Hönsagille på Ranbo – Återbruket gör festen!

Vår motivation till att rensa ogräs i rabatter och odlingsland har ökat rejält sedan vi sett hur tacksamt resultatet tas emot av våra fjäderfän… ja, själva den fina ordningen i rabatter och bäddar är de förstås fullkomligt likgiltiga inför, men avfallet… vilket enormt intresse som hönsflocken tar emot dessa lass av ”skräp” som i samma ögonblick som de kommit innanför hönsnätet i deras ögon omvandlats till ett rikligt buffébord med, för dem, kulinariska lokalodlade små rätter.

Tanken hos dem måste vara lite som när vi går på loppis på Variant och hittar riktiga fynd som just har betraktats som skräp av någon annan. Återbruk är verkligen den absolut bästa formen av resursbesparing.

Festen, när lassen med blad, rötter, jord och medföljande kryp landat i hönsgården vill aldrig ta slut. Som i en glädjefylld, väl koreograferad medeltida dans, inte helt olik de som dansgruppen Branicula brukar visa upp här på Bennetdagen, går hönsen omkring och niger, lyfter de vida färgglada kjolarna och sprätter lite åt olika håll med fötterna, precis lika ritualmässigt, om inte fullt lika välkoordinerat, som de 1700-talsklädda damerna och herrarna brukar föra sig i leken här på gården. Den stora skillnaden är förstås att våra mänskliga vänner har den goda smaken att inte kombinera dansen med inmundigandet av festmåltiden. Kalla oss gärna konventionella, men det känns betydligt lättare att acceptera att hönsen utför ritualen på matbordet där huvudsyftet ju faktiskt är att gräva sig ner i lagren av olika rätter och ivrigt, mitt emellan stegen, picka i sig den ena läckerheten efter den andra. Observera dock att herrarna även här är riktiga kavaljerer, gentlemän med fin uppfostran, där de först står och vakar och ser till att damerna tar plats vid bordet innan de själva tar sig en smakbit.

Favoriterna verkar vara frön och de små insekter och smådjur som följer med på rötter, blad och i jorden. Antagligen proteinrika, välsmakande och mättande. Då vi har både rovfåglar och rävar runt knuten så har det fria sommarbetet blivit ett lite för spännande alternativ för dem de gånger vi prövat. Men nu frågar vi ju oss varför vi inte kommit på denna form av catering tidigare. Anledningen är troligen att vi fortfarande är alltför storstadsformade till att mat inhandlas och så har vi slentrianmässigt fortsatt att köpa in hönsfoder och lagt ogräset på trädgårdskomposten… trots att det med facit i hand är tydligt att hönsen föredrar denna meny, ordnar det där med omrörning i komposten bra mycket fortare och bättre än vi gör och trots att det är uppenbart att köpt hönsfoder kräver mer energi i både tillverkningen och transport samt att hela kedjan är dyrare än råvarorna från gårdens plantager av maskrosor, kvickrot och kirskål kompletterat med köksavfall och rens-säd.

Det hela är dock glasklart för vår syriske vän Yasser, som återigen skakar på huvudet åt oss i vårt resursslöseri. Han berättar om de syrianska hönsagillena som ser helt annorlunda ut. Vår nya festmat är ju vardagsmat för dem. Där står ju nämligen ogräs på menyn året runt, förutom under tre dagar vid vissa mycket speciella tillfällen – nämligen vid födelsedagsfirandet av en nykläckt kyckling – då ogräsbuffen är lite för magstark för det lilla födelsedagsbarnet och det får fira starten på livet, precis som våra små Gallus gallus domesticus , med lite kokt ägg ”i dagarna tre”. Just det kannibalistiska inslaget kan vi väl avvara, men att återstående dagar låta återbruket göra livet till en spännande fest låter väl som en självklart lysande idé.

Ovisshetens kranka blekhet… skapar vidskepelse

Den här dagen fick Pompe och fåren påhälsning i stallet av en helig fågel … i alla fall om man får tro gamla tiders föreställningar från människor i norra och östra Europa.
 
Tur att den inte hann bygga något bo i stallet för då hade det eldhärjats … om man får tro gamla finländska berättelser. När traktens jägare snart ger sig ut på älgjakt kan de sannolikt spara mycket tid på onödig väntan. Om en dylik flyger över deras väg så är det nämligen bara att åka hem. Jägaren kommer hursomhelst missa alla eventuella skott den dagen… om man får tro förfäderna till landsmännen i väster.
 
Vem är då denna, bondens och jägarens olycksfågel och villebrådets lilla frälsare? Mycket talar för att den här lille gynnaren till förebådare av stora saker är en rödstjärt… eller åtminstone tror vi att det är en rödstjärt (vi ser fram emot välinformerade kommentarer ifrån medlemmar i 300-klubben). Om det är en fullvuxen hane ska det vara lätt att känna igen den, då den är tegelrödfärgad inte bara på stjärten utan också på buken och bröstet. Den fågel som Richard har i sin hand skulle därför kunna vara en ännu inte helt utfärgad ungfågel.
 
Hur kunde någon så liten och söt sätta igång så obehagliga kopplingar hos så robusta män som bönder och jägare förr i tiden? Då skulle man bra gärna vilja hört vilka vidskepelser de kommit dragande med om de fått höra om nästa påhälsning som vi fick av en ovanlig fågel någon dag senare.
 
När jag då kom ner till hönsgården så noterade jag att det var något mystiskt på gång. Istället för att spatsera omkring och sprätta utanför den uppställda dörren till hönsgården hade alla, utom tre visade det sig snart, sprungit in i hönshuset. Ena tuppen satt i lucköppningen till hönshuset och såg förvirrad ut. När jag kom ännu närmare så var det en höna som sprang runt i ett hörn av hönsgården och såg ännu mer förvirrad ut och när jag kom in för att undersöka henne närmare så flög en ”höna i lånta fjädrar” upp bakom ett buskage av brännässlor. Med ett vingspann på dryga metern, två kraftiga klor och en rejäl krokformad näbb så förstod jag att det förstås inte var någon höna, eller inte ens någon av hönsen inbjuden middagsgäst, speciellt som jag, efter att själv ha landat efter ”överraskningen”, såg att han/hon i så fall hade slagit sig ner och börjat äta upp en av värdinnorna. Den objudne gästen satte sig på insidan av hönsnätet och vi stirrade avvaktande på varandra. Jag stod ju dels i vägen för hans/hennes tilltänkta flyktväg, den öppna dörren, och dels stod jag och klandrade mig för att mobilkameran lämnats kvar i boningshuset… för ett ståtligare fotoobjekt får man leta efter. Hur ska jag rädda alla tre – hönan, bilden och duvhöken (som jag tror det var – svart&vit spräcklig). Första förvirrade tanken vara att först fånga höken med nävarna, sen hämta kameran och därefter stänga för hönsen… så logisk blir man av lite stress. När jag igen tittar på dennes blick, näbb och klor så försvann dock den tanken. Istället stänger jag hönsgårdsdörren inifrån och lyckas jaga in hönan och tuppen i hönshuset och stänga deras lucka. Men innan jag hinner ut för att hämta mobilen så har höken flaxat runt och lyckats hitta en glipa mellan taknäten som den kan klämma sig ut igenom.
 
Så nu står vi här med viss ovisshet kring vilka båda dessa besökare egentligen var för ena. Men om det var någon som förebådade olycka och till och med bråd död så var det ju inte rödstjärten… eller vänta nu… var det kanske trots allt han som förebådade höken.

Gemensamhetsbad med expansionsmöjligheter

Utomhusbadkar för uppvärmda gemensamhetsbad – vanligen kallad badtunna. Från wikipedias definition så ser man ju dock att det inte behöver vara i form av en tunna. De är ursprungligen inspirerade ifrån japanernas heta gemensamhetsbad, som i sin tur kanske är inspirerade av makakerna – ”snöaporna” som gärna värmer upp sig i heta källor i de kalla bergstrakterna i Japan. Sedan ”importerades” traditionen till väst genom amerikansk hippiekultur på slutet av 1960-talet. Bland de varianter som alltfler svenskar uppskattar och installerar så är det få, eller snarare inga, som är så flexibla att de på en förmiddag lätt byggs ut till ytterligare en badgäst. Definitionen på ”badtunna” ovan säger inte heller något om badmediet, bara att det ska vara uppvärmt.

I en solig sydsluttning med skogsutsikt, öppet 24-7, med varierande pool-storlekar och intill-liggande minibar med fri vattentillgång… så är det inte konstigt att anläggningen på Ranbo är omåttligt populär och ofta fullbelagd. Expansionsmöjligheterna är goda och vid tillfällen då våra badgäster inte har tid att vänta på tidigare hantverkare så tar de gärna utökade byggprojekt i ”egna händer” och sprätter fram några nya pooler.

En uppenbar skillnad från människornas badtunnor är den totala frånvaron av badvatten, istället skrubbar och putsar badgästerna på Ranbo sig själva med hjälp av sand, gärna med lite lös jord eller aska i. De har faktiskt en lagstadgad rättighet till sandbad. Enligt jordbruksverket ska sandbaden hålla öppet i minst fem sammanhängande timmar varje dygn

Det finns uppgifter om att en variant av sandbad fanns tillgängliga under en period i historien även för oss människor – till exempel som en behandlingsform för olika sjukdomar, typ ledgångsreumatism. Idag har det återigen börjat dyka upp riktigt lyxiga varianter av partikeltvagning i form av skrubbing med exklusiva och dyra, så kallade, peeling-krämer. Dessa var, vansinnigt nog, fram till 1 januari 2019 ofta baserade på mikroplaster men som sedan dess ersatts av biologiskt nedbrytbara alternativ som tex snäckskal, ris, kokos. Men visst känns det som det är dags att vi återigen lär av våra små vänner, djuren och tar ytterligare ett steg i en hållbar riktning och där faller tillbaka på, och tillämpar inhemska råvaror… sand.  Svensk sand har ju t.o.m. exporterats till nordafrikanska badstränder.

Ranbo är mot bakgrund av allt detta helt klart konkurrenskraftigt. Är tiden rentav mogen för att be våra små vänner sprätta upp en något större pool… Makaka på er – Nu kommer vi till ”badstranden”!

Mångfald i hönsgården

Förutom att mångfalden av den kulörta äggpaletten är vacker att beskåda så säger den också en hel del om hönsflockens historia. Det är förvisso ett långtifrån lätt detektivarbete att rita upp de individuella hönsens släktträd men ifall vi lägger oss på nivån ”trädstammar och stora grenar” så går det bra.

Att döma av de bruna äggen så kan man misstänka att flocken består av ett antal lantrashönor. Dessa lägger nämligen ofta bruntonade. Och visst stämmer det – flockens tuffa och tåliga Hedemorahöns, har som hönsgårdens första bosättare dagligen bidragit med de typiskt små robusta brunaktiga äggen. Att sen bruntonen varierar från ljusare till mörkare är individuellt och är också något som kan ändras med åldern. Sen menar en del att färgen på äggskalets insida förtäljer huruvida det är renrasiga Hedemorahönor eller inte. Har t.ex. de bruntonade äggen en vit insida så tyder på senare tiders inkorsning. Senare forskning visar dock att det är mycket svårare än så. Vita höns kan lägga bruna ägg och lantrashöns kan lägga vita.

När det gäller de blå/turkosa äggen så är det en än mer utmanande uppgift, då både araucanor och blandrashönor lägger ägg i dessa vackra färgskalor. Även tuppen som är en Creme legbar har denna genuppsättning och utifrån äggtallriken konstaterar vi bara att de alla finns representerade i hönsgården. Framtiden kommer inte göra släktträds-uppgiften enklare, i takt med nya generationer så kommer fatet domineras av ägg i himmelsfärgade blå, turkosa och gröna toner från det växande antalet blandraser.

Färgen på äggen kommer från två färgämnen – protoporfyrin ger brun eller ljusbrun färg och biliverdin ger blått. De gröna äggen är färgade av biliverdin med en liten gnutta protoporfyrin. Färgen bildas direkt i hönans skalkörtel. På väg mot värpning stannar äggen i skalkörteln cirka 20 timmar och ju längre de stannar desto djupare blir färgen. Den bruna färgen har två fördelar i det vilda, dels så ger den starkare skal som klarar rispiga grenar och fågelfötter bättre och dels så tar de upp och behåller värme bättre. I industriell äggproduktion är de vita lättare att lysa igenom varför de har blivit dominerande.

Sherlock, som i sitt detektivarbete allt som ofta förstod att studera skostorlekar, skulle utifrån äggstorleken tycka det som en enkel match att dra slutsatser om åldersfördelningen i hönsgården. Unga hönor värper nämligen till storleken mindre ägg än sina äldre artfränder.

Så var det då formen… det känns ju självklart att alla ägg ska vara äggformade – det är ju nästan ett accepterat geometriskt begrepp. Men ingen regel utan undantag, i bara vår lilla hönsflock har det vid ett par tillfällen dykt upp kraftigt asymmetriska ägg. Hur vi än letar efter en vetenskaplig förklaring hamnar vi i en återvändsgränd. Det är bara i en gammal klassisk Kalle Anka av Carl Barks som vi hittat referens till ägg som varit mer kantiga än dessa, även om de förvisso också var symmetriska, nämligen kubiska.

Ett begrepp som dock inte har ”nån undantagsregel” är uttrycket guldägg. Mångfalden av ägg förgyller dagarna och det är med varsam hand som de hanteras. Ju större ägg desto större varsamhet… då dessa ägg har tunnare skal. Det portioneras bara ut en viss mängd kalcium för bildandet av ett äggskal – oavsett storlek. Och för att den mängden ska vara tillräcklig så är det viktigt att hönsen får i sig tillräckligt med kalcium så att de även kan leverera eventuella tvillingägg.

Nyfödda kycklingar

I hönsflocken finns tre hönor som utmärker sig som särdeles bra värphönor. Trots den långa mörka vintern så har det inte gått en dag utan att de tillsammans med sina medsystrar i flocken, och med tupparna som medhjälpare, hittat på nya strategier för att undvika att den där hemska-människan-i-stora-huset kommer och stjäl alla äggen på morgonkvisten. För drygt tre veckor sedan lät vi dem vinna en avgörande seger och de har sedan dess fått ligga kvar på sju av äggen i redet, med resultatet att fyra ulliga små kycklingar häromdagen såg dagens ljus.

Att det inte blev ännu fler dunbollar som blinkar mot det intensiva vårljuset med pepparkornslika ögon beror nog på att hemska-människan satte några mystiska tecken på några av våra ägg. ”Inte kunde vi veta att hon ville att de skulle sparas”. Nej, det var för konstigt och det var mycket oftare än slumpen som just de ”misstänkt förtrollade” och därmed ”troligen defekta” äggen hade sorterats bort på ena eller andra sättet till fördel för nya omarkerade ägg… som människan oförtrutet fortsatte stjäla.

Efter ungefär halva tiden vändes dock trenden och kanske var det så att helt normalt liv nu hade noterats i de mystiskt markerade äggen, för plötsligt så vann de i status och värmdes nu omsorgsfullt av alla de tre hönorna.

Trots de livade små kycklingarna råder ett lugn och en förnöjsamhet i hönsgården, rutiner med skola och praktiska övningar verkar vara i full gång och det är inte sällan som de små kycklingarna på skolrasterna försöker vidga sina vyer så pass långt som upp till en meter från hönsmammorna som då genast är där och förklarar var gränserna går – vem kan vara säker, människomonstret kanske ändå slår till och kidnappar våra kläckta barn.

Sex nya flockmedlemmar

Efter att de tre hönsmammorna under 21 dagar ansvarsfullt ruvat på äggen så kläcks inom loppet av ett dygn sex små kycklingar och i ett huj förvandlas den tidigare så stillsamma hönsgården till ett fartfyllt dagis. Allt går så fort – med hjälp av sin äggtand, en hornbildning på näbben, har den lilla kycklingen ristat hål i äggskalet och efter bara en timmes frotterande under hönan har det genomblöta skyddsskiket av äggvita försvunnit och fram kryper små fluffiga kavata kycklingar. Medan hönsmammorna är vrålhungriga klarar sig kycklingarna finfint de första dygnen på näringen i gulesäcken – fiffigt då det kan ta några dygn innan alla äggen kläckts och hönsen väljer att lämna boet för att leta mat, och då tillsammans med kycklingarna som hänger med dem i vått och torrt. De är s.k. borymmare och behöver inget annat bo än det skydd och den värme som hönan ger dem. På fotot kan man se hur en av de svarta små kycklingarna kikar fram under hönan till höger medan tre av syskonen för tillfället väljer att stanna kvar längst in i det trygga varma boet – under hönan.

Storstädning i hönshuset

Storstädning i hönshuset – ut med gödsel som kan bilda ammoniak och riskerar att öka hönsens känslighet för smittsamma luftvägssjukdomar. Och sen, efter att städat och pysslat om både hus och höns, … få höra de ständiga påminnelserna om att tvätta händerna. Ja, anledningen till de extra påminnelserna grundar sig i att det finns många olika bakteriearter som inte bara kan orsaka sjukdomar hos hönsen själva utan också hos andra djurarter och oss människor. Det finns också bakterier hos höns som inte orsakar sjukdom hos dem själva, men som kan spridas och orsaka sjukdom hos människor. Det bästa sättet att förebygga smittsamma sjukdomar och parasiter hos hönsen är att aldrig få in dem i flocken. SVA uppmanar att hellre köpa kläckägg eller unga kycklingar än vuxna höns och vara noga med att sen sköta om dem väl och ge dem en bra livsmiljö, ordna så att inte gnagare lockas till hönsgården och att… vi själva och besökare (särskilt de som har egna höns) minskar riskerna med att föra in sjukdomsframkallande organismer till hönsgården genom att endast använda stövlar och redskap ”vigda för hönsen” och givetvis… tvätta händerna innan besöket till hönshuset.

Delad vårdnad

Delad vårdnad och omsorg – de två först-föderskorna har under 21 dagar hjälpts åt med att ruva på äggen i de två redena. Glädjen när den första kycklingen kläcktes blev stor men i ivern att få dela den och omsorgen om den nyfödda tillsammans med väninnan, som ännu inte fått egen kyckling – och hjälpa henne med fortsatta ruvning – så glömde hon sina resterande ägg. Nu kraftsamlar de sig – ser om den lilla – och hoppas på kusiner till den. Fortsätt läsa ”Delad vårdnad”

Kyckling väntar syskon

– Mamma, får jag några syskon eller?! …åtta timmar är en lång tid i en nyfödd kycklings liv och det är kanske inte så konstigt om otåligheten efter kompisar nu börjar göra sig gällande. Och vem kan stå emot en sådan blick – strax efteråt kläcks kyckling nummer två.