Renässans för trädgården

Inte så sällan så uppmuntras vi av handeln att växla heminredningstil med årstiderna och allt fler nås av stylingföretagens budskap om den makeover till den ”senaste och rätta” stilen som måste göras ifall bostaden ska gå att sälja dyrt på marknaden. Idén om att ”göra om” och vara i takt med samtidens allt snabbare växlande ideal gäller även utomhusmiljöer, där stenfyllda japanska trädgårdar ena säsongen får maka på sig för att nästa säsong ge plats för det växande trädäcket, som säsongen efter följs av en pool etc. Handelns julafton sträcker sig allt längre än till påska då de snabba trendväxlingarna allt som oftast bygger på att tidigare återvunna, naturliga material och miljöer ska byggas bort till fördel för nyproduktion och tillverkade konstruktioner. På Ranbogården har vi valt att den här säsongen i ännu högre grad lämna utrymme för trendsättaren Stephen Bennets ideal.

Stephen Bennet, direktör för Flors linnemanufaktori i Mo från år 1736, tog inte bara med sig tekniska idéer och innovationer från Europa och sitt hemland England utan var också långt före sin tid med att introducera ”den naturliga trädgårdsstilen” i sin roll som byggherre av Ranbogården. En stil som börjat växa fram under första hälften av 1700-talets England och som utgjorde grunden för de så kallade engelska parkerna som först under andra hälften av 1700-talet fick sitt genombrott i Sverige, till viss del även i Frankrike och fullt ut i Tyskland. Den naturliga trädgårdsstilen är precis som det låter en stil som sökte sig bort från de alltför tydliga spåren efter människors ingripande och istället lyfta fram den vilda pittoreska naturen med ängar, bäckar, lummig grönska, gamla träd och andra mjuka naturliga former. Den naturliga trädgården var en motreaktion mot dåtidens, i mångas tycke, konstlade franska barockideal med fyrkantiga former och tuktade växtlighet.

Nu var det i och för sig väldigt medvetet och tuktat här också och många gick snart alldeles för långt även i denna stil då man byggde in allt ifrån slingrande gångar, små kullar och ängar till eremithyddor, klocktorn, konstgjorda ruiner, grottor, vattenfall och tempel. Man planterade till och med in döda träd för att det skulle se riktigt äkta naturligt ut. Den engelska parken höll sig populär i Sverige ända in på 1900-talet, och många folkparker har tydliga drag härifrån. Villaträdgården har inte lika lång historia bakom sig men efter initialt tyskt ideal på slutet av 1800-talet, så gick de genom funkisen på 1930-talet då alla omständliga grusgångar skulle läggas igen till förmån för funktionella kalkstensplattor och smidesstaket och däremellan obruten gräsmatta som fick breda ut sig rejält. På 1960-talet kom miljonprogrammens villaområden med lättskötta trädgårdar med stora, täta busk- och barrträdsplanteringar. På 1980-90-talen kom de ”individuella” trädgårdarna, reaktionen mot de lättskötta praktiska trädgårdarna. Då blir trädgården en konstnärlig skapelse som handlar om lust och fägring. I dag byggs nya trädgårdsstäder i storstäderna med mycket små trädgårdar på ett par hundra kvadratmeter. ”Ingen vill ha fingrarna i jorden längre”. Vi lägger betongsten och odlar blommor i krukor och helst vill vi att det ska komma en trädgårdsdesigner och möblera det gröna rummet.

Ursprungligen, under medeltiden, avsåg ordet trädgård en inhägnad med odling av träd, i första hand fruktträd. Grönsaker odlades i kål-, lök- eller kryddgården. Så med avseende på både syfte och form så måste man ju säga att vi kommit ganska långt ifrån trädgården, både som en källa till mat och/eller som inspiration av riktig natur. Det är fortfarande väldigt stora gräsmattor som eftersträvas och i de ursprungliga matförråden – kolonilotterna – så berättar släktingar från Stockholm förfärat hur de äldre damerna i de pittoreska kolonilotterna idag rekommenderar Round-up för en lyckad tuktning. Kan vi inte enas om att trädgårdens historiska pendelrörelse återigen måste ha nått ett extremt ytterläge, och att, med kunskap om vår samtids stora utmaningar kring massutdöende av arter och alltför accelererande konsumtionstakt, så är det dags för en renässans för den mer naturliga naturen och maten i trädgården. Det är en stil som kommer innebära att våra trädgårdar inte bara blir till mer glädje, som ger mer tid över för matproduktion, gemenskap och avkoppling, inte bara för oss utan också för en mängd små vilda vänner som mer än gärna kommer flytta ”hem”. Och när vi inser hur otroligt viktig denna stilförändring är så kommer vi aldrig mer förmå oss att byta igen – ta pendeln och stanna i naturen.

Storstugan, ett utdraget projekt… i flera bemärkelser

När Torsten på 1970-talet köpte överdelen av en mindre Hälsingegård ifrån Ellne så märktes den upp, plockades ner och byggdes upp igen på en murad grund av den tidens lättbetong Siporex och blev därmed överdel på ”Storstugan” på sin nuvarande plats på Ranbogården. Timmerdelen hade dock av hanterings- och transportskäl först delats upp i tre sektioner, där skarvarna idag döljs men ändå markeras av de därpå fästade lodräta träbalkarna. Många takstolar ersattes med friskt timmer och stugan försågs med el och vatten samtidigt som nya fönster sattes in i ramar som platsanpassades till de lutningar som en timmerstuga ifrån 1700-talet naturligt förväntas ha. Förutom att tre gästtoaletter inrättades på överdelens ena kortsida så avstannade dock sedan projektet. Bottenvåningen blev inte ens byggstädad utan innehöll 2018 fortfarande detaljer som gav känslan av att byggjobbarna bara hade åkt iväg efter en avslutad fikarast för att sen aldrig komma tillbaka igen.

Tiden gick och det finns olika teorier om vad som sedan långsamt fick den dåvarande källaren på glid, men kombinationen av Siporex (öppna porer) under mark, lutning mot väggen, ingen uppvärmning, frostsprängning och jordtryck (och eventuellt stora trädrötter) var tillräcklig för att vintern 2017-18, med sina enorma snömassor, ge väggarna dödsstöten. Den rejäla timmerstöttningen från insidan knäcktes som tändstickor och grundmuren försköts minst 10 cm på mitten av långsidorna medan hörnen stod kvar i sina lägen. Storstugan hade alltså fått en tydlig bananform uppifrån sett och det stod klart att bananen inte skulle klara en vinter till.

Projekt ”Rädda storstugan” åkte upp på prioriteringslistan. Till vår lycka hittade vi Mats Jakobsson som driver Tunga Lyft och Flytt i Bergvik som trodde på våra tankar att lyfta upp huset för att mura en ny källare därunder, och som dessutom hade kompetensen och utrustningen för att genomföra det. Mats är en mycket ”tungt” anlitad hantverkare men antog uppdraget, mer eller mindre som ett ”kuriosaprojekt”. Stadgaproblemet med uppdelning i de tre timmersektionerna klurade han sig snabbt förbi och snart stod huset i ”luften”. Vi rev resterna av källaren, men upptäckte att sockeln som den var gjuten på lutade alldeles förskräckligt och gjutningen av en utjämning fick projekteras in. Andra projekt, tidsbrist och hotande frostnätter satte sen nytt stopp för projektet med ny källarmur över vintern.

När frostnätterna släppte fick Anders Murare och Daniel, trots diverse hinder som ”husstyltorna” utgjorde, snabbt upp den nya muren och så kom vi äntligen fram till den delen av projektet som vi längtat efter… och fasat för… så länge. Momenten hit fram kändes realistiskt överkomliga, på vårt teoretiserande plan, men hur ska man böja tillbaka bananen utan att nya muren eller andra delar av timmerhuset böjer sig.

Mats är dock en finurlig man med finurliga verktyg. Han sade flera gånger att han funderat på en lösning men det gick inte att få honom att skissa upp den för oss, han bara hummade, nickade lite klurandes och sa att han glömt hur han tänkte. Lösningen visade sig var genialt enkel, som de riktigt bra lösningarna brukar vara. Med två rejäla vajrar genom andra stocklagret, precis bredvid de lodräta, vid det här laget utbuktande, balkarna, och som sen gick tvärs igenom huset och fästes i ändan på de underliggande stålbalkarna som huset tillfälligt bars upp av så var det dock fortfarande svårt att se hur han skulle skapa tillräckliga krafter med rätt riktning. Med två hydrauliska kolvar som kunde träs på, och skruvas fast i bottenläget på vajrarna så gick ljuset äntligen upp även för oss ”mugglare”. Genom att nu förlänga kolvarna så skulle de trycka på metallplattorna som skulle trycka in husets träbalkar och därmed väggsektionerna där, och som tillsammans med husets golvbalkar även skulle trycka ut motsatta väggen lika mycket… förutsatt att huset skulle klara att glida på de underliggande stålbalkarna förstås. Men med fettsmorda stål- mot teflonplattor vid kritiska punkter så är det svårt att hindra 24 tons skjutkrafter. Det var underbart att se hur enkelt, med endast lite knarrande klagan från träbalkarna när de med millimeter-precision positionerade in sig i de nya förbestämda positionerna som Mats med enkla knapptryckningar styrde fram kolvarna till. Så imponerande exakt och kontrollerad styrning av dessa flera ton stora laster. Ett par timmar senar stod storstugan återigen på fast grund, nedsänkt på den nya muren. Det rejält utdragna projektet och tillika utdragna huset har idag blivit rejält uppstramat. Nu är det ”bara” resten kvar.

Bennets historia levandegörs

Det var med glädje och spänning som vi packade upp paketet med den nyutkomna boken ”Det engelska arvet”, som vi fått i gåva av författarinnan Lena Sjöberg. Romanen är en släktsaga med rötterna i det tidiga 1700-talets England. I berättande form varvas fakta med fantasi när vi får följa den Bennetska familjens framgångar och tragedier fram till andra hälften av 1700-talet.
 
Stephen Bennet, industriman, direktör för Flors linnemanufaktur och byggherre av Ranbogården är bara några av de epitet som Stephen Bennet ofta tituleras med. Han verkade inom flera olika områden och beskrivs ofta som en föregångsman i arbetet för det svenska näringslivets nydaning. Hans viktigaste, eller i alla fall mest uppmärksammade insatser, kom att bli inom linnetillverkningen där han, från och med övertagandet av direktörskapet vid Flors linnemanufaktur, bidrog till en stark teknikutveckling och kvalitetshöjning inom linframställningen som kom att spela en viktig roll för hela Hälsinglands linberedning långt in på 1800-talet.
 
Den svenska textilhistorien går som en röd tråd genom romanen och skildras i berättelsen utifrån ett kvinnoperspektiv. Genom målande porträtt och röster från två generationers kvinnor levandegörs den spännande historien om familjen Bennet och samtiden.
 
Lena Sjöberg som skrivit släktsagan är själv del av släkten Bennets historia och har tack vare sin pappa Brunos släktforskning och andra historiska källor som grund under flera år gjort resor i familjens Bennets fotspår och både besökt boplatser och tagit del av bruksföremål och maskiner med kopplingar till familjen Bennets verksamhet.
 
Den 21 juli, på Bennetdagen på Ranbogården, besöker Lena Sjöberg för tredje gången Ranbogården och besökare har möjlighet att på logen höra henne med egna ord presentera sin bok. Under dagen kommer Lena även finnas med vid ett bokbord i trädgården för alla som vill höra mer om eller köpa den fascinerande släktsagan.
 
Välkomna till Bennetdagen den 21 juli klockan 12-16 då Stephen Bennet och hans samtid speglas och levandegörs av 1700-tals dansgruppen Branicula, musiker, författare och föreläsare!

Lianer på Ranbo

Vi brukar säga att ”Allt finns på Ranbo”, men att vi även skulle ha naturliga lianer här på gården kom som en total överraskning. Ett par syntetiska lianer finns ju redan på äventyrsrundan i ladan men nu visar det sig alltså att det kanske var att gå över ån att sätta upp dessa.

De flesta av oss associerar nog lianer med de ”luftbroar” som förbinder regnskogsträden med varandra och som fungerar som transportleder för många djur och en och annan människa. Men nej… de naturliga lianerna här på gården visar sig mindre lämpliga för oss som vill känna sig som Tarzan, Jane eller Cheeta ibland. Man gör nämligen den skillnaden på lianer att de exemplar som växer i tropiska klimat kallas för ”egentliga lianer” medan övriga oftast får nöja sig med grunddefinitionen förvedade klätterväxter. Om man då i begreppets vidare omfattning inkluderar alla möjliga arter av förvedade klätterväxter så blir det ju så att vildkaprifoler, likt den bredvid farstubron, beskrivs som en av de få svenska lianerna.

Vildkaprifolerna som klättrar på boningshusets vägg är i-och-för sig ståtliga med sina tre meter höga vindlingar, men långt ifrån något som Tarzan skulle bry sig om att använda som genväg. Vi har vänner, vars barn, inspirerade ifrån äventyrsbanan brukar klänga på det mesta men inte ens de har försökt sig på dem… och vi hoppas att det förblir så trots detta inlägg. Frågan är dock om inte våra vildkaprifolers släktingar nere i norra Skåne och norska Sognefjorden tom skulle få det att klia i fingrar på Tarzan då de med sina ofta upp till 25 meter långa slingrande stam lindar sig tio-talet meter upp i träden.

Några som desto mer uppskattar våra gårdslianer, förvisso för andra aspekter, är skymningsfjärilar som lockas till blommornas väldoftande ämnen. Med sina långa snablar kan de insupa nektarn i de 3-5 cm långa blommorna och därmed njuta extra mycket av den vackra sommarkvällen.

Säsongens ”sista dag” för fotosyntes – och sista dagen för Ranbos Mo-flagga

I dag underskrider antalet ljusa timmar på Ranbo de tio timmar som lite slarvigt sägs vara en gräns för avstannandet av många växters fotosyntes.

Egentligen är det en kombination av ljusets exponeringstid, våglängd och intensitet tillsammans med temperaturen samt tillgången på vatten, koldioxid och en del näringsämnen som bestämmer hur effektiv växternas fotosyntes är och därmed plantans fortsatta utveckling. Dessutom så har olika växter och träd evolutionärt utvecklat olika lösningar för att optimalt kombinera dessa parametrar efter givna förhållanden, så de tio timmarna ska tas med en stor nypa salt. Barrträd kan ju t.ex. med sina gröna barr i princip fortsätta fotosyntesen hela vintern, men då är det oftast istället avsaknaden av ofruset vatten som brukar sätta stopp. Men helt tydligt så börjar både det ena och det andra i naturen avstanna i tillväxt ovan mark och då vårt gårdsliv på landet är så pass integrerat med naturens så får det bli en passande symbolisk handling att denna dag plocka ner den stolta Mo-flaggan och låta inläggen på facebook och på Ranbos småbrukarblogg också avstanna.

Frånvaron av fotosyntes och Mo-flaggan betyder ingalunda att kvarvarande höst- och vinterdagar inte kommer bjuda på fler av naturens spännande, vackra och inspirerande överraskningar och vi kommer titt som tätt dela med oss av dem för de som vill vara med och förundras, men vi vill med detta sagt ändå passa på att tacka för alla ”gilla” och uppmuntrande samt stärkande kommentarer på den kunskapsresa och de upplevelser som vi under den här säsongen haft nöjet att dela med er.

När vårsolen sedan tittar fram och Mo-flaggan hissas igen så ser vi fram emot nya upptäckter i den fantastiska omgivande naturen.

Sommaren har dragit sig tillbaka…

och lugnet har infunnit sig med bara lite mysigt höstpyssel i trädgården… kunde man kanske luras att tro ifrån bilden, men det är fel antagande av två skäl.

För det första så är det bara lugnet före stormen. Imorgon är det nämligen full fart på gården igen. Skördegille… ett passande namn som sätter fingret på morgondagens breda och festliga utbud av aktiviteter; skördemarknad med närodlat och lokalt mathantverk, bokförsäljning kring samma tema, akvarellmålningar, föredrag, utställningar, fika… och allt i en härligt höstlig inramning… och där kom, återigen, det andra felet. För är det verkligen höst?

Hösten brukar – enligt statistiken – göra sitt antåg i Mo den 15 september ifall man går efter SMHI:s meteorologiska definition som lyder: Hösten har kommit när ”en dygnsmedeltemperatur på mellan 0 och +10°C varat i fem dygn”. Om vi tittar på de senaste fyra dygnen så inser vi att det inte kommer uppfyllas den 15 september i år… utan nu återstår bara att se hur stor avvikelse från detta medelvärde vi får i år… för än så länge så har solens strålar och luftens varma vindar sett till att vi, med denna meteorologiska terminologi, fortfarande har sommar på Ranbo – även om höstfärgerna på träden säger något annat.
Så med andra ord, dubbelt varmt välkomna på sommarens skördegille imorgon!

Info om Skördegillet på Ranbo den 16 sept: http://www.ranbogarden.se/kalender/

Proaktiva insatser mot knäckta träd – elastisk gasbinda till ungbjörkarna?!

Förr fick man lära sig att nyplanterade parkträd skulle få stadigt stöd under sin tillväxt genom att vara väl fastsatta i höga och stadiga granstörar. Men de senaste årens stormar och många vindfällor har bidragit till ny kunskap som visar att metoden med att ha alltför fastsatta träd leder till att dess energi läggs på tillväxt av trädkronan och inte på rotsystemet. Istället rekommenderas idag att ha en mindre rustik stöttning så att trädet kan vaja då det blåser och psv stimulera ett rotsystem och stamtillväxt som passar för de vindförhållanden som den ofta utsätts för.

För två år sedan planterade vi tjugo björkplantor i allén – de satt redan då lite väl hårt fast i stödpinnarna och det kändes därför väldigt bra när vi idag genomförde en form av räddningsaktion och klippte bort alla snören och ersatte dem med mer elastiska gasbindor för att rotsystemet – sent omsider – ska påskynda sin tillväxt och stå redo när  höststormarna kommer. Och om de ändå skulle knäckas så finns ju alltid gasbindan nära till hands…

Tillsammans blir man stark

Senast tidens högsommarsol verkar ha fått blåklockornas underjordiska, mångåriga rotsystem att skjuta extra många skott i den torra gräsmattan. Denna späda ängsblomma, där den klockformade kronan ser på tok för tung ut för den veka stjälken, brukar ofta ses i glesa tuvor, intrasslade i omkring-växande högt gräs, men här – tillsammans med alla sina syskon – upplevs de plötsligt som ”några att räkna med” och det känns här självklart att de till slut, på 1990-talet – efter flerårig kamp med ängsklockan, fick behålla sin titel som Dalarnas landskapsblomma… genom en vacker kompromiss där titeln delas med ängsklockan. Med imponerande minnesbilder som denna och tillsammans med den lika späda ängsklockan ökar oddsen att de – ”Liten blåklocka” och ”Ängsklocka” – kan försvara titeln ifall, en dag, ”Stor blåklocka” skulle få något för sig…

Midgårdsormen vaktar

Strax nedanför Ranbos eget Världsträd – asken Yggdrasil, vaktar sedan januari månads tunga snöfall, Midgårdsormen över sina splittrade kvarlevor och gården. Dess föregångare, den urgamla lönnen sägs ha planterats på Bennets tid på 1700-talet och det var med en stor dov duns som den, som växande träd, gav upp sin sista suck. Men så lätt släpper man inte en gammal vän – Lönnen kommer vara med oss i många år till i sin nya, mer horisontella gestaltning som ”Ormen mitt på gården”  – en parkbänk för den traditionsälskande att kunna avnjuta historiens vingslag ifrån, en drakhals för barnen att klättra på och dingla med benen ifrån, en installation för konstnären att inspireras av med sina sirliga, fantasifulla bark- och vedvindlingar… och inte minst – ett veritabelt smörgåsbord för alla mikroorganismer och småkryp att njuta av. Ett träd får alltfler gäster ju äldre det blir… och de fortsätter dessutom komma när det har dött.

Välkommen Mörker!

På Ranbogården välkomnar vi mörkret som nu kommer allt tidigare på eftermiddagen och varar allt längre på morgonen. Även om månen och stjärnorna under många av dessa långa nätter skapar fantastiska ljusbilder på himlen och förhoppningsvis snart får hjälp av ett reflekterande, gnistrande snötäcke så blir det allt tydligare att naturen siktat in sig på dvala. Fortsätt läsa ”Välkommen Mörker!”