Bädda för väderextremer i bäddarna

Den här tiden på säsongen då ogräset växer som bäst i odlingarna är det lätt att börja snegla på fleråriga grönsaker som redan från säsongstart står beredda att ta upp utrymme och ligga steget före i kampen mot ogräset genom det svårgenomträngliga marktäcke eller skuggande ytor som de skapar.

Så här i tredje halvlek av odlingssäsongen, då flera av de fröer och förkultiverade plantor som tidigare planterats på friland kan börja skördas, så är det läge för reflektioner kring, och utvärdering av den inledande perioden som i år präglats av ytterligheter och nya väderrekord – maj månad med sina ”aprildagar” blev kallare än normalt följt av heta och torra juni med rekordvärme i mellersta Sverige och en av de allra varmaste globalt. Och så därefter den nuvarande perioden med dagar kallare än det normala. Det stämmer tyvärr alltför väl med vad forskarna har förutspått. En generellt ökande temperatur men framför allt med större variationer som kan ligga kvar längre, och här i Norden generellt mer nederbörd men även det med större variationer – perioder med svårare torka och perioder med översvämningar. Inför framtida odlingssäsonger känns då de generellt mer tåliga fleråriga grönsakerna med sina etablerade, ofta djupa rotsystem som kan hämta vatten från djupare jordlager och lagra fukt längre som en lösning att sträva mot även i det syftet.

När alla dessa tankar väl hade rotat sig så var det dags för fleråriga grönsaker att göra detsamma. Den här dagen snabb-förökade vi några av de fleråriga grönsaker som vi redan hade på gården. Efter dagens slut hade många förökningsmetoder tillämpats, sticklingar från kärleksörten som nu hamnat i krukor för rottillväxt, delning av den spanska körveln och libbstickan, plantering av jordärtskockans rotknölar, fröinsamling från lungroten, och slutligen lite frösådder av svartrötter och piplök.

Fleråriga grönsaker, också ofta kallade ätliga perenner eller perenna grönsaker, avser sådana plantor som lever i minst tre år och som kan skördas på ätbara grönsaksdelar utan att den dör. Vissa fleråriga grönsaker kategoriseras också som kryddväxter och vi är kanske vana vid att till exempel ett enda blad från libbstickan räcker för att bidra med den där lilla extra kryddan till soppan. Men långt mycket mer – skotten, rötterna och fröna – går att använda på den liksom på de flesta andra fleråriga grönsaker och de skulle kunna spela en långt större roll i vår framtida matlagning. I takt med att antalet och repertoaren av olika fleråriga grönsaker framöver ökar på gården ser vi fram emot att lära oss nya recept där de finns med i huvudrollslistan och får hamna i strålkastarljuset.

Ekologisk bekämpning av ogräs och kroppsliga besvär

För tre år sedan skaffade vi ett 20-tal rotsticklingar av uppländsk vallört. Trots att de redan den första säsongen växte sig stora så lät vi dem och deras rotsystem växa till sig ytterligare för att nu i april börja ta rotsticklingar från dem och plantera i små krukor för tillväxt. Länge kändes det tröst- och hopplöst att gå och se till alla de tusen små krukorna där endast ogräset verkade trivas riktigt bra, men rätt som det var så började vallörtens frodiga blad plötsligt få övertaget i grönskan och den här dagen var det premiär för en utplantering som kommer följas av många, många fler framöver.
 
Framför allt så kommer de små plantorna få inta sina platser som kantväxter till flera av gårdens olika rabatter och odlingsområden. Här förväntar vi oss att de med sina på sikt enorma rotsystem (70 cm diameter) snart kommer bilda en tät barriär mot andra ”viljestarka” växter såsom kirskål, lupiner och kvickrot – rotogräs som gärna breder ut sig och tar över helt.
 
Så snart de vuxit till sig lite mer, vilket nu kommer gå enormt fort, så kan vi skörda det näringsrika bladverket och använda som täckmaterial eller gödselvatten. Från moderplantorna har vi redan vid fyra tillfällen under säsongen skördat rejält med blad för detta ändamål. Under bara några veckor kan en äldre planta lätt bli meter hög.
 
Givetvis kommer vallörtsplantorna, som är en av de växter som producerar mest nektar i Sverige, att periodvis släppas upp för vacker blomning och buffébord för många insekter. Efter ett besök av insekter fyller de på sitt förråd av nektar på bara 40 minuter, något som många andra blommor behöver ett helt dygn på sig för att åstadkomma.
 
När så hösten och vintern kommer så blir den vissna plantan en uppskattad övervintringsplats för spindlar.
 
Om nu någon mer känner att de skulle vilja bjuda hem dessa superhjältar till sin trädgård så höjer vi ett varningens finger för att inte plantera äkta vallört eller fodervallört från det vilda – då det nämligen kan resultera i att det istället blir dessa som tar över odlingsytorna. Så i just det här fallet är det väldigt bra att hålla sig till de förädlade sorterna som är sterila eller bara delvis fertila och med nedsatt fruktbildning. Ofta rekommenderas då framförallt uppländsk vallört såsom till exempel Bocking 4 och Bocking 14.
 
Vallört innehåller dessutom substansen allantoin som har en sårläkande och inflammationshämmande effekt. Det här hade man givetvis full koll på förr då den historiskt har använts som läkeört för både ben, brosk och vävnader. Dess gamla namn benvälla avslöjar dess effektivitet på just benöppna sår. Den sägs dock vara lika effektiv på andra vävnader varför den använts, och fortfarande används i alternativ medicin, i allt från led- och muskelvärk, eksem, svårläkta sår, acne, vårtor, brännskador och skavsår.
 
Om nu studievägledaren varit så förutsägande att rekommendera, det i väst närmast bortglömda men oerhört spännande, framtidsyrket druid att utforska vidare för dig så vet vi i dagsläget inte om denna uppländska hybrid är lika effektiv som den äkta vallörten som medicinalväxt. Men ni som känner oss vid det här laget förstår att vi givetvis börjat undersöka saken närmare… på Julias morbror som fått ont i fotleden. Med ett omslag med rot-avkok runt foten, så kommer vi om några dagar kunna återkomma i frågan med en mindre vetenskaplig studie som stöd… Observera dock att vi inte satte något kommatecken mellan mindre och vetenskaplig.

Den förlorade och den förlovade generationen

Varje generation, i alla tider, har nog stundom ifrågasatt huruvida den kommande generationen någonsin skall kunna växa upp, mogna och fylla deras uppgifter så att de kan pensionera sig. Det gäller ju även idag. Det är ju bara att titta på denna bild så undrar man ju hur dessa ungdomar någonsin skall kunna bli något att räkna med. De är ju så klena… uppvisar ingen tydlig strävan utan velar bara fram och tillbaka… än hit och än dit. De har liksom ingen egen kraft utan böjer sig för minsta motgång i livet. Titta däremot på deras föräldrar som jämförelse – där har man en helt annan pondus, kraft och strävan. De siktade minsann mot stjärnorna och kom nästan halvvägs. De har stått emot alla stormarna hitintills i livet och med sin livskraft så böjer de sig inte för någon. Utan att tveka så jobbar de på året om, vecka efter vecka, i regn och rusk eller solsken och hetta, utan att någonsin fundera på att vika från sin uppgift. Vi tänker då givetvis på den stora pinjetallen i bilden och de små trädplantorna i de inklippta bilderna.

Ekorrarna på gården har säkert under fler hundra år känt till det stora pinjenötsträdet och kunnat lita på att det alltid kommer att förse dem med ett rejält basförråd inför svårare tider, vilket varje år bevisas av alla pinjekottarna på marken som är rensade på frön…. Se sedan på den kommande generationen pinjetall i lilla bilden därunder…. Jösses. Hur ska det gå för framtida ekorrar? Den är lilla kvisten kan ju inte ens mäta sig med svansen på en ekorre. Så för säkerhets skull och för att kanske ett större antal ska kunna ta över dess roll och kanske till och med att ännu fler ska kunna få njuta av denna delikatess så planterades i april ett par hundra små groddade pinjenötter ut i skogen intill gården… tillsammans med lika många groddade mandlar och ätliga kastanjer. Flera av de sköra små plantorna strök kanske med under den kalla våren… det är svårt att lokalisera dem i det höga gräset nu… men de två små plantorna av pinje och mandel som samtidigt sattes på ganska utsatt läge under bar stjärnhimmel uppe vid gården har i alla fall överlevt så här långt… även om de ser bra sorgliga ut bredvid den vuxna generationen. Förhoppningsvis har fler artfränder därute i skogarna klarat sig och kanske då att gårdens ekorrar en dag kommer överraskas av ännu fler av dessa exotiska nötter. Samtidigt så hotar ju framtidens klimat med allt mildare vintrar vilket ju också innebär att framtida generationer ekorrar inte behöver bygga så stora vinterförråd utan kan lämna det överskottet till oss att knapra på framför brasan.

Tittar man däremot på generation Y, millennie-generationen, generation mewe och allt vad de kallas, av arten Homo Sapiens som så ofta utmålas som curlade, lata och illojala så känns det betydligt mer lovande. Man kan knappt vänta tills den nuvarande generationen i maktens positioner lämnar över alla sina åtaganden till dessa kunniga, medvetna och idéfyllda ungdomar, där två mycket lysande exempel syns i bilden, som sätter klimatfrågan, jämställdheten och mångfalden överst på prioriteringslistan… och de vill göra skillnad. När man studerat Sveriges största digitala diskussionsforum för ungdomar mellan 14 och 24 år, ungdomar.se, så pekar den på samma sak som undersökning efter undersökning, både nationellt och internationellt, visar på – Ungdomarna är genuint oroade över framtiden och de sätter den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten högst upp på agendan. I det här avseendet så är det de äldre generationerna som liknar dinosaurier på lerfötter, oförmögna att lyfta på huvudet från sitt vanliga konsumtionstuggande ens för att se hur kometen är på väg att slå ut dem allihop. Så i det ljuset får man väl vända på resonemanget. Den vuxna generationen är ofta tungt fastrotad i sina mönster, oförmögen att ta sig till de nya strömningarna som därmed inte alls kommer att nära deras livsstil, medan de unga fortfarande är lätta att omplaceras och kan anpassa sig så att de kan suga i sig maximalt av de nya fräscha näringsämnena som ligger outforskade av flera tidigare förlorade generationer – till exempel kraften i den förlovande mångfalden i småskaligt agroekologiskt jordbruk.

Fler investerar i guld i oroliga tider

I dessa tider med skandaler även hos de traditionellt mest folkliga bankerna är det svårt att tänka sig att några skulle vara så osjälviska att de skulle göra vad som helst för att rädda dem – till och med offra sitt liv. Tänk efter… vilken bank skulle du välja att ge ditt liv för att stötta från undergång? Frågan kan tyckas överdrivet dramatisk mot bakgrund till hur vi under de senaste decennierna närmast vant oss vid länders olika former av statliga stödinsatser för att rädda banker och banksystem som ”försatt sig i klistret”.

Frågan blev dock realitet för ett större antal ryska forskare, mest biologer som under 2:a världskriget gjorde allt i sin makt för att försvara den, i sitt tycke, viktigaste av alla nationella banker – fröbanken i Vavilov Institutet i S:t Petersburg, dåvarande Leningrad. Inför den kommande anstormningen av tyska trupper så lät sovjetstaten evakuera all konst och andra skatter från staden men glömde, eller struntade i, världens största samling av växtfröer som fanns i denna byggnad. In i det sista så hade Abraham Kameraz och Olga Voskresenskaia, under granatbeskjutning grävt upp delar av potatissamlingen som odlades vid den underlydande Pavlovsk experimentanläggning 45 km utanför staden och räddat dessa innan fienden tog över hela den odlade delen av samlingen. Sedan följde det som skulle bli en 28 månader lång belägring av staden, där dessa forskare fick göra allt för att rädda dessa skatter både från svältande desperata stadsbor och landsmän, råttor och möss och sin egen hunger. De insåg att det var viktigare att bevara alla dessa fröer till en tid av återuppbyggnad efter kriget, för eftervärlden och kommande generationers överlevnad – istället för att äta upp förråden för att klara sig själva – uppgifter säger att 28 forskare och administratörer på institutet miste livet under denna belägring i belägringen, varav minst nio av forskarna dog av svält… omgivna av mat.

Berättelsen belyser på ett så gripande sätt vad många av de som jobbar med frågan inser vad som är det allra dyrbaraste och viktigaste för oss i framtiden – fröer. Vikten av att bevara fröer i nationella fröbanker har kanske aldrig varit större.  Citat från NordGens hemsida ”i det moderna jordbruket runt om i världen används just nu väldigt få växtsorter, som alla är starkt förädlade och ofta med en smal genetisk bas”. Sådana har visat sig kunna slås ut helt av växtsjukdomar och då måste man gå tillbaka till äldre bevarade, eller närbesläktade vilda sorter för att hitta anlag för motståndskraft mot sjukdomen ifråga. Inte ens avancerad genteknik kan ersätta den naturliga variationen av gener och deras samspel. En mångfald av genetiska resurser är oersättlig och utan den kan ingen växtförädling äga rum. ”

Det finns omkring 1500 genbanker runt om i världen. Genbanken på Svalbard, ofta kallat Domedagsvalvet, utgör en form av ”back-up” för dessa, en plats där de kan förvara kopior av sina frön och på så vis minska sårbarheten och risken att fröbanker förloras genom exempelvis naturkatastrofer, krig och korruption. Valvet har omkring 900 000 varianter av odlade grödor från världens länder. Äganderätten av fröerna behålls av ursprungslandet.

Nordiskt Genresurscentrum, NordGen, är en nordisk institution och genbank som bidrar till att bevara och främja ett hållbart nyttjande av genetisk mångfald hos de växter som är viktiga för vår Nordiska matproduktion. I NordGens lager finns omkring 30 000 olika nordiska fröprover.

Lika viktigt som att bevara fröer för att bevara genetiska mångfalden är att använda den. Av den anledningen skickar NordGen årligen ut tusentals fröprover till forskare, växtförädlare, hembygdsgårdar, muséer och botaniska trädgårdar. Från mars till juni ger NordGen även hobbyodlare möjlighet att köpa av fjolårets överskott av fröer och knölar.

Med berättelsen om forskarnas hjältemodiga insats och tragiska öde invävt i sin bygds historia och bara en generation bakåt i minnet så har ju sådana här frågor en mycket större tyngd och sätts givetvis i första rummet av alla på orten… skulle man kunna tro. Men minnet är kort och många tror att guld kan mätta. År 2010 ville några större ”stadsutvecklare” bygga luxuösa bostadsområden på platsen för Pavlovsk experimentanläggning, med hänvisning till att värdelös mark, med bara en massa bär och fruktbuskar, måste upplåtas för expropriering, en lag som bara presidenten kan ingripa mot… vilket president Medvedev lyckligtvis gjorde, men först efter ett års heta diskussioner. Till exempel 60 % procent av Rysslands alla svarta vinbärs-sorter härrör från anläggningen… med en industri som genererar 4 miljarder kronor per år, bara på deras svarta vinbär… är kanske inte helt värdelös mark.

I Ranbos lilla fröbank vaktar Julia och Candy och inspekterar hur potatisplantorna Aeggeblomme och Tertus från NordGen tar sig. Efter en snabb kupning och lite vatten känns det tryggt att lämna de små skatterna bakom sig att förräntas i Ranbos frövalv. Vi förväntar oss om några veckor en tio-faldig värdeökning där det mesta, första åren, givetvis går till återinvesteringar.

 

Nu blommar löken

Den här säsongen hade vi ambitioner att utöka blomsterrabatterna vid gårdshusen efter att tidigare säsonger haft mesta fokus på grönsaks- och ängsblomsodlingarna. Så här halvvägs in på sommaren kan vi väl sammanfatta att det i flera av rabatterna blivit… en kompromiss… blommor förvisso, men gissa vad de spretiga gula blommorna på bilden är? Jajamensan, blommande grönsaker förstås. På bilden kålroten Klint Karin och i bakgrunden blommande svedjerova. Den inklippta bilden visar en snart meterhög yvig blommande palsternacka.

Under vintern förvarades dessa grönsaker tillsammans med övriga från höstens skörd i den frostfria matkällaren men istället för att ätas upp och ge oss energi så planterades de i maj ner i rabatten och nu, under sitt andra levnadsår använder de själva den lagrade energin i ”roten” till blomning och senare frösättning.

Utöver dessa tvååriga grönsaker (bieneller) så gäller det även för till exempel morötter, betor, nästan all slags kål, kepa- och purjolök, persilja, selleri, att de först under det andra växtåret är möjligt att samla in fröer från deras överblommade blomställningar och det är med stor spänning som vi följer deras olika förvandlingsscener till långhalsade, upp till 1,5 meter höga, och ofta yviga, buskliknande bladverk… kanske inte samma häpnadsväckande och ståtliga slutresultat som i sagan om Jack och bönstjälken men likväl ett fascinerande exempel på naturens under.

En del grönsaker är självpollinerare och befruktas alltså bäst av pollen från den egna blomman medan andra är korspollinerare som bäst befruktas av pollen från en annan blomma. För korspollinerarna är det noga att hålla reda på vilka arter och sorter som får rymmas i samma rabatt. Till exempel så måste den av insekter korsbefruktade kålroten Klint Karin planteras i en rabatt minst 500 meter från sin artfrände kålroten Vige för att vi ska vara säkra på att kunna samla frön som inte ger en korsning med helt andra egenskaper… korsningen kålroten Vige Klintkarin låter lite som något som ska skördas mycket försiktigt i Hogwarts köksträdgård… och det var säkert något liknande som hänt med bönorna som Jack fått… trots att de flesta bönor är självpollinerare… hmm, dubbelt mystiskt alltså. För artfränder av olika betor som vindpollineras, så behöver man också se till att de rabatterna placeras så att de dominerande vindriktningarna inte riskerar att spela små… eller bön-stora spratt med oss.

För att försäkra sig om bra kvalitet på fröerna från korspollinerare rekommenderas utplantering av ett urval av 10-12 individer, men föga överraskande gäller ”ju fler desto bättre” och för till exempel kålrötter sägs 20-100 fröplantor behövas för att öka oddsen för ett kvalitativt utsäde.

”Nej, nu blommar löken” – är ju ett uttryck för stor förvåningen, och som antagligen kommer att bli allt vanligare på gården i framtiden när dessa kompromiss-blomsterrabatter med sina märkliga förvandlingsnummer lär dyka upp i större omfattning och på de mest oväntade ställen på en 500-meters radie från gårdstunet… för att vi kompromisslöst ska kunna bevara mångfalden av fröer.

Kanske att vi i framtiden även ändå börjar tulla på ovanstående ”regler” för att se om vi kan få samma spännande resultat som Jack fick… och bli lika rikligt belönade, men för tillfället så har vi lite för fullt upp med vanliga gårdssysslor för att även hinna stoppa eventuellt neddimpande jättar från bönstjälkar.

F1 – inte bara en sport att inte leka med

Att ta fram nya och bättre växtsorter har människan hållit på med sedan vi började med jordbruk för drygt 10 000 år sedan och det är ett bra och viktigt arbete. Det finns extremt effektiva sätt att göra detta på som, vid första anblicken, har mycket fördelaktiga egenskaper… men som på längre sikt lurar in oss på en potentiellt mycket farlig återvändsgränd… som dessutom visade sig vara enkelriktad.

Om man tar två genetiskt mycket olika sorter av t.ex. en sorts grönsak där båda har varsin uppskattad egenskap som den andra saknar och ”renodlar” dem på varsitt håll till gränsen av ren inavel och dessutom ser till att den ena sorten bara blir honkönad. Då har man fått fram ett gäng, i princip identiska, honblommor. Sen tar man och fröodlar dessa två stammar tillsammans men tar sedan bara frön från den pollinerade honliga stammen. Då har man fått fram frön med strikt kontroll på korsningen. Dessa frön kallas för F1-hybrider. Har man hittat en lämplig kombination så kan dessa frön komma att överträffa båda sina ”föräldrar” i båda de önskade egenskaperna och få en extremt lyckad skörd.

Låter toppen eller hur? För en konsument så borde ju smaken och näringsämnena stå i fokus för de egenskaper som man korsat fram. Men tyvärr så är det för en storodlare mycket viktigare ekonomiskt att få fram en stor, homogen skörd på kort tid varför dessa egenskaper prioriteras, även om det finns sorter där alla egenskaper uppnåtts… men innan ni springer iväg och köper ens dessa påsar så är det ett par saker till som ni bör veta som troligen inte ens återfinns i det finstilta på påsarna.

För det första. Eftersom de är nästan identiska så blir alla klara för skörd nästan samtidigt vilket också passar storodlaren bra, men troligtvis inte småodlaren. Nummer två är att de förstås är dyrare än vanliga fröer vilket man kan förstå med allt förarbete. Nu blir det intressantare – nummer 3 är nämligen att sedan 2004 får skörden aldrig säljas som ekologiskt odlad oavsett hur du har drivit upp den. Varför då? Det hänger ihop med de genetiska anlagen. Försöker man ta fröer ifrån framodlade F1:or så får man F2:or och de är antingen sterila eller kommer att ge ett helt nytt resultat och inte alls likna sina uppskattade föräldrar… har man tur så får man nya spännande och lyckade varianter, men för att stabilisera en ny sådan variant så följer ett hårt selekteringsarbete under 7 växtgenerationer.

Det blir värre… observera att det troliga alltså är att man får köpa nya F1-påsar till nästa år, vilket innebär att fröföretagen har fått kontroll över frötillgången. Dessa firmor är allt färre och allt större och de är givetvis vinstdrivna och eftersom det är dyrt att få sorter godkända så vill de ta fram ett fåtal sorter som passar över allt större områden, vilket innebär att lokala varianter försvinner i snabb takt. Ytterligare en spelare som inte nödvändigvis sätter smak och ekologisk tålighet främst… och som dessutom alltså har monopol på dessa sorter.

För att klara av växtförädlingen i framtiden behövs genetiska anlag från många varianter men på den här vägen så har den genetiska mångfalden det senaste århundradet minskat med 75 procent, enligt en EU-rapport av Marit Paulson 2014.

I vissa länder har det gått så långt att statliga avtal har ingåtts med fröfirmor där bönder förläggs med böter ifall de använder andra fröer än de avtalade – ofta hybrider. Det är lätt att förfäras över det beroende som jordbrukare, ofta med låga inkomster, på detta vis blir tvångsindragna i. Även om vi i Sverige inte har några liknande avtal så kan effekten av de stora fröfirmornas alltmer begränsade utbud, oftast F1:or, på sikt bli i princip densamma. Stopp för det!

Att ta egna fröer från gamla lantsorter kostar ingenting och, som en liten viktig länk i en global genbanks-kedja, så hjälper man till att bevara de genetiska variationerna som alltså både ger skörd över en längre tid och oftast är bevarade för sin smak och tålighet. Det stärker också vår inhemska livsmedelsproduktion.

Har man gjort missen att i sin okunskap ändå ha köpt några F1:or så får man försöka göra det bästa av det. Yasser blev extra besviken då han fick höra om begränsningarna som fanns i de sparrisplantor som vi köpt in för plantering i april, men han har också en räv bakom varje öra och en erfarenhet kring resursbesparing som är ovärderlig för en experimenterande småskalig agroekologisk odling. Vips, så hade en sparrisrot blivit hackad i tio delar för uppdrivning i växthuset.

Den här dagen fick de tio lyckat uppdrivna åter göra sällskap med sina artfränder på friland och vi fick en liten 10-faldig hämnd på frögiganterna… men kör F1 gör vi aldrig igen… det är alldeles för dumt och farligt.

Alla ekonomier bygger på böndernas matöverskott

Bättre sent än aldrig… Ordspråk och liknelser kan vara förrädiska. Bara för att de i sig själva är logiska och kloka så luras man att tro att handlingen som de ska jämföras med självklart också är det. Detta ordspråk blir t.ex. väldigt fel om det är något negativt som avsågs… t.ex. en katastrof. I det här fallet var det dock sant. Nu är Julia och Annika färdiga… i dubbel bemärkelse… med den senaste (men om man känner dem, knappast den sista) odlingsytan. De sista plantorna och fröerna till denna nya åtta-åriga växtföljd av grönsaker kom den här dagen i jorden och eftersom det är mycket växtsäsong kvar så var sent bättre än aldrig. Vi nämnde ju tidigare hur denna odling bland annat ska få tjäna som räkneexempel för hur mycket ekologiskt odlade grönsaker borde kosta om vi antar genomsnittliga löner för insatsen.

Det där med ekonomi kan vara oerhört tråkigt men samtidigt väldigt intressant. Själva bokföringen, med att föra in transaktioner i rätt kolumn, i debet eller kredit och under rätt kontoslag kan vara en stimulerande sifferexcercis – som ett soduko, när man sen ser resultat-, balans-, och momsrapporter rasa ut korrekt och i överenstämmelse med t.ex. bankkontot. Men när man däremot kommit till sista rutan och upptäcker att man måste gjort fel någonstans på vägen så vill man bara gå ut och ta tag i något praktiskt. När det sen gäller ekonomi som ett system för att hantera begränsade resurser, så är det intressant ur ett mer grundläggande perspektiv eftersom det ofta är detta som alla, som vill bromsa omställningen till ett mer hållbart samhälle, hänvisar till. Naturvetenskap med fysik, biologi, kemi… är förhållandevis lätt att förstå sig på och skriva små, informativa och någorlunda korrekta iakttagelser kring eftersom dessa bygger på väl definierade och konstanta lagar. Ekonomi däremot är hitintills en ”vetenskap” som innehåller många ganska vaga antaganden om hur vi kommer reagera på tillgång och efterfrågan så att hela systemet känns, om inte instabilt, så i alla fall vilandes på mycket osäker grund. Vår välfärd sägs bygga på ständigt ökande ekonomisk tillväxt vilket brukar likställas med hur bruttonationalprodukten, BNP ökar. Men BNP beskriver egentligen bara ekonomisk aktivitet – vilket inte nödvändigtvis är kopplat till välfärd (krig är ett tydligt exempel på ekonomisk aktivitet som inte ger högre välfärd) och miljöaspekterna räknas inte in så länge de inte ger kostnader för det aktuella landet. Kenneth Hermele, doktor i humanekologi vid Lunds universitet ger fler exempel där ”den gröna ekonomin” brukar kritisera tillväxtbegreppet:

  • Det säger ingenting om hur välfärden fördelas.
  • Mycket kommer inte med. Vi har en parallell ekonomi som inte mäts alls. Till exempel hemarbete, ideellt arbete, svartjobb/bytesekonomi. Enligt definitionen så skapas t.ex. tillväxt när vi går på restaurang, men inte när vi bjuder en vän på middag.
  • Den finansiella tjänstesektorn ingår, vilket gör att BNP delvis är ett luftslott. Många företag tjänar mer på att köpa och sälja pengar, än vad de tjänar på sina produkter.

Så BNP är uppenbarligen ett dåligt verktyg, åtminstone för rika länder som nått en grundnivå. Generellt blir det snabbt komplext när man ger sig in i beskrivningar om hur våra ekonomier är uppbyggda men om man backar tillbaka lite… några tusen år så hittar man snabbt några uppenbara grundpelare som indikerar att vi är fel ute.

De flesta är överens om att de globala problemen/utmaningarna är kopplade till en situation där allt fler människor på vårt jordklot lever i ekonomier med ökande konsumtion samtidigt som man ser att begränsningar i tillgängliga resurser börjat nås. De flesta är också ense om att utsläppen från denna konsumtion också skapar allt sämre livsmiljöer på många ställen, både för oss själva, för djuren och för växterna. Om våra ekonomier är problemet, vad är det då i dessa som blev fel och hur ska de ändras?

Från de ursprungliga människornas självförsörjning så har ekonomierna i majoriteten av dagens samhällen blivit mycket komplexa, sammanvävda och svåröverskådliga. Varuproduktionens andel av Sveriges produktion sjunker snabbt jämfört med tjänsteproduktionen och i dagsläget tjänar vi 70 % av våra pengar på att utföra tjänster. Alla ”framgångsrika” ekonomier har gått den vägen, och alla utvecklingsländer följer den trenden – från jordbruk, via industrialiserad varuproduktion till ett tjänstesamhälle. Men det gäller att inse det självklara, att ekonomier som baseras på varuproduktion och tjänster bara kan existera om kvarvarande bönder (som mest drygt 40 %, i västvärlden färre än 10%, i Sverige bara 1 %) utöver sin självförsörjning även producerar ett matöverskott som räcker till de övriga i samhället. Större och mer komplexa system behöver dessutom ett allt större matöverskott på grund av större förluster i hanteringen.

En liten del av det som de andra 90-99 % av befolkningen gör är nödvändiga produkter och tjänster åt bönderna, och andra, som specialiserat sig på en sak för att öka produktiviteten, men kom ihåg Maslows behovspyramid och då finns det ett annat ordspråk, och det är en klyssja, men det är sant – Vi kan bara äta oss mätta. Om vi nu vet att vi behöver mätta hela kommande befolkningen på 10 miljarder på ett för planeten hållbart sätt, och att vi har begränsade resurser – i form av ett jordklot och arbetskraften från dess mätta befolkning. Då är det ju utifrån de begränsningarna man måste börja.

Det gjorde forskarna med Johan Rockström i spetsen år 2018 för första gången i historien. De har tagit fram en modell som beskriver hur människans utveckling sett ut de senaste 50 åren, men inte bara i termer av ekonomi, utan också med avseende på alla de andra relevanta faktorerna såsom hälsa, utbildning, jämlikhet och därtill även planetens hälsa.

Utifrån den modellen kunde de sedan se vad som krävs för att vi ska nå de 17 hållbarhetsmålen från Parisavtalet inom de nio planetära gränserna. Vad som krävs är följande fem transformationer med en snabb övergång till:

  1. Förnyelsebara bränslen.
  2. Hållbara matkedjor.
  3. Bättre utvecklingsmodeller för fattiga länder.
  4. Jämnare fördelning av rikedomar.
  5. Mer utbildning till alla.

En studie, av delvis samma forskare, kom ut i tidskriften Nature i oktober 2018 som fortsätter bekräfta betydelsen av omställning till en mer hållbar matproduktion och matkonsumtion som grundförutsättning för de Globala målen. Den poängterar att vi måste:

  1. Förändra konsumtion mot mer växtbaserat.
  2. Producera mat med bättre metoder: öka produktivitet, minska markförstöring, färskvattenbehov och näringsläckage.
  3. Minska matsvinnet.

…och där var vi tillbaka i nya grönsaksodlingen. För det är precis sådana här småskaliga agroekologiska odlingar med hög ytproduktivitet, lokal distribution och små avtryck som det krävs fler av idag. Det i sin tur kräver förvisso en del fysiskt arbete eftersom det idag inte finns maskinell utrustning som uppfyller alla kraven. Men då vi vet att människor kommer det finnas gott om och med Maslows behovspyramid i färskt minne så ser vi att det är precis sådana sysslor som gör oss tillfredsställda… även om tröskeln kanske känns hög när vi sitter och tittar på Game-of-thrones eller andra samhällsviktiga debattprogram.

Vad är priset på vår planet?

Vi har i tidigare bloggar hävdat fördelarna med agroekologisk odling, den form av odling med minimal störning av mikrolivet i jorden som FNs jordbruksorgan menar att vi måste styra över mot för att nå en hållbar matproduktion för kommande 10 miljarder människor på jorden. Där har vi framhållit att denna form med upphöjda bäddar kan ge mer än fyra gånger högre grönsaksskörd än motsvarande konventionellt mekaniskt brukad jord, med mindre vattenåtgång, jorderosion och förlust av kväve och fosfor samt utan användande av tveksamma bekämpningsmedel. Varför görs inte detta överallt i världen idag då?

Det är delvis en fråga om medvetenhet. Man måste förstå varför vi inte kan fortsätta som tidigare, vilka gränserna är och sen börja hitta hållbara lösningar. Det är endast med en fullständig övertygelse på dessa punkter som man verkligen börja sträva mot nya och bättre mål. Men det finns ju 17 hållbarhetsmål och det är svårt att se vad som ger bäst effekt på helheten. Det är lätt att man tycker sig göra positiva insatser på ett eller några av dessa men ändå missar att det kanske är hela ens tankesätt och livsstil som måste ändras. Att t.ex. byta ut sugrör av plast mot motsvarande av biologiskt nedbrytbart material är troligen positivt men det är att sluta med engångsmaterial som är den enda vettiga lösningen. Att köpa en ny elbil kanske betalar sig ekologiskt över lång tid men det är fortfarande inte en hållbar lösning om alla ska ha egen elbil och lösningen är egentligen att man borde gå över till mer av både kollektivtrafik, cykel, hyrbil, jobb hemifrån och planerade inköp. Ibland kan en till synes positiv förändring t.o.m. få motsatt effekt t.ex. att hyra/åka elscooter istället för att gå eller cykla i städerna. Enda sättet för att undvika dessa målkonflikter är att skaffa sig kunskap och därifrån göra medvetna val. Det innebär att först och främst lära sig om de ”Nio planetära gränserna”. Det beskriver gränserna inom nio olika områden som vi människor har störst negativ påverkan på planeten, och vilka som vi överskridit mest. Åtgärderna för individen att minska denna påverkan brukar sammanfattas med de 5 eller 7 B:na: Bilen, Biffen, Bostaden, Börsen, Begären, Besluten och Barnen, där vi ska lära oss att åka mindre bil, äta mindre men bättre (svenskt) kött, förse bostaden med förnyelsebar energi, ha gröna spar- och pensionspengar på banken, rösta klimatsmart, och se till att barnen får utbildning och lär sig leva hållbart. Men alla sätter snabbt sina egna gränser för när de tycker de är tillräckligt duktiga, så det enda sättet att försäkra sig om att man inte ljuger för sig själv är att göra klimatkalkylatorn.se för att se hur duktig man faktiskt är och sen börja halvera sina avtryck varje årtionde för att nå max 1 ton koldioxidekvivalenter per år till år 2050. Idag ligger svenskt genomsnitt på 9 ton/person och år.

Nu tar Klimatkalkylatorn egentligen ”bara” hänsyn till våra klimatavtryck som förvisso är en av de överskridna gränserna. Uppfyller vi detta mål så kommer vi också indirekt göra stora förbättringar även på de andra tre överskridna gränserna, men för att inte missa helbilden så är det viktigt att inse att de andra tre egentligen är ännu mer överskridna.

Dessa tre andra är i ordning: 1. Förlust av biologisk mångfald, 2. Brutna kretslopp för kväve och fosfor samt 3. Förändrad markanvändning. Alla dessa är direkt (över 80 %) kopplade till världens matproduktion och maten har dessutom den absolut största enskilda påverkan, med minst 25 % på den förstärkta växthuseffekten. Så då förstår ni hur viktigt det är att vi förändrar vår/världens matkonsumtion.

Kunskapen måste givetvis finnas hos politiker som sätter skatter och subventioner som styrmedel på olika alternativ. Regeringen har redan satt som mål att Sverige ska vara fossilfritt 2030 och man har också som mål att 30 % av den svenska jordbruksmarken ska brukas ekologiskt år 2030. Idag är det bara 15 %, men efterfrågan stiger snabbt, tyvärr mest med ökad import av ekologiska produkter då svenska producenter inte hänger med i efterfrågan. Så det gäller förstås för matproducenterna att också ta till sig den nya kunskapen. De tillhör de mest resurseffektiva och generellt hållbara odlarna i världen som givetvis vill det bästa för sin mark och sina djur men det räcker tyvärr inte för att minska påverkan till säkra nivåer på alla nio områden. Förutom åtgärderna fossilfritt och mer ekologiskt, som det alltså finns mål för, så krävs en omställning till mer småskaligt, lokalt producerat, mer vegetabilier, minskat näringsläckage, vattenförbrukning och jorderosion samtidigt som vi behöver öka totala matproduktionen. Det är här som agroekologi kommer in.

Men om agroekologi nu är så bra så borde ju både politiker och producenter snabbt kunna styra ditåt om nu FN bara ropar lite högre. Det är här som den andra anledningen kommer in – kostnaden. I dagsläget krävs det mer manuell arbetskraft för denna odlingsform eftersom utvecklingen av maskinell utrustning för de förändrade arbetsmoment som krävs inte har kommit lika långt.

Då är vi framme vid den springande punkten. Kravet på ökad kunskap och medvetenhet gäller i första hand oss som konsumenter. Det är en marknadsekonomi vi lever i och det är vår efterfrågan som styr. Vi kan inte både tycka att Greta är fantastisk och sedan inte handla därefter när vi själva gör våra val med hur vi spenderar våra pengar. Om många av oss fortfarande tycker det redan är dyrt med de ekologiska alternativen. För 100 år sedan la en fabriksarbetare 80 % av lönen på mat, 1950 var det nere på 35 % och idag lägger vi bara 12 % av lönen på maten trots att vi säkert köper dubbelt så mycket. När maten faktiskt är det viktigaste i våra liv så måste den väl ändå få kosta mer om det kan rädda oss från att förlora en hållbar planet.

Vad borde då agroekologiskt odlad mat kosta. Det vet vi inte… men det är det vi vill börja titta närmare på här vid Lill-stugan på Ranbo. Vi har nog i tidigare bloggar redan lagt fram påståenden från studier som visat att det ska räcka med 500 kvm odling för att täcka årsbehovet av grönsaker för en familj med två barn som äter blandkost och det tycker vi oss nu börja ha belägg för genom den första odlingen vi satte upp. Den här nya ytan ska vi vara bättre på att räkna nedlagda arbetstimmar och resurser för att se hur mycket olika grönsaker behöver kosta för att ge den agroekologiskt hållbara bonden en genomsnittlig svensk månadslön. Vi tror och hoppas att svaret leder till att fler kommer att vilja odla mer själva… ”När vi gräver guld i Mo…”

Ett bi gör ingen sommar

Den gamla vackra stenkällaren har fortfarande inte fått tillbaka sin ursprungliga funktion, det vill säga som förvaringsutrymme för livsmedel. Men den fyller ändå mer än väl en mycket uppskattad funktion, och då som smultronbacke. Då och då, när Annika tog en springrunda på mornarna första året vi bodde här så tog hon med sig en liten skogsplanta om hon såg ett bestånd som kunde avvara en reva av en individ. De har numer blivit så starka att de med lite hjälp från oss konkurrerar ut kirskålen och är därmed herrar på just den här täppan. När vi ser källarbackens alla små vita smultronblommor dessa dagar kan man redan nu börja förnimma lyckan av att hitta, och även känna smaken av de, inom några veckor, rödaste och sötaste små skogsbär. Det latinska namnet Fragaria Vesca, som översätts till väldoftande, njutbart ätlig säger mycket om hur uppskattade dessa varit genom tiderna. Finns det så många starkare symboler för en perfekt sommardag än skogssmultron på ett strå?

Vi ska inte försöka reda ut skillnaderna mellan den botaniska definitionen och vardagliga betydelsen på bär generellt, men för att locka er tillräckligt för att själva försöka reda ut det så kan vi ju nämna det irriterande i att det finns mycket som är bär i botanisk mening men som vi vanligen kallar frukt, t.ex. banan eller rent av grönsaker t.ex. gurka… och tvärtom, bär som smultron som egentligen består av en skenfrukt där de verkliga frukterna är nötter som sitter på dess yta precis som hos jordgubbar. Lycka till… Hjortronet betecknar t.ex. säkert de flesta av er som ett bär, medan en strikt botaniker säger att det består av flera större stenfrukter. Men om vi vill göra det lättare för oss så är alla dessa egentligen undergrupper av frukter, äkta frukter eller skenfrukter och att många är utformade så att de uppskattas att ätas hela av både människor och djur samtidigt som fröna klarar sig intakta genom matsmältningen och har därmed god chans att sprida sig. En annan sak de har gemensamt är att de flesta behöver hjälp av pollinatörer för att utveckla sig och/eller fortplanta sig. Av de svenska frukterna/bären är det bara vindruva, hassel, havtorn och valnöt som klarar sig bra helt utan insektspollinering. Det finns två sorters pollinering – kors- och självpollinering vari själva pollineringen antingen sker biotiskt (med hjälp av djur) eller abiotiskt (vind, vatten…) och där de flesta frukter alltså behöver/gynnas av biotisk pollineringshjälp trots att de kanske är självpollinerande – vilket innebär att pollen fastnar på pistillen i samma blomma vilket leder till självbefruktning med begränsad förnyad genvariation.

Smultron kan precis som jordgubbar självpollinera sig, även abiotiskt, men de blir större och saftigare om de får hjälp av insekter. Det syns väldigt tydligt på en jordgubbe var den blivit bra pollinerad – svullen och långt mellan nötterna på ytan. Trots att hjortronet tillhör samma familj, rosväxter, som smultron så är den däremot en tvåbyggare vilket innebär att han- och honblommor sitter på olika individer och således kräver korspollinering. Här är det således ännu viktigare med gott om flygande pollinatörer. Så även om vår vän Alvar viskat att det finns gott om stora vita hjortronblommor ute på myrarna och att åtminstone dessa skådade blommor i år har undsluppit att frostskadas så kan vi alltså inte ropa av förtjusning ännu i övertygelse om att, förutom smultron på strå, snart även kunna fylla bunken med de bärnstensfärgade frukterna. Nu håller vi tummarna för att humlorna, som är ett släkte i överfamiljen bin och de viktigaste pollinatörerna här, men även fjärilar, skalbaggar, getingar och flugor har haft det bra ute i skogarna och att det inte blir för regnigt och blåsigt så att de kan ut och flyga och landa säkert under aktuell period. Om vi betänker hur mycket smultron och hjortron vi hoppas kommer att finnas därute och med tanke på att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris så förstår vi att det behövs många av dessa arbetare ute i skogarna. Med ännu bredare blick så är en tredjedel av världens mat helt beroende av insektspollinering och ytterligare drygt 40 % gynnas och förbättras av dem.

Det är i sådana eftertänksamma stunder som ordspråket ”En svala gör ingen sommar” gör sig påmint – talesättet som vill lära oss att ett enstaka gott tecken inte garanterar en fortsatt god utveckling i önskad riktning. Med ovanstående insikter inser man också att Hasse Ekman kom ännu närmare sanningen med sin filmtitel ”En fluga gör ingen sommar”, men att vi i vår strävan, och val av aktiviteter, mot ett samhälle som bättre håller sig inom de nio planetära gränserna och med bibehållna somriga sinnebilder med frukt och bär, borde justera uttrycket till ”Ett bi gör ingen sommar”.

Trädgårdsfest med snacks i tiden

Med tanke på det relativt höga priset på de lyxigt delikata sockerärtorna i affären så blev vi första gången vi odlade dem rejält överraskade över att det var så enkelt och att de dessutom smakade ännu bättre än de köpta. Plantorna växte sig snabbt stora och gav rikligt med ”snacks” som, ju mer vi skördade, bara resulterade i ännu fler blomskott… lite som pojken med guldbyxorna – naturen är snäll mot oss när man håller sig inom gränserna.

För att öka skördemängden ytterligare och att under ännu längre tid få njuta av dessa spröda, trådfria baljor med milt söta små frön så förkultiverade vi i år flera plantor, som tack vare sin köldtålighet (minus 3-5 grader), kunde sättas ut redan i mitten av april, med resultatet att vi nu dagligen får fylla tallriken med vackra både purpurfärgade, gula och gröna skidor.

Som om inte det var nog, så valde vi den här säsongen de högväxande varianterna och med den tillväxttakt som nu sker lär det nog inte dröja länge förrän de blir en bra bit över metern höga. I det här avseendet ska det bli intressant att se om gammal verkligen är äldst dvs längst… den gamla varianten av sockerärta som kallas Sevns som vi fått ifrån Nordiska Genbanken inväntar vi med spänning för att vördnadsfullt få se upp till – tar vi väl hand om den och den trivs bra så kan den bli upp till 2,5 meter hög. Tack vare de ljusa sommarnätterna så blir samma sort generellt högre ju längre norrut den odlas.

Vi nämnde i ett tidigare inlägg lite om hur forskningen pekar på hur vi generellt bör ställa om vår kost för att både må bättre och få en hållbar planet. I studien av EAT Lancet Commission kom man fram till i stort samma diet som även Elin Röös på SLU några år tidigare kommit fram till vore en fullvärdig och nyttigare omställningskost som dessutom skulle kunna produceras nästan helt i Sverige och då dessutom räcka till över 13 miljoner invånare, i stark kontrast till de 50 % av importerade livsmedel som vi förlitar oss på idag. Det är ju intressant att se hur dessa baljväxter passar in där. I studien av EAT Lancet Commission kom man fram till att vi kan öka vårt intag av baljväxter till 100 gram per dag och där svenskarnas intag i dagsläget (2014) ligger på futtiga 6 gram. Så det verkar vara fritt fram att frossa i de rara ärtorna, med ett litet frågetecken kring sockerhalten i dessa godsaker

Vi är inte ensamma om att uppskatta att vi med förkultivering lyckats utöka odlingssäsongen där plantorna nu bildar en allt högre ”blomsterrabatt” i somligas ögon. I sällskap vid skördandet har vi konstant sällskap av nöjt surrande humlor och andra pollinerare som fyller på med pollen och/eller nektar. Humlor är norra halvklotets viktigaste pollinerare, dels för att de besöker flest olika slags blommor och dels för att de ”vibrationspollinerar” vid sina besök. Det finns ju en gammal seglivad myt om att humlor, enligt fysikens och aerodynamikens lagar inte borde kunna flyga, men det påståendet som fälldes på 1930-talet med den begränsade kunskap som man hade kring både humlor och aerodynamik vid den tiden gäller bara om humlan skulle försöka sig på glidflygning, vilket du därmed aldrig kommer att få uppleva. Däremot har de ett mycket intrikat system med fyra oscillerande vingar som mer liknar en helikopters rotorblad och som dessutom genom sin form och rörelsemönster skapar en upplyftande luftspiral över vingen som extra lyftkraft. Som hos många andra insekter, för att spara energi vid flygningen, så lagras slagenergin hos humlorna upp i det mest elastiska material som vetenskapen känner till, resilin och som man inte lyckats efterlikna på konstgjord väg. Den upplagrade energin frigörs vid exakt rätt ögonblick genom att en klickmekanism med små hakar släpper vid precis rätt vingposition i rörelsen. Genom sin tyngd så kommer detta repeterande klickande resultera i kraftiga vibrationer som dels hörs väldigt tydligt, men som också sprids effektivt till blomman eftersom humlan biter sig fast däri och därmed effektivt skakar loss pollen därifrån. Särskilt viktigt är detta för t.ex. tomater och andra i potatissläktet som inte har nektar och därmed inte attraherar bin i större utsträckning. Dessa bitmärken kan man se efter ett par timmar som ett par bruna prickar på blomman.

Så hugg in på buffébordet och skål alla små vänner och kollegor – för en riklig fest som varar ända fram till solnedgång då alla de små festlokalerna börjar stänga. Imorgon samlas vi igen och knackar på dörren för en ny fest!