Folk- och fäbildning

Folkbildning beskrivs ofta som frihet att söka kunskap – enskilt eller tillsammans med andra – för att bidra till ett öppnare, mer demokratiskt samhälle, oavsett individers eller gruppers bakgrund. Den här dagen ville alla gårdens individer sånär som på hönsen ”utbildas” och slog följe på Julias och Richards utbildningspromenad – en form av tipspromenad i det fria med fokus på lärande – både teoretiskt och praktiskt. För att komma åt tipslapparna behöver man nämligen förvärva eller tillämpa vissa fysiska kompetenser som till exempel balans på slackline, simma i 15-gradigt vatten eller krypa igenom trånga gårdshusutrymmen. Som tur var hade vi den här kvällen kusinen Ebba med oss som villigt hämtade in tipslapparna – glatt påhejad av övriga i gruppen… även om vissa uppvisade en något mer skeptisk men ändock väldigt närvarande och nyfiken hållning.

Statens syfte med stödet till olika folkbildningsförbund och andra föreningars folkbildningsinsatser har historiskt varit att ”stödja verksamhet som stärker och utvecklar demokratin, bidrar till att göra det möjligt för en mångfald av människor att påverka sin livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen…”. Vi kan se folkbildningens roll i exempelvis folkrörelsernas framväxt och spridning av sakkunskap om alltifrån den enskildes rättigheter till alkoholens skadeverkningar.

När vi idag står inför enormt stora utmaningar att nå de ekologiska hållbarhetsmålen behövs, parallellt med demokratiutvecklingen, enorma folkbildningsinsatser där sakkunskap om vad vi alla behöver göra för att bidra till de ekologiska hållbarhetsmålen.

Folkbildning kan utgöra ett hot mot de som inte tror på människors frihet och lika värde och kan därmed ses som ett hot av de som vill begränsa demokratin. Folkbildning som därtill syftar till att minska allas vårt ekologiska fotavtryck utgör på samma vis ett hot mot de som på ett eller annat vis tjänar på dagens strukturer. I dessa sammanhang lyfts ofta flera stora företag inom oljeindustrin som sedan 1970-talet systematiskt mörkat och lagt hinder för spridning av sakkunskap kring fossila utsläpp och dess effekter på klimatet och istället med alla tillgängliga medel istället spridit alternativa fakta vilket bland annat lett att världen först nu i elfte timmen börjar vakna upp… när fakturorna från naturen börjar dimpa ner.

Med det abrupta stilleståndet som uppstod i och med pandemin Covid-19 så gavs en helt unik möjlighet att passa på att efteråt byta riktning på samhällen. Stockholm Environment Institute, SEI har tillsammans med fem andra institut och organisationer, alla med hållbar omställning som fokus, tagit fram ett verktyg –  Energy Policy Tracker – som visar, från offentligt tillgängliga handlingar, hur regeringar väljer att satsa publika medel från och med 1 januari 2020. Informationen uppdateras varje vecka. Än så länge är verktyget i utvecklingsfas med bara 20 individuella länder under luppen, men då även regionen G20 länderna finns med som helhet så kan man få en första bild hur omställningen går i den aspekten. Trots den ökande retoriken hos politikerna för en mer hållbar energi så följer regeringarna inte riktigt upp i praktiken då fossilbranschen nu får 70 % mer i återhämtningsstöd jämfört med vad som går till industri som fokuserar på grön energi.  Detta trots att 70 % av människor värden över ser klimathotet som det allvarligaste och att det även är miljöhoten som företagsvärlden under World Economic Forum sätter som de absolut största riskerna mot fortsatt positiv ekonomisk utveckling. I analysen kan man vidare se att de länder och regioner som hitintills har förlitat sig tungt på fossila bränslen återigen har slängt ut livlinan till dessa företag medan de regioner som kommit igång med en grön omställning har satsat ännu hårdare i den riktningen.

Hela den här bilden stämmer dock väldigt bra med hur forskare beskriver hur Sociala Tipping Points nås i samhället. Privata investerare med sina dagskänsliga börsspröt är snabbast i att snappa upp kommande förändringar, vilket märkts i minskade investeringar i kol och olja från deras sida och ett stort uppsving bland entreprenörer i gröna sektorn. Nästan lika snabb är informationsspridningen till allmänheten om att växthusgasproblematik finns, även om detaljer i kunskaper och faktiska åtgärdsbehov inte finns med. Något långsammare, med 5 -10 års fördröjning är decentraliserad energiförsörjning vilket vi ser i ökande sol- och vindinstallationer idag. På samma tidsskala finns vissa kluster som leder till utveckling av gröna städer vilket också börjar dyka upp i Europa. Betydligt långsammare, 10-30 år, är regeringars strypningar av subventioner till fossil verksamhet och ännu långsammare på denna skala är tyvärr central utbildning i hållbarhet vilket märks genom en tröghet i gammal litteratur av författare, och utlärt utav lärare som utbildats i den gamla skolan som inte gäller längre. Därmed kommer, allra sist på skalan för sociala tipping points, förändring av normer och grundvärderingar hos allmänheten vilket beräknas ta mer än 30 år att se fullt ut. Tyvärr så har vi inte 30 år på oss. Flera av de befarade klimatrelaterade tipping points har börjat svänga över redan nu vid en grads global temperaturökning precis som, eller tyvärr till och med lite snabbare än forskarna förutspått. Vi har blivit så vana med ett stabilt förutsägbart linjärt klimatsystem att vi till och med byggt upp ett linjärt ekonomiskt system vilket principen med räntor förutsätter att vi har svårt att förutsäga förändringar som börjar ske accelererande, som i en dominoeffekt, när den ena överskridna tröskeln leder till ännu högre temperaturer som tippar fler trösklar och så vidare.

Media har inte heller varit så starka att räkna med här. De kämpar på i kampen om läsarna och gör allt för att få uppmärksamhet och pengar så artiklarna pendlar därför mellan ren skrämsel, ibland korrekt i princip, men utan helhetsbild eller lösningar, till glättig vällustig fortsatt konsumtionsuppmuntran utan ifrågasättande eller reflekterande kopplingar. De största, mest betrodda tidningarna ser inga problem i att låta oljejättar som Preem betala den ena ”journalistliknande” helsidan efter den andra för att vända opinionen för sin ”ekologiska” utbyggnad.

Så hur ska vi snabba på förändringen då. Universiteten går numer hand i hand med industrin i mångt och mycket så där finns kunskapen. UNESCO ser Lärande för Hållbar Utveckling, LHU som ett av sina prioriterade områden. Den internationella basen Education for Sustainable Development, ESD är den senaste uppdateringen som lanserades på världskongressen i Berlin i juni 2020, där Uppsala universitet som nationell samordnare i SWEDESD lämnade över rollen som tidigare även internationell samordnare. Så vi i Sverige har förutsättningar att kunna det här bättre än de flesta. Men hur ser folkbildningens framtida utveckling ut? IPCCs rapporter och forskare bakom deras rapporter pekar, precis som i slutsatsen ovan, på att politikerna runt om i världen, är generellt svaga i de här frågorna just nu, med få undantag såsom t.ex. Angela Merkel har varit i Tyskland och EU, och att media spretar för mycket. Då kvarstår bara ett alternativ… det kommer att bli civilsamhället som kommer spela huvudrollen i omställningsarbetet för en hållbar framtid, vilket är precis vad vi såg i Fridays för future med Greta i spetsen innan Covid-19 kom emellan. Vi får nu hoppas att när folk kommer tillbaka från semestern ifrån Corona så återgår vi till ett ännu starkare Fridays for future och följer de mest hållbara omställarna i fotspåren.

Kunskapsspridning, sakkunskap kring de planetära gränserna, vad som orsakar mest skada och vad vi som individer kan göra bl.a. för att tvinga politiker att bilda sig och ta bättre beslut så att kraften till förändring mot de globala hållbarhetsmålen implementeras på samtliga samhällsplan, är viktigare än någonsin. Folk och fä i hela landet, utbilda eder. Sprid sedan vidare så vi kan lära av varandra – i äkta folkbildningstradition. Formerna får var och en hitta fram till – starta studiecirklar – studiefrämjandet har tagit fram bra studielitteratur i ämnet, eller varför inte ordna en utbildningspromenad. Och kom ihåg att omställningen inte är en berättelse om påtvingade uppoffringar utan om önskvärda förbättringar till ett modernare, mer rättvist och demokratiskt samhälle… för alla raser. Livet ä en fest – håll mä om dä – folk och fä!

Jätten i allén

Björkarna gör sitt bästa för att gömma jätten i allén, men har man väl sett honom/henne så inser man att det är lite som att gömma en elefant i en garderob. Tittar man åt ett annat håll så kan det fungera en liten stund. Tallen som Mamsell Caroline räddade från avverkning för drygt 100 år sedan för att den var så mäktig redan då har inte blivit mindre imponerande. För skojs skull mätte vi den förra sommaren och jämförde med en inofficiell lista hos en mycket entusiastisk trädinventerare på nätet och tyckte den kvalade in bland de grövsta inrapporterade tallarna i Sverige. Nu 2020 har den uppenbarligen blivit vederbörligen uppmätt och införd på hemsidan tallar.se på en mycket hedrande 30:e plats med sina 362 cm i omkrets. Vi skriver han/hon eftersom tallar är sambyggare och således har enkönade han och honblommor på samma individ. De är oerhört effektiva vindblommiga växter som har visat sig kunna sprida sitt svavelgula pollen 10-tals mil. Den gången, för ett år sedan, konstaterade vi att den fortfarande trots sin mycket höga ålder ser mycket pigg och stark ut…

Vi satte dock ett frågetecken kring eventuellt dolda skador eftersom vi inte hade haft möjlighet, eller snarare tid, att titta närmare på den högre upp, t.ex. i kronan efter eventuella håligheter som kan vara allvarligt för individen på kort sikt. Nu undrade Julias kusin Björn, med kort varsel, om han kunde komma förbi med fem kompisar på vägen tillbaka till Söderköping efter att ha varit på en spännande hemester i Jämtland, så det såg vi som ett gyllene tillfälle att, på ett tillräckligt socialt distanserat sätt, kombinera nöje med nöje och nytta genom att förlägga en utbildningspromenad kring klimatfrågan runt Ranbogården kryddad med lite adrenalinpåslag för att tilltala målgruppen ifråga. Det blev både balansgång på lina över dammen, armgång på en lömsk stege, krypa och pressa sig fram genom trånga passager in till hemliga rum i ladan där de flesta behöver andas ut för att kunna komma förbi… en inte helt klaustrofobfri upplevelse men dock helt ofarlig och som ger stark livskänsla efteråt. Kanske att dessa nervkittlande upplevelser rent av spetsar empatin för våra vackra livsförutsättningar här på jorden och sätter dessa viktiga frågor i naturligt fokus för diskussionerna i ämnet fortsatte under hela lunchen. Vi ska ju inte sticka under stol med att vi givetvis inte gjorde något för att byta samtalsämne men det kändes som att även de var mycket intresserade av, och mottagliga för mer information på temat. Det lovar gott… att man både har leksinnet och intresset för vår miljös bästa i starkt behåll är underbara karaktärsdrag.

Bortsett från det trevliga umgänget så var dock besöket i tallen det största för oss, kanske delvis för att det var nytt även för oss… och för att vi har funderat på det länge, men troligen mest för att den är ett sådant underbart exempel på hur små, och ödmjuka vi människor kan få känna oss när vi kommer i närkontakt med dem på hela deras nivå. För de av er som har läst boken ”Trädens hemliga liv” vet hur forskare kommit fram till vilket avancerat samspel de har med sin omgivning både genom besökare, kemi i luften och genom sitt enorma kontaktnät under jorden i form av svampars mycel som kopplar upp dem till ett internet som är minst lika avancerat och definitivt betydligt mer livsviktigt för dem än vårat för oss. Efter det är det lätt att börja betrakta dem som individer, inte alls så olika oss trots alla våra uppenbart stora olikheter. Ett betraktelsesätt som alla naturfolk har haft för sin omgivning och som den moderna människan skulle behöva hitta tillbaka till både för naturens och kanske ännu mer för sin egen skull.

Efter att jag hade klättrat upp kvällen innan och med slingor fäst en säkring nästan högst upp så kunde några av våra vänner och besökare för dagen (Emil, Markus, Albin, Emil, Björn och Max) repklättra sig ända upp i jättens krona utan att komma åt och riskera riva ner en massa vacker bark. Eftersom den är så kraftig hela vägen upp att till och med grenarna däruppe ter sig stamlika så inser man inte riktigt hur hög den är förrän man kommit ända upp och tittar ner. En mäktig känsla. När jag fäste säkringen kunde jag inte låta bli att sätta mig och njuta en stund i en klyka till tre förgreningar som bildar en bekväm stol däruppe och titta ut över dalgången västerut. Våra gäster hann inte testa det filosofiska rummet denna gång, men eftersom vi räknar med att möblemanget finns kvar i förhoppningsvis flera hundra år till så kommer det fler chanser. För det visade sig att vår vän var helt frisk hela vägen upp bortsett från ett rejält djupt, men till ytan begränsat hackspettsbo och den äldsta kända tallen har uppmätts till en ålder av 1029 år.

Vi vet att vår vän skogsmänniskan Alvar delar vår respekt för jätten i allén och minns hur han har berättat att han somnat gott vid dess fot, skyddad under dess krona en gång när han som liten satt där och väntade på en vän. Vi förstår honom till fullo. En mer trygg och skyddande jätte är svårt att hitta och avkopplingen som dess närhet skänker är härligt rogivande. Titta upp när ni går förbi nästa gång och hälsa – håll med om att han/hon inger både respekt och lugn.

”Skolan hos bonden”

Den här förmiddagen var det dags för ett återbesök från Mo förskola. Liksom förra gången kom hela gänget promenerandes genom allén för att förgylla Ranbo under en dryg timme. Studiebesöket var ett led i undervisningen där även appen ”Bonden i skolan” varit ett tema under skolåret. Vi mötte upp dem vid åkern med den nyligen sådda spannmålen och vallen men då ännu inget hunnit komma upp så fick vi förlita oss på deras fantasi och där gör ju barn en sällan besviken. Eftersom de var så nyfikna och kunniga förra gången så valde vi att ta dagens undervisning i frågeform där de fick berätta för oss vad de kunde och det var verkligen 20 små experter i vardande som svarade på allt ifrån de fyra sädesslagen till solceller. Vi var mäkta imponerade. De gissade t.o.m. rätt på den gamla såmaskinen och att den dragits av häst och ville sedan genast veta hur sädeskornen kom ner i jorden från den. Tillsammans klarade de t.o.m. att själva gemensamt uppbåda en hel hästkraft och förflytta den… även om vi satt den i upphöjt transportläge, annars hade de nog blivit alltför besvikna.

Själva tog de sina egna kunskaper för givet och var istället, precis som de flesta besökare, mer imponerade av Candy, Quill, fåren och Pompe. Även på den punkten var de väl förberedda genom att de som behöver det hade tagit dubbel dos av allergimedicin, så det var fritt fram för umgänge på nära håll. De hjälpte till att valla över dem från sin vinterhage till sommarhagen där de kunde träffa dem på nära håll. Vid sådana tillfällen känns det roligt, och skönt, att ha så otroligt sociala och snälla djur som låter en hel skolklass undersöka, mata och klappa utan minsta tendens till sura miner. Vi var dock noga med att påpeka att man generellt måste vara mycket försiktigare runt hästar.

Köksträdgården hann vi bara som hastigast titta in till och konstaterade att den och ängsblomsodlingen blir något för dem att se fram emot vid nästa besök… något som vi ser fram emot.

Fyrtal i treor

När höstens grönsaker förutspås bli 3 gånger dyrare krävs handling – Therese bjuder in 3 odlingsvänner i 3 webbinarier organiserat av 3 studieförbund.

”Odla din egen mat redan i år”. Så lyder programtiteln på en webbinareserie i tre delar som de tre studieförbunden ABF, Studiefrämjandet och Vuxenskolan på rekordtid organiserat tillsammans med X-ing Gävleborg. Vår vän Therese Westlén från Kilafors har satt ihop programinnehållet och bjudit in tre av sina odlingsvänner i Hälsingland, varav vi på Ranbogården fick en av platserna i etern. Under två timmar får var och en, via det digitala verktyget Zoom, berätta om sina drivkrafter och förutsättningar för odling. Det första seminariet gick av stapeln igår kväll. Det blev berättelser där vitt skilda förutsättningar och ingångar till egen odling speglades – med drivkrafter såsom arv, kreativitet, politik, resiliens, hälsa, oberoende, och överlevnad nämndes. Även om bakgrunderna varit väldigt olika så visade det sig att vi alla på våra olika vägar landat i många gemensamma värden kring speciellt biodiversitet, jordhälsa och glädje.

De flesta odlingsprogram och böcker i ämnet skrivs av entusiaster bosatta i vår södra landsända. De korta vintrarna, den långa odlingssäsongen tillsammans med en väl befäst odlingskultur gör det tacksamt att just där ”odla sin trädgård”. Många av de 95 deltagarna på första kvällens webbinarium kom också mycket riktigt därifrån, men roligt nog också flera från trakterna härikring i ”mellansverige” och även några längre norrut. Medan det i Skåne knappt är en sport att få ut tre skördar så är de ljusa sommarnätterna den enda egentliga garantin för kraftfull tillväxt på friland för oss häruppe. Inför webbinar 3 ”Att förlänga odlingssäsongen…” kommer vi med gårdagens snöfall i färskt minne med ödmjukhet lyssna på vad de verkliga norrlänningarna utmanas av.

Hur många fiberdukar och halmtäcken du än bäddar in dina små frilandsplantor med så tenderar de att förbli just små till en bra bit in på sommaren så länge som nattkylan inte släpper taget. Från den ena dagen då de små kålplantorna för en stund ”kastade av sig täcket” för att maximera laddningen av energireserverna ifrån den värmande solen, till att nästa dag tillsammans med de nysatta kryddplantorna snabbt dra upp täcket över öronen igen när snövädret drog fram. Med sådana omsvängningar är det lätt att förstå att människorna övergick från jägare till jordbrukare först när vädret blev tillräcklig stabilt under början av Holocen för cirka 10 000 år sedan.

Och tack vare jordaxelns lutning så belönas även vi häruppe i ”Ultima Thule” – den yttersta utposten för möjlig mänsklig bosättning, enligt greker och romare under antiken – med de långa, ljusa sommarnätternas kompensation för midvinternätternas långa och hårda köld… det var då det… nu går det ju knappt att åka skidor på vintern efter att vi har bränt så mycket kol och olja. Men de långa ljusa sommarnätternas kraft är fortfarande otrolig – den livsenergi som genereras under högsommaren är svårslagen och om därtill vädrets makter är med oss så blir det full pott – och den tillfredsställelse en jordbrukare känner då är lika svårslagen… du blir garanterat fast.

Enligt klimatrapporter kan vi alla, oavsett var vi bor i landet räkna med längre odlingssäsong, men också med nyckfullare och extremare väder och det kan vara bra att redan nu börja laborera med odlingstekniker som underlättar för vårens små ömkliga plantor att stå pall när hällregn, torka, köld annars riskerar deras (och vår) framtid, när vi nu troligen lämnat Holocen och gått in i den mycket osäkrare tidsepoken Antropocen – människans tidsålder – den tid då mänsklig aktivitet globalt påverkar planetens ekosystem, klimat och jordskorpa. Vårt fossilberoende måste upphöra – Initiativet fossilfritt Sverige pågår i alla samhällssektorer och branscher med målet nollutsläpp senast 2030. Men utmaningen är större än så. Vår matproduktion och matkonsumtion har den enskilt största påverkan på alla överskridna planetära gränser. Vad kan vi göra? Varför inte gå en kurs och börja ”odla din egen mat redan i år”.

Lokala kretslopp

Bortsett ifrån det tillfället då Candy mycket vaksamt uppmärksammade och lika effektivt avstyrde ett uppenbart inbrottsförsök under vårt första år här på Ranbo så kan vi konstatera att vi annars bara fått fint främmande hit till gården. Utan att förminska några av de övriga så måste vi ändock erkänna att besöket denna dag nog var det allra viktigaste hittills. Tjugo stycken av framtidens planetskötare får bara inte lämna gården utan att känna sig mycket välkomna, speciella och sugna på att komma tillbaka snart igen. Därför plockade vi fram så mycket spännande som vi bara kunde komma på att visa barnen från Mo förskola.

Minns ni den tid när barnen inte ens fick vara i familjens finrum… vad gav det för signaler!? Hos oss fick de nu gladeligen traska in i vårt finrum med stövlarna på… nu har vi i och för sig stampat jordgolv i växthuset, men ändå. De fick se vårt bankvalv med våra pensionsfonder… en fröbank som går att lita på när storföretagen försöker ”tvinga” oss att köpa deras ”sönderförädlade” F1-sorter som inte kan föröka sig, bara för att vi måste fortsätta handla mer av dem. De fick träffa några av våra flitigaste medhjälpare på gården, släktingar som ingen av oss skulle överleva länge utan… pollinatörerna. I det här fallet de ”tama” honungsbina som hyr in sig på våra ägor med, för oss, mycket fördelaktiga villkor. Notera att 70 % av vår mat, i något steg, kräver pollinering… det borde stämma till eftertanke. Det kyliga vädret bidrog dock till ett reserverat mottagande då bina valde att stanna kvar inne i kupan och kura i den 30 gradiga värmen. Efter en stund verkade de mest tycka att besökarna skulle stänga ”bakdörren” (taket) för att undvika det kyliga korsdraget. Om de får välja själva, och om de hade haft någon, så skulle de aldrig sticka ut näsan förrän temperaturen ute närmar sig 13 grader och först när temperaturen överstiger 18 grader verkar de trivas och flyger som allra bäst/mest.

Barnen fick sedan hälsa på Candy och Quill samt klappa en kopparödla innan vi kom till den riktiga skatten. För att komma tillbaka till ett hållbart samhälle så måste vi inse att vi inte får förskingra alla resurserna, utan att vi bara får leva på räntan, dvs energin som solen ger. Tar vi ut näringsämnen ur jorden till vår mat så måste de sedan komma tillbaka på något sätt för att jorden inte ska utarmas. Det måste dessutom ske med korta kretslopp och minimalt med utsläpp av extra växthusgaser. Det var därför underbart att se hur dessa unga frön kommit mycket långt i sina insikter och visade samma uppskattning för högen med stallgödsel som vi hoppas att vi visat Gunnar på Lugnö när han lämnat den hos oss. Vi är övertygade om att lika glada och ivriga som barnen var i grävandet och upplockandet av exponerade maskar kommer också tomaterna och paprikan ”hemma” i skolans växthus bli för skatten, även om de kanske inte uttrycker det med fullt så ivriga gester.

Det var alltså ett glatt och tacksamt gäng som efter en kort timmes besök traskade tillbaka till skolan med sina skatter i skottkärrorna… mycket kort och fossilfri transport i det lokala kretsloppet! Tänk ändå om alla expeditioner som ikläder sig gula västar hade lika goda och anspråkslösa avsikter… en vacker motsats till de som nyligen gick i bräschen mot höjd drivmedelsskatt.

Kom snart tillbaka!

Storfamilj på besök – alla var systrar och hette Rebecka!?

Sedan vi flyttat ifrån staden, till Ranbogården och landsbygden samt dessutom bytt yrkesinriktningar så har vi fått många möjligheter att vidga våra synfält rejält och i högre grad allmänbilda oss och bli mer ”generalister”. Att få lära sig lite om allt möjligt är ett ständigt nöje och den här kvällen när 40-talet personer från Rebeckasystrarna besökte oss var inget undantag.
 
Rebecka är namnet på den kvinnliga grenen av Odd Fellow Orden, och som startade 1851 i USA. Odd Fellow Orden är en religiöst och politiskt obunden, världsvid organisation med gamla traditioner. Norden är sedan länge Odd Fellows starkaste fäste och Sverige intar en ledande ställning. Här verkar för närvarande 289 brödra- och systerloger, med sammanlagt nästan 40 000 medlemmar och där man bedriver en betydande humanitär verksamhet.
 
Vad som var ännu roligare var att de också uppskattade att få lära sig nya saker, och i synnerhet då mer om agroekologi, dess möjligheter och nödvändighet för att vi ska få en mer hållbar matproduktion och matkonsumtion i världen framöver. Det var många som blev inspirerade till mer grönsaker och gick hem med en bukett grönkål och flera som bestämde sig för att fördjupa sig själva eller bekanta ännu mer och verkligen söka rötterna genom att följa spåret genom Julias bok. Det blev på det hela taget en mycket vacker minnesvärd sensommarkväll på Ranbogården i trevligt sällskap. Tack alla Rebecka.

Visning tillsammans med experter

Sedan vi förra sommaren anlade köksträdgården och ängsblomsodlingen har vi ibland i samband med cafédagar visat runt och berättat lite om dessa pågående projekt. Och det kändes tämligen odramatiskt att därför kunna välkomna Bollnäs trädgårdssällskap när de för ett år sedan ringde och frågade om de kunde få komma på ett besök.

Vi tänkte inte så mycket mer på det, med förväntningen att det troligen handlade om ett tio-tal entusiaster. Det blev därför lite av en chock då vi kvällen innan fick höra att 60 personer hade anmält sig. Tanken på att så många engagerade odlingskunniga skulle gå runt och syna ens trädgårdskonster skulle väl kunna ge vilken luttrad trädgårdsmästare som helst lite kalla fötter – så ni kan kanske förstå hur tankarna gick för oss som, med enbart 3 års erfarenhet, knappt kan ”språket”… förutom logistikutmaningen att vi nu skulle engagera 6 gånger fler deltagare under kvällen.

Men, men det var ett synnerligen trevligt och lättsamt gäng som dök upp och genom att dela upp besökarna i tre grupper som fick alternera mellan stationerna; ”Ranbo historia, Ranbo trädgårdar och Ranbo fika” så öppnades möjligheterna upp, i de relativt små grupperna, för givande diskussioner där vi alla hade möjlighet att ge och ta och lära av varandra.

Tänker att det, i tider när omställningen till mer hållbara samhällen behöver gå fort så behöver vi alla, efter förmåga, öppna lite extra på våra ”grindar” och bidra med det man kan, även om man kanske pratar lite olika ”språk” initialt, för att förhoppningsvis ge ideér, inspirera och lyfta viktiga frågor. Och fika är en väldigt effektiv grindöppnare.

Vänmöte på slackline

Alltsedan John och Hugo var här i början på sommaren och på eget bevåg kom på idén att försöka möta varandra på slackline över Ranbobäcken, i gammal god Robin Hood stil, men till skillnad från resultatet där, istället i samförstånd försöka passera varandra utan att någon hamnar i vattnet, så kom många andra att prova linan och har lyckats att gå över själva. Och några har, på min uppmuntran, också försökt upprepa och slutföra deras experiment men ingen har kommit i närheten av deras försök (http://www.ranbogarden.se/…/slackline-over-ranbobacken-bal…/).

Det blev ett roligt stående inslag att försöka uppmuntra pigga besökare, och jag hade stora förhoppningar på flera av dem, men alla kom upp utan filmbevis på genomfört uppdrag… Ida och kompis kom inte ens ner till dammen p.g.a. av att en av våra kompisar, snoken, skrämde dem tillbaka till mamma… jösses! Nu är det ju slut på fikasäsongen på Ranbo för i år men jag hoppas att många känner sig inspirerade att återkomma med ny beslutsamhet till nästa sommar. Jag förväntar mig kanske inte att många kommer kunna kopiera Julias kusin Ingvilds bedrift att gå över utan övre stödlinan, vilket skulle leda till gratis fika, men den snälla varianten av Robin och Little John, borde väl många fixa… eller?

Jag borde förstås försöka själv innan jag dömer andra och till slut så hittade jag en som ville anta utmaningen. Vår kompis Aprilia ställde upp om jag lovade att skärpa mig… förstår inte varför hon tvivlade på det. Jag skötte mig jättebra… åtminstone tills vi passerat varandra. Då kunde väl ändå spänningen höjas lite. Jag vet inte vem som ”vann” och vem som var närmast att mellanlanda i bäcken. Ni får kolla på den filmen https://youtu.be/IXmFe_yQZ1k och avgöra själva! Jag räknar med att se John och Hugo komma och gör nytt försök nästa år och att pappa Claes då tar intryck av Aprilias pappa Lars som höll sig föredömligt lugn och tyst under den här filminspelningen.

Friluftsgudstjänst och avslutningsfika

Sverige brukar beskrivas som ett av de mest sekulariserade länderna i världen, men hur opåverkade är vi egentligen av tusentals år av olika religiösa föreställningar!? Författaren och kulturhistorikern Dan Korn tar upp den här frågan i en ny bok där han pekar på hur många av våra ”starkt sekulariserade värderingar”, dvs de som vi trodde var fria från religiös formning, såsom t.ex. demokrati, jämlikhet, mångkulturell tolerans och ända fram till klimatångest egentligen har rötter som går att spåra tillbaka till tidiga bibliska texter. Och att vi, trots att allt fler säger sig ha slutat tro, så fortsätter vi ändå att leva som om gud fanns. Det här är ju jätteintressant… de första som började beskriva och tolka världen, dvs samspelet mellan människor, ur ett annat perspektiv än ur det religiösa var filosoferna, sedan kom naturvetarna och vid 1900-talets början var det sociologerna som erkändes som de som bäst beskrev hur maskineriet i samhället fungerade. Sedan kom förstås ekonomerna och därefter statsvetarna och tog över ”rätten” att bäst förklara hur samhället drivs av människornas olika drivkrafter. Men om det nu är så att vi fortfarande inte släppt gudstron trots att vi tror att vi gjort det så kommer det ju bli religionsvetare som bäst förstår och kan förklara mänsklighetens olika yttringar.

I ”Lagen om trossamfund” står det att oavsett form av gudstjänst så förutsätts inte något personligt gudsbegrepp. Friluftsgudstjänst blir allt populärare och den formen kan ju också tyckas vara en än mer liberal, nästan sekulariserad sammankomst där man kan få be och meditera lite i den riktning som man själv vill, till livet, friheten, naturen… Men då ska man ju komma ihåg att friluftsgudstjänster har en minst 2000-årig tradition eftersom det var ju precis så Jesus genomförde sina predikningar.

Kan det vara så att i spåren av materialismens efterdyningar och de förändringar det satt på både vårt sociala liv, vår hälsa och planetens skick så är det allt fler som saknar mycket av de värden som kanske bara kyrkan står för idag, utan större krav på motprestation. En slags nyandlighet – tillbaka till de rötter av behov av mening på ett högre plan. Vi får se – men sammankomsten igår på Ranbo med psalmsång till musik och Maria Stjerndorffs predikan under trädkronorna på gården var en mycket trevlig lisa för själ och sinnen oavsett vad man sätter sin tilltro till.

En annan välsignelse var förstås kaffet och Ranboflätan som många verkade ha svårt att skiljas från så här på sista fikadagen för säsongen. För att korrekt förstå svenskarna så räcker inte religionsvetare utan här krävs ingående kunskap om vårt förhållande till kaffe. Den drycken är så djupt rotad och kär att hantverkare tidigt gjorde ett verb av företeelsen att inmundiga drycken. Genom backslang av ordet kaffe tror språkforskare att antingen garvare i Malung eller skorstensfejare i Stockholm vänt på bokstavsordningen i kaffe (lokalt: kaffi) i sina ”hemliga språk” till ordet fika i början på 1910-talet. Den drycken och företeelsen finns väl inte beskrivna i bibeln… troligen inte… speciellt som Maria poängterade att hon som TEolog givetvis föredrar en annan dryck.

Ranbos fikahäng – en plats för återhämtning

Begreppet ”Tysta timmen” myntades när barnen var små och släktingar och vänner samlades på den jämtländska släktgården och behovet av återhämtning var extra stort. ”Reglerna” för detta koncept är enkla; timmen efter lunch ska lugnet och tystnaden lägra sig på gården och ingen får störa någon annan. Sen är det upp till var och en att välja att försvinna in i exempelvis bokens, målningens eller sömnens värld. Traditionen med tysta timmen har vi tagit med oss till Ranbo och på bilden tar sig några en återhämtning i hängmattorna. Att ta sig en tupplur när solen står som högst på himlen är naturligtvis ingalunda något nytt, men en väsentlig ”detalj” som skiljer ifrån många gårdar från förr, då det inte sällan handlade om en tupplur för männen, medan kvinnorna diskade undan, passade barnen och förberedde nästa måltid, så gäller Ranbos nygamla återhämtningstimme oavkortat alla, man som kvinna, liten som stor, djur som människa – nästan iallafall, tuppen har nämligen ännu inte visat full respekt för vår tradition.

Idag, på säsongens sista cafédag och en av sommarens hetaste dagar, uppmuntrar vi besökare att prova på ”tysta timmen”, kanske pusta ut med både en god kaka och en god bok i skuggan av de stora träden, vila i hängmattan eller i godan ro kontemplera tillsammans i den friluftsgudstjänst som svenska kyrkan idag ordnar på Ranbogården kl 14. För den som sen snabbt åter vill höja energinivån föreslår vi ett adrenalinhöjande, uppfriskande och återhämtande dopp i dammen där temperaturen sällan överstiger 15 grader.

Varmt välkomna, i dubbel bemärkelse, till dagens Café planet. Ni finner hembakat fika i Kaffestugan, utställningar och böcker om hållbarhetsfrågor och linets utveckling i trakten. Julia finns på plats och signerar sin bok. Buss 100 tar er till hållplats Ranbo.