Grön körskola

Hur många har inte börjat sina körlektioner på tomma parkeringsplatser under dygnets lugnare timmar i stans utkanter. Så Ranbogårdens gamla parkeringsplats en tisdag eftermiddag är ju perfekt för oss. Gunnar på Lugnö anpassade den lite grann med några hundra hästkrafter innan vi kom dit med våra tre. Det udda med den här körskolan var att både eleverna, körskolläraren och fordonen behövde lära sig… tur att man inte ser det oftare inne i stan. Eva Wallin har kört häst många gånger men en av harvarna, från 1800-talet, var ändå ny för henne och Bosse är fortfarande ett okänt kort för sysslorna. Eleverna, det vill säga vi, ska vi inte tala om… vi är som vanligt ute på okänd mark trots att vi alltid är hemma.

Nå, allt gick smidigt. Mulle och Bosse var lite tveksamma ett par gånger men de var snart på spåret… mycket tack vare Eva och Linneas lugn och så förstås Brux otroliga lyhördhet och sinnesro. Det är ju så här ett utökat småbruk ska göras. Vilken otrolig känsla att gå där med en så tillitsfull, stark och godlynt arbetskamrat som gör grovjobbet åt bonden och samtidigt känns som ett kärt sällskap. Det blev ju inte ett moment av enformigt arbete utan en ren njutning. Tillsammans gjorde vi jobbet med naturen. Förstå oss rätt, vi är ju oerhört tacksamma för våra vänner med kraftiga traktorer och man förstår verkligen varför vi alla har blivit så beroende av kolet, oljan och naturgasen när det underlättar så oerhört för oss och gjort det till låg direkt kostnad under så lång tid. Men nu visar det sig att fakturorna runtom i världen börjar komma in från naturen och klimatet som inte klarar att buffra våra överexploateringar längre. Och då behöver vi börja lära om från där det gick snett och hitta nya riktningar framåt. Vi ska ju inte gå tillbaka till 1700-talet i alla avseenden, men fossilfria måste vi bli – regeringens mål är 2030 och de siktar också på att 30 % av jordbruken då är ekologiskt drivna. Fakta finns – i senaste numret av Jordbruksaktuellt visar t.ex. ytterligare en forskningsstudie på svamparnas betydelse i jorden för våra matgrödor och hur negativt de påverkas av konstgödsel, bekämpningsmedel och intensiv markbearbetning. Regenerativt jordbruk är på gång i flera länder. Tur nog så har vi hittat alternativa energikällor som, även om de fortfarande ger små bidrag idag, ändå växer till exponentiellt vilket möjliggör att man vågar tro på fossilfritt 2030… speciellt om vi når en kritisk massa på cirka 20 % som starkt strävar för denna omställning, som i hög grad även gäller livsstilen – då kommer resten att följa efter.

På sikt kommer put-and-place robotlösningar finnas i jordbruket för att avlasta oss där och tillåta biologisk mångfald, men tills dessa och andra hållbara lösningar finns så behöver vi parallellt med utvecklingen bli fler som också odlar i mindre skala med slutna kretslopp och liten påverkan på ekosystemen och att resten stöder genom att betala mer för hållbart lokalproducerad mat. Det är här brukshästen och gamla redskap kommer in. Hästen bidrar till gårdens möjlighet till slutet kretslopp med gödsel och de tillsammans med vissa av de relativt enkla redskapen kan ha tillräcklig påverkan för jordbearbetning i liten skala utan att förstöra nätet av mykorrhizan i jorden. Och säg den utrustning som tillverkas idag som vi utan problem kan plocka fram igen om 150 år, ta på lite linolja och så är man igång igen.

Vi befinner oss fortfarande på första sidan i skolboken när det gäller spannmåls- och potatisodling och det är väl osäkert hur vi kommer att klara sluttentamen i höst men lektion ett gick bra och tillsammans med alla våra kurskamrater med alla sina olika kunskaper och erfarenheter så kommer det här i alla fall bli ytterligare en spännande, rolig och lärorik kurs i vår skola som vi hoppas att också ni, på ert sätt, vill fördjupa er kunskap och aktivitet kring. Idag är det fullt schema, dels lektion två: Sådd av spannmål med hjälp av häst och dels lektion 3: Potatissättning på, det idag mer traditionella, traktor-sättet. Nivån på lärare, elever och fordon som kommer genomföra lektionerna ligger på ungefär samma nivå som igår så det är klokt att iakttaga viss försiktighet kring Ranbogården under eftermiddagen, eftersom den här körskolan hela tiden ger grönt ljus för gröna deltagare för en grön omställning.

Mekanisk hästkraft ger vika för biologisk

Ni såg ju nyligen bilder på hur några vänner hjälpte oss att förbereda marken på åkern till vänster om allén för bland annat ett rejält potatisland. Som tidigare kommenterat, så känns ju bara den ytan som gigantisk för oss småodlare med ambitioner kring minimalt ekologiskt avtryck. Så då undrar kanske den kritiske varför vi lutar oss tillbaka och även låter plöja upp åkern till höger om allén… potatis i all ära men med de rekommenderade begränsade portionerna så borde vi väl ha dragit i handbromsen långt tidigare. Men bara lugn, det finns en logisk långsiktig plan.

Till att börja med så tar vi ju faktiskt bort möjligheten att använda marken som utökad parkeringsplats vilket varit enda funktionen hittills under vår tid här. Eftersom vi nu fått så ordentliga busshållplatser så vill vi ju hjälpa till att uppmuntra en ökad kollektiv trafik till Ranbo. Lite nudging således, när vägverket underlättat för att göra rätt i det avseendet så kan vi hjälpa till att göra det lite svårare att göra fel. Bara den anledningen motiverar således förändringen. Dessutom innebär det att vi hjälper till att försöka bryta trenden att alltmer jordbruksmark exploateras för andra syften – 600 ha av prima jordbruksmark försvinner varje år i Sverige och intas av i hög grad av mekaniska hästkrafter. Gävleborg ligger dock relativt bra till där… och nu alltså ännu lite bättre.

Men sen fanns det ett mycket viktigare behov som krävde ett omtag. Vi gillar ju att låta er gissa lite, men vi kan väl avslöja så mycket att det här handlar om förberedelser för odling av grödor som är betydligt vanligare än potatis i Sverige. Idag odlas Peruviansk nattskatta, som var det första svenska namnet på potatis, på cirka 23 000 ha vilket innebär endast 0,9 % av åkermarken. Vi brukar ju försöka styra alla våra odlingar mot det mest ekologiskt hållbara, mer hälsosamma och minst lika goda, därför tar det emot lite att erkänna att vi här bäddar för den gröda som redan är den absolut dominerande i Sverige och som borde minska på åkermark, dvs plöjbar jordbruksmark. Hela 44 % av åkermarken i Sverige upptas av denna gröda följt av de näst därefter största, vete på 18 % och korn på 13 %.

Antar att ni redan gissat vad det ska bli. En förnyad vallodling för foder till våra djur. Vi har inte riktigt kommit hela vägen ännu med mer skogsbete för dem och behöver hursomhelst se till att vi kan försörja dem även vintertid. Just nu växer det mest maskrosor på denna yta vilket förvisso är vackert, men kanske också anledningen till att Pompe blir lite dålig i magen då det innehåller väldigt mycket socker. För att maximera vår kunskapsinhämtning… eller göra det så jobbigt för oss som möjligt… så kommer vi under första året att även så in något sädesslag. Allt detta gör vi alltså för – och fortsättningsvis förhoppningsvis med hjälp av – minimalt antal hästkrafter… endast en.

Solist träder fram

Redan under vårt första år här på gården så presenterade Alvar oss för den behagliga danskan Folva som sedan dess varit en centralfigur vid de flesta av våra middagsbjudningar. Alltid uppskattad så har vi ingen anledning eller tanke på att släppa henne, men genom kontakter med föreningen Närjord har vi i dagarna också blivit introducerade för Solist från Tyskland som vi bestämde oss för att lära känna bättre. Så häromdagen gjorde Solist entré här på gården och som vi sedan dess ägnat mycket tid och uppmärksamhet åt. Det har varit trevligt men det tog längre tid än vi förväntade oss… i motsats till vad namnet antydde så kom han nämligen inte ensam och att bara ta alla i hand, vilket förstås kändes helt fel i dessa tider, och hjälpa dem med flytten in i provisoriskt boende tog flera dagar.  Det låter kanske inte så värst gästvänligt att då bunta ihop dem i nätförstärkta säckar som knöts igen, men redan om några dagar ska de få chansen till ett eget litet bo och där kunna rota sig ordentligt på Ranbo. Det verkar vara ett stabilt släkte och när de väl fått ner fötterna i myllan så hoppas vi att de ska stå emot alla eventuella ”barnsjukdomar”, nematoder, skorv och mögel.

På sin meritlista kan Solist stoltsera med utmärkelsen Årets bästa 2013 bland fritidsodlare och har genom den trivsamma karaktären, goda smaken och sin släta uppsyn också blivit många restaurangers favorit. Det är dessutom inte bara en sommarflört utan han visar upp samma stilfulla uppträdande närhelst man bjuder in honom under hösten eller till och med när man bryskt väcker upp honom från hans vintervila.

Så om 8 veckor ser vi fram emot att få träffa ättlingarna till de Solister vi snart kommer sätta på vidare utbildning vilket vi räknar med kommer att bära god frukt. Då kommer chansen ges till för många fler att stifta bekantskap med denna goding.

Hela ensemblen med 21 500 solister kommer nämligen om de följer skolboken resultera i närmare en kvarts miljon smutsiga solo-framträdanden om några månader. Med lite vatten kan de dock snabbt putsas upp och med stolthet placeras framför de finaste middagsgästerna… ofta. Med sitt namn lever Solist upp till forskarnas rekommendationer om att man bara bör avnjuta maximalt en Solist (eller motsvarande) per dag. Det innebär i så fall att sammankomsten här på gården i bästa fall resulterar i att hälften av Mo sockens befolkning kommer att kunna njuta av sin egen Solist härifrån, varje dag under ett helt år.  Då är vi på god väg mot både ökad självförsörjning, bättre hälsa och bättre miljö – snyggt framträdande av Solisten.