Kategori: Bina

Det var en sådan där härlig sommardag när alla, liten som stor verkade trivas på gården. Några passar på att lägga den positiva energin på att verkligen varva ner och maximera njutningen, liggandes i hagen och stillsamt betrakta omgivningen under ett stilla tuggande av frukosten. Kontrasten blir då extra stor när man ser andra som helt lägger denna positiva energi på en febril aktivitet för att hinna med så mycket som möjligt en sådan vacker dag. Sett till varje individ bland de senare så kan man allt skönja samma förnöjsamma förhållningssätt till omgivningen och tillvaron, men när det är några tusentals sådana individer som vill ut på spännande upptäcktsfärder samtidigt ifrån samma bostad och som därmed tvingas trängas och korsa varandras väg på en väldigt liten yta så blir totalintrycket ett helt annat. Våra honungsbin, apis mellifera är ett godlynt släkte vilket säkert underlättar på den trånga start- och landningsbanan en sådan här dag. Vi har några vänner i Uppsala som med stoiskt lugn har hanterat hektiska stunder som flygledare från tornet på Arlanda, men vi är övertygande om att även de skulle bli pillerknaprande vrak efter bara fem minuter på den här flygplatsen. Ingen som håller sig till fasta banor eller tilldelade luftrum och skilda höjder, utan alla på en gång huller om buller, troligen helt utan rapportering om planerad starttid eller rutt… givetvis med massor av krockar som följd, både med varandra, fasta föremål i närmiljön eller större tillfälliga förbipasserande hinder. Tur nog så är den inbyggda flygsäkerheten desto större och alla som är inblandade i sådana incidenter studsar bara lite, hejar glatt på sin eventuella olycksbroder och far vidare i en ny riktning. Ingen flygskam här inte… vilket de självklart heller inte bör känna eftersom de lyfter helt utan förbränning av fossilt bränsle.

Homo sapiens i luften borde däremot känna desto större skam… många verkar gömma sig bakom argument som att flyget bara står för ett fåtal procent av utsläppen till den förstärkta växthuseffekten. ”Om jag sopsorterar ordentligt, cyklar till jobbet någon dag per år och äter lite mindre kött så kan jag unna mig lite flygande”.  Prata om effektiv förnekelse… att flyget bara står för några procent beror ju på att det fortfarande är ett, relativt sett, fåtal antal rika som kan göra det relativt sällan… men om du tittar på hur stort bidrag detta blir på en solidarisk tilldelning av koldioxidutsläpp per person så inser varje människa, som verkligen vill se att alla ska få samma möjlighet till någorlunda samma standard som de själva, att bara en enda flygresa per år fördärvar den möjliga rättvisan… och det hjälper inte hur mycket man än klimatkompenserar för den resan. Det är bara att göra klimatkalkylatorn.se så inser alla som vill se klart, hur omöjligt det är. Så de som verkligen vill att vi ska nå en solidarisk, hållbar planet stannar givetvis på jorden.

Honungsbina och alla andra pollinerare ska dock flyga desto mer, vilket vi som stannar på jorden därmed indirekt hjälper till med. Men vänta nu… start och landningsbana nummer 5 är ju nästan tom. Här ska det inte finnas några flygstrejker eller flygaktivister. Snabbt ringer vi vår egen flygledare, Sven- Olof som snabbt kommer ut till terminal 5. Ramar utan ägg, larver och täckta celler men däremot, av allt att döma, helt tomma drottningceller. Efter att ha gått igenom alla ramar stod det klart – den tidigare trogna men troligen ålderstigna drottningen saknades. Så är det alltså i deras samhälle – saknas det vettiga individer i ledningen så slutar de andra att flyga. Lustigt att det är precis tvärtemot i vårat.

I den här situationen finns det inget kontroversiellt med att gå in med direkta stödåtgärder för att få igång flyget igen. Det behövs för det första inga skattemiljoner, surt förvärvade från många som inte ens vill flyga och fördärva planeten. Det räcker med att gå över till terminal 3 och be att få någon av deras blivande verksamhetsledare så kommer personalen i terminal 5 att ta hand om henne med varsamma händer och fötter, ge henne lite specialkost och vips så är det samhället på fötter igen. Tänk om det ändå vore lika lätt i vårt samhälle… eller det är det ju förresten… om alla efter bästa förmåga såg till att på ett hållbart sätt samla ihop sin del av maten, eller andra motsvarande nödvändiga produkter och tjänster, till samhället så räcker det nog med att föda fram en ledare som sedan ser till samhällets hela bästa i en hållbar utveckling så skulle allt se mycket annorlunda ut. Vi ser fram emot liknande kröningsfestligheter och firandet av det resilienta lokalsamhället.

Sven-Olof valde att göra lite studier i ett samhälle mycket nära oss och konstaterade att på ytan, trots en del oroligt surrande hos en del, så verkade de flesta agera ganska normalt, som om inget hade hänt. Invånarna hade bostäder och mat, samhället växte och de viktigaste funktionerna verkade fungera tillfredsställande. Det fanns väl således ingen anledning till oro, utan det var väl okej att mest fortsätta med ”business as ususal” och så mycket som möjligt luta sig tillbaka och koppla av. Men ju längre och närmare han studerade samhället så märkte han att något var väldigt fel. När han analyserade den framtida demografiska utvecklingen i samhället så gick det upp för honom vad problemet var. Han insåg att den kommande fördelningen mellan arbetare som skulle skaffa mat och drönare som bara fokuserade på att glida runt och försökte imponera på skönheter var helt sned. Om detta får fortsätta kommer samhället få alltför många självcentrerade individer och för få som jobbar för den gemensamma framtiden med hållbart boende och mat i fokus. Hur kunde det gå så snett? Utifrån sin erfarenhet och kunskap förstod han att något var fel på styret i samhället. Det var lämnat till ett godtycke hos det stora flertalet samhällsmedborgare som tyckte att det här blir säkert bra bara ”jag” mår bra och att vi gör som vi vill och alltid har gjort. Mycket riktigt… efter en stunds sökande så stod det klart att samhället hade tappat sin starka ledare. Hon som med fast hand alltid såg till samhällets bästa och som visste att utan kapacitet att själva skaffa mat så skulle samhället snart vara fullständigt beroende av yttre hjälpinsatser, vilket sällan visat sig vara en bra idé eftersom alla andra samhällen just nu kämpar för att själva överleva.

Ingen tydlig ledare, för få arbetare, för mycket drönarfasoner och stundande trångboddhet – samhällskris och förfall väntar runt hörnet om inget görs.

Tack och lov kan vi fortsätta förlita oss på Sven-Olofs erfarenhet och kunskap mitt i detta förestående kaotiska scenario och som rådigt kommer att ordna med åtgärder så att alla tusen små individer förhoppningsvis återgår till ett mer hållbart, harmoniskt och fokuserat samhälle igen. Med hjälp av ett tillskott av en hel skara yngel skolade i en ny anda där empati är mycket större än egoism, som ser till helhetens bästa istället för att boosta och förlusta sig själva, som får agera föredömligt i den alltför grabbiga stämningen i samhället idag. Med dessas hjälp kan de tillsammans föda fram en ny ledare för samhället som ser till att återställa balansen mellan behovet av aktiviteter lämpliga för arbetare respektive drönare igen. Sven-Olof som har drygt 35 bisamhällen var övertygad om att med rätt övertalning så kunde han förmå ett av de andra samhällena, med löfte att komma till deras undsättning vid en liknande situation, att solidariskt ställa upp och lämna ifrån sig en hel barnkammare av dessa kloka yngel för att stötta sina artfränder långt borta på en annan kontinent. Vi ska kalla den nya drottningen Greta.

Just dessa varma sensommardagar kan det kännas långsökt att förbereda för invintring. Och så är det givetvis för oss tvåbenta, men för gårdens alla Krainerbin är det hög tid.

Antalet blommor minskar och med dem nektar- och pollentillgången, dygnets ljusa timmar minskar och temperaturen förväntas snart bli lägre och när den understiger 12 grader så stannar bina helst inne. Under kommande veckor förbereder sig samhällena för dessa förändringar; drönarna skickas ut ur kupan och även många gamla arbetare – ja om man är bi är fem veckor en hög ålder – de kommer snart tacka för sig, samtidigt som ett gäng yngel istället snart kommer att kläckas och nya friska, starka bin kan ta vid och hålla ställningarna under vintersäsongen.

Sven Olof Sundin undervisar några intresserade och passar denna dag också på att skatta resten av Ranbohonung från kuporna. Om några veckor blir det invintring på allvar när Sven kommer tillbaka med sockerlösning – extra överlevnadskost för bina under vintern.

Det blir alltid en liten höjdpunkt på dagen när biodlare Sven-Olof Sundin kommer förbi för att titta till bina. Besöken är förknippade med praktisk genomgång av kuporna och kontroll av binas välmående men också lika ofta med diskussioner och kunskapsöverföring om allt mellan himmel och jord som hör till en biodlares vardag. Den här dagen gjorde vi en liten djupdykning i ”bi-lagarna”.

Tidigare i historien var förhållandena kring biodlingen sannerligen inte lika hobby-betonat som idag. Biodlingen var en utomordentligt viktig ekonomisk faktor, och det fanns tydliga regler kring ägande och beskattningen – alltså inte bara av bina, som vi beskrivit tidigare, utan också av ägaren av bikuporna, vilken delvis erlades i form av vax och honung.

I byggningabalken med ursprung ifrån 1736 ligger gamla formuleringar kvar som grund för lagtexterna om bin idag och kan ibland vara lite svårtolkade. Exempelvis beskrivs ett tämligen komplicerat ägandeförhållande när det kommer till bisvärmar, som förr hade ett stort värde, som landat på annans mark:

1§ Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd; då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i 13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst.
2§ Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter. Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav: hittar man dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön, som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans bi, urskils i missgärningsbalken.

Idag gör de flesta markägare inga anspråk på del av bisvärmen utan är oftast lättade och glada om man tar bort en bisvärm från deras mark. Sven-Olof belyste detta med en historia om den bisvärm som gjort sig hemma-stadd fem meter upp i ett träd utanför Rådhuset i Söderhamn och hur kommunalrådets dvs. ”byamännens” förlängda arm, polisen, ringt Sven-Olof för hjälp med att ta ner svärmen. Samme polis var minst sagt lättad när Sven-Olof från en av brandkårens bilar tagit ner och sedan, efter att först ha kontaktat polisen och undrat var de ville ha sin del av svärmen, även tog hand om hela svärmen.

Angående dagens beskattning av biodling så gäller, liksom all hobbyverksamhet som kan ge vinst, fortfarande att den ska beskattas – nu dock i reda penningar. I dessa tider när vi alla bör hjälpa till med att öka den biologiska mångfalden så kan man ju tycka att de som bidrar med att hålla med dessa livsviktiga ekosystemtjänster helt borde undantas ifrån beskattning av den verksamheten. När de ändå formulerar om lagtexten så kanske den också ska kompletteras med motsvarigheten till en annan gammal lag – den om humlestörar som skulle finnas på alla gårdar – idag borde det nog finnas en motsvarande för bikupor.

Blir det A – med beröm godkänt eller är det så illa att det blir F – underkänt? Att vara med när biodlare Sven-Olof Sundin kommer förbi för att titta till sina tre bikupor och Julia och Richards två bikupor är inte bara trevligt utan också väldigt lärorikt. För är det något vi lärt oss under säsongen så är det att bisamhällena sällan följer skolboken.

Det var därför inte helt överraskande att Sven-Olof efter att ha gått igenom alla ramar hittar en del avvikelser. I Richards bikupa konstaterades att samhället här hade väldigt få ramar med yngel … vilket tyder på avsaknad av en drottning. Mycket riktigt, efter noggrann genomsökning, fanns hon inte att finna någonstans. Vad som hänt henne är oklart men viktigt blev att samma kväll tillsätta ramar med yngel som kan matas med rätt mat så att någon av dem utvecklas till kupans nya drottning. Det är tecken på en bra inspektör – slår inte bara ned på felen utan hjälper till att åtgärda dem.

För en månad sedan fick Julia en avläggare, ett delat bisamhälle i födelsedagspresent från Sven-Olof Sundin. Den här dagen hade Sven-Olof med sig en födelsedagspresent till Richard, en bisvärm från en av hans kupor i Holmsveden.

Till skillnad från Julias avläggare som hade sitt ursprung nästgårds, kupan drygt två meter bort från nuvarande bosättning, så behöver en svärm generellt flytta bra mycket längre för att minska risken för hemvändare.

Bisvärmen som transporterats till Ranbo i en trälåda var efter några minuters förvirring med på noterna när de skakades ut på farstutrappen till sin nya bosättning och i gemensam trupp, i sakta mak, skred in över tröskeln till sitt nya palats. Sannolikt var det signaler från drottningen som fick hovet av tusentals nybyggare att företa den målinriktade vandringen in i kupan.

Med viss känsla av deja vu tittar vi upp och ser orosmolnet av tusentals energiska bin fem meter från oss, men till skillnad från förra veckan så samlade de nu ihop sig nästan omedelbart till en hängande svärm runt stammen på en av de intilliggande småbjörkarna. Förloppet följde än så länge skolbokens beskrivning av svärmning – bisamhällets gemensamma beslut att stunden var inne för halva samhället att bryta ny mark. Med den effektivitet och beslutsamhet som sällskapet uppvisade så var vi övertygade om att den gamla drottningen måste vara med den här gången och deltog i pjäsen.

Sven-Olof Sundin var snabbt på plats. Med bara en halv skyddsdräkt, som dessutom glipade i ryggen, så är jag övertygad om att de flesta skulle dra sig för nästa moment. Han böjde ner björken i en svag båge så att merparten av klungan satt rakt ovanför lådan han höll upp… och nästan rakt ovanför ansiktet. Med en resolut knyck så skakade han till stammen så att hela klasen tappade greppet och tömdes, nästan som en hink vatten, ner i lådan. Precis som vatten skulle gjort så ”skvätte” en stor del av svärmen upp och ut ur lådan och först då verkade flera av dem ha återfått tillräckligt med fattning, och plats, för att kunna flyga och omgav genast Olle som en fräsande dimma. Det var ett sällsamt skådespel som kräver mer än bara lite nerver för att regissera mitt uppe på scenen. Nu höll vi alla tummarna att drottningen var en av dem som blev kvar i lådan när Sven-Olof raskt satte på gallret på lådan så att den mer pompösa drottningen inte skulle kunna ta sig ut genom springorna utan att hon nu, med sina doftämnen, skulle locka till sig de övriga. Förvisso fortsatte de enligt skolboken och följde gradvis efter, men kanske ändå inte helt övertygande, ner i lådan på marken där de nu skulle få lugna sig innan Sven om ett par timmar skulle återkomma för att under, för oss åskådare, mer kontrollerade former ta dem till en ny boplats.

När vi satte oss ner till lunchen, pustade ut och firade den lyckade infångningen släppte vädrets makter loss och i den kraftiga störtskuren for vi upp och sprang vi ner med regnskydd till de stackars bina som, för vår inre syn, sågs kämpa mot den snabbt stigande vattennivån i lådan med gallret som försvårade flykten…

Döm om vår stora förvåning när lådan inte bara var relativt tom på vatten utan dessutom fullständigt tömd på alla tiotusentals bin. Uttrycket att tappa hakan kan nog inte bättre beskriva våra ansiktsuttryck. Hade drottningen bantat så pass att hon med hela följet av bin redan flugit till en ny bosättning, eller hade hon återigen struntat i att överhuvudtaget följa med resesällskapet?!

Sven-Olof kunde lite senare bara konstatera att vi ännu en gång varit med om en ”udda testsvärmning” där drottningen aldrig lämnat kupan och att bisvärmen återigen, för andra gången på en vecka, efter sin provflygning återvänt hem igen. Att övning ger färdighet är tydligt med tanke på den effektivitet med vilken aktiviteten genomfördes… kanske dags att uppdatera skolböckerna med att hela sällskapet brukar repetera akten utan huvudrollsinnhavaren ett par gånger innan de genomför hela showen. För att nu minska risken för ”tredje gången gillt” så beslöt Sven-Olof att utöka deras livsutrymme genom att skatta tio-talet honungsfyllda ramar. Och på hantverksdagen den 27 juni kommer det finnas tio-talet kilo nyslungad Ranbohonung till försäljning. Med andra ord slutet gott, allting gott – för fler än bina!

Efter att ha sett den föreställningen så kan man aldrig tycka att en burk lokalproducerad honung är dyrt! Med de guldfyllda glasburkarna i handen så inser man att det kan vara värt risken att klä upp sig och ”dansa med bina”.

Det kan bli stressigt med en stor gård, många beslut som ska tas, många sysslor att genomföra och åsikterna kan gå isär om vad som är högst prioriterat. Men nej… vi ska inte skilja oss. Däremot verkade det som några av våra hyresgäster i ett av de mer tätbefolkade områdena på gården allvarligt övervägde det alternativet.

När vi kom ner till grönsakslandet häromdagen så var himlen alldeles mörk-prickig och vi omgavs av ett intensivt lågfrekvent surrande. Den stora samlingen av prickar svävade fram och tillbaka, drog ihop sig och flöt isär om vartannat. Det var förstås en samling av tiotusentals bin från en av kuporna som skapade denna scen med känsla av stark dramatik på hög nivå. Framför ögonen på oss bevittnade vi alltså eventuellt en av de mer spektakulära faserna i en av naturens olika avancerade former av populationsspridning, något som i detta format närmast kan te sig som ett plötsligt myteri i kupan, tillfället då hälften av ett helt samhälles små medborgare plötsligt bestämmer sig för att sluta bidra utan istället tar allt de kan bära av maten och bara lämnar hus och hem för att börja om på nytt någon annanstans långt borta.

Men faktum är att ”flykten” bara är ett av flera mycket logiska delsteg efter ett avancerat och välplanerat kollektivt beslutsfattande som oftast grundar sig i att bina tycker det börjar bli ont om plats i kupan. Antingen är det med avseende på lagringsplats för honung och/eller att drottningen inte längre har plats att lägga sina ägg – med upp till 3000 ägg per dag så gäller det att det finns tid och plats att inreda nya barnkammare. Genom att då låta den gamla erfarna drottning ta med sig halva samhället och lämna plats för en nykläckt drottning så löser man platsbristen och ser både till samhällets fortlevnad och fortsatta utveckling. Som exempel på hur välplanerat det hela är så har alla förberett nya drottningceller som matas speciellt i syfte att få fram en lämplig arvtagerska och att den gamla drottningen bantat något för att orka flyga nån vart – om man står utanför bikupan i avlämningsskedet så kan man få höra hur den nya drottningen i sin cell mycket karaktäristiskt ropar för att kolla om ”kupan är klar” dvs om den gamla drottningen lämnat tronen. Om hon inte svarar så är det således fritt fram att krypa fram och ta över ledarskapet.

Vanligtvis mellanlandar den fortfarande överviktiga drottningen ganska nära och tämligen omgående i något närliggande träd och omringas av de tiotusentals arbetsbina samt ett gäng drönare som, på något okänt sätt, känner sig utvalda att följa med. Därifrån skickas spejare ut för att rekognoscera de potentiellt lämpliga boplatserna som spejarna letat upp och haft koll på under de senaste dagarna. Den som har den mest övertygande dansen får sedan leda nybyggarna till den utvalda platsen.

Men det här gänget verkade under flera minuter vara totalt utan mål och mening och man kunde nästan känna den förvirring och frustration som rådde i gruppen. Till slut tog de sig samman och bildade något som liknade en svärm i en närliggande björk, om än en ovanligt långsmal sådan. Bisamhällets högste beskyddare Sven Olof Sundin som av en ren tillfällighet var på besök satte resolut en insamlingslåda under svärmen, bröt försiktigt av en av björkkvistarna som svärmen hängde på, och som på en given signal började de små liven röra sig ner i lådan ända tills de plötsligt, utan någon synbar förvarning, gjorde helt om och flög iväg… hem igen!?

Sven Olof som jobbat med bin i över 30 år överraskas fortfarande av sina bin och att på det här viset se dem vända hem igen har han aldrig varit med om, även om han hört talas om det. En hypotes till det något udda beteendet menar han borde vara att drottningen av någon anledning aldrig hängde med ut från kupan utan fortfarande var kvar hemma.

Kanske händer det oftare än man tror. Det är ju bara om man är närvarande under de få minuter som alla väntar i luften på att gamla drottningen ska komma ut för att man ska upptäcka denna falska bodelning. Om de svärmar på riktigt så kan det dröja timmar innan de drar vidare till nya boet och då är det ju troligare att någon hinner notera och förvarna kupägaren om vad som är på gång.

Lite skadade av allt hemskt man hör om intrigfyllda och rent av blodiga relationsuppgörelser, nästan likt serier typ Game of Thrones så har vi en egen teori där den nya drottningen smugit ut, trots att gamla drottningen ropade att hon inte var klar, lönnmördade henne och kallade tillbaka hela hovet för att få behålla hela drottningriket för sig själv. Låter inte det realistiskt i dessa ofta orealistiskt själviska tider!?

Otaliga är de barn och ungdomar som i födelsedagspresent önskat sig ett husdjur. Den här dagen överraskades Julia, som nyligen fyllt år, av flera tusen!

Det var biodlare Sven Olof Sundin som överraskade med den storslagna gåvan – en avläggare – dvs ett delat bisamhälle från en av hans egna bikupor. Ofta gör biodlaren en avläggare för att förhindra att ett stort samhälle börjar svärma eller för att utöka antalet samhällen. Bisamhällen är idag en bristvara, och fler bisamhällen behövs för att täcka efterfrågan.