Publicerat

Pompe på topp – Vidunderlig, eller bara underlig utsikt

Stigfinnarna Richard och Julia har länge tyckt att det borde gå, och därmed försökt, hitta en för Pompe framkomlig och lättsam stig upp till Ranbobergets topp så att Julia, och även Pompe, kan få komma upp dit för att skåda ut över de praktfulla bergen i väster och havsbandet i öster.

Inte sällan så har en linje i terrängen sett väldigt lovande ut och hoppet har stigit, då framkomligheten plötsligt begränsats tvärt i en återvändsgränd där ett aldrig så litet parti stentorg, blockterräng, mindre avsats eller brant slänt blir ett tillräckligt stort hinder för en förvisso pigg, men ändock lite stelare pensionär. Riktigt frustrerande har det varit de gånger då man på andra sidan hindret, som ibland bara sträckt sig några meter, har kunnat se ett öppet spår till toppen.

Den här dagen var Richard dock tämligen säker på att nordostpassagen äntligen var funnen och det var ett muntert och förväntansfullt gäng som på morgonen gav sig av på äventyr.

Mycket riktigt så var detta stigfinnarprojekt några timmar senare avslutat – den klara höga luften gav just den vidunderligt vackra vy som alla sett fram emot; Mo kyrka som en liten prick i söder, Florsjön, Olberget, Acktjärn, havshorisonten i öster och Högbrunnsberget i norr, … ja, frågan är förstås om Pompe brydde sig speciellt, varken om framgången eller utsikterna. Han tyckte nog att en toppbestigning kan man både ha och mista… det var ju knappast bättre bete häruppe.

Han brukar tycka det är trevligt och är oftast pigg på att komma ut på promenad, speciellt när man bjuder honom på blåbär, hallon eller lövknippen då och då, men varför ta nya vägar. När vi bestämmer oss för att testa en ny stig så ställer han sig dock alltid först och nickar i riktningen vi brukar ta, som för att tala om för oss att vi tänker fel, innan han suckar och följer med på den nya svängen. ”Det är vägen, inte målet, som gör resan värd”, brukar man säga, men vad är vad i detta fall? För Pompe verkar det oftast mest vara målet som gör resan värd – hans mål alltså, dvs att komma ut och sträcka på sig lite, få lite godsaker och sen komma hem till kompisarna igen – medan vägen dit är ganska ointressant… men frågan är om han trots allt ändå inte, på bilderna, faktiskt ser ut att njuta lite av den underliga, vidunderliga utsikten. För oss som tidigare bistått som Julias apostlahästar när besökande vänner vill ta en tur till Ranbotoppen tyckte definitivt att vägen, dvs vägen till målet, var målet den här dagen och att både den och målet var resan värd.

Publicerat

Tillbaka till framtiden

Kretsloppsbaserat, resurssnålt, ekologiskt, närproducerat och hantverksmässigt – kvaliteér som idag efterlyses för en mer hållbar livsmedelsproduktion … och kvaliteér som ett fäbodbruk bygger på.

Hur kan traditionell fäbodskunskap kombineras med modern kunskap och bidra till hållbara lösningar för framtidens matproduktion? Det var med frågor kring detta som vi med stor entusiasm deltog i kurstillfället på Krype fäbod utanför Söderhamn, en pilotkurs som CFL Hälsinglands utbildningsförbund arrangerar.

Under dagen fick vi möjlighet att diskutera ämnet med Malin Johansson som skrivit rapporten Vägar framåt – en behovskartläggning av fäbodbruket i Sverige. Ett arbete inom ramen för Jordbruksverkets regeringsuppdrag att utveckla traditionell småskalig matkultur. Utöver nya insikter kring rapportens handlingsplaner för fortsatt utveckling för fäbodbruk så blev mötet en ögonöppnare i många andra avseenden.

Exempelvis kom vår tidigare föreställning om fäbodbruket, som en rest från en äldre tid som nuförtiden enbart utförs i form av museala turistanläggningar, snabbt på skam. Idag finns nämligen omkring 250 aktiva fäbodbruk som i olika grad premierar betespräglade miljöer, kulturmiljövärden och immateriella värden exempelvis kring traditionellt kunnande kring mjölk- och kötthantering. Kunskapen hos dem som driver fäbodarna bottnar i många generationers erfarenheter – skriftliga belägg visar att fäbodar fanns i Dalarna och Uppland redan på 1300-talet. Storhetstiden var under senare hälften av 1800-talet och uppgifter om 10 000 eller 20 000 fäbodställen förekommer. Parallellt med 1900-talets systemskifte inom jord- och skogsbruk sjönk antalet men fortfarande 1960 fanns 600 fäbodar i bruk.

Nu ser vi fram emot att under den halvårslånga kursen få vara med om många fler aha-upplevelser då vi tar del av fäbodbrukets så kallade traditionella ekologiska kunskaper om hur vi kan förhålla oss till växter och djur i vår omgivning. På vägen återstår att finna former och rutiner för hur generationers erfarenheter och kunskaper kan tillämpas på gården och hur vi genom dem kan dra vårt lilla strå till stacken när det att finna former för en mer hållbar matproduktion.

Publicerat

MTB kring Ranbo

Det finns gott om skogsvägar och stigar kring Mo som passar för mountainbike. Det blev jag varse när jag tidigare i höstas hängde på gänget som brukar samlas på onsdagskvällar vid macken i Mokorset. Med Markus Fernlund i spetsen for vi i bra fart iväg genom västra delarna av Enmyra, rundade Storberget och kom fram vid Vannsätter och Bergvik. Av bara farten fortsatte vi söderut och rundade även Mickelberget innan vi vände hemåt igen… på andra sidan Storberget den här gången. Mycket trevlig cykling där man kunde hålla god fart nästan hela tiden. Hör av er till Markus Fernlund om dessa mycket trevliga kvällsturer på onsdagar låter lockande… de kör fortfarande tror jag, nu med starka pannlampor.

Djur, gård, skola och jobb gör dock att det sällan passar oss att ge sig iväg länge eller ens planerat. Man får passa på när det blir en lucka, så därför har vi några ”egna”, kortare favoriter som vi gärna rekommenderar andra att prova på. Den varma och relativt torra hösten gör att stigarna i skogen fortfarande håller bra.

Om man kommer från parkeringen vid allén så är slingan runt Olberget på skogsvägarna och kyrkstigen den mest uppenbara. Det är relativt lättcyklade 7,5 km och man kan hålla god fart överallt utom på ett par steniga partier på kyrkstigen.

En betydligt trixigare slinga är att följa vår upp-markerade vandringsslinga mot Ranbobergets topp. Kartor till den finns ju i brevlådan vid parkeringen. Sträckan fram till kyrkstigen bjuder då på betydligt mer tekniskt utmanande cykling, men om man bara är medveten om det så är det en rolig sträcka att försöka minimera antalet nedsättningar på. Sen får man samma roliga, snabbare cykling på kyrkstigen. När man kommer upp på åsen väster om Stora Acktjärn så kan man fortsätta rakt fram, istället för att svänga höger mot toppen, så får man fortsatt härlig snabb, snirklande cykling fram till ett litet hygge framför Ranboberget där mer tekniska sträckor tar vid tills man ansluter till vandringstigen igen när den leder ner till Paläck och tillbaka ner över vår åker längs dikeskanten. Den rundan är ”bara” 5,8 km men den känns betydligt tyngre än Olberget runt.

Den mest belönande, men också den tyngsta slingan är dock att fortsätta följa vandringsstigen upp till Ranboberget. Bortsett från ett par korta passager över mindre stentorg så kan man faktiskt cykla hela vägen upp för den släta östra sidan. Väl uppe får man dra djupt efter andan, både av hänförelse över utsikten och för att inte kollapsa av mjölksyran. Sen får man en alltför kort men mycket rolig slick-rock cykling tillbaka ner från toppen igen. Att fortsätta vandringsstigen uppifrån toppen är inte att rekommendera, men när man kommer ner till klapperstensfälten igen så fortsätter man på stigen runt Ranboberget för att ansluta på vandringsstigen igen. Den slingan blir 8,5 km.

Sen kan man ju dessutom runda Pottmyran… Som sagt, skogsvägar och stigar runtom Mo för MTB finns det gott om.

Publicerat

Höst i det stora och i det lilla – Många som höstar in dessa höstdagar

Ordet ”höst” är släkt med ”hösta in” – dvs håva/samla in eller – det som våra förfäder, som började använda ordet, kopplade årstiden till, nämligen – att skörda.

Från Ranboberget ser man hur Mo ligger vackert inbäddat i böljande gula, ljusgröna och mörkgröna mattor av lövträd, grönskande fält respektive barrträd. Lövträden har höstat in klorofyllen och energireserver transporterats till rötterna för att ladda för nästa säsong. Barrträden har sina ennerviga blad, dvs barr, som klarar kylan och kan fungera och sitta kvar upp till 10 år hos vissa arter medan lärken släpper sina barr varje år. Ser inte bygden oerhört välmående ut härifrån kanske… skulle kunna vara en scen ur Tolkiens sagor där ett sällskap just siktar en välförtjänt vila i byn nere vid sjön, som blänker som silver där intill, och där kyrkklockorna tryggt ringer i kvällningen!?
Sommaren och torkan har dock gått hårt åt många tallar uppe på berget och flera ser döende ut, men i bästa fall har de också bara höstat in ovanligt tidigt, och släpper alla barr för att rädda sig för att komma igen till nästa säsong.

De flesta djur har också bråda tider med att hösta in och många sparar det insamlade i fettdepåer medan exempelvis ekorrar liksom vi människor gärna samlar på hög i många olika små gömmor, som de sen ofta får lägga mycket tid på att hitta igen då minnet spelar dem små spratt – också ett välbekant mänskligt drag.

Väl nere i byn så ser man hur folket på gårdarna, under dessa höstdagar, inramade av de vackra höstfärgerna, också höstar in och fyller på vinterförråden.

Publicerat

Från Ulva till Ranbo på vikingars vis – Första träff kring intressant idé

När vi flyttade upp hit gick vi en kurs för nystartade företag som drevs i Söderhamn kommuns regi. Förutom mycket ny kunskap, tips och kontakter från kursledare Bitti Lehmann och Björn Wedin så lärde vi känna många andra trevliga människor i start-up fas som gick med liknande tankar. När vi alla presenterat oss och våra idéer för varandra så insåg vi och Karolina Svensk på Hälsinge Ridupplevelser i Ulva att vår geografiska närhet och angränsande verksamheter var för bra för att inte spinna vidare på. Att diskutera hur man via gamla skogsstigar och nyare skogsvägar kan leta sig fram till Ranbo från deras gård i Ulva norr om Glössbo för att framöver kunna erbjuda en sådan upplevelse för andra är en både rolig och spännande uppgift, speciellt om man har möjlighet att för några dagar byta ut apostlahästarna mot Karolinas trevliga islandshästar.

Den här dagen red vi dock i deras tasse-marker i skogarna väster om Ulva, mer för att lära känna hästarna och bolla tankar. Gutti, Mulle, Pilgrim (fr. vr. i bild) var de underbara, pigga, starka, trygga, lättridna och långhåriga pojkarna som denna dag fick bära oss fram i de, med sprakande höstfärger draperade, vackra hälsingeskogarna. Det var underbart att, efter alla år med att, för säkerhets skull, gå bredvid Julia till häst i skogen, nu se hur hon med lätthet red med oss överallt och t.o.m. när vi i full fart töltade fram på de mer lättridna partierna.

Efter den turen är vi nu övertygade om att hästarna och vi kommer att klara detta nya ”projekt” och att svårigheterna framöver snarare handlar om vilken av alla vackra sträckningar man ska ta till Ranbo; rutten via den trolska skogstjärnen, via det utmanande storslagna stentorget eller via berget med vidunderlig utsikt… för helt klart är att med sådana islandshästar så gäller ”alla vägar bär till Ranbo”. Det ska bli ett sant nöje att till nästa sommar även lösa de ”svårigheterna”.

Vi hoppas att fler kommer vilja uppleva de hälsingska skogarna från hästryggen och framöver kanske också välja ritten till Ranbo på vikingars vis där en värmande soppa, en fika och en skön vila väntar inför, kanske nästa dags, ritt tillbaka. Hör gärna av er till Karolina om det låter intressant eller om ni redan nu vill ut och rida i de djupa skogarna kring Ulva. Facebook: Hälsinge ridupplevelser, www.halsingeridupplevelser.se

Publicerat

Alltings vagga

Som om lilla Mo socken inte har haft tillräckligt stor beskuren del av fläktarna från historiens vingslag. Hälsinge regementes samlingsplats under många århundradena, ett av Sveriges största och framgångsrikaste manufakturer på 1700-talet och den spännande historien om Hälsingmo förläggning på 1940-talet. Efter lite källforskning i Dr Livingstones anda så inser vi nu dessutom att hela upprinnelsen till Söderhamn som by och senare som stad finns att hitta i Mo socken.

Nu ska vi dock inte förhasta oss och komplettera med ett nytt band till den, på många sätt, store Olof Rudbeck den äldres monumentalverk ”Atlantican” där han på 1600-talet, mycket ödmjukt, lyckas förklara att Sverige är hela mänsklighetens vagga och där vi i band två alltså skulle precisera mer exakt var i Sverige som Adam och Eva levde i paradiset. Men så här ligger det till. Det var ju kraften vid kvarnfallet i Söderhamnsån som låg till grund för beslutet att, på platsen, år 1620 förlägga en centraliserad vapentillverkning för Hälsinglands många skickliga vapensmeder och samtidigt grunda staden. Platsen kring åmynningen hade dock fungerat flitigt som plats för handel och fiske sedan urminnes tider och med en borg, Faxehus som vakade över både platsen och ån från tidig medeltid. Olof Rudbeck skulle genast jämföra det med hur ett av världens sju underverk ”Fyrtornet på Faros” vakade över skeppen som kom till staden Alexandria vid Nilens utlopp i över 1000 år. Precis som Dr Livingstone senare undrade var någonstans det blomstrande Alexandria’s livsnerv Nilen hade sin upprinnelse så undrade vi nu förstås var Söderhamnsån hämtade sitt livgivande vatten.

Med fingret på kartan kan man svårligen följa dess ringlande uppströms genom Söderala, därav namnet på ån här, Berga och Kyrkbyn som alla alltså fått ta del av dess kraft. Därifrån har den gått under det mer trolska och spännande namnet Bergaån. Och efter att ha klättrat upp för den höga klippbranten, med många potentiella trollhålor, till högsta toppen på Högbrunnsberget så förstår man varför, och utsikten och stämningen här uppe är minst sagt förtrollande där Söderhamnsåns källa, Stora Örtjärn ligger som en pärla mellan skogsklädda böljande vidder… Kanske att Olof Rudbeck hade rätt trots allt.

Publicerat

Classic Motor Monday

Med nyinvald representant i hembygdsföreningens styrelse fick Ranbogården i sommar också äran att dela ansvaret för måndagarnas öppethållandet av Mo´s hembygdsgård under den numera, i dubbel bemärkelse, klassiska motorträffen Classic Motor Monday. En skön mötesplats och träffpunkt mellan ägare och andra beundrare av vackra klassiska fordon.

En otroligt bred blandning av entusiastfordon och med en avslappnad familjestämning i trivsam miljö med fika/matbit gör att folk från när och fjärran gärna viker sommarmåndagskvällarna till en tur till bygdegården för att umgås och prata om allt möjligt, men där bakgrunden givetvis bitvis styr in samtalen mot design och konstruktion av fordon från förr. Inte ens när Flors Linnemanufaktur gick som bäst kunde Mo stoltsera med så här många aktiva personer i bygden. Igår var det säsongsavslut med Kolbulle-servering och en extra stor publik. Det har gått så långt att träffarna har blivit farligt populära med tvivelaktiga parkeringar längs väg 50, så inför nästa säsong så byggs det nu ut en större besöksparkering för ”Mugglarfordon” nedanför gården.

Det är framförallt nio duktiga kvinnor med Kristina Nordh som gjort och gör dessa kvällar så framgångsrika. Nu har det även utökats med en Bike Night under några torsdagskvällar med specialfokus på äldre motordrivna cyklar.

Några gäster hittar också in till oss i hembygdsföreningens stugor och tittar lite på Mo’s historia där t.ex. samlingen av gamla konfirmationskort också väcker vackra minnen från förr.

Publicerat

På hälleberget

Vi i Mo har tur som bor precis i ett gränsområde mellan många olika naturtyper. Alla naturtyper har sin charm, men uppvuxna med sommarminnen från de kustnära sörmländska hällmarkstallskogarna så väcker denna naturtyp alltid lite extra varma känslor hos oss.

Man ser långt mellan trädstammarna och man får ofta glimtar av horisonten däremellan, samtidigt som de tillsammans med de böljande bergsklackarna döljer vägen framåt lagom mycket för att nyfikenheten ska väckas, hållas vid liv och få en att hela tiden vilja upptäcka mer… vad finns bakom den kullen, och variationen är så stor att man aldrig blir mätt på intrycken, plötsligt dyker en liten ”norrländsk” myr i miniatyr upp eller ett spännande blockparti… kan det finnas en grotta!?

Det är, som ofta i Sveriges natur, inlandsisen vi har att tacka för denna ”nordiska” naturtyp. Det av isen barskrapade och slipade urberget, som låg högt men ändå under havsnivån, och som vid landhöjningen spolades rent av vågorna och lämnades som detta karga landskap. Det är främst tallar som klarar att leta sig fram i sprickor i berget för att hitta tillräcklig jordmån. Eftersom de växer glest blir det ofta knotiga, grovgreniga lågväxande träd vilket inte är någon bra produktionsskog men har därför också oftast lämnats ifred och har fått utvecklas med en väldigt naturlig karaktär med träd av alla åldrar, torrakor och lågor (liggande döda träd) där de senare klarar sig länge eftersom de ofta ligger torrt med få nedbrytare.

Det är ju långt ifrån en vanlig miljö för hästar kan man tycka, men Pompe, som inte alls blivit bortskämd med sina ”fria” skogspromenader, axlar utan tvekan sin uppgift som transport åt Julia, och verkar också tycka att variationen och utmaningarna i växlande terrängen är stimulerande. Håll med om att även han verkar stå och beundra utsikten från sin upphöjda position på urbergshällen.

Publicerat

Lovsång till skogssjön

Efter en het dag, under brännande sol grävandes i ett ”dammande” odlingsland är ett kvällsdopp underbart. Det svalkar och rensar både kropp och hjärna och efteråt kan man rent av, i spegelbilden, se sig själv igen under dammlagren.  Björktjärn och andra spegelblanka skogssjöar, erbjuder inte bara en kroppsligt ”renande upplevelse” utan minst lika mycket en själslig sådan – att viktlös glida runt i det mjuka, mörka vattnet och höra fåglarnas sång och skogens stilla sus och känna barrskogsdoften. Havsbad har väl sin tjusning, men visst kan öst- och västkustens hyllade bad ibland kännas lite överskattade med dess höga sannolikhet för antingen iskallt vatten eller algblomning, maneter, salta kallsupar och blodiga sår efter knivskarpa havstulpaner. Då kan dessa friska skogspärlor inte nog överskattas. Finland med sina 56 000 sjöar (större än 1 ha) brukar kallas ”De tusen sjöarnas land” men då tycker vi att Sverige, med sina motsvarande 96000 sjöar, antingen borde få överta den titeln eller, ännu mer korrekt, kallas ”De hundratusen sjöarnas land”– och med lika många möjligheter till rening i dessa skogens badrum .

Publicerat

Rödfärgad himmel över Flästabergen – varför inte vid varje solnedgång?

Hur ljus växelverkar med material är intressant – i olika kombinationer av reflektion (studsa tillbaka), transmission (gå igenom) och absorption (fånga upp). Allt vi ser har ju reflekterat åtminstone delar av ljuset. Bladen är ju gröna för att de våglängderna i solljuset har reflekterats medan de röda och de blå har absorberats av bladen för att bli energi till fotosyntesen. Regnbågens färger uppstår när ljuset bryts av vattendropparna, olika mycket för varje färg, och vid en viss vinkel reflekteras tillbaka till våra ögon – vinkeln är ju lika för alla vattendroppar varför regnbågen blir en halvcirkel på himlen när vi har solen i ryggen. Om ljuset träffar en slät yta – på ljusets längdskala mätt dvs ca 0,0004mm – så reflekteras ljuset med samma vinkel ut som det kom in dvs som en stark reflex ifrån t.ex. en vattenyta eller en spegel. Om ytan däremot har en skrovlighet/struktur på samma längdskala då reflekteras ljuset åt alla håll – det sprids och ytan ser matt ut, som tex från ett vanligt papper. Om strukturen/partiklarna är lika eller något större än ljusets våglängd så sprids alla våglängder lika mycket, som t.ex. mot fettpartiklarna i mjölk som då ser vitt ut. Är partiklarna mycket mindre än ljusets våglängd t.ex. elektronerna i luftens kväve- och syremolekyler då sprids de korta våglängderna, blått, mycket mer än de långa röda. Mitt på dagen, då strålarna har kortast väg genom atmosfären, så kommer det mesta av solljuset inte att spridas så mycket och vi ser solen som nästan lika vit som den ser ut ifrån rymden. Men det är ändå tillräckligt mycket blått som sprids i alla riktningar, t.o.m. bakåt för att himlen ska se ganska jämn-blå ut i alla riktningar. Allteftersom solen under dagen sjunker förändras färgerna eftersom solljuset går en allt längre väg genom atmosfären och den blå färgen sprids allt mer för att vid solnedgång ha spridits bort så pass mycket att de röda våglängderna blir mer synliga och solen får en rödaktigare färg. Beroende på sammansättningen av partiklar och vattenånga, temperatur och molnbildning runtomkring så kommer solen, och ibland hela kvällshimlen, bli mer eller mindre röd. Tyvärr går det – i dagsläget – inte att förutsäga när optimala förhållanden för en extra vackert röd solnedgång ska uppträda utan vi får tillsvidare låta naturen fortsätta att överraska oss och ge extra krydda åt livet.