Plöja gick väldigt smidigt och grovharvningen likaså… det tog Gunnar med stor-traktorn. Sen tog vi över och finharvade och sådde med hästen Brux spänd framför gamla hederliga redskap för ändamålen. En mycket trevlig upplevelse, speciellt som allt gick som man hoppades och allt växer på som det ska. Men sen då?
Det är förvisso fortfarande flera veckor kvar innan nästa steg i processen spannmålsodling tar vid … men har man aldrig gjort dessa steg tidigare så är det kanske hög tid att börja bli lite stressade nu. Till att börja med så är det långtifrån självklart för oss hur en spannmålsåker som är för stor för lien men för liten för dagens skördetröskor borde skördas. Samma frågor gäller förstås alla de efterföljande momenten kring torkning, tröskning och rensning.
Det är inte ofta som praktiska utmaningar löser sig av sig självt, men med goda vänner så kan man gå där och fundera och så kommer det en skänk ifrån ovan, i detta fall i form av ett telefonsamtal från Annika Sahlin, spannmålsodlare i Söderala, och ovärderlig mentor för oss. Annika hade just sett ett rensverk till salu på Variant Bergviks loppis. Som ni kanske märkt så är det inte så många av dessa i omlopp nuförtiden så då gäller det att agera. Nu står maskinen på sin kommande arbetsplats här på gården, inspekterad och torrkörd av Julia och Ebba. Det är en Valla modell no:2. År 1883 så började fabrikör August Olsson i Valla, Sköldinge socken utanför Katrineholm att tillverka så kallade kastmaskiner för att ersätta den manuella metoden att kasta upp/iväg tröskad säd för att med luftmotståndets och gravitationens hjälp skilja ”agnarna från vetet”. Med tiden började han även tillverka dessa mer avancerade rensverk som populärt kom att kallas Vallaharpor. De består av en handvevad fläkt och tillhörande skakbord med ett antal såll av olika grovlek så att de olika fraktionerna hamnar i olika utkast och skilda ifrån de mest värdefulla, fröna, som man vill samla upp i ett särskilt fack. Verket kommer närmast från ett torp ute på näset i Mo men vem denna Carl Jonsson är som står inskriven före modellbeteckningen är ännu okänt för oss. Någon som vet?
Häromdagen skrev vi om backcasting, ett scenarieverktyg där man utgår ifrån ett framtida önskat slutmål och försöker sedan bakvägen hitta delmål som behöver uppfyllas på vägen för att man ska nå fram till slutmålet. Den här dagen kom alltså pusselbiten längst ut i processlinan på plats – rensmaskinen – och nu återstår ”bara” att hitta pusselbitarna i den framförvarande processlinan. Närmast på tur om vi stegar bakåt så står en stifttröska på önskelistan. Så medan vi fortsätter att jobba med de vanliga uppgifterna på gården så hoppas vi att ni nu börjar leta igenom lador och längor efter en dylik och sedan ringer oss, så vi kan lägga nästa bit i pusslet… vi har ju inte hela sommaren på oss!
Om vi binder ihop scenariot med lite forecasting så har vi förstås den lilla detaljen i början av processen – att skörda och binda kärvar för torkning. Där har Brux matte Eva lovat att vi återigen kan räkna med Brux fantastiska och charmiga hästkraft och deras gamla slåtterbalk. Det löste ju med ett trollslag nästa steg i pusslet från andra hållet. Då behöver vi bara gå efter och binda ihop kärvarna för hand…eller… utvecklingen har visst gått framåt… vi fick nyss tips om de möjligheter som hästredskapet ”självbindare” erbjuder. Precis som namnet antyder så handlar det om en vidarutveckling av slåtterbalken där en tillsats även binder kärvarna – snäppet än mer fantastiskt. Vi låter denna pusselbit få mogna lite i tankarna – passar den i vårt pussel? Eller börjar utrustningen bli så tung att vi är på väg till oljeberoende hästkrafter igen? Målet måste ju ändå vara att energin för att producera mat är mindre än den energi som vi får i oss genom maten – annars så måste vi ta till yttre energikällor eller dö – har ni tänkt på det? Så är det inte idag. Dagens mat kostar mycket mer energi att producera än den ger oss. Det var okej så länge vind- och vattenkraft stod för malandet och veden för uppvärmning – åtminstone så länge mer ved växer upp än vi bränner – men sen kom oljeberoendet. Där skenade det iväg helt galet.
Det pusslet vi alla lägger nu måste vara helt utan fossila bränslen. Ofta när släkten ses under julen och det stora pusslet ska läggas så hittas den där sista pusselbiten någonstans gömd under mattan när det närmar sig 12-slaget och alla har börjat ge upp hoppet för att lösa det. Det är väl typiskt att det alltid ska behöva bli i sista minuten. Hoppas verkligen att ni alla vill hjälpa till att hitta de sista bitarna i det gemensamma världspusslet innan det är för sent.