Publicerat

Folk- och fäbildning

Folkbildning beskrivs ofta som frihet att söka kunskap – enskilt eller tillsammans med andra – för att bidra till ett öppnare, mer demokratiskt samhälle, oavsett individers eller gruppers bakgrund. Den här dagen ville alla gårdens individer sånär som på hönsen ”utbildas” och slog följe på Julias och Richards utbildningspromenad – en form av tipspromenad i det fria med fokus på lärande – både teoretiskt och praktiskt. För att komma åt tipslapparna behöver man nämligen förvärva eller tillämpa vissa fysiska kompetenser som till exempel balans på slackline, simma i 15-gradigt vatten eller krypa igenom trånga gårdshusutrymmen. Som tur var hade vi den här kvällen kusinen Ebba med oss som villigt hämtade in tipslapparna – glatt påhejad av övriga i gruppen… även om vissa uppvisade en något mer skeptisk men ändock väldigt närvarande och nyfiken hållning.

Statens syfte med stödet till olika folkbildningsförbund och andra föreningars folkbildningsinsatser har historiskt varit att ”stödja verksamhet som stärker och utvecklar demokratin, bidrar till att göra det möjligt för en mångfald av människor att påverka sin livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen…”. Vi kan se folkbildningens roll i exempelvis folkrörelsernas framväxt och spridning av sakkunskap om alltifrån den enskildes rättigheter till alkoholens skadeverkningar.

När vi idag står inför enormt stora utmaningar att nå de ekologiska hållbarhetsmålen behövs, parallellt med demokratiutvecklingen, enorma folkbildningsinsatser där sakkunskap om vad vi alla behöver göra för att bidra till de ekologiska hållbarhetsmålen.

Folkbildning kan utgöra ett hot mot de som inte tror på människors frihet och lika värde och kan därmed ses som ett hot av de som vill begränsa demokratin. Folkbildning som därtill syftar till att minska allas vårt ekologiska fotavtryck utgör på samma vis ett hot mot de som på ett eller annat vis tjänar på dagens strukturer. I dessa sammanhang lyfts ofta flera stora företag inom oljeindustrin som sedan 1970-talet systematiskt mörkat och lagt hinder för spridning av sakkunskap kring fossila utsläpp och dess effekter på klimatet och istället med alla tillgängliga medel istället spridit alternativa fakta vilket bland annat lett att världen först nu i elfte timmen börjar vakna upp… när fakturorna från naturen börjar dimpa ner.

Med det abrupta stilleståndet som uppstod i och med pandemin Covid-19 så gavs en helt unik möjlighet att passa på att efteråt byta riktning på samhällen. Stockholm Environment Institute, SEI har tillsammans med fem andra institut och organisationer, alla med hållbar omställning som fokus, tagit fram ett verktyg –  Energy Policy Tracker – som visar, från offentligt tillgängliga handlingar, hur regeringar väljer att satsa publika medel från och med 1 januari 2020. Informationen uppdateras varje vecka. Än så länge är verktyget i utvecklingsfas med bara 20 individuella länder under luppen, men då även regionen G20 länderna finns med som helhet så kan man få en första bild hur omställningen går i den aspekten. Trots den ökande retoriken hos politikerna för en mer hållbar energi så följer regeringarna inte riktigt upp i praktiken då fossilbranschen nu får 70 % mer i återhämtningsstöd jämfört med vad som går till industri som fokuserar på grön energi.  Detta trots att 70 % av människor värden över ser klimathotet som det allvarligaste och att det även är miljöhoten som företagsvärlden under World Economic Forum sätter som de absolut största riskerna mot fortsatt positiv ekonomisk utveckling. I analysen kan man vidare se att de länder och regioner som hitintills har förlitat sig tungt på fossila bränslen återigen har slängt ut livlinan till dessa företag medan de regioner som kommit igång med en grön omställning har satsat ännu hårdare i den riktningen.

Hela den här bilden stämmer dock väldigt bra med hur forskare beskriver hur Sociala Tipping Points nås i samhället. Privata investerare med sina dagskänsliga börsspröt är snabbast i att snappa upp kommande förändringar, vilket märkts i minskade investeringar i kol och olja från deras sida och ett stort uppsving bland entreprenörer i gröna sektorn. Nästan lika snabb är informationsspridningen till allmänheten om att växthusgasproblematik finns, även om detaljer i kunskaper och faktiska åtgärdsbehov inte finns med. Något långsammare, med 5 -10 års fördröjning är decentraliserad energiförsörjning vilket vi ser i ökande sol- och vindinstallationer idag. På samma tidsskala finns vissa kluster som leder till utveckling av gröna städer vilket också börjar dyka upp i Europa. Betydligt långsammare, 10-30 år, är regeringars strypningar av subventioner till fossil verksamhet och ännu långsammare på denna skala är tyvärr central utbildning i hållbarhet vilket märks genom en tröghet i gammal litteratur av författare, och utlärt utav lärare som utbildats i den gamla skolan som inte gäller längre. Därmed kommer, allra sist på skalan för sociala tipping points, förändring av normer och grundvärderingar hos allmänheten vilket beräknas ta mer än 30 år att se fullt ut. Tyvärr så har vi inte 30 år på oss. Flera av de befarade klimatrelaterade tipping points har börjat svänga över redan nu vid en grads global temperaturökning precis som, eller tyvärr till och med lite snabbare än forskarna förutspått. Vi har blivit så vana med ett stabilt förutsägbart linjärt klimatsystem att vi till och med byggt upp ett linjärt ekonomiskt system vilket principen med räntor förutsätter att vi har svårt att förutsäga förändringar som börjar ske accelererande, som i en dominoeffekt, när den ena överskridna tröskeln leder till ännu högre temperaturer som tippar fler trösklar och så vidare.

Media har inte heller varit så starka att räkna med här. De kämpar på i kampen om läsarna och gör allt för att få uppmärksamhet och pengar så artiklarna pendlar därför mellan ren skrämsel, ibland korrekt i princip, men utan helhetsbild eller lösningar, till glättig vällustig fortsatt konsumtionsuppmuntran utan ifrågasättande eller reflekterande kopplingar. De största, mest betrodda tidningarna ser inga problem i att låta oljejättar som Preem betala den ena ”journalistliknande” helsidan efter den andra för att vända opinionen för sin ”ekologiska” utbyggnad.

Så hur ska vi snabba på förändringen då. Universiteten går numer hand i hand med industrin i mångt och mycket så där finns kunskapen. UNESCO ser Lärande för Hållbar Utveckling, LHU som ett av sina prioriterade områden. Den internationella basen Education for Sustainable Development, ESD är den senaste uppdateringen som lanserades på världskongressen i Berlin i juni 2020, där Uppsala universitet som nationell samordnare i SWEDESD lämnade över rollen som tidigare även internationell samordnare. Så vi i Sverige har förutsättningar att kunna det här bättre än de flesta. Men hur ser folkbildningens framtida utveckling ut? IPCCs rapporter och forskare bakom deras rapporter pekar, precis som i slutsatsen ovan, på att politikerna runt om i världen, är generellt svaga i de här frågorna just nu, med få undantag såsom t.ex. Angela Merkel har varit i Tyskland och EU, och att media spretar för mycket. Då kvarstår bara ett alternativ… det kommer att bli civilsamhället som kommer spela huvudrollen i omställningsarbetet för en hållbar framtid, vilket är precis vad vi såg i Fridays för future med Greta i spetsen innan Covid-19 kom emellan. Vi får nu hoppas att när folk kommer tillbaka från semestern ifrån Corona så återgår vi till ett ännu starkare Fridays for future och följer de mest hållbara omställarna i fotspåren.

Kunskapsspridning, sakkunskap kring de planetära gränserna, vad som orsakar mest skada och vad vi som individer kan göra bl.a. för att tvinga politiker att bilda sig och ta bättre beslut så att kraften till förändring mot de globala hållbarhetsmålen implementeras på samtliga samhällsplan, är viktigare än någonsin. Folk och fä i hela landet, utbilda eder. Sprid sedan vidare så vi kan lära av varandra – i äkta folkbildningstradition. Formerna får var och en hitta fram till – starta studiecirklar – studiefrämjandet har tagit fram bra studielitteratur i ämnet, eller varför inte ordna en utbildningspromenad. Och kom ihåg att omställningen inte är en berättelse om påtvingade uppoffringar utan om önskvärda förbättringar till ett modernare, mer rättvist och demokratiskt samhälle… för alla raser. Livet ä en fest – håll mä om dä – folk och fä!

Publicerat

Som ler och långhalm

Ordspråket används idag ofta om något eller framförallt om några som hänger tätt ihop, i vått som torrt. Ursprungligen syftade det ju dock på den bräckliga byggnadskonstruktionen med lera och halm med den mer ironiska betydelsen att några höll ihop trots att de inte passade varandra så bra.

Människor är flockdjur och vi har sedan urminnes tider levt i flock. Vi vill känna samhörighet till andra och flocken påverkar vårt beteende. Att ”göra som alla andra” ger oss en slags trygghetskänsla. Om man går emot strömmen och det visar sig att man hade fel, står man kanske plötsligt där ensam utanför flocken. Väljer man i stället att följa flocken i samma scenario är man i alla fall i sällskap av fler som hade fel.

Förutom denna starka påverkan på våra beslut för stunden så har vi förstås ett helt lass av värderingar inpräntat i oss från ett helt livs fostran i en flock som förstås i sin tur i hög grad påverkats av föräldraflockens gemensamma värderingar.

Det krävs alltså ganska mycket för att man ska börja ifrågasätta sina egna värderingar, tankar och handlingar. Jobbar man dessutom åtta timmar om dagen i en flock med ganska likasinnade och sedan umgås med familj och vänner som också kommer från liknande miljö samt dessutom tar del av samma media som de, intryck som accepterats som de rätta, då framstår plötsligt ett kassaskåp som flexibelt.

Flockens påverkan på oss kan alltså vara mycket hämmande. Den kan till exempel placera oss i positioner som vi inte alls trivs eller passar i, kanske bara för att de ”starkaste”, eller bara de mest högljudda i just den gruppen tycker att rangordningen ska vara så. Trots det så drar vi oss för att lämna flocken för rädslan att bli ensamma och hamna utanför gemenskapen, vilket var mycket förståeligt när vår överlevnad hängde på den gemenskapen.

Men även idag, då åtminstone vi i Sverige har ett så stort socialt skyddsnät att vi garanterat kommer överleva och fortfarande tillhöra de rikaste 10 % i världen om vi bryter med hela vår nuvarande grupp, så är det sociala trycket ofta ändå för stort för att vi ska lämna av fri vilja. Ensamhet är skrämmande för de allra flesta och ofrivillig ensamhet förväntas inom några år bli den största orsaken till psykisk ohälsa. Gemenskap och tid med familj, vänner och nära relationer har visat sig vara en av de största faktorerna som bidrar till känslan av ökat välbefinnande.

Men såg ni… där blev det ju en cirkelreferens igen. Vårt välbefinnande styrs alltså till hög grad av att vara i den omgivning som bestämmer vad vårt välbefinnande ska grunda sig på och hur mycket av det vi ska känna. Inte undra på att det oftast krävs oförutsedda, ofta ganska dramatiska, händelser i våra liv som mer eller mindre tvingar oss ur våra vanliga mönster och bort från vår tidigare flock. Av rädsla letar många då kanske snabbt upp en ny, helst väl accepterad, grupp som de kan associera sig med och där de hittar gemenskap och sammanhang igen… eller ännu bättre, så hittar man tid att först fundera ut vad meningen med livet är för en själv, vad som egentligen betyder något och vad man verkligen vill satsa sin tid och energi på.

Det finns gott om artiklar på nätet om flockbeteende eller andra beteenden inom en flock, med olika grad av hierarki, oavsett om det gäller en flock vargar, fiskar (stim), hundar, hästar, får eller människor. I de flesta av dessa så tar man upp det för artfränderna gemensamma och så oerhört viktiga sociala ”språket” som gör att gruppen kan fungera tillsammans.

Men när man bryter med den så invanda gruppen och omvärderar både det ena och det andra så märker man också att man byter ut mycket av det sociala språket. Många tidigare sanningar har nu blivit klyssjor. Även om man inte ens har kvar en bråkdel av de bekanta man hade tidigare så kan det ändå innebära att man inte känner sig ensam utan istället känner ett ökat välbefinnande eftersom man upplever att man kommit närmare sig själv och även ökat empatin med andra människor som vågar ifrågasätta konventioner och/eller ”tvingats” bort från sin tidigare grupp.

Pompe har nu i fyra år tvingats leva utanför sin normala flock där mycket av hans sociala språk initialt troligen var ganska bortkastad på medlemmarna i den nya flocken. När man dock ser honom idag med sin nya flock så är det tydligt att vi flockdjur ganska enkelt kan avstå ifrån vissa tidigare påstått viktiga mönster och sociala språk i flocken och genom att tvingas till nytänkande i mötet med helt andra tankegångar kan komma ut med ett lika rikt och förnöjsamt liv.

Vi tror att omställningen till ett hållbart samhälle, som på alla sätt kan bli ett bättre samhälle, är väldigt mycket en fråga om detta behov att ifrågasätta konventionerna i den nuvarande flocken. Lera och långhalm har väl sina svagheter när man bygger ett samhälle, men olja och mikroplaster har fler.

Pompe och fåren är som ler och långhalm i den bästa av betydelserna.

Publicerat

Bron

Hade det varit på film så hade bron varit en respektingivande hängbro av tvinnade lianer spända över ett avgrundsdjupt stup med en forsande flod vid dess botten. På andra sidan vet man inte vad som väntar – troligen kliver man in i en helt ny främmande värld, outforskad med fantastiska, vackra växter, blommor och örter samt, lika troligen, befolkad av varelser som man normalt inte stöter på eller lärt känna under sin vanliga, relativt händelselösa men trygga vardag där man traskat fram på samma välbekanta stig var dag hitintills i livet. Precis så verkar våra fyrbenta vänner känna då de med försiktighet, bävan, stum förundran och lite skräckblandad uppskruvad förväntan tar sina första steg och därmed inviger den nya bron till sin närbelägna skog, som funnits där bredvid dem hela tiden men som förblivit outforskad dels för att det just varit okänt, svåröverskådligt och därmed skrämmande, dels så har de aldrig haft behovet och dels för att bron inte funnits.

I den här realiteten så är bron långtifrån någon svajande hängbro över en bråddjup klyfta utan en enkel men rejäl och relativt bred träbro över ett grunt dike.  Medan filmens bro säkert erbjuder räddningen från de annalkande farorna som flåsat våra huvudrollsinnehavare i nacken en bra stund nu, så är främsta syftet för den här verklighetens bro, vid vinterhagen på Ranbo, att rädda diket från att förstöras av Pompes tunga hovtramp. Resultatet blir dock detsamma. Den nyuppförda bron som avser att hjälpa dem till en bättre tillvaro med större variation, både med avseende på föda och sysselsättning samt bättre skydd mot väder och vind på andra sidan, framstår för våra vänner som förvisso något lockande eftersom de troligen längtat efter detta men ändå som skrämmande eftersom det bryter från den välbekanta hemmiljön i de lättöverskådliga vinter- och sommarhagen.

Fårens och Pompes premiärpromenad över bron, inleddes därför med stor tveksamhet då de fyra fåren nyfiket bara stod och tittade på det öppna hålet i staketet och den utlagda bron, som de givetvis också luktade på. Flockledaren Pompe stod på betryggande avstånd i bakgrunden och frustade lite som för att hålla tillbaka de andra. Allt detta trots att de som hade alla fakta och visste att det skulle bli bättre på det här viset stod på andra sidan och lockade och pockade för att få dem att ta klivet ut på bron. Till sist blev nyfikenheten för stor hos den modigaste, Grålla som först tog de mest försiktigt stapplande stegen ut på bron och sedan allt lättare och snabbare när hon märkte att den bar.  Sen kom klappret från fler nyfikna som sett att det går bra och förtjusningen när det verkligen var grönare på andra sidan. Rädslan och försiktigheten släppte och med svansarna viftandes av förtjusning så stannade utforskandet precis där i gränslandet… och då med stort fokus på de olika ätbara örterna.

Flockledaren Pompes utforskande var av helt annan karaktär och även om han inte kunde avhålla sig från att provsmaka blad och buskar så var det centrala att, från en ganska begränsad ytlig inspektion, försöka fastställa skogsområdets eventuella begränsningar och faror. Det kommer nog ta tid innan de har upptäckt hela området och att insett alla dess fördelar, men nu hade de smakat på det i dubbel bemärkelse och måst erkänna att det inte verkade vara så dumt.

På något sätt känns allting väldigt bekant, farorna som jagar huvudrollsinnehavarna är uppenbara. Det är lätt att se konservativa ledare som håller tillbaka. Många som är nyfikna men som inte riktigt vågar ta klivet – Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Några som står med alla fakta och säger att vi måste gå över. Några modiga som tar de första stapplande stegen och upptäcker med förtjusning att det bär och att det verkligen blir bättre på andra sidan. I den realiteten heter bron Omställningen – Våga ta steget!

Publicerat

Söndagskänsla

Åh, vad skönt med söndag. Midsommarhelg dessutom. Inget arbete inplanerat idag vad jag vet… får väl se… kanske blir en ridtur runt Ranboberget om de andra är pigga på det. Jag var ute sent med tjejerna igår. Vi var ute och åt på vårt favoritställe… tog det vanliga… säkrast det… har ju lite känslig mage. Tur att man lärt sig lite bättre vad man mår bäst av. Så lätt att man lockas att ta något exotiskt bara för att det sällan finns på menyn, men jag är lite för gammal för att chansa så där. Då brukar kroppen få lida. Minns för tre år sedan då jag festade loss flera kvällar i rad på grönsaker jag inte alls var van vid. Om jag ska vara ärlig så blev det ju egentligen mest bara för mycket. Så mycket socker så att jag knäckte mina goda bakterier i magen. Där jag bodde tidigare, längre upp i Norrland, blev det ju aldrig sådant överflöd så det är ju inte så konstigt att man föråt sig lite i början. Men nu mår jag prima… ja, förutom att det blev lite sent igår förstås. Hänger inte riktigt med på de där riktigt sena utekvällarna längre. Förstår inte hur de orkar, de där fyra ungdomarna, som kan hänga ute hur länge som helst på natten… umgås och stoppar i sig snacks lite hela tiden. Jag klarar mig förvisso på att bara sova några minuter varje natt, men numer ser jag helst att det blir några timmar totalt. Och förresten… på dagarna så brukar inte de vara så kaxiga… när de sprungit omkring i sina fina pälsar några timmar i gassande sol så är det minsann de som ligger och flämtar i svala källaren. Förstår inte varför de inte anpassar sin klädsel efter säsong bättre… jag slängde ju av mig vinterpälsen för länge sedan. Jag minns ju att de fick hjälp med avklädningen redan i april, men redan efter en vecka så hade de börjat klä på sig lager på lager igen, tjockare för varje dag.

Nåja, här var hursomhelst väldigt lugnt och skönt idag så jag ligger kvar ett tag till. Förbipasserande brukar tycka det ser roligt ut, men det kan jag bjuda på. De kanske inte vet att vi behöver sova liggande ibland för att få den riktigt djupa sömnen… visserligen så klarar vi oss med 1-2 timmar med liggande sömn på 3-4 dagar. Är man många så brukar ju alla passa på att lägga sig ner utom en som håller vakt, men jag lägger mig ner även om tjejerna ligger och snusar för fullt, och även om folk går förbi och tittar på… jag känner mig väl tryggare än de flesta andra jag träffat, gissar jag. Men det är klart… lite på sin vakt är man väl alltid. Vi sover ju aldrig en hel natt i sträck utan sällan mer än en kvart i taget. Vi har ju en smart funktion i hjärnan som låser benen och ändå håller kvar balansen så vi kan ju sova stående, men det slår ju inte att få lägga sig ner, sträcka ut och riktigt få slappna av i hela kroppen. Får väl se hur länge jag får ligga här innan någon av tjejerna kommer och tycker att vi ska hitta på något annat… Fortsatt trevlig helg på er också!

Publicerat

Smart klipp

Det var bättre förr… stämmer givetvis inte generellt. Men det finns definitivt områden där utvecklingen inte lett till nämnvärda förbättringar. Ofta har de gjort oss mer bekväma men vi mår inte bättre av det och ofta är det på bekostnad av miljön.

Att hålla sig med gräsmatta blev populärt hos överklassen i England under Tudortiden i slutet av 1400-talet för rekreation och spel vilket förstås ledde till att en lågklippt tätvuxen gräsmatta, av en eller få grässorter, snart blev en statussymbol för adeln i England under tidigt 1600-tal, vilket givetvis senare spred sig till stora delar av övriga Europa där förutsättningar fanns. Det motsägelsefulla i detta var att dessa första större hållna gräsmattorna, i det som kom att kallas den engelska parken, i hög grad skulle efterlikna de vackert naturligt betade kullarna som man kunde hitta hos vilken vanlig bonde som helst där de naturliga förutsättningarna var rätt och med lite hjälp av hans boskap. Men som ofta med vad som kommit att anses som lyx så måste det vara dyrt för att vara tillräckligt exklusivt och det blev det definitivt på adelsgodsen då dessa stora ytor skulle ansas med lie och skära samt befrias från alla inslag av diverse ”o-gräs”

Bondens lösning var inte bara billigare utan den var också otroligt effektiv på att skapa mångfald då inget kom att helt dominera över andra arter vilket gav den idag så efterlängtade mångfalden även hos insekter, fåglar osv. Men alla kunde ju inte släppa ut fyrbenta klippare när växtkraften tog fart och började hota möjligheterna för rekreation och spel runt husknuten och det krävs en rejäl virtuos för att kunna hantera en lie till det önskade resultatet.

Men då engelsmännen hittade på allt fler sporter som krävde stora välklippta gräsytor såsom lawn-tennis, cricket, polo, fotboll, rugby och golf förstås så var det ju bara en tidsfråga innan industrialismens herrar också uppfann den första gräsklipparen. De första drevs med handkraft och försågs tidigt även med uppsamlare och förblev så effektiva att varianter av dessa cylinderklippare kommit att överleva som ”hand-jagare” som fortfarande går att köpa.

Sen kom rotorgräsklipparen som var lättare att motorisera med små motorcykelmotorer, först tvåtaktare men från 1960-talet framför allt fyrtaktare. Sen kom förstås mer avancerade varianter av rotorgräsklippare såsom åkgräsklipparen och nyligen så tar robotgräsklipparna över på marknaden och markerna. Det är ju nu extremt bekvämt, men är det verkligen bättre? Där finns det ju då flera aspekter att utvärdera.

En motorgräsklippare har en väldigt ineffektiv bensinmotor. Tre minuters arbete med motorgräsklippare släpper ut lika mycket koloxid som en timmes bilkörning i 100 km/h. Det enda man kan göra för att bli lite miljövänligare är att tanka klipparen med alkylat-bensin. Det minskar åtminstone mängden hälsofarliga ämnen i avgaserna. Om ni absolut ska ha en motorgräsklippare så leta efter de fåtal märken som har svanenmärkta varianter. Robotgräsklipparen, som också är av rotortyp är tydligen ett stressmoment för igelkottar. Här är givetvis batteriet också ett problem i förlängningen. Men kvaliteten då? Frågar man en professionell gräsmattehållare, t.ex. greenansvarig på en golfbana så är den gamla cylindergräsklipparen överlägsen om du vill ha en fin gräsmatta med minimal bevattning och näring eftersom de klipper av stråna i ett snyggt snitt till skillnad från rotorklipparna som slår av gräset. De gamla från 1960-talet eller äldre är mer robust byggda. Den ärvda handjagaren har därför dammats av och bidrar även till lite styrketräning och motion i friluftsgymmet, vilket har blivit alltför ovanligt i dagens bekvämlighet med dess konsekvenser. Det finns idag dessutom nya hand-jagare av friklippartyp där skären inte ligger emot varandra och som därmed är lättare att köra men kan tydligen vara lite slappa mot vissa ogräs.

Ni hör vartåt det här lutar… det var bättre förr… och ju förr desto bättre. Luta er tillbaka och gör så lite som möjligt. Om trycket från det anglosaxiska arvet ändå blir för stort, för att hålla efter de frodiga lupinerna och för att klara framkomligheten vid ojämn mark utefter stigar och grusvägar så kommer lien väl till pass, handjagare tar vid på jämnare lite större ytor… och när tiden tryter och man fått tillräckligt med motion så kallar man in kavalleriet. Med några ulliga springare så klipps gräset av snyggt, näring tillförs, mångfalden blir stor och en sidoprodukt kan under vintermånaderna tovas till värmande plagg.  Många smarta klipp i ett!

Publicerat

Skogsbete har räddat oss förr

Skogsbete är tillsammans med renbetesland och strandängar de äldsta och areellt den största betesformen i Sverige ända fram till de stora skiftesreformerna. Dess vikt för Sveriges utveckling känns påtaglig i den intressanta hypotesen som lagts fram i ”Svenskarnas och deras husdjur” att: ”- Nötkreaturens förmåga att producera livsmedel i utmarker och skogar bidrog sannolikt till att rädda den svenske bonden från den livegenskap som annars förekom i större delen av Europa.” Ett kulturarv värt att skyddas i sig självt.

Vinterns milda väder möjliggjorde att en skogshage i direkt anslutning till vinterhagen kunde färdigställas. Senvuxen gran sågades till 160 cm långa störar, slogs i backen och fylldes med ris från nedfallna träd och ris från gamla högar som blivit liggande. En väl beprövad teknik av risgärdesgårdar som i olika varianter utövats redan på Hedenhös tid. De hade givetvis samma funktion som de mer kända formerna av sten- och trägärdesgårdarna, att hålla djuren borta ifrån inägorna. I områden med mycket ris och taggbuskar var man angelägen att röja utmarken för att förbättra betet och då fick man ju material till bygget. Linné kallade dem för vasagärde, efter ordet vase=risknippe, precis som i det kungliga släktnamnet. Virkesbristen under främst andra halvan av 1700-talet bidrog också till att man på vissa håll övergav de massiva trägärdesgårdarna för de tunnare av ris. I sydligare delar av landet gick det så långt att statsmakten anbefallde stengärdsgårdar och trädplantering för att motverka bristen. Här uppe, norr om limes norrlandicus – den biologiska norrlandsgränsen där, enligt ett gammalt talesätt, ”ekar och grevar gör halt” blev aldrig bristen på granvirke så svår att man övergav de stabilare varianterna. Men satte stopp gjorde däremot taggtråden definitivt när den gjorde sitt intåg på 1900-talets början. En styggelse som vi, trots flera hundra meter redan insamlad och bortforslad halvt begraven smått livsfarlig rostig gammal tråd, fortfarande hittar rester av när man går utanför de vanliga stråken kring gården.

Men om man nu ska gå tillbaka i kulturtraditioner så borde vi väl inte välja fattigmansversionen av gärdesgårdar – oavsett hur kungligt vissa försöker benämna det – kan man kanske tycka. Men då är det 1900-tals värderingar som lurar oss igen. Då glömmer vi återigen bort att det vi verkligen är fattiga på idag så är det ju den biologiska mångfalden. Titta på, lyssna och lär om de Planetära gränserna från Johan Rockström t.ex. på https://www.youtube.com/watch?v=ZmZ3Hp7rPo4 så inser ni hur mycket viktigare det är att vi avslutar vårt fossila missbruk och drastiskt minskar vårt ekologiska avtryck än att lägga ens en sekund på majoriteten av triviala ”icke-frågor” som studsas på både nyhets- och sociala media. Biologiska mångfalden är den största utmaningen vi alla borde leta bidrag till att lösa och där är skogsbete innanför en risgärdesgård en tillgång för så många fler arter.

Så om någon vecka blir det premiär till skogshagen även för våra större djurarter på gården. Då har det sannolikt torkat upp så pass mycket i hagen att marken håller och då har det troligen blivit så pass många ätbara örter och blad på träden att barken på de senare får vara ifred. Innan dess ska vi också se till att göra en ”vårplockning” i omgivande skog och fylla på staketet med grenar och ris på ställen där snötäcket pressat ihop grenarna så pass att vissa kommer uppfatta det som en hinderbana att utmanas snarare än en inhägnad.  Det påbörjade brobygget över diket ska färdigställas, och sen är det dags för högtidligt tal, som troligen kommer mötas med starkt bä-fall, innan bandet ceremoniellt klipps och det är fritt fram i en hage som inte bara ger skydd vid kraftigt solsken, vind, regn, berikar skafferiet med fler smaker och större variation i utsikter och sysselsättning, mer viktig odlingsmark tillgänglig för vår mat…och så vidare med avseende på flera aspekter. Vi återkommer om vi kommer på några nackdelar.

Ser fram emot att bese beteende i skogsbetande.

Publicerat

Hästhov – inte bara hosthäv

Häromdagen skrev vi om de på våren så glädjespridande tussilagorna där vi fick lära oss en så bra minnesregel som kopplar dess smeknamn, hästhov, till dess medicinska styrka att kunna häva hosta. Men för många så har hästhoven en ännu större fysiologisk betydelse – Pompe till exempel. Med en matchvikt kring 430+ kg som D-ponny så inser man att hästhoven är oerhört väsentlig för att bibehålla en välmående häst. De ska inte bara klara av att bära upp hans egna, plus Julias kilon i alla upp- och nedförsbackar i vår underbara men ibland krävande terräng runt Ranbo, utan de ska också stå emot smällar vid felkliv bland stock och sten samt även kyla, uttorkning och/eller väta som kan vara under långa perioder vid olika delar av året. Och det gör de med flera sinnrika lösningar som väl bara evolutionen kunnat lösa så snyggt. Till exempel så finns det under sulans bakre hälft en elastisk blåsa, putan, som fungerar som stötdämpare och hjälper hoven att ta upp hela 70% av stötarna vid framfarten genom att putan pressas ihop och vidgar hovens bakkanter 5-10 mm vid nedsättning. Som om inte det borde räcka så har hästens skapare och utvecklare passat på att låta dessa stötdämpare parallellt fungera som pumpar. Som fyra extra blodpumpar hjälper de hjärtat att pumpa runt blodet i kroppen och, inte minst, tillser att en god cirkulation av näringsämnen till just hovarna upprätthålls så att de inte blir för spröda eller svaga.

Sätter man skor på hovarna för att öka skyddet och minska slitaget på hovarna så måste de sättas om cirka var sjätte vecka eftersom hoven hela tiden växer precis som våra naglar och om hoven växer ”utanför” skon så hämmas stötdämpningen och pumpmekanismen för mycket. Pompe som alltid varit lite ömfotad på grusvägar även med skor och som dessutom råkade ut för den, för speciellt hovarna, så allvarliga åkomman fång under sitt andra år här på gården, och som många menar aldrig riktigt går över, så kan man ju fundera på vad som är bäst. Skydda hovarna med skor eller låta pumparna jobba optimalt och hela hovarna. Om man som Pompe lever pensionerat lyxliv med endast ett fåtal stärkande sociala mysturer i veckan på mestadels mjukt underlag så är det ju mycket som talar för att låta naturens ursprungliga tanke få bestämma och helt sonika plocka av Pompes stålskor och låta honom gå barfota. Sagt och gjort. Numer kommer Pia fortfarande med cirka sex veckors mellanrum och ser till att slitaget ser bra ut – med några århundraden av stålskoning så är det inte säkert att alla hästar går bra utan skor.

Som ni ser i bilden så var det rätt beslut. Numer låter hästarnas änglar enbart lysa sin klara stjärna över Pompe. Han mår verkligen som en Prins och han är till och med mindre ömfotad än när han hade skor på sig. Han har lagt på sig alltmer muskler ifrån träningen under våra ibland allt längre promenader.

Så igår på Julias födelsedag, som hon med omsorg valt att förlägga till vårens hittills vackraste försommardag, var det åter dags för en långpromenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och det kändes som alla djuren ville gratulera Julia, naturens främsta beskyddare, på hennes dag då, inom de första tio minuterna på vår promenad, flera kom osannolikt tidskoordinerade och onaturligt nära. Först tittade bävern upp i dammen precis upp när vi gick förbi och plaskade varnande… eller var det bara glatt? För när vi kom ut på Palläck så möts vi av ett par knölsvanar som sveper förbi oss på bara tio meters höjd med sina, härligt vårkänsloskapande, kraftiga sjungande vingslagsljud. Vi har knappt hämtat oss från den starka naturupplevelsen innan två rådjur tittar fram ur ett buskage, hälsar på oss, innan de graciöst springer och hoppar vidare, tvärs över Palläck med oss på första parkett… till och med Pompe stannade tvärt och följde dem fascinerat med blicken. Innan vi går vidare in i skogen startar ett par Kanadagäss från dammen, men de flyger åt andra hållet… eller nej, de gör en vid 180 grader sväng och precis som svanarna, passerar, glatt kacklande, rakt ovanför oss på tio meters höjd. Vi kan nu bara skratta åt alla dessa osannolikt sammanträffande möten. Färden fortsätter genom den fantastiska svenska naturen som av någon underlig anledning är en mindre sinnebild av paradiset än tråkigt enformiga, och överbefolkade sandstränder för flertalet svenskar. Pompes hovar bär hela vägen till Stora Örtjärn där han och vi gärna svalkar oss i det inbjudande men svala vattnet och tar ett mellanmål innan vi vänder hemåt igen diskuterandes hur det verkligen inte är synd om svenskarna om de ”tvingas” hemestra i sommar. Kanske dags att fler skor om sina apostlahästar och går ut och omvärderar sina sinnebilder av paradiset.

Publicerat

Pompe på topp – Vidunderlig, eller bara underlig utsikt

Stigfinnarna Richard och Julia har länge tyckt att det borde gå, och därmed försökt, hitta en för Pompe framkomlig och lättsam stig upp till Ranbobergets topp så att Julia, och även Pompe, kan få komma upp dit för att skåda ut över de praktfulla bergen i väster och havsbandet i öster.

Inte sällan så har en linje i terrängen sett väldigt lovande ut och hoppet har stigit, då framkomligheten plötsligt begränsats tvärt i en återvändsgränd där ett aldrig så litet parti stentorg, blockterräng, mindre avsats eller brant slänt blir ett tillräckligt stort hinder för en förvisso pigg, men ändock lite stelare pensionär. Riktigt frustrerande har det varit de gånger då man på andra sidan hindret, som ibland bara sträckt sig några meter, har kunnat se ett öppet spår till toppen.

Den här dagen var Richard dock tämligen säker på att nordostpassagen äntligen var funnen och det var ett muntert och förväntansfullt gäng som på morgonen gav sig av på äventyr.

Mycket riktigt så var detta stigfinnarprojekt några timmar senare avslutat – den klara höga luften gav just den vidunderligt vackra vy som alla sett fram emot; Mo kyrka som en liten prick i söder, Florsjön, Olberget, Acktjärn, havshorisonten i öster och Högbrunnsberget i norr, … ja, frågan är förstås om Pompe brydde sig speciellt, varken om framgången eller utsikterna. Han tyckte nog att en toppbestigning kan man både ha och mista… det var ju knappast bättre bete häruppe.

Han brukar tycka det är trevligt och är oftast pigg på att komma ut på promenad, speciellt när man bjuder honom på blåbär, hallon eller lövknippen då och då, men varför ta nya vägar. När vi bestämmer oss för att testa en ny stig så ställer han sig dock alltid först och nickar i riktningen vi brukar ta, som för att tala om för oss att vi tänker fel, innan han suckar och följer med på den nya svängen. ”Det är vägen, inte målet, som gör resan värd”, brukar man säga, men vad är vad i detta fall? För Pompe verkar det oftast mest vara målet som gör resan värd – hans mål alltså, dvs att komma ut och sträcka på sig lite, få lite godsaker och sen komma hem till kompisarna igen – medan vägen dit är ganska ointressant… men frågan är om han trots allt ändå inte, på bilderna, faktiskt ser ut att njuta lite av den underliga, vidunderliga utsikten. För oss som tidigare bistått som Julias apostlahästar när besökande vänner vill ta en tur till Ranbotoppen tyckte definitivt att vägen, dvs vägen till målet, var målet den här dagen och att både den och målet var resan värd.

Publicerat

Morgonstund har guld, och diverse annat, i mund

Vi är många på gården som uppskattar morgonstunden med dagg i gräset och lite svalare luft. Speciellt Pompe och fåren uppskattar morgonrutinen att gå över från stallet i vinterhagen till sommarhagens ymnigare frukostbete.

Pompe fick ju för mycket av det goda, frodiga gräset på försommaren för två år sedan, med fång som resultat. Därför är vi fortfarande restriktiva med hur länge han får vara i sommarhagen… och han borde alltså vara den begränsande faktorn för hur länge de får uppleva denna ljuva morgonstund med obegränsat frosseri innan vi hämtar tillbaka dem till mer begränsat bete i vinterhagen.

 

Men icke, det är alltid en tanke, lite nyfikenhet eller upptäckarlust hos någon annan som sätter den gränsen. Helt plötsligt, ofta redan efter en halvtimme-trekvart, så börjar något av fåren undra var vi är och om det finns något spännande på gång uppe på gården. På något vis verkar de i dubbel bemärkelse vara ”mätta” på, och av, den ljuva morgonstunden vid frukostbordet och är nu redo för mer sociala aktiviteter där ”prat går före mat”. Denne får då oftast de andra med sig… Lillan stannar ibland hos Pompe… och så är rymningen ett faktum. Eftersom vi ändå brukar ha en timme som gräns för Pompe så sätter vi inte på elstängslet vilket fåren givetvis har kollat upp. Så där kommer de spatserande upp på gårdsplanen. Ser de oss inte så ropar de på oss, går och kikar in i alla öppna portar tills de hittar oss. Då ska det klappas och undersökas en stund innan skålen med havre, eller deras favorit – hönsfoder, tas fram som lockelse och jakten tillbaka till vinterhagen är igång. Lockbetet är mest symboliskt och det blir inte många korn godis till var och en så man kan tro att det är den vilda sociala leken som de längtar mest till. Det är nästan att de lyckas sätta krokben på en innan vi kommer till vinterhagen och där hinner skålen knappt nudda marken innan alla är på den… Ebba jämförde det mycket träffande med en tekning i hockey där nu fyra mycket lurviga spelare på pinniga ben slåss om ”pucken”. Det är så uppenbart att detta ”liv och kiv” vid efterrätten lika mycket handlar om en rolig och busig guldstund för de fyra… tar man två skålar så slåss de nämligen alla kring en skål i taget, vilket ju annars verkar lite fårskalligt.

 

Vid det här laget brukar Pompe också visa tydliga signaler på att han saknar både sina flockmedlemmar och vinterhagen med sin svala ligghall. Han står då vid grinden och väntar, eller om den lämnats öppen, så strosar han också upp till gårdstunet och inväntar att vi ska ha tid att öppna stalldörren åt honom. Kanske lika bra att ordna hov- och klövanpassade grind- och dörrhandtag… men för säkerhets skull inte till hockeyförrådet.

Publicerat

Ulvar i fårakläder?! 

Det är inte ofta de skiljs åt – Pompe och fåren – men när det skett, exempelvis efter ett besök av hovslagaren eller en längre ridtur, så upplever vi att alla flockmedlemmar liksom ”andas ut” men lika påtagligt är att de också extra omsorgsfullt andas in… varandras dofter liksom för att försäkra sig om att det inte är någon ”ulv i fårakläder” som beblandat sig i skaran. Men det handlar sannolikt snarare om ett socialt beteende och att på detta vis skaffa sig information om humör och eventuella statusförändringar hos den andre. Pompe kan genom att ”flema” – dvs sträcka på halsen och sträcka överläppen utåt och rulla den uppåt ytterligare förbättra sitt luktsinne vid inandning.

Både hästars och fårens luktsinne är mer utvecklat än hos oss människor och deras förmåga att effektivt använda det som ett fjärrsinne genom att ”vädra i luften” och på så vis skaffa sig generell information om situationen eller känna vittring av annalkande fara är mer funktionellt än att bara se och lyssna. Detsamma gäller när något på nära håll ska undersökas – då kan de genom att ”sniffa” få luften att virvla runt över luktslemhinnan och på så vis bättre undersökas. Som slående exempel; hästar kan spåra bortsprungna flockmedlemmar genom spår av luktämnen från hudkörtlar och träck i gräsmarkerna, och tackor i stora fårflockar lyckas effektivt identifiera sina lamm på lukten ifall de kommit från varandra.

När alla medlemmar granskats så infaller sig lugnet i flocken och de kan ställa om nosarna till att leta upp det godaste gräset och därmed fortsätta sitt gårdsjobb som fem selektiva men effektiva gräsklippare som går helt på fossilfritt bränsle. För att bli en helt positiv miljöresurs bör de dock beta på naturbeteshagar som inte lämpar sig för odling av mat till oss människor, vilket är en anledning till att vi kommer stängsla in skogsbetesmarker för dem framöver… där finns ännu mer spännande dofter och smaker för dem, samtidigt som de själva skapar ytterligare fler genom att öka på artrikedomen med sitt betande och gödslande.