Publicerat

Skråpuk är bara larv – förhoppningsvis inget att vara rädd för

Fåren kan ta en tugga ibland. Pompe gillar dem inte… inte heller hönsen. Dom innehåller bl.a. histamin och en del gifter för att avskräcka växtätare. Dessa gifter försvinner vid kokning och eftersom vi tycker de är goda så tar vi gärna ett gäng späda skott till soppa då och då tidigt på säsongen (sen utvecklar de kystoliter, som kan irritera njurarna), de är ju väldigt rika på A- och C-vitamin och mineralerna kalium, järn, kalcium och mangan, fröna sägs dessutom innehålla en mer koncentrerad mängd näringsämnen än bladen, men det finns ju gränser även för oss tvåbenta för hur mycket… nässelsoppa som vi kan äta.

Brännässlorna trivs och breder ju gärna ut sig kring djurens kväveberikade samlingsplatser och då de dessa ofta sammanfaller med våra stigar för att hämta djuren mellan hagarna så får man sig en bränna lite titt som tätt. Rör man vid hudytan så kan klådan bestå i över 12 timmar, men om man låter bli så går det i regel över på en kvart. Men eftersom ”inga” ändå verkar gilla dem överdrivet så är det lätt till att man tar lien och reducerar bestånden då och då. Nu hade de stått mycket längre än vanligt och decimering stod därför på dagens lista. Men vänta… vad är det för stor svart klumpformad massa på bladen. Och där… och där… på bara tre meters radie ser vi ytterligare ett halvt dussin kluster av vad som, vid närmare inspektion visar sig vara larv på larv på larv i högar med säkert hundra individer i vardera samlingen. Men är det vän eller fiende? Fjärilslarver kändes inte alltför långsökt att gissa på och att det då skulle vara nässelfjärilslarver känns då nästan självklart. En sökning beskriver just svarta larver i klumpar på nässlor, även om våra saknar de ofta förekommande längsgående gula linjerna.

Även om fjärilar, flugor och skalbaggar inte är lika effektiva pollinerare som bin och humlor vid ett enskilt blombesök så blir nettoeffekten ändå lika stor då de ofta gör fler blombesök. Sen är de ju dessutom sådana underbara sinnebilder för sköna sommardagar där de fladdrar runt mellan blommor på ängarna. I Sverige är var fjärde fjärilsart rödlistad och bedöms hotad på̊ ett eller annat sätt. Det beror bl.a. på bekämpningsmedel, landskapsomvandling och en artfattigare flora. Då inser vi vilken otroligt viktig barnkammare som gårdens alla nässelbestånd fortfarande utgör så här långt in på sommaren. Och idén med att, medelst lie, börja städa delar av gården från nässlor förvandlades snabbt till en ovanligt dum idé som snabbt förpassades till de skrotade.

När fjärilshonorna lägger sina ägg fäster hon dem på̊ undersidan av ett blad. Men hon väljer förstås bara blad som larven sedan kan äta. I regel behöver larven speciella anpassningar för att klara av växtens försvar. Växter kan producera giftiga ämnen för att skydda sig själva mot att bli uppätna. Olika arter fjärilar använder sig av olika värdväxter, och de är oftast riktiga födospecialister. Om inte växten finns på̊ platsen kan inte fjärilen heller finnas där.

Det var Carl von Linné som införde begreppet larv efter latinets larva med betydelserna ond ande eller ansiktsmask då man ansåg att de var maskerade insekter – tidigare hade de av samma anledning kallats skråpuk som är ett nordiskt ålderdomligt namn för en identitetsdöljande mask (skra=torrt skinn och puke=demon, ond ande). Användande av skråpuksmasker har hedniska rötter som gick ut på att iklä sig de anskrämligaste maskerna för att kunna skrämma bort allt det som man var rädd för.

Larven äter och växer snabbt, men skinnet kan inte tänjas så mycket så de ömsar skinn tre till fyra gånger, och när den nått tillräcklig storlek så sker ytterligare en skinnömsning men då är det inte en ny larv som kommer ur skalet utan en puppa – en förpuppning har skett som ofta föregåtts av att larven spann in sig i en kokong. Den har då fäst sig i t.ex. en växt, och är sen i regel helt inaktiv oförmögen att klättra, krypa eller äta. Nästa skinnömsning är att fjärilen kläcks ur puppan. Fjärilens viktigaste funktion är att föröka sig. Många arter saknar t.o.m. helt förmågan att äta. De är bara intresserade av att hitta en eller flera partners att para sig med och om de är honor, måste de också lägga så många ägg som möjligt innan de dör.

Nu borde vi kanske hålla tummarna för att det verkligen är nässelfjärilslarver, eller någon annan snäll larv som håller sig borta från våra grönsaksland, att många i så fall får överleva till puppa- och fjärilsstadiet… men det behövs inte eftersom årets första fjäril som vi skådade var en citronfjäril dvs en ljus fjäril. Då lovar folktron nämligen att året blir lyckosamt och framgångsrikt och eftersom den även var gul så kommer vi dessutom få fortsätta äta mycket smör.

Publicerat

Ett bi gör ingen sommar

Den gamla vackra stenkällaren har fortfarande inte fått tillbaka sin ursprungliga funktion, det vill säga som förvaringsutrymme för livsmedel. Men den fyller ändå mer än väl en mycket uppskattad funktion, och då som smultronbacke. Då och då, när Annika tog en springrunda på mornarna första året vi bodde här så tog hon med sig en liten skogsplanta om hon såg ett bestånd som kunde avvara en reva av en individ. De har numer blivit så starka att de med lite hjälp från oss konkurrerar ut kirskålen och är därmed herrar på just den här täppan. När vi ser källarbackens alla små vita smultronblommor dessa dagar kan man redan nu börja förnimma lyckan av att hitta, och även känna smaken av de, inom några veckor, rödaste och sötaste små skogsbär. Det latinska namnet Fragaria Vesca, som översätts till väldoftande, njutbart ätlig säger mycket om hur uppskattade dessa varit genom tiderna. Finns det så många starkare symboler för en perfekt sommardag än skogssmultron på ett strå?

Vi ska inte försöka reda ut skillnaderna mellan den botaniska definitionen och vardagliga betydelsen på bär generellt, men för att locka er tillräckligt för att själva försöka reda ut det så kan vi ju nämna det irriterande i att det finns mycket som är bär i botanisk mening men som vi vanligen kallar frukt, t.ex. banan eller rent av grönsaker t.ex. gurka… och tvärtom, bär som smultron som egentligen består av en skenfrukt där de verkliga frukterna är nötter som sitter på dess yta precis som hos jordgubbar. Lycka till… Hjortronet betecknar t.ex. säkert de flesta av er som ett bär, medan en strikt botaniker säger att det består av flera större stenfrukter. Men om vi vill göra det lättare för oss så är alla dessa egentligen undergrupper av frukter, äkta frukter eller skenfrukter och att många är utformade så att de uppskattas att ätas hela av både människor och djur samtidigt som fröna klarar sig intakta genom matsmältningen och har därmed god chans att sprida sig. En annan sak de har gemensamt är att de flesta behöver hjälp av pollinatörer för att utveckla sig och/eller fortplanta sig. Av de svenska frukterna/bären är det bara vindruva, hassel, havtorn och valnöt som klarar sig bra helt utan insektspollinering. Det finns två sorters pollinering – kors- och självpollinering vari själva pollineringen antingen sker biotiskt (med hjälp av djur) eller abiotiskt (vind, vatten…) och där de flesta frukter alltså behöver/gynnas av biotisk pollineringshjälp trots att de kanske är självpollinerande – vilket innebär att pollen fastnar på pistillen i samma blomma vilket leder till självbefruktning med begränsad förnyad genvariation.

Smultron kan precis som jordgubbar självpollinera sig, även abiotiskt, men de blir större och saftigare om de får hjälp av insekter. Det syns väldigt tydligt på en jordgubbe var den blivit bra pollinerad – svullen och långt mellan nötterna på ytan. Trots att hjortronet tillhör samma familj, rosväxter, som smultron så är den däremot en tvåbyggare vilket innebär att han- och honblommor sitter på olika individer och således kräver korspollinering. Här är det således ännu viktigare med gott om flygande pollinatörer. Så även om vår vän Alvar viskat att det finns gott om stora vita hjortronblommor ute på myrarna och att åtminstone dessa skådade blommor i år har undsluppit att frostskadas så kan vi alltså inte ropa av förtjusning ännu i övertygelse om att, förutom smultron på strå, snart även kunna fylla bunken med de bärnstensfärgade frukterna. Nu håller vi tummarna för att humlorna, som är ett släkte i överfamiljen bin och de viktigaste pollinatörerna här, men även fjärilar, skalbaggar, getingar och flugor har haft det bra ute i skogarna och att det inte blir för regnigt och blåsigt så att de kan ut och flyga och landa säkert under aktuell period. Om vi betänker hur mycket smultron och hjortron vi hoppas kommer att finnas därute och med tanke på att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris så förstår vi att det behövs många av dessa arbetare ute i skogarna. Med ännu bredare blick så är en tredjedel av världens mat helt beroende av insektspollinering och ytterligare drygt 40 % gynnas och förbättras av dem.

Det är i sådana eftertänksamma stunder som ordspråket ”En svala gör ingen sommar” gör sig påmint – talesättet som vill lära oss att ett enstaka gott tecken inte garanterar en fortsatt god utveckling i önskad riktning. Med ovanstående insikter inser man också att Hasse Ekman kom ännu närmare sanningen med sin filmtitel ”En fluga gör ingen sommar”, men att vi i vår strävan, och val av aktiviteter, mot ett samhälle som bättre håller sig inom de nio planetära gränserna och med bibehållna somriga sinnebilder med frukt och bär, borde justera uttrycket till ”Ett bi gör ingen sommar”.

Publicerat

Livgivande- eller halvdött vatten

Tre individer av den långt ifrån rödlistade arten Homo Sapiens tar igen sig vid vattenhålet på gården efter ett svettigt pass i trädgårdslanden. Dammen som färdigställdes på 1960-talet av Torsten för fiskodling förses med vatten ifrån myrarna och sumpskogarna som ligger i svackan mellan Ol- och Ranboberget. Vattnet dyker också upp som kallkällor i dammen och bäcken eller i dess absoluta närhet vilket avspeglas i den minst sagt friskt, låga temperatur som badet alltid erbjuder. Av någon outgrundlig anledning så är det inte alla som uppskattar eller, som vi, rent av föredrar ett dopp i 15-gradigt humusrikt livgivande skogsvatten framför kvalmigt, salt och, i bästa fall, halvdött playa-vatten. Det här tar inte bara bort smutsen efter dagens arbete utan det är lika mycket ett invändigt renande bad – få saker kan skaka fart på livsandarna, energin och smilbanden som ett snabbdopp och en stunds kontemplation på bryggan efteråt. Ena dagen får man sällskap av grodyngel vid doppet och en snok som söker sig till andra sidan och nästa så ligger vår bäver på betryggande avstånd i vattnet och betraktar oss utan större bävan samtidigt som sländor, skräddare, spindlar och andra insekter samt därmed en mängd fåglar och ibland även några dagaktiva fladdermöss kretsar, surrar, kvittrar och piper på respektive kring vattnet. Det är en sann lisa för själen. Även om vi njuter och våra grönsaker är beroende av att kunna ta del av vattnet härifrån i sitt kretslopp om det blir för torrt i odlingarna, så får man komma ihåg att för många av våra vilda grannar så är dammen och kringliggande våtmarker det absolut grundläggande för deras överlevnad… och därmed ryggraden i ett helt nätverk av ekosystem som skapar gratis tjänster för oss Homo Sapiens. Vattnet – livets grund. Fukten skapar också ett uthärdligt mikroklimat även under de hetaste dagarna för våra små vänner, vilket lövträden hjälper till med genom att de transpirerar stora mängder vatten genom sina löv som tar värme från omgivningen när den förångas. Det är därför trädskugga är så mycket svalare än en husskugga. Viktigt att tänka på vid tomt-, stads- och skogsplanering i ett allt varmare klimat både som svalka och brandbegränsning. Dessa kantzoner är så viktiga för de liv som bygger upp vår plattform för vår överlevnad att skogskonsulenten som var på besök på stående fot kunde lova att vi kunde fått bidrag att genomföra den vattenhöjning och våtmarksutbredning som vår bäver fixat helt gratis.

I vårt oförstånd så har vi dock förstört oerhört stora delar av dessa livets födelseplatser genom utdikningar. Mer än 65 % av Europas våtmarker har försvunnit det senaste seklet och endast 1,8 % av Europas yta är idag våtmarker. Sverige är ett av de våtmarksrikaste länderna i världen idag, men även här så har de minskat med en fjärdedel det senaste seklet, framförallt genom utdikning för skogsbruk (55 %) och jordbruk (40 %). Många kvarvarande våtmarker är omgivna av redan exploaterat land vilket gör dem sårbara och känsliga för förändringar och där klimatförändringarna kommer in som ett nytt hot med stigande temperaturer och ändrade nederbördsmönster. Trots att lagen säger att skogen är en nationell tillgång, styrs skogsbruket i praktiken av några få stora bolag som omsätter hundratals miljarder kronor varje år… på allas vår skog (Homo Sapiens inkluderade i allas). Bolagen och deras påhejare hävdar att dagens skogsbruk är hållbart eftersom det växer mer än det tas ut. Men de som tittar på helheten ser att skogslandskapet idag domineras av unga, monotona skogsplanteringar som därmed är känslig för skadedjur och bränder och med minst sagt haltande ekosystem där den biologiska mångfalden är ett viktigt mått… idag är cirka 1 800 av skogens djur och växter rödlistade, och av dem är ca 900 hotade. Hälften av skogen ”ägs” av privatpersoner och visst är äganderätten viktig att försvara, men med det följer ett mycket stort ansvar. Att gå i bolagens ledband och kalhygga och markbereda för ett kortsiktigt vinstintresse för bolagen och för en enskild individ är inte att ta ansvar med dessa fakta. Forskning visar dessutom att merparten av jordtillväxten i våra skogar sker genom svampmycelets liv, tillväxt och död under markytan och inte främst genom nedfallande grenar och barr som man tidigare trott. Dessa svampar lever i symbios med träden och får sitt byggnadsmaterial från den koldioxid som träden tar upp från luften och ger svampen i utbyte mot vatten, näringsämnen och mineraler som deras rötter är för grova för att komma åt. Utan träd efter en kalhuggning och dessutom markberedning så störs livsförutsättningarna för svamparna under flera decennier vilket därmed försvårar skogåterväxten. Så precis som för jordbruket så måste denna nya kunskap förändra dessa näringar i grunden.

Några som verkligen tittar på denna helhet är IPBES som är den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatpanel IPCC och med 134 medlemsnationer i dagsläget. Deras mål är att stärka samspelet mellan forskning och förvaltning för att främja bevarande och hållbart brukande av natur, växter och djur.

I maj 2019 presenterades den senaste rapporten från IPBES, som bekräftar att vi befinner oss i en ny massutrotning av arter. Trenden i Sverige följer samma mönster som globalt. Rapporten bygger på cirka 15 000 vetenskapliga artiklar, tre års arbete och har skrivits av över 400 experter.

Men de har säkert fel. Det är nog fake news. Ignorera det ovanstående och fortsätt som vanligt. Ta en ny selfie, ta bilen till ett köpmecka och shoppa loss, unna dig lite dyrköpt koldioxidtät lyx i vardagen och beställ en alltför billig flygbiljett till ett land som tar emot oss som turister i sommar till deras kvalmiga, salta och, i bästa fall, halvdöda playa-vatten. Det blir säkert bra så.

Eller välj stigen till livets vatten.
Publicerat

Avbytare

Lagom till att bären började sina i jordgubbslandet så kliver nästa skift in för att livnära och uppmuntra oss. Nästan dagligen hade man då passerat slänten med hallonbuskar och undrat om det ska, eller inte ska, bli något hallonår i år. Men så bara över ett par dagar så sätter de fart. Perfekt placerade för att ta en skål till frukostgröten, en handfull i farten till och från ett dopp i dammen eller varför inte lyxa med hallon och mjölk innan läggdags. När man tycker att det börjar tunna ut i snåren så böjer man sig bara ned och plötsligt är det fullt igen av de röda stora bären, eller egentligen – de röda klasarna av småfrukter, som varje bär är, och som lyser upp under det gröna lövverket. Dessvärre har vi konkurrens av två som alltid har den fördelaktiga synvinkeln snett underifrån. Både Candy och Quill uppskattar dem i lika hög grad som vi gör. Vad vi sett så går de inte dit på egen hand men om de upptäcker att vi har riktat in oss på hallonplockning så gör de oss gärna sällskap och här nöjer de sig inte med att bara agera sällskapshundar utan tänker absolut hjälpa till med att plocka och då gäller det att vara snabb för hallonen sitter ofta dessutom perfekt till i deras plockhöjd och de silar snabbt av dem från sina pistillfästen mellan tänderna.

 

På försommaren ligger ju våra intressen riktade åt andra håll för att riktigt förstå att uppskatta de taggiga snåren. Men de har bevisligen och sannerligen inte gått mängder av humlor och bin förbi och som både uppmärksammat och visat sin uppskattning genom täta besök till de, ofta under bladen dolda, små oansenliga vitaktiga blommorna. Insekterna med sitt väl utvecklade luktsinne lockas av doften och belönas av den stora nektarrikedomen.

 

När även hallonen börjar sina på buskarna så är det dock läge att plocka bladen för vidare torkning och då har man fått ett lager av gott planetärt te med frisk hallonsmak att njuta av när de mysiga mörkare dagarna och kvällarna kommer.

Publicerat

Svamp men inte på, utan som matbord

Svamptider, men den här svampen hamnar inte på vårt middagsbord. Det vore för elakt. På bilden ser vi en av de svampar som kan dyka upp på riktigt gamla exemplar av sälg, och endast där… en sälgticka – inte mycket att yvas över heller kan den oinvigde tycka.

Till och med de riktigt inbitna entusiasterna förbisåg en av deras hemligheter ända fram till 1989, vilket är ett så tydligt bevis på hur lite vi fortfarande kan och förstår av mikrolivet och riskerar att förstöra i alltför enformiga skogar. Det året beskrev insektssamlaren Mikael Sörensson, för forskarvärlden, Europas minsta skalbagge som han döpt, efter den lika entusiastiske upphittaren Bengt Ehnström, till det, som djuret, lika svårfångade namnet Baranowskiella ehnstroemi. Efter mycket mikroskopierande var det klart att det var den hittills minsta släktingen i familjen dvärgfjädervingar som man hittat. Den blir bara en liten, liten mörk prick på ett vitt papper för det blotta ögat.

Mikael Sörensson, som studerat fjädervingar i mikroskop i trettio år, är fortfarande lyrisk över alla gåtfulla detaljer. Ta t.ex. de fjäderformade bakvingarna (vr. i bild) på vars bärplan de små insekterna svävar som plankton genom lufthavet. Eller honornas spermathekor, kammare dolda under täckvingarna, där de förvarar hanarnas osannolikt stora spermier – i vissa fall längre än vad honan själv är.
Om andra ändå inte riktigt förstår fjädervingarnas charm så tar han fram sitt trumfkort… just det – Ehnströms dvärgfjädervinge (hr i bild), Europas minsta skalbagge. Ibland förmedlas storhet bäst av de allra minsta. Dvärgfjädervingen är i verkligheten endast 0,45 millimeter lång och 0,1mm bred. De bor alltså i sälgtickor… och endast där, och de lever av att beta sporer i svampens porer… ja, visst… väldigt specialiserat liv kan man hålla med om, men till skillnad från vissa andra, väl yviga arter på vår jord, så stör de heller inte några andra.

Kanske är det just denna ödmjukt blygsamma livsstil som gör att man gillar den extra mycket och det finns fler som definitivt inte förblev likgiltiga över upptäckten av denna lilla krabat. Sedan dess så har både författaren Jan Mårtensson smugit med den i handlingen i en deckare och musikerna i bandet Glory har förärat den med en låt… de spelade hårdrock!?

Se om ni kan hitta några exemplar av dvärgfjädervinge på promenadstigen upp till Ranboberget… där finns i alla fall dessa matbord fyllda med deras läckerheter.

Publicerat

Skogens livräddare

När jag var liten tyckte jag inte sälgen var ett riktigt träd eftersom den inte blev så hög och rak och ofta inte hade en enda rejäl stam utan var mer kraftigt busklik med flera mindre och knotiga stammar. De hade ofta också delvis ganska murkna delar… Den var rolig med sina ”kissemissar” men inget att ta på allvar såsom de majestätiska tallarna, granarna, björkarna, ekarna, asparna osv. När man läser på lite och blir klokare är det dock lätt att förstå att skogskonsulent Johan vid sitt besök på Ranbogården i maj vurmade så mycket för bevarandet och underlättandet för sälgen i landskapet… och det är inte bara för att han är hälsing och att sälgen är Hälsinglands landskapsträd.

Sälgen användes förr som djurfoder och den mjuka, lätta veden till enklare husgeråd och enklare möbler, där den knotiga roten på gamla sälgar var uppskattad till skåltillverkning… men då riskerar man att missa dess verkliga, och viktigaste förtjänster. Sälgen hör till de arter som grönskar mycket tidigt, så tidigt att man förr också kallade den och dess blomknippen för palm eftersom de ofta var de enda lövkvistarna som var gröna i Nordeuropa när palmsöndagen inföll och man på ett någorlunda övertygande skulle symbolisera palmbladen som ströddes framför processionerna under den katolska tiden häruppe på denna dag. Men det är ju givetvis inte heller främst för detta som Urban, och nu också vi, helgar detta träd.

Det är förstås för att det inte bara grönskar tidigt utan för att de även blommar tidigt, till och med före lövsprickningen – de blommar på bar kvist. Och de gör det rikligt och med protein- och energirik pollen och nektar vilket gör sälgen till räddningen för så många insekter när dessa vaknar/föds hungriga på våren. Mer än 75 skalbaggsarter lever på sälgens blad, blommor och knoppar och över 276 skalbaggsarter är beroende av sälgens döda ved och bark. Ingen annan växt ger mat till så många olika bladsteklar, gallmyggor och andra småkryp. Också många trädsvampar och lavar lever på sälg. Där kan man prata om livräddare. Våra höns håller med. De har en mäktig sälg som skyddsträd under vilken de effektivt kan gömma sig under när rovfåglarna från Ranboberget sökandes börjar cirkla över gården.

Publicerat

Förenar nytta med nöje… och nytta

Odlingsbädden med den rikligt blommande honungsfacelian (honungsört) är en fantastisk syn och upplevelse i köksträdgården. Förutom att vara vacker att se på så gör den verkligen skäl för att klassas som så kallad biväxt, bifoderväxt eller dragväxt … en växt som är extra omtyckt och viktig för honungsbin och andra insekter på grund av deras höga innehåll av nektar, pollen och/eller honungsdagg (sött sekret från bladlöss).

I en så kallad draglista, lista över värdefulla biväxter, får man ofta information om både vilket värde den har som leverantör av nektar, pollen samt honungsdagg och när den blommar under säsongen. Honungsfacelia får full pott som nektarleverantör, erbjuder även mycket pollen och har lång blomningsperiod. Egentligen räcker det med att gå ut i köksträdgården för att inse hur omtyckt den är – det intensiva surret är nästan hypnotiserande när vi närmar oss odlingsbädden med den översvällande honungsfacelian, som utgör en av bäddarna i växtföljden med ”gröngödslingsväxter”.

Flera biväxter är nämligen också så kallade gröngödslingsväxter som av växtodlare odlas för att de bidrar till att ge jorden en hälsokur; många gröngödslingsväxter binder kväve, luckrar jorden, hindrar utlakning, konkurrerar med ogräs och kan myllas ner som näringsrikt organiskt material. Och där har honungsfacelia sin givna plats på listan över biväxter som gynnar samarbetet och förgyller arbetet för en kombinerad växt- och biodlare.

Publicerat

Mat till många

Länge har vi haft skygglappar på när vi gått förbi översta rektangeln i köksträdgården som sedan tidig vår lämnats åt sitt öde.

Så snart snön försvann i april sådde vi rajgräs, en kvävefixerande marktäckare, som skulle hålla undan ogräs och som vid nedklippning skulle bidra till näringsrikt täckmaterial tills vi var redo för plantering av grönsaker avsedda för oss. Och tanken var nog god i teorin … men efter den här långa perioden med försummelse har vi i ögonvrån kunnat konstatera den otroliga växtkraften inte bara hos rajgräset utan också hos svinmållor, nässlor och annat ogräs.

Frustrationen över att en så fin odlingsyta inte utnyttjas bättre tillsammans med att vi under säsongen sakta men säkert jobbat oss längre ner på prioriteringslistorna resulterade i att vi nu stod inför ”Dagen D” – dagen då markområdet skulle frigöras och lämna plats för mer direkta nyttogrödor.

Av åkte skygglapparna och stora källsorteringdagen tog fart. Först åkte ett gäng svinmållor ner i korgen för att tillredas till lunchsoppa åt oss människor. När vi var mätta ersattes korgen med tre skottkärror där svinmålla, nässlor och våtarv hamnade i den första kärran för att torkas till hönsens vinterfoder. Den andra skottkärran fylldes med klippt rajgräs och annan bladmassa för vidare transport till daggmaskarnas buffébord under odlingsbäddarnas hösilagetäcke. Den tredje skottkärran fylldes med rötter, fröställningar odyl för vidare transport till trädgårdskomposten och matförrådet för alla nedbrytare långt bort i hagen. Nu tror och hoppas vi att många Ranbobor firade frigörelsedagen med ett rejält kalas.

Publicerat

Från historiens motsvarighet till mördarsnigel till nutida underjordiska undergörare

”Otäcka skadedjur som äter upp fröna och förstör matjorden. Med hjälp av lyktor kan man på natten gå ut och oskadliggöra dem. Genom att bland annat slå ner pålar och skaka på dem i marken så kan de slemmiga maskarna fås att krypa upp ur hålen och lättare fångas in”. Ungefär så beskrivs daggmaskarna i vissa handböcker ända in på 1800-talet.

Framåt 1870-talet bidrog Darwin med att ge en mer rättvisande bild av, de för matjorden, ovärderliga daggmaskarna. Hans studier visade på den jordfabrik som daggmaskarnas magar utgör. Hur effektivt deras magar med hjälp av syror och bakterier omvandlar organiskt material, löser upp sandkorn och dess mineraler … och producerar matjord som är perfekt för grödor att växa i.

Idag är vetskapen om daggmaskarnas oskattbara roll i ekosystemen allmänt känt men detta till trots så minskar maskantalet i världens odlingsjordar. De främsta hoten mot daggmaskarna är plöjning, kompakterade jordar, bekämpningsmedel, mikroplaster och konstgödsel.

Genom att ombesörja att daggmaskarna i Ranbos permanenta odlingsbäddar får påfyllnad av mat – organiskt material – så hoppas vi att de ska trivas och locka hit allt fler av dessa geniala och fulländade jordingenjörer.

Publicerat

Luriga arter

Även om vi försöker så är det inte helt lätt att ha koll på alla vi möter i vår vardag på Ranbo. Ambitionen att lära känna varandra är dessutom inte alltid ömsesidig och i många fall får vi nöja oss med en snabb hälsning på gården för att senare lära känna dem bättre vid köksbordet. Med en ”padda” till hjälp så minskar risken för ”en groda”.

I samma andetag som den här lilla vännen vände på klacken och tog farväl så antog vi genom hens energiska hoppande att det var en groda vi just fått äran att bekanta oss med och inte en padda som med sina kortare bakben och knubbigare kroppar vanligen skulle kravlat iväg. Vi hade givetvis kunnat komma till klarare insikt om vi nu hade fått den där chansen till en pratstund. Grodans samtalston hade markant skilt sig från paddans ofta långdragna kväkande och kanske hade vi då även haft chansen att se en glimt av grodans, kanske inte stomaltolliknande leende, men väl tandliknande rad i överkäken. Kanske hade vi rentav haft ro att vid längre ögonkontakt observera avsaknaden av parotidkörtlar bakom ögonen, ett slags säckar med gift, ofarligt för människor men kraftigt saliverande för hundar – typiska för paddor.

Tro inte att vi är bittra, men hade vi bara fått den där pratstunden hade vi också snabbt kunnat avgöra om det var en Åkergroda eller en Vanlig groda vi hade mött, där den förstnämnda skulle kunna locka till sig både Candy och Quill med sin hundskallsliknande stämma medan den sistnämnda genom sin mopedliknande stämma inte skulle rönt samma uppmärksamhet. Ifall vi dessutom hade haft möjlighet att ”skaka tass” hade vi givetvis också lätt kunnat se om vi hade en Vanlig groda framför oss genom att studera om dess fotrotsknöl (tuberkel) vid basen av bakfotens innersta tå var högst 1/3 av tåns längd och mjuk till skillnad från åkergrodans hårda och något längre fotrotsknöl.

Nu gissade vi att det var en Vanlig groda i och med att den ibland lämnar sin damm eller annat vattendrag för att besöka åkrar och andra odlingsområden medan Åkergrodan helst, lite otippat med tanke på namnet, hänger kvar i skogsmarker och mossor. Anledningen är att vi utesluter övriga sex svenska grodarter är att de vanligtvis föredrar sydligare breddgrader.

Grodan vi mötte har antagligen lämnat det intilliggande diket för ett besök till köksträdgårdens variationsrika lunchbuffé av maskar, spindlar, sniglar och andra småkryp.

Den Vanliga grodan är liksom alla andra grodor, paddor, ormar och ödlor fridlysta. Flera av grodarterna är starkt hotade pga brist på småvatten och våtmarker, skogsbrukets övergång från lövskog till barrskog men också på grund av biltrafiken.

Väl hemma förstorar vi bilden och när porträttet av besökaren betraktas närmare så ser vi att hen har väldigt knottrig hud och tydliga körtlar bakom ögonen vilket inte stämmer på en groda. Lyckades hen nästan lura oss med sin spänstiga sorti. Trots paddan höll vi alltså på att göra en groda genom att göra en groda av en padda…

Vi ser fram emot era mer tvärsäkra svar på vem vi faktiskt mötte??