Historia

Ranbo och Flors linnemanufaktur 1729-1859

Det första vi känner till kring Ranbogårdens historia är taget ifrån en karta ifrån 1749, där gårdens ursprungliga placering är angiven ca 300 m nordost om nuvarande placering.

Där ser man också gårdens nuvarande läge markerad som ”Directeurens nyligen uppbygde gård” och kartritaren syftar då förstås på Flors linnemanufaktur nye direktör.

Det var 1736 som engelsmannen Stephen Bennet anställdes som ”directeur” för att få fart på det, år 1729, nystartade Flors linnemanufaktur. Stephen hade då redan mycket skickligt omsatt Jonas Alströmer planer till väl fungerande manufakturverk i Alingsås, där han påbörjat sin anställning 1723 med att, i bästa engelska sjöromanstil, som en äkta Kapten Hornblower, smuggla ut införskaffade maskiner och råvaror ifrån Amsterdam. Han och en kompanjon, John Biggs, hade då redan misslyckats med ett första smugglingsförsök ifrån Paris där tullen beslagtog hela lasten.  Andra gången lurade man tullarna,  smet iväg med lastfartyget Jouffrow Elisabet mitt i oktobernatten och lyckades i skydd av mörkret till slut smita undan ifrån tulljakten som länge låg tätt efter i deras kölvatten.

Stephen var i grunden en utbildad yllemanufakturist och hade startat en ”fabrik” i Leicester innan han flyttade över till Frankrike där Alströmer hittade, och övertygade honom om att komma till Sverige. Efter att ha fått fart på verksamheten i Alingsås, där Alströmer själv sällan var närvarande, lockades han av den nya utmaningen att få fart på den tröga starten i Flor. Han fick marken kring det då ödelagda, gamla Ranbo – ”bostället vid bäcken” och lät bygga upp en ny gård som sin bostad på promenadavstånd och i rak linje från det nya manufakturverket.

Stephen satte sin prägel på hus & inredning och lade sin hand på trädgårdens utformning. Ranbogården är därför en Hälsingegård med en unik engelsk trädgård.

Jordmånen och det långa dagsljuset, i både Ångermanland och Hälsingland  – gynnade linets tillväxt och skapade förutsättningar att producera damast av högsta kvalitet. Stephen Bennet, utvecklade Flors linnemanufaktur till ett av Europas förnämsta linnemanufakturier på 1700-talet. Han var mycket omtyckt i gårdarna och av anställda vilket säkert bidrog  till framgången, men grunden var förstås hans kunskaper i textilhantering, hans idoga arbete och intresse att hitta förbättringar. Han skrev både en bok om linhantering och en om jordförbättring med märg (kalk) och utvecklade en dubbelspinnrock för effektivare spinning. Han startade en spinnskola där flickor fick komma och lära sig att spinna allt finare tråd med jämnare tjocklek och kvalitet. Dessa kunskaper tog de sedan med sig ut i stugorna där merparten av förarbetet skedde. På själva manufakturen jobbade som mest cirka 200 personer, många invandrade specialister, men det var samtidigt mer än 1900 spinnerskor som hemma i stugorna satt och spann lingarnet till manufakturen. Det här gjorde lilla Mo till den 10:e största ”industriorten” i Sverige på 1750-talet och ett av regeringens mest omhuldade manufakturverk – det enda som inte låg i någon stad.  Flors lin-damast levererades till flera kungahus i Europa, och givetvis till det svenska hovet, där bland annat Adolf Fredriks Kröningsduk vävdes 1751.

Hur mycket av uppbyggnaden av alla andra ståtliga Hälsingegårdar kring och efter den här tiden kan förklaras av dessa internationella influenser och tillskottet av reda pengar på gårdarna ifrån den verksamheten?

Stephen förblev direktör för Flors linnemanufaktur, och var bosatt på Ranbo, till sin död 1757. Han begravdes vid gamla kyrkan i Kyrkbyn, utanför kyrkogårdsmuren eftersom han var presbyterian, och en minnesplakett sitter idag uppsatt på utsidan av muren ungefärlig där graven har beskrivits varit placerad.

 

Sonen Thomas Bennet tog över ledningen av verket. Han hade dock låtit bygga en egen gård, Lugnö, i närheten så Ranbo övergick istället efter hustruns död 1759 i dottern Margaretas ägo. Hon var gift med den vid manufakturen ekonomiskt ansvarige Sven Berg.

Manufakturen förlorade statsunderstödet efter mössornas maktövertagande, och det knäckte ekonomin personligen för den nya direktören Thomas Bennet (Stephens son) som lockats att gå in med stora egna medel strax innan. Verksamheten startade dock om och fortsatte, om än med allt grövre och enklare tyger till nedläggningen på 1850-talet.

Ranbo efter Bennets tid.

Efter familjen Bennet, beboddes Ranbo av bland andra Landsfiskal Bengt Israel Ödman, bror till den mer kände uppsalaprofessorn och Linnélärljungen Samuel Ödman, som p.g.a. frossa, troligen från malaria som fanns i Sverige på den tiden, tillbringade större delen av sina sista 37 år med arbete, måltider och undervisning ifrån sängen i Uppsala.

Nästa starka karaktär och ett rejält uppsving för gården stod den ärrade och pensionerade majoren Gustav Gyllengahm för. Han deltog bl.a. i Gustav III svensk-ryska krig 1788-1790 och blev svårt blesserad i högra sidan av en muskötkula vid Anjala bro i augusti 1789. Ranbo var som störst under hans tid och han var enligt sägnerna så rik att han lär ha skott hästarna med silverskor och på domänerna grävt ner en större silverskatt, som aldrig återfunnits… eller?.  Han var gift med prästdottern Elisabet Hedman och deras dotter Elisabet gifte sig i sin tur med kyrkoherden i Norrala, Jakob Rönqvist i dennes tredje äktenskap. Jacob hade tidigare varit präst vid Hälsinge regemente och närvarande då Gustaf Gyllengahm sårades vid ”affären vid Anjala bro”.  Bröllopet stod nu på dennes Ranbo, men tyvärr efter hans död. Deras ogifta dotter, Mamsell Caroline blev sedan den sista i den släkten på gården då hon bodde kvar på undantag i ena flygelbyggnaden, varav namnet Mamsells fortfarande gäller på stugan, då fjärdingsman Anders Person med familj flyttade in 1896.  

Han inrättade bl.a. ett häkte i Härbret vid infarten vilket ännu syns på gallren i fönsterluckorna. Sonen Per Andersson med fru Anna startade en tidig mejeriverksamhet i ladan och där buteljering med metallkapsyler var ovanligt framsynt. Hans son Torsten gifte sig med Brita ifrån Stockholm som säkerligen var den som såg andra värden i gården och de startade 1966 Kafé i gamla drängstugan och Mamsells samt keramiktillverkning med försäljning i ett annat ombyggt härbre på gården. Deras dotter Lena som jobbade många år som designer, produkt-, och produktionsutvecklare åt IKEA i Asien kom hem och tog över verksamheten då Torsten gick bort 2001. Tillsammans med sin sambo Sven Olsson från intilliggande Norrbacken fortsatte de att restaurera gården och ordnade uppskattade utställningar, föredrag och konserter som tillsammans med gårdscaféet och butiken fortsatte locka besökare till gården.