckats mylla ner de sista fröna i åkern känner en extra stor tillfredsställelse. Vi kan plötsligt pusta ut och ge oss själva lite tid att reflektera över de små korn och frön vi just ”begravt” och som det livgivande regnet snart ska hjälpa till att ”återuppstå”.

Under det senaste året har vi redan hunnit bekanta oss med flera av de nu sådda sädesslagen i samband med att vi lärt känna Annika Sahlin, spannmålsodlare av gamla kultursorter i Söderala. Bekantskapen med både Annika och de små kornen har vuxit till en mycket givande vänskap. Med avseende på det senare så står ett större antal 25 kilos säckar med de olika varianterna nu uppradade i förrådet.  Det är fascinerande att se hur skafferiet går i motsatt riktning. Med dessa viktiga ”grundämnen” lätt tillgängliga så har alla de olika små förpackningarna med halvfabrikat såsom mjöl, flingor, gryn, müsli, ris, bröd och pasta som tidigare fyllde upp skafferiet nu försvunnit och hyllorna gapar tomma trots att vår kost bara blivit rikare.

Med hjälp av en liten kvarn i köket maler vi för dagen de korn som ska användas till dagens brödbak och till eventuella bakverk, redningar, matning av surdegen, pajskal, pizzabottnar och pasta. Kvarnen klarar av att mala mjölet så pass fint att vi inte behöver sikta det utan kan använda det nyttigare fullkornsmjölet till allt vi gör – till och med till porösa sockerkakor. Det går också att välja grövre skorpsmula-liknande storlek för exempelvis panering.

De hela kornen blir en utmärkt grund för ”Ranbogröten”, där alla fyra sädesslag tillsammans med linfrö och krossat bovete blandas och läggs i blöt under natten för ett uppkok morgonen därpå. För en tid sedan ”tvingade” vår 13-åriga vän Aprilia sina föräldrar att be deras grannar att ta en extra sväng förbi Ranbo på sin väg söderut för att kunna leverera ett nytt lager till henne i Stockholm. Nu kan hon förgylla varje morgon under det närmaste året med en portion Ranbogröt – hennes absoluta favoritfrukost. En annan kompis, Hilma, jämnårig med Julia som också älskat gröten vid besök och som flyttat till London ringde och bad om receptet för att kunna klara sig längre på dagen i det stressiga storstadstempot. Hela korn av havre och korn använder vi också istället för ris och, skållade, även i brödbak.

Närings- och fiberinnehållet tillsammans med smakrikedomen bidrog nog till att spannmål under begränsade förhållanden utgjorde så pass stor del av våra förfäders kost och överlevnad. Fram till 1500-talet bestod kosten för jordbruksdrängar i Sverige till 70 %, och under 1600- och 1700-talen ända upp till 90 %, av spannmål. För en tid sedan skrev vi ett inlägg om kulturspannmål som framtidens mat – ur aspekten klimatförändringar – så nu kan vi ju här komplettera det argumentet även med hälsoaspekten. Vi ska inte gå så långt som till drängkosten på 1700-talet, men studier som kopplar diet till hälsa pekar på att vi svenskar bör öka mängden fullkorn i vår kost med hela 35 % till ca. 230 gram per dag vid ett dagligt intag på 2500 kcal.

Har inte ni också vid det här laget blivit lite nyfikna och vill bekanta er med dessa guldkorn? De finns till salu hos Annika i Skale skafferi och kvarn kan ni hitta hos t.ex. Bröd&Kvarn… sen kommer ni också varje morgon, från hela familjen, få höra bönen ”Giv oss idag vårt dagliga bröd… och mer!”

Hemläxa – fatta tömmarna

Julias mentor ringde igår och gratulerade henne på hennes examensdag… som vi hade glömt bort då vi avslutat de skolkurserna för mer än en månad sedan och Corona medgett ökat fokus på annat. Föga insåg han att Julia knappast växlat ned i kunskapsinhämtningen inför sommaren utan snarare fördubblat takten. I vår kurs kring ökad självförsörjning och mer hållbar matproduktion så stod ju sådd av säd medelst hästdragen såmaskin på schemat redan på onsdagen, men då månskensbönderna här på gården fick en förlängd laboration i potatissättning, då felsökning av laborationsuppställning visade sig vara det tunga momentet, som varade ända fram tills dess att någon släckte ljuset i lokalen och bara lämnade romantikbelysningen på. Eftersom det fortfarande är två meters distansering som gäller och man nu knappt såg vem som stod var så kallade vi kvällen för en dag. Så det blev förstås en extra hemläxa till igår.

Så efter lunch dök två av våra nya mentorer upp i trädgården. Vi har fortfarande svårt att inte känslomässigt kastas tillbaks till en annan tid då Eva och Brux trivsamt travande kommer in på gårdsplanen och sedan passerar under portalen in till trädgården där vi sitter och stärker oss efter förmiddagspasset. Brux fann sig snabbt till ro och började klippa gräset kring lunchbordet medan vi gick och monterade ihop skaklarna till den både vackra men även lite skrämmande såmaskinen ifrån International Harvester Company som etablerade sitt första dotterbolag för utländsk tillverkning i Norrköping 1905. För säkerhets skull spände vi den först bakom husbond och Brux fick vänja sig vid sidan om, men tur nog för husbond så blev den tillvänjningen kort eftersom Brux är lugn som filbunke och absolut inte låter sig skrämmas av några hundra kilo skramlande järnburkar på järnhjul.

Sen tog vi med Brux hjälp snabbt ifatt vad vi missat dagen innan genom att först så korn på den före detta utökade bilparkeringen. Våra förberedande vridprov med såmaskinen visade sig stämma väl med den faktiska åtgången, även om vi får ta tillbaka det där med att det bara är att smörja upp hundra år gamla maskiner och sen köra… det finns en hel del förbättringar som man kan tänka sig för framtiden och växtligheten kommer nog avslöja hur pinsamt inhomogent fördelningen troligen blev… givetvis bara på grund av utrustningen. Husbond som omedelbart lämnades i sticket av läraren som satte sig i skuggan, körde självklart spikrakt och spår-i-spår från första metern.

Det gick dock över all förväntan och mot slutet kändes som att vi verkligen var ett arbetslag med Brux som mycket lyhört verkade lärt sig kuskens önskningar, trots diverse felaktiga kommandon, och verkade till och med mån om att arbetet skulle utföras korrekt… en underbar känsla att få samarbeta med en så stark, pålitlig och förstående kamrat… vi vet vem vi har att tacka för utvecklande av den fina karaktären. Vi förstår hur hon kan känna sig så trygg att hon kan överlämna Brux tömmar till en fullkomlig nybörjare och själv gå och sätta sig på läktaren.

Tänk så otroligt nyttigt och effektivt det är att ta tag i ett helt nytt ämne, både teoretiskt och praktiskt för att kunna lära sig och förstå vilka förutsättningar och ramar som gäller… skaffa sig den helhetsbild som krävs för att kunna börja behärska det nya området och gradvisa förbättra sig. Ett område som kanske förr har tett sig oviktigt eller ointressant eftersom andra löste den uppgiften åt en. Som att odla vår mat. Eller ännu större, som att göra en omställning till nya livsförutsättningar då planeten visar sig ha gränser och ramar som vi inte har förstått tidigare. Hur ska man göra för att lära sig vad som krävs för att i solidaritet med alla andra människor som sitter i samma båt förbättra sig och börja göra mer rätt för att vi ska kunna stoppa den utveckling som ger oss en oerhört mycket svårare miljö att leva i om vi inte lyckas. På samma sätt förstås… vi kan inte sitta still och hävda att andra har gjort fel beslut och kräva att andra måste bättra sig för att man själv ska kunna leva vidare på ett för planeten ohållbart sätt. Som industrination så har vi inte bara en betydande del av den historiska utvecklingen på vårt samvete utan vi som har en månadsinkomst på över 10 500 kr efter skatt tillhör världens rikaste 10 % som står för hälften av den skadliga verksamheten och vi har också bäst förutsättningar att kunna göra något åt det. Vi lever i en marknadsekonomi som styrs av efterfrågan… vår efterfrågan… så det är upp till oss att efterfråga rätt saker. Vi kan inte bara skylla på politikerna som inte tar tag i det eftersom de måste ha mandat från folket för att kunna agera åt det önskvärda hållet. Om man genom missnöjesröstning bara kräver förändring utan att själv stå bakom och försöka förändra sig själv åt det hållet så är det ju knappast trovärdigt och det kommer knappast lyckas om alla tror att alla andra ska förändra sig för att man själv ska slippa. Tänk om det visar sig att det finns otroligt många fler fördelar än nackdelar, både privat och för hela samhällen om vi gör den nödvändiga omställningen. Det finns som sagt bara ett sätt att ta reda på det… gör hemläxan. Ta tag i tömmarna för ditt nya liv även om projektet verka skrämmande till en början… gör som Brux, ta ett steg i taget, nosa nyfiket och konstatera att det var väl inte så farligt – Gå in på www.klimatkalkylatorn.se och se hur du kan börja lära dig att styra rätt, var går gränserna och börja se helhetsbilden och hur du bäst kan bidra för att göra omställningen i detta otroligt viktiga och spännande område – vår framtid. Kan du tänka dig en intressantare och viktigare hemläxa att få alla rätt på? Fatta tömmarna!

Månskensbönder

Bönder är redan morgondagens renässansmänniskor. Mångsysslare har de länge behövt vara. Begreppet bondförnuft är en mycket eftersträvansvärd egenskap som innebär en stark jordnära logik. De måste allt bättre kunna förstå naturens och klimatets förutsättningar och samband för att ordna det mest basala och samtidigt det enda essentiella till oss andra – vår mat. De kan i regel jobba med alla hantverkssysslor, åtminstone för husbehov. Lägg därtill kravet och förmågan att kunna fixa allt som går sönder… alltifrån svetsning av bondstål till hydraulik och enklare elektronik. För att hantera alla kontakter med både kunder och leverantörer av allt mellan trädtoppar och jord så måste de ha en relativt djup teoretisk och praktisk förståelse för allt mellan himmel och jord – bokstavligen och den sociala kompetensen att göra detta både trevligt och effektivt. Har svårt att komma på någon annan bransch där ett en- eller fåmansföretag har en sådan kunskapsbredd och samtidigt en så enormt viktig samhällsfunktion. Det är ofattbart att samhället inte bättre har värnat bevarandet och vidarutvecklingen av en så viktig inhemsk resurs. Tvärtom så har den tillåtits decimeras av både inhemsk och internationell konkurrens till den punkt där vi nu bara har en procent bönder kvar i Sverige och att hälften av maten importeras – vilket på vägen inneburit att bönderna också blivit experter på både personlig- och företagsekonomi samt allmän samhällskunskap. Många jordbrukare tvingas än idag till ytterligare en anställning för att få ekonomin att gå runt – de blir månskensbönder. Betänk att det är enbart genom att dessa fåtal bönder levererar ett tillräckligt stort överskott av mat för att alla andra människor ska kunna pyssla med andra saker… förhoppningsvis inte bara rent miljöförstörande aktiviteter… men återigen… hur många andra sysselsättningar har en så viktig samhällsfunktion? Svaret är förstås ”Ingen”… mat är efter vatten det mest grundläggandet behovet för vår överlevnad. Trots det så lägger vi i Sverige inte mer än 12 % av vår inkomst på mat.

Förutom det roliga i att få sysselsätta sig med en sådan ovan nämnd bredd, njuta av att så konkret se resultatet av sina insatser så är det även förmånen att få vara ute större delen av dagarna, njuta av naturen så att prioriteringarna utifrån det minst sagt förvirrande bruset i utbudet av varor och aktiviteter faller ut naturligt av sig självt så att de verkligen tillhör ens grundbehov som ger livet mening. Det är nog det som gett upphov till bondförnuftet och det är nog också därför som så många accepterat att åtminstone fortsätta som månskensbonde även om nu inte pengarna räcker för en heltid på gården.

Den här dagen besannades vårt konstaterande ifrån gårdagens text… att hur många av de mer moderna utrustningarna är det bara att smörja in och börja köra. Den gamla såmaskinen för häst som stått still under merparten av de senaste 100 åren nöjde sig med några portioner matolja på vissa mekaniska komponenter som kommer vara i kontakt med utsädet innan den lät sig trimmas in för rätt utfodringsmängder – 180 kg per hektar med en variation på endast ± 5 % är fullt i klass med vad moderna utrustningar lovar under den första garantitiden. Sen var det dags för potatissättning med en helautomatisk potatissättare… jovisst fungerade den helt av sig självt ett tag men sedan gick den också sönder tre gånger helt automatiskt. Vad var det som felade – elektroniken förstås. Hederliga smarta robusta mekaniska lösningar har fått ge vika för billiga känsliga och därmed ofta kortlivade alternativ. Med vårt gemensamma bondförnuft, kunskaper och erfarenheter från vår begränsade tid som mångsysslare – vi är inte bönder från modersmjölken – så lyckades vi dock laga två av felen även om det tog en stor del av eftermiddagen och kvällen. Men vad gjorde väl det, det var ytterligare en underbar kväll, vi gjorde arbetet tillsammans och vi hade trevligt till långt efter solen gått ner. Vi var som månskensbönder är som mest, helt enkelt.