Folk- och fäbildning

Folkbildning beskrivs ofta som frihet att söka kunskap – enskilt eller tillsammans med andra – för att bidra till ett öppnare, mer demokratiskt samhälle, oavsett individers eller gruppers bakgrund. Den här dagen ville alla gårdens individer sånär som på hönsen ”utbildas” och slog följe på Julias och Richards utbildningspromenad – en form av tipspromenad i det fria med fokus på lärande – både teoretiskt och praktiskt. För att komma åt tipslapparna behöver man nämligen förvärva eller tillämpa vissa fysiska kompetenser som till exempel balans på slackline, simma i 15-gradigt vatten eller krypa igenom trånga gårdshusutrymmen. Som tur var hade vi den här kvällen kusinen Ebba med oss som villigt hämtade in tipslapparna – glatt påhejad av övriga i gruppen… även om vissa uppvisade en något mer skeptisk men ändock väldigt närvarande och nyfiken hållning.

Statens syfte med stödet till olika folkbildningsförbund och andra föreningars folkbildningsinsatser har historiskt varit att ”stödja verksamhet som stärker och utvecklar demokratin, bidrar till att göra det möjligt för en mångfald av människor att påverka sin livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen…”. Vi kan se folkbildningens roll i exempelvis folkrörelsernas framväxt och spridning av sakkunskap om alltifrån den enskildes rättigheter till alkoholens skadeverkningar.

När vi idag står inför enormt stora utmaningar att nå de ekologiska hållbarhetsmålen behövs, parallellt med demokratiutvecklingen, enorma folkbildningsinsatser där sakkunskap om vad vi alla behöver göra för att bidra till de ekologiska hållbarhetsmålen.

Folkbildning kan utgöra ett hot mot de som inte tror på människors frihet och lika värde och kan därmed ses som ett hot av de som vill begränsa demokratin. Folkbildning som därtill syftar till att minska allas vårt ekologiska fotavtryck utgör på samma vis ett hot mot de som på ett eller annat vis tjänar på dagens strukturer. I dessa sammanhang lyfts ofta flera stora företag inom oljeindustrin som sedan 1970-talet systematiskt mörkat och lagt hinder för spridning av sakkunskap kring fossila utsläpp och dess effekter på klimatet och istället med alla tillgängliga medel istället spridit alternativa fakta vilket bland annat lett att världen först nu i elfte timmen börjar vakna upp… när fakturorna från naturen börjar dimpa ner.

Med det abrupta stilleståndet som uppstod i och med pandemin Covid-19 så gavs en helt unik möjlighet att passa på att efteråt byta riktning på samhällen. Stockholm Environment Institute, SEI har tillsammans med fem andra institut och organisationer, alla med hållbar omställning som fokus, tagit fram ett verktyg –  Energy Policy Tracker – som visar, från offentligt tillgängliga handlingar, hur regeringar väljer att satsa publika medel från och med 1 januari 2020. Informationen uppdateras varje vecka. Än så länge är verktyget i utvecklingsfas med bara 20 individuella länder under luppen, men då även regionen G20 länderna finns med som helhet så kan man få en första bild hur omställningen går i den aspekten. Trots den ökande retoriken hos politikerna för en mer hållbar energi så följer regeringarna inte riktigt upp i praktiken då fossilbranschen nu får 70 % mer i återhämtningsstöd jämfört med vad som går till industri som fokuserar på grön energi.  Detta trots att 70 % av människor värden över ser klimathotet som det allvarligaste och att det även är miljöhoten som företagsvärlden under World Economic Forum sätter som de absolut största riskerna mot fortsatt positiv ekonomisk utveckling. I analysen kan man vidare se att de länder och regioner som hitintills har förlitat sig tungt på fossila bränslen återigen har slängt ut livlinan till dessa företag medan de regioner som kommit igång med en grön omställning har satsat ännu hårdare i den riktningen.

Hela den här bilden stämmer dock väldigt bra med hur forskare beskriver hur Sociala Tipping Points nås i samhället. Privata investerare med sina dagskänsliga börsspröt är snabbast i att snappa upp kommande förändringar, vilket märkts i minskade investeringar i kol och olja från deras sida och ett stort uppsving bland entreprenörer i gröna sektorn. Nästan lika snabb är informationsspridningen till allmänheten om att växthusgasproblematik finns, även om detaljer i kunskaper och faktiska åtgärdsbehov inte finns med. Något långsammare, med 5 -10 års fördröjning är decentraliserad energiförsörjning vilket vi ser i ökande sol- och vindinstallationer idag. På samma tidsskala finns vissa kluster som leder till utveckling av gröna städer vilket också börjar dyka upp i Europa. Betydligt långsammare, 10-30 år, är regeringars strypningar av subventioner till fossil verksamhet och ännu långsammare på denna skala är tyvärr central utbildning i hållbarhet vilket märks genom en tröghet i gammal litteratur av författare, och utlärt utav lärare som utbildats i den gamla skolan som inte gäller längre. Därmed kommer, allra sist på skalan för sociala tipping points, förändring av normer och grundvärderingar hos allmänheten vilket beräknas ta mer än 30 år att se fullt ut. Tyvärr så har vi inte 30 år på oss. Flera av de befarade klimatrelaterade tipping points har börjat svänga över redan nu vid en grads global temperaturökning precis som, eller tyvärr till och med lite snabbare än forskarna förutspått. Vi har blivit så vana med ett stabilt förutsägbart linjärt klimatsystem att vi till och med byggt upp ett linjärt ekonomiskt system vilket principen med räntor förutsätter att vi har svårt att förutsäga förändringar som börjar ske accelererande, som i en dominoeffekt, när den ena överskridna tröskeln leder till ännu högre temperaturer som tippar fler trösklar och så vidare.

Media har inte heller varit så starka att räkna med här. De kämpar på i kampen om läsarna och gör allt för att få uppmärksamhet och pengar så artiklarna pendlar därför mellan ren skrämsel, ibland korrekt i princip, men utan helhetsbild eller lösningar, till glättig vällustig fortsatt konsumtionsuppmuntran utan ifrågasättande eller reflekterande kopplingar. De största, mest betrodda tidningarna ser inga problem i att låta oljejättar som Preem betala den ena ”journalistliknande” helsidan efter den andra för att vända opinionen för sin ”ekologiska” utbyggnad.

Så hur ska vi snabba på förändringen då. Universiteten går numer hand i hand med industrin i mångt och mycket så där finns kunskapen. UNESCO ser Lärande för Hållbar Utveckling, LHU som ett av sina prioriterade områden. Den internationella basen Education for Sustainable Development, ESD är den senaste uppdateringen som lanserades på världskongressen i Berlin i juni 2020, där Uppsala universitet som nationell samordnare i SWEDESD lämnade över rollen som tidigare även internationell samordnare. Så vi i Sverige har förutsättningar att kunna det här bättre än de flesta. Men hur ser folkbildningens framtida utveckling ut? IPCCs rapporter och forskare bakom deras rapporter pekar, precis som i slutsatsen ovan, på att politikerna runt om i världen, är generellt svaga i de här frågorna just nu, med få undantag såsom t.ex. Angela Merkel har varit i Tyskland och EU, och att media spretar för mycket. Då kvarstår bara ett alternativ… det kommer att bli civilsamhället som kommer spela huvudrollen i omställningsarbetet för en hållbar framtid, vilket är precis vad vi såg i Fridays för future med Greta i spetsen innan Covid-19 kom emellan. Vi får nu hoppas att när folk kommer tillbaka från semestern ifrån Corona så återgår vi till ett ännu starkare Fridays for future och följer de mest hållbara omställarna i fotspåren.

Kunskapsspridning, sakkunskap kring de planetära gränserna, vad som orsakar mest skada och vad vi som individer kan göra bl.a. för att tvinga politiker att bilda sig och ta bättre beslut så att kraften till förändring mot de globala hållbarhetsmålen implementeras på samtliga samhällsplan, är viktigare än någonsin. Folk och fä i hela landet, utbilda eder. Sprid sedan vidare så vi kan lära av varandra – i äkta folkbildningstradition. Formerna får var och en hitta fram till – starta studiecirklar – studiefrämjandet har tagit fram bra studielitteratur i ämnet, eller varför inte ordna en utbildningspromenad. Och kom ihåg att omställningen inte är en berättelse om påtvingade uppoffringar utan om önskvärda förbättringar till ett modernare, mer rättvist och demokratiskt samhälle… för alla raser. Livet ä en fest – håll mä om dä – folk och fä!

Som ler och långhalm

Ordspråket används idag ofta om något eller framförallt om några som hänger tätt ihop, i vått som torrt. Ursprungligen syftade det ju dock på den bräckliga byggnadskonstruktionen med lera och halm med den mer ironiska betydelsen att några höll ihop trots att de inte passade varandra så bra.

Människor är flockdjur och vi har sedan urminnes tider levt i flock. Vi vill känna samhörighet till andra och flocken påverkar vårt beteende. Att ”göra som alla andra” ger oss en slags trygghetskänsla. Om man går emot strömmen och det visar sig att man hade fel, står man kanske plötsligt där ensam utanför flocken. Väljer man i stället att följa flocken i samma scenario är man i alla fall i sällskap av fler som hade fel.

Förutom denna starka påverkan på våra beslut för stunden så har vi förstås ett helt lass av värderingar inpräntat i oss från ett helt livs fostran i en flock som förstås i sin tur i hög grad påverkats av föräldraflockens gemensamma värderingar.

Det krävs alltså ganska mycket för att man ska börja ifrågasätta sina egna värderingar, tankar och handlingar. Jobbar man dessutom åtta timmar om dagen i en flock med ganska likasinnade och sedan umgås med familj och vänner som också kommer från liknande miljö samt dessutom tar del av samma media som de, intryck som accepterats som de rätta, då framstår plötsligt ett kassaskåp som flexibelt.

Flockens påverkan på oss kan alltså vara mycket hämmande. Den kan till exempel placera oss i positioner som vi inte alls trivs eller passar i, kanske bara för att de ”starkaste”, eller bara de mest högljudda i just den gruppen tycker att rangordningen ska vara så. Trots det så drar vi oss för att lämna flocken för rädslan att bli ensamma och hamna utanför gemenskapen, vilket var mycket förståeligt när vår överlevnad hängde på den gemenskapen.

Men även idag, då åtminstone vi i Sverige har ett så stort socialt skyddsnät att vi garanterat kommer överleva och fortfarande tillhöra de rikaste 10 % i världen om vi bryter med hela vår nuvarande grupp, så är det sociala trycket ofta ändå för stort för att vi ska lämna av fri vilja. Ensamhet är skrämmande för de allra flesta och ofrivillig ensamhet förväntas inom några år bli den största orsaken till psykisk ohälsa. Gemenskap och tid med familj, vänner och nära relationer har visat sig vara en av de största faktorerna som bidrar till känslan av ökat välbefinnande.

Men såg ni… där blev det ju en cirkelreferens igen. Vårt välbefinnande styrs alltså till hög grad av att vara i den omgivning som bestämmer vad vårt välbefinnande ska grunda sig på och hur mycket av det vi ska känna. Inte undra på att det oftast krävs oförutsedda, ofta ganska dramatiska, händelser i våra liv som mer eller mindre tvingar oss ur våra vanliga mönster och bort från vår tidigare flock. Av rädsla letar många då kanske snabbt upp en ny, helst väl accepterad, grupp som de kan associera sig med och där de hittar gemenskap och sammanhang igen… eller ännu bättre, så hittar man tid att först fundera ut vad meningen med livet är för en själv, vad som egentligen betyder något och vad man verkligen vill satsa sin tid och energi på.

Det finns gott om artiklar på nätet om flockbeteende eller andra beteenden inom en flock, med olika grad av hierarki, oavsett om det gäller en flock vargar, fiskar (stim), hundar, hästar, får eller människor. I de flesta av dessa så tar man upp det för artfränderna gemensamma och så oerhört viktiga sociala ”språket” som gör att gruppen kan fungera tillsammans.

Men när man bryter med den så invanda gruppen och omvärderar både det ena och det andra så märker man också att man byter ut mycket av det sociala språket. Många tidigare sanningar har nu blivit klyssjor. Även om man inte ens har kvar en bråkdel av de bekanta man hade tidigare så kan det ändå innebära att man inte känner sig ensam utan istället känner ett ökat välbefinnande eftersom man upplever att man kommit närmare sig själv och även ökat empatin med andra människor som vågar ifrågasätta konventioner och/eller ”tvingats” bort från sin tidigare grupp.

Pompe har nu i fyra år tvingats leva utanför sin normala flock där mycket av hans sociala språk initialt troligen var ganska bortkastad på medlemmarna i den nya flocken. När man dock ser honom idag med sin nya flock så är det tydligt att vi flockdjur ganska enkelt kan avstå ifrån vissa tidigare påstått viktiga mönster och sociala språk i flocken och genom att tvingas till nytänkande i mötet med helt andra tankegångar kan komma ut med ett lika rikt och förnöjsamt liv.

Vi tror att omställningen till ett hållbart samhälle, som på alla sätt kan bli ett bättre samhälle, är väldigt mycket en fråga om detta behov att ifrågasätta konventionerna i den nuvarande flocken. Lera och långhalm har väl sina svagheter när man bygger ett samhälle, men olja och mikroplaster har fler.

Pompe och fåren är som ler och långhalm i den bästa av betydelserna.

Bron

Hade det varit på film så hade bron varit en respektingivande hängbro av tvinnade lianer spända över ett avgrundsdjupt stup med en forsande flod vid dess botten. På andra sidan vet man inte vad som väntar – troligen kliver man in i en helt ny främmande värld, outforskad med fantastiska, vackra växter, blommor och örter samt, lika troligen, befolkad av varelser som man normalt inte stöter på eller lärt känna under sin vanliga, relativt händelselösa men trygga vardag där man traskat fram på samma välbekanta stig var dag hitintills i livet. Precis så verkar våra fyrbenta vänner känna då de med försiktighet, bävan, stum förundran och lite skräckblandad uppskruvad förväntan tar sina första steg och därmed inviger den nya bron till sin närbelägna skog, som funnits där bredvid dem hela tiden men som förblivit outforskad dels för att det just varit okänt, svåröverskådligt och därmed skrämmande, dels så har de aldrig haft behovet och dels för att bron inte funnits.

I den här realiteten så är bron långtifrån någon svajande hängbro över en bråddjup klyfta utan en enkel men rejäl och relativt bred träbro över ett grunt dike.  Medan filmens bro säkert erbjuder räddningen från de annalkande farorna som flåsat våra huvudrollsinnehavare i nacken en bra stund nu, så är främsta syftet för den här verklighetens bro, vid vinterhagen på Ranbo, att rädda diket från att förstöras av Pompes tunga hovtramp. Resultatet blir dock detsamma. Den nyuppförda bron som avser att hjälpa dem till en bättre tillvaro med större variation, både med avseende på föda och sysselsättning samt bättre skydd mot väder och vind på andra sidan, framstår för våra vänner som förvisso något lockande eftersom de troligen längtat efter detta men ändå som skrämmande eftersom det bryter från den välbekanta hemmiljön i de lättöverskådliga vinter- och sommarhagen.

Fårens och Pompes premiärpromenad över bron, inleddes därför med stor tveksamhet då de fyra fåren nyfiket bara stod och tittade på det öppna hålet i staketet och den utlagda bron, som de givetvis också luktade på. Flockledaren Pompe stod på betryggande avstånd i bakgrunden och frustade lite som för att hålla tillbaka de andra. Allt detta trots att de som hade alla fakta och visste att det skulle bli bättre på det här viset stod på andra sidan och lockade och pockade för att få dem att ta klivet ut på bron. Till sist blev nyfikenheten för stor hos den modigaste, Grålla som först tog de mest försiktigt stapplande stegen ut på bron och sedan allt lättare och snabbare när hon märkte att den bar.  Sen kom klappret från fler nyfikna som sett att det går bra och förtjusningen när det verkligen var grönare på andra sidan. Rädslan och försiktigheten släppte och med svansarna viftandes av förtjusning så stannade utforskandet precis där i gränslandet… och då med stort fokus på de olika ätbara örterna.

Flockledaren Pompes utforskande var av helt annan karaktär och även om han inte kunde avhålla sig från att provsmaka blad och buskar så var det centrala att, från en ganska begränsad ytlig inspektion, försöka fastställa skogsområdets eventuella begränsningar och faror. Det kommer nog ta tid innan de har upptäckt hela området och att insett alla dess fördelar, men nu hade de smakat på det i dubbel bemärkelse och måst erkänna att det inte verkade vara så dumt.

På något sätt känns allting väldigt bekant, farorna som jagar huvudrollsinnehavarna är uppenbara. Det är lätt att se konservativa ledare som håller tillbaka. Många som är nyfikna men som inte riktigt vågar ta klivet – Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Några som står med alla fakta och säger att vi måste gå över. Några modiga som tar de första stapplande stegen och upptäcker med förtjusning att det bär och att det verkligen blir bättre på andra sidan. I den realiteten heter bron Omställningen – Våga ta steget!

Smart klipp

Det var bättre förr… stämmer givetvis inte generellt. Men det finns definitivt områden där utvecklingen inte lett till nämnvärda förbättringar. Ofta har de gjort oss mer bekväma men vi mår inte bättre av det och ofta är det på bekostnad av miljön.

Att hålla sig med gräsmatta blev populärt hos överklassen i England under Tudortiden i slutet av 1400-talet för rekreation och spel vilket förstås ledde till att en lågklippt tätvuxen gräsmatta, av en eller få grässorter, snart blev en statussymbol för adeln i England under tidigt 1600-tal, vilket givetvis senare spred sig till stora delar av övriga Europa där förutsättningar fanns. Det motsägelsefulla i detta var att dessa första större hållna gräsmattorna, i det som kom att kallas den engelska parken, i hög grad skulle efterlikna de vackert naturligt betade kullarna som man kunde hitta hos vilken vanlig bonde som helst där de naturliga förutsättningarna var rätt och med lite hjälp av hans boskap. Men som ofta med vad som kommit att anses som lyx så måste det vara dyrt för att vara tillräckligt exklusivt och det blev det definitivt på adelsgodsen då dessa stora ytor skulle ansas med lie och skära samt befrias från alla inslag av diverse ”o-gräs”

Bondens lösning var inte bara billigare utan den var också otroligt effektiv på att skapa mångfald då inget kom att helt dominera över andra arter vilket gav den idag så efterlängtade mångfalden även hos insekter, fåglar osv. Men alla kunde ju inte släppa ut fyrbenta klippare när växtkraften tog fart och började hota möjligheterna för rekreation och spel runt husknuten och det krävs en rejäl virtuos för att kunna hantera en lie till det önskade resultatet.

Men då engelsmännen hittade på allt fler sporter som krävde stora välklippta gräsytor såsom lawn-tennis, cricket, polo, fotboll, rugby och golf förstås så var det ju bara en tidsfråga innan industrialismens herrar också uppfann den första gräsklipparen. De första drevs med handkraft och försågs tidigt även med uppsamlare och förblev så effektiva att varianter av dessa cylinderklippare kommit att överleva som ”hand-jagare” som fortfarande går att köpa.

Sen kom rotorgräsklipparen som var lättare att motorisera med små motorcykelmotorer, först tvåtaktare men från 1960-talet framför allt fyrtaktare. Sen kom förstås mer avancerade varianter av rotorgräsklippare såsom åkgräsklipparen och nyligen så tar robotgräsklipparna över på marknaden och markerna. Det är ju nu extremt bekvämt, men är det verkligen bättre? Där finns det ju då flera aspekter att utvärdera.

En motorgräsklippare har en väldigt ineffektiv bensinmotor. Tre minuters arbete med motorgräsklippare släpper ut lika mycket koloxid som en timmes bilkörning i 100 km/h. Det enda man kan göra för att bli lite miljövänligare är att tanka klipparen med alkylat-bensin. Det minskar åtminstone mängden hälsofarliga ämnen i avgaserna. Om ni absolut ska ha en motorgräsklippare så leta efter de fåtal märken som har svanenmärkta varianter. Robotgräsklipparen, som också är av rotortyp är tydligen ett stressmoment för igelkottar. Här är givetvis batteriet också ett problem i förlängningen. Men kvaliteten då? Frågar man en professionell gräsmattehållare, t.ex. greenansvarig på en golfbana så är den gamla cylindergräsklipparen överlägsen om du vill ha en fin gräsmatta med minimal bevattning och näring eftersom de klipper av stråna i ett snyggt snitt till skillnad från rotorklipparna som slår av gräset. De gamla från 1960-talet eller äldre är mer robust byggda. Den ärvda handjagaren har därför dammats av och bidrar även till lite styrketräning och motion i friluftsgymmet, vilket har blivit alltför ovanligt i dagens bekvämlighet med dess konsekvenser. Det finns idag dessutom nya hand-jagare av friklippartyp där skären inte ligger emot varandra och som därmed är lättare att köra men kan tydligen vara lite slappa mot vissa ogräs.

Ni hör vartåt det här lutar… det var bättre förr… och ju förr desto bättre. Luta er tillbaka och gör så lite som möjligt. Om trycket från det anglosaxiska arvet ändå blir för stort, för att hålla efter de frodiga lupinerna och för att klara framkomligheten vid ojämn mark utefter stigar och grusvägar så kommer lien väl till pass, handjagare tar vid på jämnare lite större ytor… och när tiden tryter och man fått tillräckligt med motion så kallar man in kavalleriet. Med några ulliga springare så klipps gräset av snyggt, näring tillförs, mångfalden blir stor och en sidoprodukt kan under vintermånaderna tovas till värmande plagg.  Många smarta klipp i ett!

Skogsbete har räddat oss förr

Skogsbete är tillsammans med renbetesland och strandängar de äldsta och areellt den största betesformen i Sverige ända fram till de stora skiftesreformerna. Dess vikt för Sveriges utveckling känns påtaglig i den intressanta hypotesen som lagts fram i ”Svenskarnas och deras husdjur” att: ”- Nötkreaturens förmåga att producera livsmedel i utmarker och skogar bidrog sannolikt till att rädda den svenske bonden från den livegenskap som annars förekom i större delen av Europa.” Ett kulturarv värt att skyddas i sig självt.

Vinterns milda väder möjliggjorde att en skogshage i direkt anslutning till vinterhagen kunde färdigställas. Senvuxen gran sågades till 160 cm långa störar, slogs i backen och fylldes med ris från nedfallna träd och ris från gamla högar som blivit liggande. En väl beprövad teknik av risgärdesgårdar som i olika varianter utövats redan på Hedenhös tid. De hade givetvis samma funktion som de mer kända formerna av sten- och trägärdesgårdarna, att hålla djuren borta ifrån inägorna. I områden med mycket ris och taggbuskar var man angelägen att röja utmarken för att förbättra betet och då fick man ju material till bygget. Linné kallade dem för vasagärde, efter ordet vase=risknippe, precis som i det kungliga släktnamnet. Virkesbristen under främst andra halvan av 1700-talet bidrog också till att man på vissa håll övergav de massiva trägärdesgårdarna för de tunnare av ris. I sydligare delar av landet gick det så långt att statsmakten anbefallde stengärdsgårdar och trädplantering för att motverka bristen. Här uppe, norr om limes norrlandicus – den biologiska norrlandsgränsen där, enligt ett gammalt talesätt, ”ekar och grevar gör halt” blev aldrig bristen på granvirke så svår att man övergav de stabilare varianterna. Men satte stopp gjorde däremot taggtråden definitivt när den gjorde sitt intåg på 1900-talets början. En styggelse som vi, trots flera hundra meter redan insamlad och bortforslad halvt begraven smått livsfarlig rostig gammal tråd, fortfarande hittar rester av när man går utanför de vanliga stråken kring gården.

Men om man nu ska gå tillbaka i kulturtraditioner så borde vi väl inte välja fattigmansversionen av gärdesgårdar – oavsett hur kungligt vissa försöker benämna det – kan man kanske tycka. Men då är det 1900-tals värderingar som lurar oss igen. Då glömmer vi återigen bort att det vi verkligen är fattiga på idag så är det ju den biologiska mångfalden. Titta på, lyssna och lär om de Planetära gränserna från Johan Rockström t.ex. på https://www.youtube.com/watch?v=ZmZ3Hp7rPo4 så inser ni hur mycket viktigare det är att vi avslutar vårt fossila missbruk och drastiskt minskar vårt ekologiska avtryck än att lägga ens en sekund på majoriteten av triviala ”icke-frågor” som studsas på både nyhets- och sociala media. Biologiska mångfalden är den största utmaningen vi alla borde leta bidrag till att lösa och där är skogsbete innanför en risgärdesgård en tillgång för så många fler arter.

Så om någon vecka blir det premiär till skogshagen även för våra större djurarter på gården. Då har det sannolikt torkat upp så pass mycket i hagen att marken håller och då har det troligen blivit så pass många ätbara örter och blad på träden att barken på de senare får vara ifred. Innan dess ska vi också se till att göra en ”vårplockning” i omgivande skog och fylla på staketet med grenar och ris på ställen där snötäcket pressat ihop grenarna så pass att vissa kommer uppfatta det som en hinderbana att utmanas snarare än en inhägnad.  Det påbörjade brobygget över diket ska färdigställas, och sen är det dags för högtidligt tal, som troligen kommer mötas med starkt bä-fall, innan bandet ceremoniellt klipps och det är fritt fram i en hage som inte bara ger skydd vid kraftigt solsken, vind, regn, berikar skafferiet med fler smaker och större variation i utsikter och sysselsättning, mer viktig odlingsmark tillgänglig för vår mat…och så vidare med avseende på flera aspekter. Vi återkommer om vi kommer på några nackdelar.

Ser fram emot att bese beteende i skogsbetande.

Flockimmunitet

När vi har tagit våra skogspromenader med Julia på Pompe och med Candy och Quill i sällskap, så har Fia-Lisa, Andra, Grålla och Lillan alltid försökt tränga sig med ut genom grinden men alltid i slutändan hamnat, besviket bräkande, på fel sida av staketet när vi rider iväg. Ju mer vi lärt känna dem desto mer har vi känt med dem i deras besvikelse och ju mer vi märkt hur sociala de blivit i vårt umgänge desto mer har vi funderat på möjligheten att ta med dem på våra kortare promenader. Sagt och gjort. En dag i vintras när Julia hade suttit upp på Pompe så gick vi tillbaka och, till deras stora förvåning, släppte ut även dem. Jösses, vilken lycka… de hoppade, stångades och skuttade fram och tillbaka runt Pompe som, tur nog, tar det mesta med ro. I början tyckte de att passagen på fuktiga träbron över bäcken var läskig och där de initialt trodde att fart var rätt metod för att snabbt bli av med problemet, vilket dock bara ökade slirandet och ledde till ett par omkullkörningar. Med en trasmatta och ett par fartsänkande åtgärder så är det momentet inte längre något hinder. De första hundratalen meter har fortsatt vara en stor sprallig tillställning med enstaka glädjerusningar. Sen lugnar det ner sig och alla faller in i en gemytlig takt där det omväxlande luktas, provsmakas och promeneras i trivsam takt. Ingen faller efter utan alla formar, borträknat individuella små-stopp här och där, ett mer eller mindre rakt led med Pompe som självutnämnd kö-karl.

Candy och Quill har haft svårast att hitta sina platser i den nya konstellationen. Helst någonstans hos oss i mitten eller i början av ledet, men båda tycker att fåren ofta är väl nyfikna och närgångna och söker sig ofta en bit utåt sidorna, eller rent av gömmer sig bakom Pompe. Då de initialt lärde känna varandra så provade hundarna med att säkerställa sin position, högt över de fyra andra i flocken, genom att visa på sitt släktskap med vargarna, morra lite, dra upp nosen och blotta huggtänderna. Men det var som om fåren insåg att de var skyddade av någon slags diplomatisk flockimmunitet och inte får skadas däri. Så när detta inte räckte för att imponera, och då hundarna också verkar fullt medvetna om, och accepterar, att denna immunitet faktiskt gäller så kan de ju inte heller ta nästa steg såsom deras förfäder kanske skulle gjort. Således håller de sig hellre på behörigt avstånd undan de respektlösa ull-tottarna. En helt tidsenlig form av social distansering inom flocken som herr statsepidemiolog skulle betraktat som föredömlig.

Det återstår nu att se om dessa gemensamma vardagspromenader, med uttalat motionssyfte, är något som bara kommer att höra vintersäsongen till. Det är lätt att tro att i takt med att gräset blir grönare så kommer detta gäng precis som så många andra att lockas till att samlas på de öppna grönytorna i naturen för att njuta av en picknick i det vackra vårvädret. Våra vänner har visserligen blivit riktigt trogna och vid kvällens ”nattning” föredrar de rentav ofta en prat- och gos-stund framför en matstund och när de rymt från hagen går de oftast direkt omkring och letar reda på oss på gården, men vågar vi verkligen riskera att de ändå kanske ignorerar löftet om att nöja sig med en motionsrunda som överenskommet och istället rymmer tillbaks till lockelserna på t.ex. palläck. Då kan det ju tänkas att någon mindre nogräknad ur en annan flock, kanske en viss lo-katt som vi spårat några gånger, inte alls följer rekommendationerna om distanseringsreglerna. Då kommer ju fårens nyvunna sociala kompetens snarare ligga dem i fatet… Det är ju högst troligt att den katten inte nått vår nivå av flockimmunitet och då vete katten, att den picknicken inte kommer att sluta gott för våra vänner. Nej, så nu när de flesta andra öppnar upp på reglerna så kommer vi på Ranbo ta karantänen ett steg tillbaka – de gemensamma motionsrundorna återupptas först när grannens gräs inte längre är grönare.

Morgonstund har guld, och diverse annat, i mund

Vi är många på gården som uppskattar morgonstunden med dagg i gräset och lite svalare luft. Speciellt Pompe och fåren uppskattar morgonrutinen att gå över från stallet i vinterhagen till sommarhagens ymnigare frukostbete.

Pompe fick ju för mycket av det goda, frodiga gräset på försommaren för två år sedan, med fång som resultat. Därför är vi fortfarande restriktiva med hur länge han får vara i sommarhagen… och han borde alltså vara den begränsande faktorn för hur länge de får uppleva denna ljuva morgonstund med obegränsat frosseri innan vi hämtar tillbaka dem till mer begränsat bete i vinterhagen.

 

Men icke, det är alltid en tanke, lite nyfikenhet eller upptäckarlust hos någon annan som sätter den gränsen. Helt plötsligt, ofta redan efter en halvtimme-trekvart, så börjar något av fåren undra var vi är och om det finns något spännande på gång uppe på gården. På något vis verkar de i dubbel bemärkelse vara ”mätta” på, och av, den ljuva morgonstunden vid frukostbordet och är nu redo för mer sociala aktiviteter där ”prat går före mat”. Denne får då oftast de andra med sig… Lillan stannar ibland hos Pompe… och så är rymningen ett faktum. Eftersom vi ändå brukar ha en timme som gräns för Pompe så sätter vi inte på elstängslet vilket fåren givetvis har kollat upp. Så där kommer de spatserande upp på gårdsplanen. Ser de oss inte så ropar de på oss, går och kikar in i alla öppna portar tills de hittar oss. Då ska det klappas och undersökas en stund innan skålen med havre, eller deras favorit – hönsfoder, tas fram som lockelse och jakten tillbaka till vinterhagen är igång. Lockbetet är mest symboliskt och det blir inte många korn godis till var och en så man kan tro att det är den vilda sociala leken som de längtar mest till. Det är nästan att de lyckas sätta krokben på en innan vi kommer till vinterhagen och där hinner skålen knappt nudda marken innan alla är på den… Ebba jämförde det mycket träffande med en tekning i hockey där nu fyra mycket lurviga spelare på pinniga ben slåss om ”pucken”. Det är så uppenbart att detta ”liv och kiv” vid efterrätten lika mycket handlar om en rolig och busig guldstund för de fyra… tar man två skålar så slåss de nämligen alla kring en skål i taget, vilket ju annars verkar lite fårskalligt.

 

Vid det här laget brukar Pompe också visa tydliga signaler på att han saknar både sina flockmedlemmar och vinterhagen med sin svala ligghall. Han står då vid grinden och väntar, eller om den lämnats öppen, så strosar han också upp till gårdstunet och inväntar att vi ska ha tid att öppna stalldörren åt honom. Kanske lika bra att ordna hov- och klövanpassade grind- och dörrhandtag… men för säkerhets skull inte till hockeyförrådet.

Självservering

Förberedelserna inför torsdagens musik- och hantverksdag är i full gång. Medan vi sköter förberedelserna och skriver långa göra-listor vid köksbordet så har vissa flockmedlemmar börjat ta itu med de praktiska delarna som tex att klippa gräsmattan för hantverkarnas bänkar och caféborden.

De väljer ut de korta stråna och tenderar att låta de små öarna med blåklockor och prästkragar vara kvar – helt i enlighet med vårt tycke och smak. Tror bestämt att vi försiktigt kan prova på att utöka deras ansvarsområden.

Sedan en tid tillbaka upplever vi hur alla flockmedlemmar mer och mer framträder som starka karaktärsfulla individer och det har varit påfallande hur mycket de uppskattar kommunikationen och den sociala samvaron tillsammans med oss. Till exempel brukar fåren redan efter en halvtimme i den frodiga sommarhagen välja att hoppa över stängslet för att söka upp oss för en pratstund och klappande.

Så bli inte överraskade om de till hantverksdagen har avancerat på karriärstegen och ni möter dem vid serveringsbordet. Vi är övertygade om att de skulle uppskatta en liten pratstund kring, och provsmakning av gårdscaféets olika specialiteter.

Buffébord – var och en hittar sin favorit

I hagens uppdukade buffébord kan man plocka efter tycke och smak. Medan fåren siktar in sig på de korta grässtråna och Pompe på de långa, så verkar havet av maskrosor, som plötsligt likt en våg som drar fram i hagen, vara en favorit hos många pollinerande insekter. Speciellt hos den korttungade stenhumlan ska maskrosen vara en specialitet. Andra korttungade humlearter som också samlar nektar och pollen från ”grunda bägare” är tex mörk jordhumla, ljus jordhumla och ängshumla.

Med det nu uppdukade bordet av maskrosor på ena sidan av den nyplanterade raden av fruktträd och bärbuskar och sådden av vitklöver under träden, planteringen av grunda blommor som flockfibblor, ängsvädd och åkervädd i ängsblomsodlingen och det vilda tistelbeståndet som dyker upp lite överallt så hoppas vi att våra korttungade vänner ska trivas och att sommarens gästabud kommer ”bära frukt” framåt hösten.

Men det är de långtungade humlorna som oftast blir snuvade vid buffébordet. Om nektarn tar slut i de grunda blommorna så kan de korttungade humlorna bita sig in vid blomfästet på djupa blommor och komma åt nektarn den vägen. Snopet när de långtungade kommer och det redan är tomt på faten. Lika illa är det för blomman eftersom nektartjuven i sitt inbrott inte kommer i kontakt med ståndare och pistill och blomman förblir obefruktad.

För att alla humlorna ska trivas så är det alltså viktigt att buffébordet kontinuerligt, under hela säsongen, fylls på med nya rätter av alla sorter. Tex uppskattar de korttungade att rätterna som ovan nämndes ständigt fylls på eller tar över efter varandra, medan de långtungade behöver rödklöver, åkerböna, väpplingar, vickrar och vialer.

Som så ofta förenklar vi människor för oss själva och hittar på ”smarta” genvägar… det har blivit vanligt att tomatodlare och bärodlare köper in humlebon för att få hjälp med pollineringen i växthus, tunnlar och ibland även på friland. Inköpta humlebon sätts ibland även ut på klövervallar för pollinering. De humlor som finns att köpa är en sydeuropeisk ras av mörk jordhumla som om den ”smiter” parar sig med motsvarande svenska art och för in andra gener. Det finns också en risk att de för med sig parasiter och sjukdomar och jordbruksverket uppmanar därför att humlebona eldas upp efter fullgjord tjänstgöring. Hmm… tveksam genväg eller hur!?

Genom att gynna våra befintliga vilda humlor och erbjuda dem bra livsmiljöer tillsammans med ett aldrig sinande buffébord så riskerar vi inte att i framtiden behöva gå över ån efter vatten och tillämpa genvägar som riskerar leda till allvarliga senvägar… eller i värsta fall in i återvändsgränder.

Ulvar i fårakläder?! 

Det är inte ofta de skiljs åt – Pompe och fåren – men när det skett, exempelvis efter ett besök av hovslagaren eller en längre ridtur, så upplever vi att alla flockmedlemmar liksom ”andas ut” men lika påtagligt är att de också extra omsorgsfullt andas in… varandras dofter liksom för att försäkra sig om att det inte är någon ”ulv i fårakläder” som beblandat sig i skaran. Men det handlar sannolikt snarare om ett socialt beteende och att på detta vis skaffa sig information om humör och eventuella statusförändringar hos den andre. Pompe kan genom att ”flema” – dvs sträcka på halsen och sträcka överläppen utåt och rulla den uppåt ytterligare förbättra sitt luktsinne vid inandning.

Både hästars och fårens luktsinne är mer utvecklat än hos oss människor och deras förmåga att effektivt använda det som ett fjärrsinne genom att ”vädra i luften” och på så vis skaffa sig generell information om situationen eller känna vittring av annalkande fara är mer funktionellt än att bara se och lyssna. Detsamma gäller när något på nära håll ska undersökas – då kan de genom att ”sniffa” få luften att virvla runt över luktslemhinnan och på så vis bättre undersökas. Som slående exempel; hästar kan spåra bortsprungna flockmedlemmar genom spår av luktämnen från hudkörtlar och träck i gräsmarkerna, och tackor i stora fårflockar lyckas effektivt identifiera sina lamm på lukten ifall de kommit från varandra.

När alla medlemmar granskats så infaller sig lugnet i flocken och de kan ställa om nosarna till att leta upp det godaste gräset och därmed fortsätta sitt gårdsjobb som fem selektiva men effektiva gräsklippare som går helt på fossilfritt bränsle. För att bli en helt positiv miljöresurs bör de dock beta på naturbeteshagar som inte lämpar sig för odling av mat till oss människor, vilket är en anledning till att vi kommer stängsla in skogsbetesmarker för dem framöver… där finns ännu mer spännande dofter och smaker för dem, samtidigt som de själva skapar ytterligare fler genom att öka på artrikedomen med sitt betande och gödslande.