Folk- och fäbildning

Folkbildning beskrivs ofta som frihet att söka kunskap – enskilt eller tillsammans med andra – för att bidra till ett öppnare, mer demokratiskt samhälle, oavsett individers eller gruppers bakgrund. Den här dagen ville alla gårdens individer sånär som på hönsen ”utbildas” och slog följe på Julias och Richards utbildningspromenad – en form av tipspromenad i det fria med fokus på lärande – både teoretiskt och praktiskt. För att komma åt tipslapparna behöver man nämligen förvärva eller tillämpa vissa fysiska kompetenser som till exempel balans på slackline, simma i 15-gradigt vatten eller krypa igenom trånga gårdshusutrymmen. Som tur var hade vi den här kvällen kusinen Ebba med oss som villigt hämtade in tipslapparna – glatt påhejad av övriga i gruppen… även om vissa uppvisade en något mer skeptisk men ändock väldigt närvarande och nyfiken hållning.

Statens syfte med stödet till olika folkbildningsförbund och andra föreningars folkbildningsinsatser har historiskt varit att ”stödja verksamhet som stärker och utvecklar demokratin, bidrar till att göra det möjligt för en mångfald av människor att påverka sin livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen…”. Vi kan se folkbildningens roll i exempelvis folkrörelsernas framväxt och spridning av sakkunskap om alltifrån den enskildes rättigheter till alkoholens skadeverkningar.

När vi idag står inför enormt stora utmaningar att nå de ekologiska hållbarhetsmålen behövs, parallellt med demokratiutvecklingen, enorma folkbildningsinsatser där sakkunskap om vad vi alla behöver göra för att bidra till de ekologiska hållbarhetsmålen.

Folkbildning kan utgöra ett hot mot de som inte tror på människors frihet och lika värde och kan därmed ses som ett hot av de som vill begränsa demokratin. Folkbildning som därtill syftar till att minska allas vårt ekologiska fotavtryck utgör på samma vis ett hot mot de som på ett eller annat vis tjänar på dagens strukturer. I dessa sammanhang lyfts ofta flera stora företag inom oljeindustrin som sedan 1970-talet systematiskt mörkat och lagt hinder för spridning av sakkunskap kring fossila utsläpp och dess effekter på klimatet och istället med alla tillgängliga medel istället spridit alternativa fakta vilket bland annat lett att världen först nu i elfte timmen börjar vakna upp… när fakturorna från naturen börjar dimpa ner.

Med det abrupta stilleståndet som uppstod i och med pandemin Covid-19 så gavs en helt unik möjlighet att passa på att efteråt byta riktning på samhällen. Stockholm Environment Institute, SEI har tillsammans med fem andra institut och organisationer, alla med hållbar omställning som fokus, tagit fram ett verktyg –  Energy Policy Tracker – som visar, från offentligt tillgängliga handlingar, hur regeringar väljer att satsa publika medel från och med 1 januari 2020. Informationen uppdateras varje vecka. Än så länge är verktyget i utvecklingsfas med bara 20 individuella länder under luppen, men då även regionen G20 länderna finns med som helhet så kan man få en första bild hur omställningen går i den aspekten. Trots den ökande retoriken hos politikerna för en mer hållbar energi så följer regeringarna inte riktigt upp i praktiken då fossilbranschen nu får 70 % mer i återhämtningsstöd jämfört med vad som går till industri som fokuserar på grön energi.  Detta trots att 70 % av människor värden över ser klimathotet som det allvarligaste och att det även är miljöhoten som företagsvärlden under World Economic Forum sätter som de absolut största riskerna mot fortsatt positiv ekonomisk utveckling. I analysen kan man vidare se att de länder och regioner som hitintills har förlitat sig tungt på fossila bränslen återigen har slängt ut livlinan till dessa företag medan de regioner som kommit igång med en grön omställning har satsat ännu hårdare i den riktningen.

Hela den här bilden stämmer dock väldigt bra med hur forskare beskriver hur Sociala Tipping Points nås i samhället. Privata investerare med sina dagskänsliga börsspröt är snabbast i att snappa upp kommande förändringar, vilket märkts i minskade investeringar i kol och olja från deras sida och ett stort uppsving bland entreprenörer i gröna sektorn. Nästan lika snabb är informationsspridningen till allmänheten om att växthusgasproblematik finns, även om detaljer i kunskaper och faktiska åtgärdsbehov inte finns med. Något långsammare, med 5 -10 års fördröjning är decentraliserad energiförsörjning vilket vi ser i ökande sol- och vindinstallationer idag. På samma tidsskala finns vissa kluster som leder till utveckling av gröna städer vilket också börjar dyka upp i Europa. Betydligt långsammare, 10-30 år, är regeringars strypningar av subventioner till fossil verksamhet och ännu långsammare på denna skala är tyvärr central utbildning i hållbarhet vilket märks genom en tröghet i gammal litteratur av författare, och utlärt utav lärare som utbildats i den gamla skolan som inte gäller längre. Därmed kommer, allra sist på skalan för sociala tipping points, förändring av normer och grundvärderingar hos allmänheten vilket beräknas ta mer än 30 år att se fullt ut. Tyvärr så har vi inte 30 år på oss. Flera av de befarade klimatrelaterade tipping points har börjat svänga över redan nu vid en grads global temperaturökning precis som, eller tyvärr till och med lite snabbare än forskarna förutspått. Vi har blivit så vana med ett stabilt förutsägbart linjärt klimatsystem att vi till och med byggt upp ett linjärt ekonomiskt system vilket principen med räntor förutsätter att vi har svårt att förutsäga förändringar som börjar ske accelererande, som i en dominoeffekt, när den ena överskridna tröskeln leder till ännu högre temperaturer som tippar fler trösklar och så vidare.

Media har inte heller varit så starka att räkna med här. De kämpar på i kampen om läsarna och gör allt för att få uppmärksamhet och pengar så artiklarna pendlar därför mellan ren skrämsel, ibland korrekt i princip, men utan helhetsbild eller lösningar, till glättig vällustig fortsatt konsumtionsuppmuntran utan ifrågasättande eller reflekterande kopplingar. De största, mest betrodda tidningarna ser inga problem i att låta oljejättar som Preem betala den ena ”journalistliknande” helsidan efter den andra för att vända opinionen för sin ”ekologiska” utbyggnad.

Så hur ska vi snabba på förändringen då. Universiteten går numer hand i hand med industrin i mångt och mycket så där finns kunskapen. UNESCO ser Lärande för Hållbar Utveckling, LHU som ett av sina prioriterade områden. Den internationella basen Education for Sustainable Development, ESD är den senaste uppdateringen som lanserades på världskongressen i Berlin i juni 2020, där Uppsala universitet som nationell samordnare i SWEDESD lämnade över rollen som tidigare även internationell samordnare. Så vi i Sverige har förutsättningar att kunna det här bättre än de flesta. Men hur ser folkbildningens framtida utveckling ut? IPCCs rapporter och forskare bakom deras rapporter pekar, precis som i slutsatsen ovan, på att politikerna runt om i världen, är generellt svaga i de här frågorna just nu, med få undantag såsom t.ex. Angela Merkel har varit i Tyskland och EU, och att media spretar för mycket. Då kvarstår bara ett alternativ… det kommer att bli civilsamhället som kommer spela huvudrollen i omställningsarbetet för en hållbar framtid, vilket är precis vad vi såg i Fridays för future med Greta i spetsen innan Covid-19 kom emellan. Vi får nu hoppas att när folk kommer tillbaka från semestern ifrån Corona så återgår vi till ett ännu starkare Fridays for future och följer de mest hållbara omställarna i fotspåren.

Kunskapsspridning, sakkunskap kring de planetära gränserna, vad som orsakar mest skada och vad vi som individer kan göra bl.a. för att tvinga politiker att bilda sig och ta bättre beslut så att kraften till förändring mot de globala hållbarhetsmålen implementeras på samtliga samhällsplan, är viktigare än någonsin. Folk och fä i hela landet, utbilda eder. Sprid sedan vidare så vi kan lära av varandra – i äkta folkbildningstradition. Formerna får var och en hitta fram till – starta studiecirklar – studiefrämjandet har tagit fram bra studielitteratur i ämnet, eller varför inte ordna en utbildningspromenad. Och kom ihåg att omställningen inte är en berättelse om påtvingade uppoffringar utan om önskvärda förbättringar till ett modernare, mer rättvist och demokratiskt samhälle… för alla raser. Livet ä en fest – håll mä om dä – folk och fä!

Som ler och långhalm

Ordspråket används idag ofta om något eller framförallt om några som hänger tätt ihop, i vått som torrt. Ursprungligen syftade det ju dock på den bräckliga byggnadskonstruktionen med lera och halm med den mer ironiska betydelsen att några höll ihop trots att de inte passade varandra så bra.

Människor är flockdjur och vi har sedan urminnes tider levt i flock. Vi vill känna samhörighet till andra och flocken påverkar vårt beteende. Att ”göra som alla andra” ger oss en slags trygghetskänsla. Om man går emot strömmen och det visar sig att man hade fel, står man kanske plötsligt där ensam utanför flocken. Väljer man i stället att följa flocken i samma scenario är man i alla fall i sällskap av fler som hade fel.

Förutom denna starka påverkan på våra beslut för stunden så har vi förstås ett helt lass av värderingar inpräntat i oss från ett helt livs fostran i en flock som förstås i sin tur i hög grad påverkats av föräldraflockens gemensamma värderingar.

Det krävs alltså ganska mycket för att man ska börja ifrågasätta sina egna värderingar, tankar och handlingar. Jobbar man dessutom åtta timmar om dagen i en flock med ganska likasinnade och sedan umgås med familj och vänner som också kommer från liknande miljö samt dessutom tar del av samma media som de, intryck som accepterats som de rätta, då framstår plötsligt ett kassaskåp som flexibelt.

Flockens påverkan på oss kan alltså vara mycket hämmande. Den kan till exempel placera oss i positioner som vi inte alls trivs eller passar i, kanske bara för att de ”starkaste”, eller bara de mest högljudda i just den gruppen tycker att rangordningen ska vara så. Trots det så drar vi oss för att lämna flocken för rädslan att bli ensamma och hamna utanför gemenskapen, vilket var mycket förståeligt när vår överlevnad hängde på den gemenskapen.

Men även idag, då åtminstone vi i Sverige har ett så stort socialt skyddsnät att vi garanterat kommer överleva och fortfarande tillhöra de rikaste 10 % i världen om vi bryter med hela vår nuvarande grupp, så är det sociala trycket ofta ändå för stort för att vi ska lämna av fri vilja. Ensamhet är skrämmande för de allra flesta och ofrivillig ensamhet förväntas inom några år bli den största orsaken till psykisk ohälsa. Gemenskap och tid med familj, vänner och nära relationer har visat sig vara en av de största faktorerna som bidrar till känslan av ökat välbefinnande.

Men såg ni… där blev det ju en cirkelreferens igen. Vårt välbefinnande styrs alltså till hög grad av att vara i den omgivning som bestämmer vad vårt välbefinnande ska grunda sig på och hur mycket av det vi ska känna. Inte undra på att det oftast krävs oförutsedda, ofta ganska dramatiska, händelser i våra liv som mer eller mindre tvingar oss ur våra vanliga mönster och bort från vår tidigare flock. Av rädsla letar många då kanske snabbt upp en ny, helst väl accepterad, grupp som de kan associera sig med och där de hittar gemenskap och sammanhang igen… eller ännu bättre, så hittar man tid att först fundera ut vad meningen med livet är för en själv, vad som egentligen betyder något och vad man verkligen vill satsa sin tid och energi på.

Det finns gott om artiklar på nätet om flockbeteende eller andra beteenden inom en flock, med olika grad av hierarki, oavsett om det gäller en flock vargar, fiskar (stim), hundar, hästar, får eller människor. I de flesta av dessa så tar man upp det för artfränderna gemensamma och så oerhört viktiga sociala ”språket” som gör att gruppen kan fungera tillsammans.

Men när man bryter med den så invanda gruppen och omvärderar både det ena och det andra så märker man också att man byter ut mycket av det sociala språket. Många tidigare sanningar har nu blivit klyssjor. Även om man inte ens har kvar en bråkdel av de bekanta man hade tidigare så kan det ändå innebära att man inte känner sig ensam utan istället känner ett ökat välbefinnande eftersom man upplever att man kommit närmare sig själv och även ökat empatin med andra människor som vågar ifrågasätta konventioner och/eller ”tvingats” bort från sin tidigare grupp.

Pompe har nu i fyra år tvingats leva utanför sin normala flock där mycket av hans sociala språk initialt troligen var ganska bortkastad på medlemmarna i den nya flocken. När man dock ser honom idag med sin nya flock så är det tydligt att vi flockdjur ganska enkelt kan avstå ifrån vissa tidigare påstått viktiga mönster och sociala språk i flocken och genom att tvingas till nytänkande i mötet med helt andra tankegångar kan komma ut med ett lika rikt och förnöjsamt liv.

Vi tror att omställningen till ett hållbart samhälle, som på alla sätt kan bli ett bättre samhälle, är väldigt mycket en fråga om detta behov att ifrågasätta konventionerna i den nuvarande flocken. Lera och långhalm har väl sina svagheter när man bygger ett samhälle, men olja och mikroplaster har fler.

Pompe och fåren är som ler och långhalm i den bästa av betydelserna.

Mer flygande i ett rättvist och resilient lokalsamhälle

Det var en sådan där härlig sommardag när alla, liten som stor verkade trivas på gården. Några passar på att lägga den positiva energin på att verkligen varva ner och maximera njutningen, liggandes i hagen och stillsamt betrakta omgivningen under ett stilla tuggande av frukosten. Kontrasten blir då extra stor när man ser andra som helt lägger denna positiva energi på en febril aktivitet för att hinna med så mycket som möjligt en sådan vacker dag. Sett till varje individ bland de senare så kan man allt skönja samma förnöjsamma förhållningssätt till omgivningen och tillvaron, men när det är några tusentals sådana individer som vill ut på spännande upptäcktsfärder samtidigt ifrån samma bostad och som därmed tvingas trängas och korsa varandras väg på en väldigt liten yta så blir totalintrycket ett helt annat. Våra honungsbin, apis mellifera är ett godlynt släkte vilket säkert underlättar på den trånga start- och landningsbanan en sådan här dag. Vi har några vänner i Uppsala som med stoiskt lugn har hanterat hektiska stunder som flygledare från tornet på Arlanda, men vi är övertygande om att även de skulle bli pillerknaprande vrak efter bara fem minuter på den här flygplatsen. Ingen som håller sig till fasta banor eller tilldelade luftrum och skilda höjder, utan alla på en gång huller om buller, troligen helt utan rapportering om planerad starttid eller rutt… givetvis med massor av krockar som följd, både med varandra, fasta föremål i närmiljön eller större tillfälliga förbipasserande hinder. Tur nog så är den inbyggda flygsäkerheten desto större och alla som är inblandade i sådana incidenter studsar bara lite, hejar glatt på sin eventuella olycksbroder och far vidare i en ny riktning. Ingen flygskam här inte… vilket de självklart heller inte bör känna eftersom de lyfter helt utan förbränning av fossilt bränsle.

Homo sapiens i luften borde däremot känna desto större skam… många verkar gömma sig bakom argument som att flyget bara står för ett fåtal procent av utsläppen till den förstärkta växthuseffekten. ”Om jag sopsorterar ordentligt, cyklar till jobbet någon dag per år och äter lite mindre kött så kan jag unna mig lite flygande”.  Prata om effektiv förnekelse… att flyget bara står för några procent beror ju på att det fortfarande är ett, relativt sett, fåtal antal rika som kan göra det relativt sällan… men om du tittar på hur stort bidrag detta blir på en solidarisk tilldelning av koldioxidutsläpp per person så inser varje människa, som verkligen vill se att alla ska få samma möjlighet till någorlunda samma standard som de själva, att bara en enda flygresa per år fördärvar den möjliga rättvisan… och det hjälper inte hur mycket man än klimatkompenserar för den resan. Det är bara att göra klimatkalkylatorn.se så inser alla som vill se klart, hur omöjligt det är. Så de som verkligen vill att vi ska nå en solidarisk, hållbar planet stannar givetvis på jorden.

Honungsbina och alla andra pollinerare ska dock flyga desto mer, vilket vi som stannar på jorden därmed indirekt hjälper till med. Men vänta nu… start och landningsbana nummer 5 är ju nästan tom. Här ska det inte finnas några flygstrejker eller flygaktivister. Snabbt ringer vi vår egen flygledare, Sven- Olof som snabbt kommer ut till terminal 5. Ramar utan ägg, larver och täckta celler men däremot, av allt att döma, helt tomma drottningceller. Efter att ha gått igenom alla ramar stod det klart – den tidigare trogna men troligen ålderstigna drottningen saknades. Så är det alltså i deras samhälle – saknas det vettiga individer i ledningen så slutar de andra att flyga. Lustigt att det är precis tvärtemot i vårat.

I den här situationen finns det inget kontroversiellt med att gå in med direkta stödåtgärder för att få igång flyget igen. Det behövs för det första inga skattemiljoner, surt förvärvade från många som inte ens vill flyga och fördärva planeten. Det räcker med att gå över till terminal 3 och be att få någon av deras blivande verksamhetsledare så kommer personalen i terminal 5 att ta hand om henne med varsamma händer och fötter, ge henne lite specialkost och vips så är det samhället på fötter igen. Tänk om det ändå vore lika lätt i vårt samhälle… eller det är det ju förresten… om alla efter bästa förmåga såg till att på ett hållbart sätt samla ihop sin del av maten, eller andra motsvarande nödvändiga produkter och tjänster, till samhället så räcker det nog med att föda fram en ledare som sedan ser till samhällets hela bästa i en hållbar utveckling så skulle allt se mycket annorlunda ut. Vi ser fram emot liknande kröningsfestligheter och firandet av det resilienta lokalsamhället.

Skråpuk är bara larv – förhoppningsvis inget att vara rädd för

Fåren kan ta en tugga ibland. Pompe gillar dem inte… inte heller hönsen. Dom innehåller bl.a. histamin och en del gifter för att avskräcka växtätare. Dessa gifter försvinner vid kokning och eftersom vi tycker de är goda så tar vi gärna ett gäng späda skott till soppa då och då tidigt på säsongen (sen utvecklar de kystoliter, som kan irritera njurarna), de är ju väldigt rika på A- och C-vitamin och mineralerna kalium, järn, kalcium och mangan, fröna sägs dessutom innehålla en mer koncentrerad mängd näringsämnen än bladen, men det finns ju gränser även för oss tvåbenta för hur mycket… nässelsoppa som vi kan äta.

Brännässlorna trivs och breder ju gärna ut sig kring djurens kväveberikade samlingsplatser och då de dessa ofta sammanfaller med våra stigar för att hämta djuren mellan hagarna så får man sig en bränna lite titt som tätt. Rör man vid hudytan så kan klådan bestå i över 12 timmar, men om man låter bli så går det i regel över på en kvart. Men eftersom ”inga” ändå verkar gilla dem överdrivet så är det lätt till att man tar lien och reducerar bestånden då och då. Nu hade de stått mycket längre än vanligt och decimering stod därför på dagens lista. Men vänta… vad är det för stor svart klumpformad massa på bladen. Och där… och där… på bara tre meters radie ser vi ytterligare ett halvt dussin kluster av vad som, vid närmare inspektion visar sig vara larv på larv på larv i högar med säkert hundra individer i vardera samlingen. Men är det vän eller fiende? Fjärilslarver kändes inte alltför långsökt att gissa på och att det då skulle vara nässelfjärilslarver känns då nästan självklart. En sökning beskriver just svarta larver i klumpar på nässlor, även om våra saknar de ofta förekommande längsgående gula linjerna.

Även om fjärilar, flugor och skalbaggar inte är lika effektiva pollinerare som bin och humlor vid ett enskilt blombesök så blir nettoeffekten ändå lika stor då de ofta gör fler blombesök. Sen är de ju dessutom sådana underbara sinnebilder för sköna sommardagar där de fladdrar runt mellan blommor på ängarna. I Sverige är var fjärde fjärilsart rödlistad och bedöms hotad på̊ ett eller annat sätt. Det beror bl.a. på bekämpningsmedel, landskapsomvandling och en artfattigare flora. Då inser vi vilken otroligt viktig barnkammare som gårdens alla nässelbestånd fortfarande utgör så här långt in på sommaren. Och idén med att, medelst lie, börja städa delar av gården från nässlor förvandlades snabbt till en ovanligt dum idé som snabbt förpassades till de skrotade.

När fjärilshonorna lägger sina ägg fäster hon dem på̊ undersidan av ett blad. Men hon väljer förstås bara blad som larven sedan kan äta. I regel behöver larven speciella anpassningar för att klara av växtens försvar. Växter kan producera giftiga ämnen för att skydda sig själva mot att bli uppätna. Olika arter fjärilar använder sig av olika värdväxter, och de är oftast riktiga födospecialister. Om inte växten finns på̊ platsen kan inte fjärilen heller finnas där.

Det var Carl von Linné som införde begreppet larv efter latinets larva med betydelserna ond ande eller ansiktsmask då man ansåg att de var maskerade insekter – tidigare hade de av samma anledning kallats skråpuk som är ett nordiskt ålderdomligt namn för en identitetsdöljande mask (skra=torrt skinn och puke=demon, ond ande). Användande av skråpuksmasker har hedniska rötter som gick ut på att iklä sig de anskrämligaste maskerna för att kunna skrämma bort allt det som man var rädd för.

Larven äter och växer snabbt, men skinnet kan inte tänjas så mycket så de ömsar skinn tre till fyra gånger, och när den nått tillräcklig storlek så sker ytterligare en skinnömsning men då är det inte en ny larv som kommer ur skalet utan en puppa – en förpuppning har skett som ofta föregåtts av att larven spann in sig i en kokong. Den har då fäst sig i t.ex. en växt, och är sen i regel helt inaktiv oförmögen att klättra, krypa eller äta. Nästa skinnömsning är att fjärilen kläcks ur puppan. Fjärilens viktigaste funktion är att föröka sig. Många arter saknar t.o.m. helt förmågan att äta. De är bara intresserade av att hitta en eller flera partners att para sig med och om de är honor, måste de också lägga så många ägg som möjligt innan de dör.

Nu borde vi kanske hålla tummarna för att det verkligen är nässelfjärilslarver, eller någon annan snäll larv som håller sig borta från våra grönsaksland, att många i så fall får överleva till puppa- och fjärilsstadiet… men det behövs inte eftersom årets första fjäril som vi skådade var en citronfjäril dvs en ljus fjäril. Då lovar folktron nämligen att året blir lyckosamt och framgångsrikt och eftersom den även var gul så kommer vi dessutom få fortsätta äta mycket smör.

Inflyttare med stark hållbar landsbygds- och framtidstro

Sverige ska, enligt Regeringens proposition 2016/17:146, senast år 2045 inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Detta innebär i praktiken att de flesta sektorer såsom transport-, energi-, jordbrukssektorn m.fl. ska ha utsläpp som är nära noll, samtidigt som kompletterande åtgärder såsom t.ex. uppfångning av koldioxid bidrar till att nettoutsläppen av växthusgaser är plus-minus noll. Detta som en del i Sveriges åtagande för att uppfylla Parisavtalet med målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. År 2019 kom Klimatpolitiska rådets första rapport där nuvarande klimatpolitiken utvärderas och som visar att minskningen av utsläpp av växthusgaser är för långsam (< 1 % per år) och att den takten måste accelerera till mellan 5 – 8 % per år för att nå den övergripande målsättningen om klimatneutralitet år 2045. Inom transportsektorn ökar till och med utsläppen av växthusgaser.
 
Samtidigt säger en annan av regeringens propositioner 2017/18:179) att målet för en sammanhållen landsbygdspolitik är: ”En livskraftig landsbygd med likvärdiga möjligheter till företagande, arbete, boende och välfärd som leder till en långsiktigt hållbar utveckling i hela landet.” Där vidhåller man att landsbygderna är en nyckel för samhällets långsiktiga omställning till en cirkulär, biobaserad och fossilfri samhällsekonomi.
 
FN:s klimatpanel framhäver i en rapport från 2019 att människans användning av land och mark är en nyckel för att minska utsläppen av växthusgaser och främja jordens naturliga förutsättningar för kolinlagring. Sveriges landsbygder består huvudsakligen av skogs- och jordbruksmark och har därför en mycket stor påverkan på klimatet. Städers andel av utsläpp av växthusgaser generaliseras till mellan 75 % och 80 % av de totala utsläppen. De största utsläppen av växthusgaser i Sverige sker alltså i landsbygdsmiljöer, men kan huvudsakligen knytas till konsumtionen i städer.
 
På samma sätt så är de faktiska utsläppen som Sveriges invånare bidrar till globalt sett mycket högre än de utsläpp som endast sker inom Sverige – de s.k. territoriella utsläppen. Detta beror främst på att produktionen av de varor svenskar konsumerar oftast ligger utanför Sverige och de många utlandsresor svenskar gör med flyg.
 
I diskussionerna kring hur det framtida hållbara samhället ser ut, blir landsbygdens roll allt större där utmaningarna med globala klimatförändringar tillsammans med ett växande problem kring säkerställande av framtidens matproduktion är drivande faktorer som redan idag i stort formar våra landsbygder men som, från diskussionen ovan kring stadens och landsbygdens olika roller i orsak till, och ursprung/möjlighet för utsläpp/inlagring, bara kommer öka.
 
Därmed så måste begreppet hållbar landsbygd innefatta förutsättningar för gröna transporter, möjligheter till hållbar elproduktion och klimatsmart jordbruk. Ett klimatsmart jordbruk omnämns i flera rapporter ha en minskad skala, ett ökat energioberoende och där conservation agriculture (CA) är ett begrepp för att beskriva förutsättningar och möjligheter att bedriva jordbruk för att minska utsläpp av växthusgaser och öka jordens egna produktivitet.
 

Vilka förutsättningar och framtida scenarier finns det för en hållbar utveckling och en levande landsbygd i Sverige år 2045? Ovanstående är vår sammanfattning med valda utdrag av den spännande uppsatsen av ”Framtidsscenarier för en levande och hållbar landsbygd i det klimatneutrala Sverige – En studie av fem svenska landsbygdskommuner av Ludvig Widestam. Hela, inklusive fortsättningen kan ni själva läsa på nätet eller, om ni klarar att hålla er, så kommer säkert en sammanfattande fortsättning även här någon dag framöver.

Landsbygdernas problematik har hittills ofta förklarats vara en kombination av hög dödlighet, lågt födelseantal och negativ nettomigration dvs fler som flyttar ut än in. Att landsbygden självdör på grund av den urbanisering som sker då utbildningarna och jobben finns i städerna. Tidigare har många säkert tyckt att det är ju ”tråkigt” för landsbygden med den utvecklingen och att man gärna skulle vilja se en mer levande landsbygd… så att man åtminstone kan köpa förnödenheter och glass när man är på semester på landet. Som ni ser ovan så har de som ser helheten i problematiken idag insett att det är absolut nödvändigt att vi har en levande hållbar landsbygd – det är här den hållbara matproduktionen och mycket av den nödvändiga kolinlagringen måste ske, medan staden står för den största förändringen i konsumtionsbeteende. Minskad skala på odlingen, mer energioberoende och conservation agriculture innebär i dagsläget mer arbetskraft samt ändrade metoder och därmed utvecklingsbehov som i sin tur kan generera helt nytt hållbart företagande. Det kommer locka visionära, medvetna, ofta högutbildade unga till landet som vill ha ett mer hållbart liv, närmare naturen för sig själva och barnen. Och det är dessa fasta boenden vi vill se öka på landsbygden – inte tillfälliga lyxboenden i miljöförstörande strandnära lägen, som konsumerar ohållbart, är utan hållbara framtidsvisioner och betalar skatt någon annanstans.

På Ranbo har vi inga som helst demografiska problem. Idag är vi mitt inne i något som snarare kan jämföras med urban boom – med inflyttning av tio-tusentals små men högt utbildade samhällsmedborgare i det anspråkslösa, men härligt fria och lantligt belägna västra bostadsområdet. Samtidigt har de höga födelsetalen kombinerat med låg dödlighet lett till att bostadsbyggandet på ”Haga norra” antagit nya höjder i dubbel bemärkelse – här har den lantliga bebyggelsen med den tidigare så klassiska profilen av Hälsingegårdar i två våningar nu kompletterats med den första ”trädskrapan” med hela tre våningar.

Bron

Hade det varit på film så hade bron varit en respektingivande hängbro av tvinnade lianer spända över ett avgrundsdjupt stup med en forsande flod vid dess botten. På andra sidan vet man inte vad som väntar – troligen kliver man in i en helt ny främmande värld, outforskad med fantastiska, vackra växter, blommor och örter samt, lika troligen, befolkad av varelser som man normalt inte stöter på eller lärt känna under sin vanliga, relativt händelselösa men trygga vardag där man traskat fram på samma välbekanta stig var dag hitintills i livet. Precis så verkar våra fyrbenta vänner känna då de med försiktighet, bävan, stum förundran och lite skräckblandad uppskruvad förväntan tar sina första steg och därmed inviger den nya bron till sin närbelägna skog, som funnits där bredvid dem hela tiden men som förblivit outforskad dels för att det just varit okänt, svåröverskådligt och därmed skrämmande, dels så har de aldrig haft behovet och dels för att bron inte funnits.

I den här realiteten så är bron långtifrån någon svajande hängbro över en bråddjup klyfta utan en enkel men rejäl och relativt bred träbro över ett grunt dike.  Medan filmens bro säkert erbjuder räddningen från de annalkande farorna som flåsat våra huvudrollsinnehavare i nacken en bra stund nu, så är främsta syftet för den här verklighetens bro, vid vinterhagen på Ranbo, att rädda diket från att förstöras av Pompes tunga hovtramp. Resultatet blir dock detsamma. Den nyuppförda bron som avser att hjälpa dem till en bättre tillvaro med större variation, både med avseende på föda och sysselsättning samt bättre skydd mot väder och vind på andra sidan, framstår för våra vänner som förvisso något lockande eftersom de troligen längtat efter detta men ändå som skrämmande eftersom det bryter från den välbekanta hemmiljön i de lättöverskådliga vinter- och sommarhagen.

Fårens och Pompes premiärpromenad över bron, inleddes därför med stor tveksamhet då de fyra fåren nyfiket bara stod och tittade på det öppna hålet i staketet och den utlagda bron, som de givetvis också luktade på. Flockledaren Pompe stod på betryggande avstånd i bakgrunden och frustade lite som för att hålla tillbaka de andra. Allt detta trots att de som hade alla fakta och visste att det skulle bli bättre på det här viset stod på andra sidan och lockade och pockade för att få dem att ta klivet ut på bron. Till sist blev nyfikenheten för stor hos den modigaste, Grålla som först tog de mest försiktigt stapplande stegen ut på bron och sedan allt lättare och snabbare när hon märkte att den bar.  Sen kom klappret från fler nyfikna som sett att det går bra och förtjusningen när det verkligen var grönare på andra sidan. Rädslan och försiktigheten släppte och med svansarna viftandes av förtjusning så stannade utforskandet precis där i gränslandet… och då med stort fokus på de olika ätbara örterna.

Flockledaren Pompes utforskande var av helt annan karaktär och även om han inte kunde avhålla sig från att provsmaka blad och buskar så var det centrala att, från en ganska begränsad ytlig inspektion, försöka fastställa skogsområdets eventuella begränsningar och faror. Det kommer nog ta tid innan de har upptäckt hela området och att insett alla dess fördelar, men nu hade de smakat på det i dubbel bemärkelse och måst erkänna att det inte verkade vara så dumt.

På något sätt känns allting väldigt bekant, farorna som jagar huvudrollsinnehavarna är uppenbara. Det är lätt att se konservativa ledare som håller tillbaka. Många som är nyfikna men som inte riktigt vågar ta klivet – Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Några som står med alla fakta och säger att vi måste gå över. Några modiga som tar de första stapplande stegen och upptäcker med förtjusning att det bär och att det verkligen blir bättre på andra sidan. I den realiteten heter bron Omställningen – Våga ta steget!

Söndagskänsla

Åh, vad skönt med söndag. Midsommarhelg dessutom. Inget arbete inplanerat idag vad jag vet… får väl se… kanske blir en ridtur runt Ranboberget om de andra är pigga på det. Jag var ute sent med tjejerna igår. Vi var ute och åt på vårt favoritställe… tog det vanliga… säkrast det… har ju lite känslig mage. Tur att man lärt sig lite bättre vad man mår bäst av. Så lätt att man lockas att ta något exotiskt bara för att det sällan finns på menyn, men jag är lite för gammal för att chansa så där. Då brukar kroppen få lida. Minns för tre år sedan då jag festade loss flera kvällar i rad på grönsaker jag inte alls var van vid. Om jag ska vara ärlig så blev det ju egentligen mest bara för mycket. Så mycket socker så att jag knäckte mina goda bakterier i magen. Där jag bodde tidigare, längre upp i Norrland, blev det ju aldrig sådant överflöd så det är ju inte så konstigt att man föråt sig lite i början. Men nu mår jag prima… ja, förutom att det blev lite sent igår förstås. Hänger inte riktigt med på de där riktigt sena utekvällarna längre. Förstår inte hur de orkar, de där fyra ungdomarna, som kan hänga ute hur länge som helst på natten… umgås och stoppar i sig snacks lite hela tiden. Jag klarar mig förvisso på att bara sova några minuter varje natt, men numer ser jag helst att det blir några timmar totalt. Och förresten… på dagarna så brukar inte de vara så kaxiga… när de sprungit omkring i sina fina pälsar några timmar i gassande sol så är det minsann de som ligger och flämtar i svala källaren. Förstår inte varför de inte anpassar sin klädsel efter säsong bättre… jag slängde ju av mig vinterpälsen för länge sedan. Jag minns ju att de fick hjälp med avklädningen redan i april, men redan efter en vecka så hade de börjat klä på sig lager på lager igen, tjockare för varje dag.

Nåja, här var hursomhelst väldigt lugnt och skönt idag så jag ligger kvar ett tag till. Förbipasserande brukar tycka det ser roligt ut, men det kan jag bjuda på. De kanske inte vet att vi behöver sova liggande ibland för att få den riktigt djupa sömnen… visserligen så klarar vi oss med 1-2 timmar med liggande sömn på 3-4 dagar. Är man många så brukar ju alla passa på att lägga sig ner utom en som håller vakt, men jag lägger mig ner även om tjejerna ligger och snusar för fullt, och även om folk går förbi och tittar på… jag känner mig väl tryggare än de flesta andra jag träffat, gissar jag. Men det är klart… lite på sin vakt är man väl alltid. Vi sover ju aldrig en hel natt i sträck utan sällan mer än en kvart i taget. Vi har ju en smart funktion i hjärnan som låser benen och ändå håller kvar balansen så vi kan ju sova stående, men det slår ju inte att få lägga sig ner, sträcka ut och riktigt få slappna av i hela kroppen. Får väl se hur länge jag får ligga här innan någon av tjejerna kommer och tycker att vi ska hitta på något annat… Fortsatt trevlig helg på er också!

Smart klipp

Det var bättre förr… stämmer givetvis inte generellt. Men det finns definitivt områden där utvecklingen inte lett till nämnvärda förbättringar. Ofta har de gjort oss mer bekväma men vi mår inte bättre av det och ofta är det på bekostnad av miljön.

Att hålla sig med gräsmatta blev populärt hos överklassen i England under Tudortiden i slutet av 1400-talet för rekreation och spel vilket förstås ledde till att en lågklippt tätvuxen gräsmatta, av en eller få grässorter, snart blev en statussymbol för adeln i England under tidigt 1600-tal, vilket givetvis senare spred sig till stora delar av övriga Europa där förutsättningar fanns. Det motsägelsefulla i detta var att dessa första större hållna gräsmattorna, i det som kom att kallas den engelska parken, i hög grad skulle efterlikna de vackert naturligt betade kullarna som man kunde hitta hos vilken vanlig bonde som helst där de naturliga förutsättningarna var rätt och med lite hjälp av hans boskap. Men som ofta med vad som kommit att anses som lyx så måste det vara dyrt för att vara tillräckligt exklusivt och det blev det definitivt på adelsgodsen då dessa stora ytor skulle ansas med lie och skära samt befrias från alla inslag av diverse ”o-gräs”

Bondens lösning var inte bara billigare utan den var också otroligt effektiv på att skapa mångfald då inget kom att helt dominera över andra arter vilket gav den idag så efterlängtade mångfalden även hos insekter, fåglar osv. Men alla kunde ju inte släppa ut fyrbenta klippare när växtkraften tog fart och började hota möjligheterna för rekreation och spel runt husknuten och det krävs en rejäl virtuos för att kunna hantera en lie till det önskade resultatet.

Men då engelsmännen hittade på allt fler sporter som krävde stora välklippta gräsytor såsom lawn-tennis, cricket, polo, fotboll, rugby och golf förstås så var det ju bara en tidsfråga innan industrialismens herrar också uppfann den första gräsklipparen. De första drevs med handkraft och försågs tidigt även med uppsamlare och förblev så effektiva att varianter av dessa cylinderklippare kommit att överleva som ”hand-jagare” som fortfarande går att köpa.

Sen kom rotorgräsklipparen som var lättare att motorisera med små motorcykelmotorer, först tvåtaktare men från 1960-talet framför allt fyrtaktare. Sen kom förstås mer avancerade varianter av rotorgräsklippare såsom åkgräsklipparen och nyligen så tar robotgräsklipparna över på marknaden och markerna. Det är ju nu extremt bekvämt, men är det verkligen bättre? Där finns det ju då flera aspekter att utvärdera.

En motorgräsklippare har en väldigt ineffektiv bensinmotor. Tre minuters arbete med motorgräsklippare släpper ut lika mycket koloxid som en timmes bilkörning i 100 km/h. Det enda man kan göra för att bli lite miljövänligare är att tanka klipparen med alkylat-bensin. Det minskar åtminstone mängden hälsofarliga ämnen i avgaserna. Om ni absolut ska ha en motorgräsklippare så leta efter de fåtal märken som har svanenmärkta varianter. Robotgräsklipparen, som också är av rotortyp är tydligen ett stressmoment för igelkottar. Här är givetvis batteriet också ett problem i förlängningen. Men kvaliteten då? Frågar man en professionell gräsmattehållare, t.ex. greenansvarig på en golfbana så är den gamla cylindergräsklipparen överlägsen om du vill ha en fin gräsmatta med minimal bevattning och näring eftersom de klipper av stråna i ett snyggt snitt till skillnad från rotorklipparna som slår av gräset. De gamla från 1960-talet eller äldre är mer robust byggda. Den ärvda handjagaren har därför dammats av och bidrar även till lite styrketräning och motion i friluftsgymmet, vilket har blivit alltför ovanligt i dagens bekvämlighet med dess konsekvenser. Det finns idag dessutom nya hand-jagare av friklippartyp där skären inte ligger emot varandra och som därmed är lättare att köra men kan tydligen vara lite slappa mot vissa ogräs.

Ni hör vartåt det här lutar… det var bättre förr… och ju förr desto bättre. Luta er tillbaka och gör så lite som möjligt. Om trycket från det anglosaxiska arvet ändå blir för stort, för att hålla efter de frodiga lupinerna och för att klara framkomligheten vid ojämn mark utefter stigar och grusvägar så kommer lien väl till pass, handjagare tar vid på jämnare lite större ytor… och när tiden tryter och man fått tillräckligt med motion så kallar man in kavalleriet. Med några ulliga springare så klipps gräset av snyggt, näring tillförs, mångfalden blir stor och en sidoprodukt kan under vintermånaderna tovas till värmande plagg.  Många smarta klipp i ett!

Ett bi gör ingen sommar

Den gamla vackra stenkällaren har fortfarande inte fått tillbaka sin ursprungliga funktion, det vill säga som förvaringsutrymme för livsmedel. Men den fyller ändå mer än väl en mycket uppskattad funktion, och då som smultronbacke. Då och då, när Annika tog en springrunda på mornarna första året vi bodde här så tog hon med sig en liten skogsplanta om hon såg ett bestånd som kunde avvara en reva av en individ. De har numer blivit så starka att de med lite hjälp från oss konkurrerar ut kirskålen och är därmed herrar på just den här täppan. När vi ser källarbackens alla små vita smultronblommor dessa dagar kan man redan nu börja förnimma lyckan av att hitta, och även känna smaken av de, inom några veckor, rödaste och sötaste små skogsbär. Det latinska namnet Fragaria Vesca, som översätts till väldoftande, njutbart ätlig säger mycket om hur uppskattade dessa varit genom tiderna. Finns det så många starkare symboler för en perfekt sommardag än skogssmultron på ett strå?

Vi ska inte försöka reda ut skillnaderna mellan den botaniska definitionen och vardagliga betydelsen på bär generellt, men för att locka er tillräckligt för att själva försöka reda ut det så kan vi ju nämna det irriterande i att det finns mycket som är bär i botanisk mening men som vi vanligen kallar frukt, t.ex. banan eller rent av grönsaker t.ex. gurka… och tvärtom, bär som smultron som egentligen består av en skenfrukt där de verkliga frukterna är nötter som sitter på dess yta precis som hos jordgubbar. Lycka till… Hjortronet betecknar t.ex. säkert de flesta av er som ett bär, medan en strikt botaniker säger att det består av flera större stenfrukter. Men om vi vill göra det lättare för oss så är alla dessa egentligen undergrupper av frukter, äkta frukter eller skenfrukter och att många är utformade så att de uppskattas att ätas hela av både människor och djur samtidigt som fröna klarar sig intakta genom matsmältningen och har därmed god chans att sprida sig. En annan sak de har gemensamt är att de flesta behöver hjälp av pollinatörer för att utveckla sig och/eller fortplanta sig. Av de svenska frukterna/bären är det bara vindruva, hassel, havtorn och valnöt som klarar sig bra helt utan insektspollinering. Det finns två sorters pollinering – kors- och självpollinering vari själva pollineringen antingen sker biotiskt (med hjälp av djur) eller abiotiskt (vind, vatten…) och där de flesta frukter alltså behöver/gynnas av biotisk pollineringshjälp trots att de kanske är självpollinerande – vilket innebär att pollen fastnar på pistillen i samma blomma vilket leder till självbefruktning med begränsad förnyad genvariation.

Smultron kan precis som jordgubbar självpollinera sig, även abiotiskt, men de blir större och saftigare om de får hjälp av insekter. Det syns väldigt tydligt på en jordgubbe var den blivit bra pollinerad – svullen och långt mellan nötterna på ytan. Trots att hjortronet tillhör samma familj, rosväxter, som smultron så är den däremot en tvåbyggare vilket innebär att han- och honblommor sitter på olika individer och således kräver korspollinering. Här är det således ännu viktigare med gott om flygande pollinatörer. Så även om vår vän Alvar viskat att det finns gott om stora vita hjortronblommor ute på myrarna och att åtminstone dessa skådade blommor i år har undsluppit att frostskadas så kan vi alltså inte ropa av förtjusning ännu i övertygelse om att, förutom smultron på strå, snart även kunna fylla bunken med de bärnstensfärgade frukterna. Nu håller vi tummarna för att humlorna, som är ett släkte i överfamiljen bin och de viktigaste pollinatörerna här, men även fjärilar, skalbaggar, getingar och flugor har haft det bra ute i skogarna och att det inte blir för regnigt och blåsigt så att de kan ut och flyga och landa säkert under aktuell period. Om vi betänker hur mycket smultron och hjortron vi hoppas kommer att finnas därute och med tanke på att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris så förstår vi att det behövs många av dessa arbetare ute i skogarna. Med ännu bredare blick så är en tredjedel av världens mat helt beroende av insektspollinering och ytterligare drygt 40 % gynnas och förbättras av dem.

Det är i sådana eftertänksamma stunder som ordspråket ”En svala gör ingen sommar” gör sig påmint – talesättet som vill lära oss att ett enstaka gott tecken inte garanterar en fortsatt god utveckling i önskad riktning. Med ovanstående insikter inser man också att Hasse Ekman kom ännu närmare sanningen med sin filmtitel ”En fluga gör ingen sommar”, men att vi i vår strävan, och val av aktiviteter, mot ett samhälle som bättre håller sig inom de nio planetära gränserna och med bibehållna somriga sinnebilder med frukt och bär, borde justera uttrycket till ”Ett bi gör ingen sommar”.

Livgivande- eller halvdött vatten

Tre individer av den långt ifrån rödlistade arten Homo Sapiens tar igen sig vid vattenhålet på gården efter ett svettigt pass i trädgårdslanden. Dammen som färdigställdes på 1960-talet av Torsten för fiskodling förses med vatten ifrån myrarna och sumpskogarna som ligger i svackan mellan Ol- och Ranboberget. Vattnet dyker också upp som kallkällor i dammen och bäcken eller i dess absoluta närhet vilket avspeglas i den minst sagt friskt, låga temperatur som badet alltid erbjuder. Av någon outgrundlig anledning så är det inte alla som uppskattar eller, som vi, rent av föredrar ett dopp i 15-gradigt humusrikt livgivande skogsvatten framför kvalmigt, salt och, i bästa fall, halvdött playa-vatten. Det här tar inte bara bort smutsen efter dagens arbete utan det är lika mycket ett invändigt renande bad – få saker kan skaka fart på livsandarna, energin och smilbanden som ett snabbdopp och en stunds kontemplation på bryggan efteråt. Ena dagen får man sällskap av grodyngel vid doppet och en snok som söker sig till andra sidan och nästa så ligger vår bäver på betryggande avstånd i vattnet och betraktar oss utan större bävan samtidigt som sländor, skräddare, spindlar och andra insekter samt därmed en mängd fåglar och ibland även några dagaktiva fladdermöss kretsar, surrar, kvittrar och piper på respektive kring vattnet. Det är en sann lisa för själen. Även om vi njuter och våra grönsaker är beroende av att kunna ta del av vattnet härifrån i sitt kretslopp om det blir för torrt i odlingarna, så får man komma ihåg att för många av våra vilda grannar så är dammen och kringliggande våtmarker det absolut grundläggande för deras överlevnad… och därmed ryggraden i ett helt nätverk av ekosystem som skapar gratis tjänster för oss Homo Sapiens. Vattnet – livets grund. Fukten skapar också ett uthärdligt mikroklimat även under de hetaste dagarna för våra små vänner, vilket lövträden hjälper till med genom att de transpirerar stora mängder vatten genom sina löv som tar värme från omgivningen när den förångas. Det är därför trädskugga är så mycket svalare än en husskugga. Viktigt att tänka på vid tomt-, stads- och skogsplanering i ett allt varmare klimat både som svalka och brandbegränsning. Dessa kantzoner är så viktiga för de liv som bygger upp vår plattform för vår överlevnad att skogskonsulenten som var på besök på stående fot kunde lova att vi kunde fått bidrag att genomföra den vattenhöjning och våtmarksutbredning som vår bäver fixat helt gratis.

I vårt oförstånd så har vi dock förstört oerhört stora delar av dessa livets födelseplatser genom utdikningar. Mer än 65 % av Europas våtmarker har försvunnit det senaste seklet och endast 1,8 % av Europas yta är idag våtmarker. Sverige är ett av de våtmarksrikaste länderna i världen idag, men även här så har de minskat med en fjärdedel det senaste seklet, framförallt genom utdikning för skogsbruk (55 %) och jordbruk (40 %). Många kvarvarande våtmarker är omgivna av redan exploaterat land vilket gör dem sårbara och känsliga för förändringar och där klimatförändringarna kommer in som ett nytt hot med stigande temperaturer och ändrade nederbördsmönster. Trots att lagen säger att skogen är en nationell tillgång, styrs skogsbruket i praktiken av några få stora bolag som omsätter hundratals miljarder kronor varje år… på allas vår skog (Homo Sapiens inkluderade i allas). Bolagen och deras påhejare hävdar att dagens skogsbruk är hållbart eftersom det växer mer än det tas ut. Men de som tittar på helheten ser att skogslandskapet idag domineras av unga, monotona skogsplanteringar som därmed är känslig för skadedjur och bränder och med minst sagt haltande ekosystem där den biologiska mångfalden är ett viktigt mått… idag är cirka 1 800 av skogens djur och växter rödlistade, och av dem är ca 900 hotade. Hälften av skogen ”ägs” av privatpersoner och visst är äganderätten viktig att försvara, men med det följer ett mycket stort ansvar. Att gå i bolagens ledband och kalhygga och markbereda för ett kortsiktigt vinstintresse för bolagen och för en enskild individ är inte att ta ansvar med dessa fakta. Forskning visar dessutom att merparten av jordtillväxten i våra skogar sker genom svampmycelets liv, tillväxt och död under markytan och inte främst genom nedfallande grenar och barr som man tidigare trott. Dessa svampar lever i symbios med träden och får sitt byggnadsmaterial från den koldioxid som träden tar upp från luften och ger svampen i utbyte mot vatten, näringsämnen och mineraler som deras rötter är för grova för att komma åt. Utan träd efter en kalhuggning och dessutom markberedning så störs livsförutsättningarna för svamparna under flera decennier vilket därmed försvårar skogåterväxten. Så precis som för jordbruket så måste denna nya kunskap förändra dessa näringar i grunden.

Några som verkligen tittar på denna helhet är IPBES som är den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatpanel IPCC och med 134 medlemsnationer i dagsläget. Deras mål är att stärka samspelet mellan forskning och förvaltning för att främja bevarande och hållbart brukande av natur, växter och djur.

I maj 2019 presenterades den senaste rapporten från IPBES, som bekräftar att vi befinner oss i en ny massutrotning av arter. Trenden i Sverige följer samma mönster som globalt. Rapporten bygger på cirka 15 000 vetenskapliga artiklar, tre års arbete och har skrivits av över 400 experter.

Men de har säkert fel. Det är nog fake news. Ignorera det ovanstående och fortsätt som vanligt. Ta en ny selfie, ta bilen till ett köpmecka och shoppa loss, unna dig lite dyrköpt koldioxidtät lyx i vardagen och beställ en alltför billig flygbiljett till ett land som tar emot oss som turister i sommar till deras kvalmiga, salta och, i bästa fall, halvdöda playa-vatten. Det blir säkert bra så.

Eller välj stigen till livets vatten.