Trädkramaren i oss

Människan är fortfarande starkt emotionellt knuten till naturen. Forskare visar att oavsett vilken kultur vi kommer ifrån och lever i så har naturbilder en oproportionellt stor dragningskraft på oss, speciellt bilder på savannen väcker tydligen ett av de mest innersta väsen i oss – ett tidigt och viktigt stadie i människans utveckling. Vi är dock fortfarande mycket mer djur än vad de flesta säkert tänker på eller vill erkänna. En studie vid UC Berkley visade hur 21 av 32 testdeltagare kunde, med förbundna ögon, lukta sig fram längs ett tio meter långt doftspår och tränade man tre timmar om dagen i tre dagar så tog sig dessa fram tre gånger så fort och med mindre avvikelse från spåret jämfört med innan träningen. Tejpade man för ena näsborren så sjönk precisionen till hälften och hastigheten med 25 % vilket visar vikten av stereo-luktsinnet även hos oss.

Forskare vid University of Michigan visade att efter en timmes verksamhet i naturen ökade minneskapaciteten och koncentrationsförmågan med 20 %. Arbetsplatser som medvetet har designats med naturen i fokus uppvisar högre produktivitet och lägre sjukfrånvaro hos de anställda. Forskare i Pennsylvania visade att patienter som hade trädutsikt tillfrisknade fortare, behövde mindre smärtstillande och klagade mindre än de som såg in i en annan husvägg. En holländsk studie med drygt 345 000 patienter tittade på kopplingen mellan 24 olika indikatorer på deras hälsostatus och hur långt bort ifrån ett grönområde som de levde. De som bodde inom en km från ett grönområde uppvisad en statistiskt säkerställd bättre status på 15 av de 24 faktorerna och med bäst förbättring på ångestproblematik och depression.

Aktuell forskning (2019) från Gävle högskola visar inte oväntat att ju mer barn identifierar sig med staden desto mindre är de benägna att arbeta för naturen och skydda den. ”Föräldrar eller andra närstående kan lära barnen få förståelse för och emotionell kontakt med naturen, bara genom att leka och finnas tillhands där, menar Matteo Giusti. – Barnet ser om du är nyfiken på, och rädd om naturen. De kommer att notera om du är bekväm i en miljö eller inte”. Med tanke på hur allt fler bor och lever i staden så måste den miljön utvecklas med mycket natur, och med ökat stillasittande oavsett var man bor så får föräldrarna ett ännu större ansvar att ofta ta med barnen ut och visa dem hur naturen med sina ekosystemtjänster lägger grunden för vår existens.

Nåväl, men då vår förhistoria faktiskt innebar att vi tillbringade flera tiotals miljoner år längre tid i träden innan vi kom ut på savannen och då man verkligen vill att dagens unga ska få bestående starka emotionella intryck och band till naturen så är det ju starka upplevelser i trädkronorna man bör satsa på. Så igår tog jag och hälsade på uppe hos jätten i allén igen och frågade om det var okej om vi kom upp ett helt litet gäng. Självklart var vi välkomna och snart satt vi däruppe alla fyra och trivdes – Julia, hennes kusin Ebba, Jätten och jag… Birgitta backade tyvärr ut i sista stund. Vi hade en bedårande utsikt. Sen beställde vi upp middag till femte våningen. Jag vet inte om det var så pedagogiskt och historiskt korrekt att sitta däruppe i trädkronorna och kalasa på jordgubbar… men gott var det.

Covid-19 har varit skrämmande på många sätt, men det har haft en mycket stor initialt positiv effekt på miljön. På många håll så har stadsmänniskor åtminstone fått uppleva hur vacker deras närmiljö är utan alla avgaser och dagliga nedsmutsning och många i Sverige har också tagit tillfället i akt att umgås mer med familj och speciellt med barnen ute i naturen. Vi pappor roas kanske extra mycket av att konstla till det och göra lite utöver det vanliga men faktum är att bara ta med matsäck och en hängmatta eller två ut till en utsikt, stora stenblock eller en sjö så har du genast skapat ett mysigt hem i naturen där både barn och vuxna garanterat trivs och upptäcker ihop i flera timmar utan att titta på mobilen en enda gång.

Nu när social distansering påbjuder extra försiktighet oss människor emellan så kan jag lova att det finns gott om stora trädbjässar ute i skogarna som får alldeles för lite kramar. Kom ihåg att fysikerna bevisat att vi alla är, och allt annat runt omkring oss också är ren energi och att vi dessutom alla hör ihop. Med den vetskapen så är det inte så svårt att även se själen i dessa jättar… vissa av dem som i flera hundra år sett oss människor snubbla runt härnere och hittat på så mycket dumt och de har bara kunnat stå där och se på. Så ge er ut och plocka fram trädkramaren i er. Känn på dem, lukta och prata med dem… Jag lovar att de förlåter, tröstar och/eller glädjer er… allt efter behov. Det är bara några av alla ekosystemtjänster som de erbjuder.

Den förlorade och den förlovade generationen

Varje generation, i alla tider, har nog stundom ifrågasatt huruvida den kommande generationen någonsin skall kunna växa upp, mogna och fylla deras uppgifter så att de kan pensionera sig. Det gäller ju även idag. Det är ju bara att titta på denna bild så undrar man ju hur dessa ungdomar någonsin skall kunna bli något att räkna med. De är ju så klena… uppvisar ingen tydlig strävan utan velar bara fram och tillbaka… än hit och än dit. De har liksom ingen egen kraft utan böjer sig för minsta motgång i livet. Titta däremot på deras föräldrar som jämförelse – där har man en helt annan pondus, kraft och strävan. De siktade minsann mot stjärnorna och kom nästan halvvägs. De har stått emot alla stormarna hitintills i livet och med sin livskraft så böjer de sig inte för någon. Utan att tveka så jobbar de på året om, vecka efter vecka, i regn och rusk eller solsken och hetta, utan att någonsin fundera på att vika från sin uppgift. Vi tänker då givetvis på den stora pinjetallen i bilden och de små trädplantorna i de inklippta bilderna.

Ekorrarna på gården har säkert under fler hundra år känt till det stora pinjenötsträdet och kunnat lita på att det alltid kommer att förse dem med ett rejält basförråd inför svårare tider, vilket varje år bevisas av alla pinjekottarna på marken som är rensade på frön…. Se sedan på den kommande generationen pinjetall i lilla bilden därunder…. Jösses. Hur ska det gå för framtida ekorrar? Den är lilla kvisten kan ju inte ens mäta sig med svansen på en ekorre. Så för säkerhets skull och för att kanske ett större antal ska kunna ta över dess roll och kanske till och med att ännu fler ska kunna få njuta av denna delikatess så planterades i april ett par hundra små groddade pinjenötter ut i skogen intill gården… tillsammans med lika många groddade mandlar och ätliga kastanjer. Flera av de sköra små plantorna strök kanske med under den kalla våren… det är svårt att lokalisera dem i det höga gräset nu… men de två små plantorna av pinje och mandel som samtidigt sattes på ganska utsatt läge under bar stjärnhimmel uppe vid gården har i alla fall överlevt så här långt… även om de ser bra sorgliga ut bredvid den vuxna generationen. Förhoppningsvis har fler artfränder därute i skogarna klarat sig och kanske då att gårdens ekorrar en dag kommer överraskas av ännu fler av dessa exotiska nötter. Samtidigt så hotar ju framtidens klimat med allt mildare vintrar vilket ju också innebär att framtida generationer ekorrar inte behöver bygga så stora vinterförråd utan kan lämna det överskottet till oss att knapra på framför brasan.

Tittar man däremot på generation Y, millennie-generationen, generation mewe och allt vad de kallas, av arten Homo Sapiens som så ofta utmålas som curlade, lata och illojala så känns det betydligt mer lovande. Man kan knappt vänta tills den nuvarande generationen i maktens positioner lämnar över alla sina åtaganden till dessa kunniga, medvetna och idéfyllda ungdomar, där två mycket lysande exempel syns i bilden, som sätter klimatfrågan, jämställdheten och mångfalden överst på prioriteringslistan… och de vill göra skillnad. När man studerat Sveriges största digitala diskussionsforum för ungdomar mellan 14 och 24 år, ungdomar.se, så pekar den på samma sak som undersökning efter undersökning, både nationellt och internationellt, visar på – Ungdomarna är genuint oroade över framtiden och de sätter den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten högst upp på agendan. I det här avseendet så är det de äldre generationerna som liknar dinosaurier på lerfötter, oförmögna att lyfta på huvudet från sitt vanliga konsumtionstuggande ens för att se hur kometen är på väg att slå ut dem allihop. Så i det ljuset får man väl vända på resonemanget. Den vuxna generationen är ofta tungt fastrotad i sina mönster, oförmögen att ta sig till de nya strömningarna som därmed inte alls kommer att nära deras livsstil, medan de unga fortfarande är lätta att omplaceras och kan anpassa sig så att de kan suga i sig maximalt av de nya fräscha näringsämnena som ligger outforskade av flera tidigare förlorade generationer – till exempel kraften i den förlovande mångfalden i småskaligt agroekologiskt jordbruk.

Orm i paradiset

Natrix Natrix heter den på latin. Färgen kan variera stort, från grått till svart, över brunt och grönaktigt. Den kan ha svarta prickar i olika mönster på ryggen vilket i vissa fall, vid en första anblick, gör att man kan ta miste på den och den mer vanligt förekommande, speciellt i Norrland, och potentiellt farligare huggormen med sitt mer zick-zack artade mönster. Men för det mesta kan man snabbt konstatera om det är den för oss ofarliga snoken på de två ljusa fläckarna vid nacken som nästan alla individer har. Snoken är också skyggare, snabbare och rör sig mer gracilt än huggormen som verkar veta att den, genom sin beväpning, gör att den inte behöver vara lika försiktig och ofta låter en komma ganska nära. Har man väl noterat de vita fläckarna och den inte slingrat sig iväg i skydd så kan man ju lugnt studera de vackra varelserna närmare. Då kan man notera att de har runda pupiller och ganska runt, glansigt huvud, till skillnad från huggormen som har vertikala pupiller, som en katt, och trekantigt, matt färgat huvud. Snoken är inte ogiftig men de har inga gifttänder utan förlamar sina byten med en giftig saliv som inte påverkar vår hud. Om snoken inte hinner gömma sig så kan det hända att den lägger sig på rygg och spelar död, med tungan hängande utanför munnen. Om man då försöker vända den rätt igen så ska den tydligen snabbt rulla tillbaka till ryggläge igen… så gulligt… Det skulle man ju gärna vilja prova, samtidigt som man inte vill skrämma den i onödan förstås. Har man otur så tar den dessutom till sitt nästa knep, att utsöndra ett illaluktande sekret från körtlar från bakkroppen som, om det kommer på kläderna, är mycket svårt att få bort lukten av. Snoken lever mest på amfibier, småfisk samt enstaka små däggdjur och trivs därför bäst i eller nära vatten och är förstås en god simmare, vilket dock även gäller huggormen i motsats till många skrönor. I likhet med andra ormar så kan den koppla isär käkarna och därmed svälja byten som först ser fullkomligt oöverkomliga ut.

Liksom alla grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är inte hotad men har minskat i antal i samma takt som antalet öppna gödselstackar försvunnit från gårdarna, vilka är de perfekta varma platserna för honorna att lägga sina kokonglika ägg under. Färgen på fläckarna som avkomman kommer att få, från vit, gul, orange till rödaktigt bestäms av temperaturen under vilken äggen utvecklas. Eftersom vi har gott om gödselstacksliknande platser i och med våra täckodlingar så har vi förmånen att få vistas nära dessa underbara varelser ofta och med många trevliga möten. Det rasslar lite överallt när man går omkring och jobbar på gården och även nere vid dammen. Aldrig har vi stött på en aggressiv individ trots att de sägs kunna bli det om de känner sig trängda… så vi tror att vi lyckats förmedla vår kärleksfulla inställning till dem. När vi hade grävt ett djupt hål för att byta kran för brunnsvattnet fick jag i några dagar i början fiska upp både snokar och kopparödlor som inte vant sig vid att ett hål plötsligt kommit till i deras tassemarker, och medan kopparödlorna gjorde en hel del krumbukter för att inte bli räddade så verkade snokarna förstå mina intentioner och lät mig lugnt plocka upp dem med händerna och förpassa dem till mer välkända marker igen. Med tanke på att snokar kan bli upp till 30 år gamla så antar vi också att de förmedlar dessa berättelser om de vänliga homo sapiens på gården till de yngre generationerna som också låter oss gulla med dem när vi hittar de små nykomlingarna under halmbäddarna (att mödrarna har lämnat äggen åt sitt öde redan när hon väl lagt dem kan vi bortse ifrån för att förbättra historien).

Även om vi självklart och gärna erkänner dessa som våra ormar i vårt paradis så gör vi inte den koppling som är den vanligast förekommande. När man ”lärt känna” några av dessa individer närmare så står det helt klart att det inte kan ha varit snoken som fick stå som förebild för att, som orm, så nesligt få symbolisera satan i berättelsen om syndafallet i första mosebok. Vi är tveksamma till att någon orm, eller något annat djur heller för den delen borde ha fått spela syndabock i den berättelsen… det kan bara varit en annan människa som kunde vara så utstuderat manipulativ och medvetet illasinnad att hon lockade ut oss ur en trädgård som försörjde oss med all tänkbar underbar mat bara vi avstod från att bli smarta och ytligt självmedvetna samt i övrigt lät naturen vara i fred.

Jätten i allén

Björkarna gör sitt bästa för att gömma jätten i allén, men har man väl sett honom/henne så inser man att det är lite som att gömma en elefant i en garderob. Tittar man åt ett annat håll så kan det fungera en liten stund. Tallen som Mamsell Caroline räddade från avverkning för drygt 100 år sedan för att den var så mäktig redan då har inte blivit mindre imponerande. För skojs skull mätte vi den förra sommaren och jämförde med en inofficiell lista hos en mycket entusiastisk trädinventerare på nätet och tyckte den kvalade in bland de grövsta inrapporterade tallarna i Sverige. Nu 2020 har den uppenbarligen blivit vederbörligen uppmätt och införd på hemsidan tallar.se på en mycket hedrande 30:e plats med sina 362 cm i omkrets. Vi skriver han/hon eftersom tallar är sambyggare och således har enkönade han och honblommor på samma individ. De är oerhört effektiva vindblommiga växter som har visat sig kunna sprida sitt svavelgula pollen 10-tals mil. Den gången, för ett år sedan, konstaterade vi att den fortfarande trots sin mycket höga ålder ser mycket pigg och stark ut…

Vi satte dock ett frågetecken kring eventuellt dolda skador eftersom vi inte hade haft möjlighet, eller snarare tid, att titta närmare på den högre upp, t.ex. i kronan efter eventuella håligheter som kan vara allvarligt för individen på kort sikt. Nu undrade Julias kusin Björn, med kort varsel, om han kunde komma förbi med fem kompisar på vägen tillbaka till Söderköping efter att ha varit på en spännande hemester i Jämtland, så det såg vi som ett gyllene tillfälle att, på ett tillräckligt socialt distanserat sätt, kombinera nöje med nöje och nytta genom att förlägga en utbildningspromenad kring klimatfrågan runt Ranbogården kryddad med lite adrenalinpåslag för att tilltala målgruppen ifråga. Det blev både balansgång på lina över dammen, armgång på en lömsk stege, krypa och pressa sig fram genom trånga passager in till hemliga rum i ladan där de flesta behöver andas ut för att kunna komma förbi… en inte helt klaustrofobfri upplevelse men dock helt ofarlig och som ger stark livskänsla efteråt. Kanske att dessa nervkittlande upplevelser rent av spetsar empatin för våra vackra livsförutsättningar här på jorden och sätter dessa viktiga frågor i naturligt fokus för diskussionerna i ämnet fortsatte under hela lunchen. Vi ska ju inte sticka under stol med att vi givetvis inte gjorde något för att byta samtalsämne men det kändes som att även de var mycket intresserade av, och mottagliga för mer information på temat. Det lovar gott… att man både har leksinnet och intresset för vår miljös bästa i starkt behåll är underbara karaktärsdrag.

Bortsett från det trevliga umgänget så var dock besöket i tallen det största för oss, kanske delvis för att det var nytt även för oss… och för att vi har funderat på det länge, men troligen mest för att den är ett sådant underbart exempel på hur små, och ödmjuka vi människor kan få känna oss när vi kommer i närkontakt med dem på hela deras nivå. För de av er som har läst boken ”Trädens hemliga liv” vet hur forskare kommit fram till vilket avancerat samspel de har med sin omgivning både genom besökare, kemi i luften och genom sitt enorma kontaktnät under jorden i form av svampars mycel som kopplar upp dem till ett internet som är minst lika avancerat och definitivt betydligt mer livsviktigt för dem än vårat för oss. Efter det är det lätt att börja betrakta dem som individer, inte alls så olika oss trots alla våra uppenbart stora olikheter. Ett betraktelsesätt som alla naturfolk har haft för sin omgivning och som den moderna människan skulle behöva hitta tillbaka till både för naturens och kanske ännu mer för sin egen skull.

Efter att jag hade klättrat upp kvällen innan och med slingor fäst en säkring nästan högst upp så kunde några av våra vänner och besökare för dagen (Emil, Markus, Albin, Emil, Björn och Max) repklättra sig ända upp i jättens krona utan att komma åt och riskera riva ner en massa vacker bark. Eftersom den är så kraftig hela vägen upp att till och med grenarna däruppe ter sig stamlika så inser man inte riktigt hur hög den är förrän man kommit ända upp och tittar ner. En mäktig känsla. När jag fäste säkringen kunde jag inte låta bli att sätta mig och njuta en stund i en klyka till tre förgreningar som bildar en bekväm stol däruppe och titta ut över dalgången västerut. Våra gäster hann inte testa det filosofiska rummet denna gång, men eftersom vi räknar med att möblemanget finns kvar i förhoppningsvis flera hundra år till så kommer det fler chanser. För det visade sig att vår vän var helt frisk hela vägen upp bortsett från ett rejält djupt, men till ytan begränsat hackspettsbo och den äldsta kända tallen har uppmätts till en ålder av 1029 år.

Vi vet att vår vän skogsmänniskan Alvar delar vår respekt för jätten i allén och minns hur han har berättat att han somnat gott vid dess fot, skyddad under dess krona en gång när han som liten satt där och väntade på en vän. Vi förstår honom till fullo. En mer trygg och skyddande jätte är svårt att hitta och avkopplingen som dess närhet skänker är härligt rogivande. Titta upp när ni går förbi nästa gång och hälsa – håll med om att han/hon inger både respekt och lugn.

Livgivande- eller halvdött vatten

Tre individer av den långt ifrån rödlistade arten Homo Sapiens tar igen sig vid vattenhålet på gården efter ett svettigt pass i trädgårdslanden. Dammen som färdigställdes på 1960-talet av Torsten för fiskodling förses med vatten ifrån myrarna och sumpskogarna som ligger i svackan mellan Ol- och Ranboberget. Vattnet dyker också upp som kallkällor i dammen och bäcken eller i dess absoluta närhet vilket avspeglas i den minst sagt friskt, låga temperatur som badet alltid erbjuder. Av någon outgrundlig anledning så är det inte alla som uppskattar eller, som vi, rent av föredrar ett dopp i 15-gradigt humusrikt livgivande skogsvatten framför kvalmigt, salt och, i bästa fall, halvdött playa-vatten. Det här tar inte bara bort smutsen efter dagens arbete utan det är lika mycket ett invändigt renande bad – få saker kan skaka fart på livsandarna, energin och smilbanden som ett snabbdopp och en stunds kontemplation på bryggan efteråt. Ena dagen får man sällskap av grodyngel vid doppet och en snok som söker sig till andra sidan och nästa så ligger vår bäver på betryggande avstånd i vattnet och betraktar oss utan större bävan samtidigt som sländor, skräddare, spindlar och andra insekter samt därmed en mängd fåglar och ibland även några dagaktiva fladdermöss kretsar, surrar, kvittrar och piper på respektive kring vattnet. Det är en sann lisa för själen. Även om vi njuter och våra grönsaker är beroende av att kunna ta del av vattnet härifrån i sitt kretslopp om det blir för torrt i odlingarna, så får man komma ihåg att för många av våra vilda grannar så är dammen och kringliggande våtmarker det absolut grundläggande för deras överlevnad… och därmed ryggraden i ett helt nätverk av ekosystem som skapar gratis tjänster för oss Homo Sapiens. Vattnet – livets grund. Fukten skapar också ett uthärdligt mikroklimat även under de hetaste dagarna för våra små vänner, vilket lövträden hjälper till med genom att de transpirerar stora mängder vatten genom sina löv som tar värme från omgivningen när den förångas. Det är därför trädskugga är så mycket svalare än en husskugga. Viktigt att tänka på vid tomt-, stads- och skogsplanering i ett allt varmare klimat både som svalka och brandbegränsning. Dessa kantzoner är så viktiga för de liv som bygger upp vår plattform för vår överlevnad att skogskonsulenten som var på besök på stående fot kunde lova att vi kunde fått bidrag att genomföra den vattenhöjning och våtmarksutbredning som vår bäver fixat helt gratis.

I vårt oförstånd så har vi dock förstört oerhört stora delar av dessa livets födelseplatser genom utdikningar. Mer än 65 % av Europas våtmarker har försvunnit det senaste seklet och endast 1,8 % av Europas yta är idag våtmarker. Sverige är ett av de våtmarksrikaste länderna i världen idag, men även här så har de minskat med en fjärdedel det senaste seklet, framförallt genom utdikning för skogsbruk (55 %) och jordbruk (40 %). Många kvarvarande våtmarker är omgivna av redan exploaterat land vilket gör dem sårbara och känsliga för förändringar och där klimatförändringarna kommer in som ett nytt hot med stigande temperaturer och ändrade nederbördsmönster. Trots att lagen säger att skogen är en nationell tillgång, styrs skogsbruket i praktiken av några få stora bolag som omsätter hundratals miljarder kronor varje år… på allas vår skog (Homo Sapiens inkluderade i allas). Bolagen och deras påhejare hävdar att dagens skogsbruk är hållbart eftersom det växer mer än det tas ut. Men de som tittar på helheten ser att skogslandskapet idag domineras av unga, monotona skogsplanteringar som därmed är känslig för skadedjur och bränder och med minst sagt haltande ekosystem där den biologiska mångfalden är ett viktigt mått… idag är cirka 1 800 av skogens djur och växter rödlistade, och av dem är ca 900 hotade. Hälften av skogen ”ägs” av privatpersoner och visst är äganderätten viktig att försvara, men med det följer ett mycket stort ansvar. Att gå i bolagens ledband och kalhygga och markbereda för ett kortsiktigt vinstintresse för bolagen och för en enskild individ är inte att ta ansvar med dessa fakta. Forskning visar dessutom att merparten av jordtillväxten i våra skogar sker genom svampmycelets liv, tillväxt och död under markytan och inte främst genom nedfallande grenar och barr som man tidigare trott. Dessa svampar lever i symbios med träden och får sitt byggnadsmaterial från den koldioxid som träden tar upp från luften och ger svampen i utbyte mot vatten, näringsämnen och mineraler som deras rötter är för grova för att komma åt. Utan träd efter en kalhuggning och dessutom markberedning så störs livsförutsättningarna för svamparna under flera decennier vilket därmed försvårar skogåterväxten. Så precis som för jordbruket så måste denna nya kunskap förändra dessa näringar i grunden.

Några som verkligen tittar på denna helhet är IPBES som är den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatpanel IPCC och med 134 medlemsnationer i dagsläget. Deras mål är att stärka samspelet mellan forskning och förvaltning för att främja bevarande och hållbart brukande av natur, växter och djur.

I maj 2019 presenterades den senaste rapporten från IPBES, som bekräftar att vi befinner oss i en ny massutrotning av arter. Trenden i Sverige följer samma mönster som globalt. Rapporten bygger på cirka 15 000 vetenskapliga artiklar, tre års arbete och har skrivits av över 400 experter.

Men de har säkert fel. Det är nog fake news. Ignorera det ovanstående och fortsätt som vanligt. Ta en ny selfie, ta bilen till ett köpmecka och shoppa loss, unna dig lite dyrköpt koldioxidtät lyx i vardagen och beställ en alltför billig flygbiljett till ett land som tar emot oss som turister i sommar till deras kvalmiga, salta och, i bästa fall, halvdöda playa-vatten. Det blir säkert bra så.

Eller välj stigen till livets vatten.

Som kronor på Bennets verk

Som vädret har växlat de senaste veckorna så har vi flera gånger tittat bort över gårdstunet och undrat om det är vitsippor eller hagelmattor som lyser där för tillfället. Vitsippor brukar blomma cirka tre veckor men den minst sagt svala våren verkar ha förlängt blomningen med en vecka.

Bara under de få år som vi bott här är det märkbart hur väven av den ymniga vitsippsmattan kontinuerligt fortskrider. Samtidigt som marktrådarna verkar sammanvävas allt tätare under de vandrande skuggorna av de flerhundraåriga träden i skogslunden väster om gårdstunet, så rullas nya smäckra, dock något glesare, mattor ut på de mest överraskande platserna runtom på gården.

Vitsippor har oftast 6-8 kalkblad och namnet kommer från finländska landskapet Nyland där den är landskapsblomma med tidigare benämning vitsäpel och där efterledet kommer ifrån franskans chapel i betydelsen blomsterkrans men också krona – den vita kronan. Många drottningkronor och även brudkronor hade under medeltiden oftast åtta silvervita tinnar.

Vitsipporna sprider sig till stor del med hjälp av en framväxande jordstam som skjuter upp nya skott varje år och alla vitsippor som kommer från en gemensam jordstam är genetiskt identiska och utgör tillsammans en enda individ. Vitsippor sprids också med frö. Efter fruktsättningen i början av juli månad vissnar hela växten ner och frukterna kan spridas med hjälp av myror, kallat myrmekokori. På så sätt bildas nya jordstammar och därmed nya individer. Men någon måste varit den första på gården och sipporna runtomkring oss har således vuxit fram ur detta första ursprungliga rotsystem där de långa trådarna nu är sammanvävda med denna troligen månghundraåriga gamla moderplanta och nu bildar en gigantisk generationsväv – en Ranbogårdens vitsippors släkttavla. De är bara ett, men ett mycket vackert exempel på alla de olika ekologiska näringsvävar som breder ut sig omkring oss, och bär upp hela vår existens. Naturens lösningar är utvecklade och förfinade genom årtusenden och har så otroligt mycket kvar att lära oss för att bygga både mekaniskt och ekologiskt hållbara material. Ranbogårdens byggherre Stephen Bennet, som var samtida med Linné, var ju en tidig naturens utforskare för merkantilismens bästa men även om han var en av damastvävarnas mästare så förstod han kanske inte fullt ut när han planterade sin engelska trädgård och lät väva de florfinaste tygerna att till och med denna ursprungliga, förvisso vackra men ändå anspråkslösa lilla vitsippsplanta stilla och tålmodigt skulle fortsatta att väva en väv som kommer överleva hans minne och förgylla naturens trädgård långt efter det att Stephens verk är borta, som genom sina förtjänster för tusentals insekter även är till större nytta för oss människor och som genom sin variation och ostyriga livskraft och positiva påverkan på alla våra sinnen är vackrare än alla våra försök att efterlikna dem i konsten. Stephen i all ära, men kanske också till hans ära så växer dessa vitsippor som små vita kronor på hans verk.

Bäverkonst

Elisabeth ”Bettan” har ju en härlig trädgård med träkonst i alla möjliga spännande former som många av er säkert blivit inspirerade av. Hade hennes verkstad, Holywood, och trädgård legat närmare Färgeriån – den breda potentiella färdvägen för andra inom träbearbetningsbranschen – så hade vi starkt misstänkt att inte bara människor hade plockat upp hennes idéer kring slöjdande. Kanske för att försäkra sig om vår acceptans så verkar denna Ranboskulptör även ha jobbat lite i Uppsala-konstnärens Bror Hjorts stil – Är det kanske en nytolkning av ”Kubistisk flicka” som växer fram ur den hittills ganska grovt skurna skulpturen som en av årets nybyggare kring dammen, Herr Bäver, har i åtanke.

Nybyggare säger vi för vi tror inte det är samma individ som besökt oss tidigare år och bl.a. lekt med Candy i dammen. Det skulle förstås kunna vara samma bäver som tidigare år, men då har han definitivt bytt intresse. Tidigare har det nämligen utförts mer vanliga bäversysslor som att förstärka fördämningen och därmed höja vattennivån – förvisso väldigt försynta projekt som inte stör eller förstör nämnvärt och bara krävt lite sly och några småträd, men ändock ett bygg-projekt. Dessutom har han inte varit lika försiktig och rädd av sig som denna kreatör som verkligen undviker kontakt med både oss och Candy – också ett tecken på en äkta konstnärssjäl. För hade det varit bygge som varit dennes syfte så är det alldeles för ineffektivt och ofokuserat arbetat. En tydlig stig leder från dammen till konstverket i vardande som tyder på flera besök under längre tid vilket i sin tur tyder på långa stunder av kontemplerande och funderande kring den konstnärliga kompositionen. En byggare-bäver fäller ett betydligt större träd, med hela 50 cm diameter på bara ett dygn, och då med ett koncentrerat snitt i samma höjd runtom. Han skulle skrattat åt detta små-karvande.

Även om det är spännande att få se slutresultatet så är det med dubbla känslor som vi betraktar det halvfärdiga verket; fascination över det konstnärliga grepp som denne, skogens omvände byggnadsingenjör, tagit sig an trädet bredvid Ranbodammen och farhågan om ett fortsatt frenetiskt skapande utifrån alla de vackra björkarna som omgärdar dammen. Omgivningarna skulle snabbt kunna omvandlas till en fullbordad konstinstallation, om vår lille hantverkare/konstnär skulle hitta det där glödande flödet som kan infinna sig hos de riktigt stora genierna. En veckas flow skulle kunna få det ena konstverket efter det andra att skulpteras fram ur de 20 björkarna runt dammen.

Men då vi tycker att träden inte bara är vackra som de är utan också har stor betydelse för djurlivet i dammen; bidrar till skugga, löv som ger humus på hösten och bidrar till livsmiljöer för många insekter i den viktiga kantzonen… och fortsätter suga upp mer koldioxid med bibehållen bark, så håller vi ett öga på utvecklingen. Kanske får pågående stängsling med fårnät till fårens sommarhage avbrytas för att istället använda stängslet runt dessa vackra utsatta träd – och försöka inspirera herr Bäver till att följa Bettans utställningar med redan fallen ved eller följa i en annan stor Hälsingemålare, Karl Tiréns fotspår, vars konstverk ofta handlade om att visa på skönheten i den naturliga naturen – ett naturens omvända ikebana… den urgamla japanska konstformen som förvisso går ut på harmoni mellan himmel, jord och människa, men där växterna arrangeras efter utövarens huvud och strikta formvillkor. Vi skulle behöva mer av det omvända… en natur som får utvecklas i balans på sina egna villkor och besökaren får anpassa sig efter den. Den konsten skulle behöva synas och praktiseras mer av människor… och alltför excentriska bävrar.

Glädjeämne i Koronatider

Hur glad blir man inte av en tussilago som lyser upp nere i dikeskanten? Hur glad ska man då inte bli av hundratals små tussilagos som lyser upp som små solar och bildar en alldeles egen liten solallé i allén, dvs uppe på dikeskanten i den redan 300 meter långa björkallén? Dessutom sägs tussilagons tidiga blomning vara viktig för, bland andra, våra tambin.

Så gick tankarna när den ena tussilagon efter den andra grävdes upp från en åker som några dagar senare skulle plöjas upp och där blomman för övrigt pga sina djupgående stamutlöpare kanske snarare betraktas som ett ogräs. Nu får de, bara ett par meter därifrån, en ny garanterat uppskattad och mer bestående hemvist. Den något strama allén med tussilago i mjuk givakt avslutades med små mer spontana tussilago-öar runt omkring gårdstunet.

Förutom den visuellt upplyftande effekten under vårpromenaden så bidrog flytten också till att vi fått närmare till delar av husapoteket. Man kan tycka att namnet tussilago låter som ett smeknamn på något kärt, som en florans kisse-miss omskrivning av hästhov som den också heter och kallades förr i folkmun eftersom bladen ansetts likna avtrycket av en hästsko. Men faktum är att tussilago är det korrekta förnamnet i det vetenskapliga namnet ”Tussilago farfara” där epitetet farfara är namnet på blomman i Toscana. Tussilago kommer direkt ifrån latinets ”tussis” och ”ago” som översätts med ”hosta” och ”fördrivare”. Så om vårens hosta inte gav med sig så kunde bladen förr användas i en dekokt som medicinering. Lite motsägelsefullt så röktes även bladen som tobak mot hosta och astma enligt Linné, vilket även var en känd metod redan hos romarna. Då tussilagons blomma är så behagligt lik en liten sol så finns dock kanske risken att ovanstående medicinaleffekter kopplas ihop med namnet på solens synliga yttre atmosfär – korona, och vips så har vi fått lite ”alternativ fakta”. Så sprid nu inte detta inlägg till Donald i dessa host-känsliga tider – då riskerar vi nämligen dels att hans uppköpare dammsuger den svenska marknaden på tussilago och dels att en stor del av hans landsmäns väl och ve äventyras eftersom tussilagon innehåller pyrrolizidinalkaloider, vilket är ett mycket kraftigt gift som påverkar levern i större doser.

Bättre är det då kanske att, som förr, använda tussilagon till fnöske för att få fart på eldstaden i kammaren och på så sätt undvika förkylningen när vårvinterns kyla inte ger med sig.

Oavsett vilket av ovanstående syften som ni har i åtanke om och när ni ämnar plocka med er några exemplar från allén så kom ihåg att ni först försäkrar er, genom ett samtal med någon representant för invånarna i våra bi-samhällen, att de verkligen har tagit allt vad de vill ha därifrån – våra pollinatörer går nämligen alltid först.

En ska bort… inte

För de personer som har ett känsligt öga, starkt sinne för symmetri men sämre respekt för de äldre kan kanske tycka att ”en ska bort” när de vandrar genom björkallén. Historien förtäljer att de tankarna, och rent av planerna fanns för drygt 130 år sedan, kring slutet av 1800-talet, men att det då var trädkramaren Mamsell Caroline Rönquist, barnbarn till Major Gyllengahm som vi har att tacka för att den präktiga jättetallen lämnats kvar som en, för platsen, något udda, men oerhört praktfull individ.
Den här dagen har vi trädkramaren Julia att tacka för att jättetallen tar ytterligare ett steg uppåt i skyddsvärde. Efter att ha synat den gamle bjässen lite närmare och värderat hans pondus så kommer han nämligen hamna i ”Trädportalen”. Det är en digital samlingsplats för fynd av biologiskt eller kulturhistoriskt värdefulla träd som syftar till att öka kunskapen om sådana träd och bidra till möjligheten att följa utvecklingen i naturen. Trädportalen är en del av ”Åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet” och har tagits fram genom ett samarbete mellan Naturvårdsverket, ArtDatabanken och länsstyrelserna.
 
Jättetallen i allén kan klassas som ett skyddsvärt träd dels för att den är grövre än 1 meter i diameter vid cirka 130 cm höjd (brösthöjd) och dels för att det är ett mycket gammalt träd, äldre än 200 år. Vi har inga egentliga tidsbestämningar på när tallen första gången såg dagens ljus, men vi går här på att redan Mamsell Caroline ansåg den skyddsvärd för mer än 100 år sedan, flera skogserfarna vänners och en skogsvårdskonsulents uppskattningar. Oavsett ålder så kvalar allétallen med sina 366 cm i omkrets i brösthöjd lätt in i den kategorin. Faktum är att den på en, av seriösa amatörers, lista över Sveriges grövsta tallar (www.tallar.se) faktiskt hamnar på delad 24 plats. Vi ska bjuda in dem så får de komma och kontrollmäta.
 
Med särskilt skyddsvärda träd avses också grova hålträd. Nu ser jättetallen än så länge så frisk och prydlig ut att vi inte tror, peppar, peppar, ta i trä… att det finns någon tydligt utvecklad hålighet i huvudstammen, men eftersom det ser ut att vara ett finfint klätterträd, om man bara klarar att komma förbi de fem första metrarna utan grenar, så är det ju bara att klättra upp och undersöka. Det måste dock ske med minsta möjliga inverkan på barken. Vi återkommer med rapport när vi nått den toppen också… Och nej, vi avser inte att försöka få med Pompe till denna topp, om ni nu började bli oroliga för att vi skulle försöka med det.
 
Även om en hålighet då skulle observeras så känns det bra att tänka på hur många insekter och rödlistade arter som skulle få en säker livsmiljö där, då död ved och mulm är mumma och en bristvara i skogarna. ”Åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet” förväntas ha positiva effekter för över 400 rödlistade arter. Även i den tallen finns t.ex. tydliga livstecken från den rödlistade Reliktbocken som vi tidigare berättat om och som trivs ännu bättre i Björntallen inne på gården.

Myrperspektiv

Myror anses utgöra den största populationen av alla landdjur och utgöra 15-20 % av världens totala biomassa av landlevande djur. Att 5 myror är fler än 4 elefanter har vi sedan länge accepterat, men att världens alla myror tillsammans skulle väga mer än en fjärdedel av alla andra levande landdjur sammanlagt, människan inkluderad, är svårare att ”svälja” – det räcker till att kittla störtskönt i kistan på många. På den västra delen av Kyrkstigen från skjutbanan i Mo är det lättare att börja förstå denna nästan ofattbart stora andel. Med 12 myrstackar uppradade utefter en sträcka på bara 450 meter kan man under en promenad börja fantisera om hur expansionen ut från den första ”staden” skett till förorterna under åren i riktning utmed ”E4:an”, den stora allfartsvägen Kyrkstigen… och hur de i en framtid växer ihop med Region Acktjärn.
 
Nya samhällen bildas antingen genom kolonibildning då delar av det gamla samhället utvandrar till en ny plats eller genom att utvandrande honor gör gemensam sak med ett gäng arbetare av annan art eller rentav av ger sig av ensamma – vilka tuffingar.
 
Den vanliga röda skogsmyran, Formica rufa, och i synnerhet myrarten Formica Exsecta bildar i Norrland ofta mängder av kolonier/nationer på närbelägna platser med sinsemellan fredliga förbindelser. Även om myror i de olika kolonierna varit åtskilda en lång tid så känner de på lukten igen sina ”gamla nationsmedlemmar” – de har ju sällan tid för att stanna och prata om gamla tider och gemensamma vänner men de ”hejar” på, och accepterar varandra. Men kommer någon, om det så är en, ack så närboende artfrände, men utsocknes, så motas de fientligt bort.
 
Många myror äter mindre djurarter och kan vara till stor hjälp för växter när det gäller att minska skadeinsektsangrepp. I vissa länder tar man därför hjälp av myror i sina odlingar. Så nästa gång en myra besöker dig på hemmaplan kan det vara en ”hand som sträcks ut” i dubbel bemärkelse. Med dessa 12 stackar vid Kyrkstigen så känns det som om vi på Ranbo har den nordöstra flanken väl säkrad ifrån skadedjursangrepp.