Bönder är redan morgondagens renässansmänniskor. Mångsysslare har de länge behövt vara. Begreppet bondförnuft är en mycket eftersträvansvärd egenskap som innebär en stark jordnära logik. De måste allt bättre kunna förstå naturens och klimatets förutsättningar och samband för att ordna det mest basala och samtidigt det enda essentiella till oss andra – vår mat. De kan i regel jobba med alla hantverkssysslor, åtminstone för husbehov. Lägg därtill kravet och förmågan att kunna fixa allt som går sönder… alltifrån svetsning av bondstål till hydraulik och enklare elektronik. För att hantera alla kontakter med både kunder och leverantörer av allt mellan trädtoppar och jord så måste de ha en relativt djup teoretisk och praktisk förståelse för allt mellan himmel och jord – bokstavligen och den sociala kompetensen att göra detta både trevligt och effektivt. Har svårt att komma på någon annan bransch där ett en- eller fåmansföretag har en sådan kunskapsbredd och samtidigt en så enormt viktig samhällsfunktion. Det är ofattbart att samhället inte bättre har värnat bevarandet och vidarutvecklingen av en så viktig inhemsk resurs. Tvärtom så har den tillåtits decimeras av både inhemsk och internationell konkurrens till den punkt där vi nu bara har en procent bönder kvar i Sverige och att hälften av maten importeras – vilket på vägen inneburit att bönderna också blivit experter på både personlig- och företagsekonomi samt allmän samhällskunskap. Många jordbrukare tvingas än idag till ytterligare en anställning för att få ekonomin att gå runt – de blir månskensbönder. Betänk att det är enbart genom att dessa fåtal bönder levererar ett tillräckligt stort överskott av mat för att alla andra människor ska kunna pyssla med andra saker… förhoppningsvis inte bara rent miljöförstörande aktiviteter… men återigen… hur många andra sysselsättningar har en så viktig samhällsfunktion? Svaret är förstås ”Ingen”… mat är efter vatten det mest grundläggandet behovet för vår överlevnad. Trots det så lägger vi i Sverige inte mer än 12 % av vår inkomst på mat.
Förutom det roliga i att få sysselsätta sig med en sådan ovan nämnd bredd, njuta av att så konkret se resultatet av sina insatser så är det även förmånen att få vara ute större delen av dagarna, njuta av naturen så att prioriteringarna utifrån det minst sagt förvirrande bruset i utbudet av varor och aktiviteter faller ut naturligt av sig självt så att de verkligen tillhör ens grundbehov som ger livet mening. Det är nog det som gett upphov till bondförnuftet och det är nog också därför som så många accepterat att åtminstone fortsätta som månskensbonde även om nu inte pengarna räcker för en heltid på gården.
Den här dagen besannades vårt konstaterande ifrån gårdagens text… att hur många av de mer moderna utrustningarna är det bara att smörja in och börja köra. Den gamla såmaskinen för häst som stått still under merparten av de senaste 100 åren nöjde sig med några portioner matolja på vissa mekaniska komponenter som kommer vara i kontakt med utsädet innan den lät sig trimmas in för rätt utfodringsmängder – 180 kg per hektar med en variation på endast ± 5 % är fullt i klass med vad moderna utrustningar lovar under den första garantitiden. Sen var det dags för potatissättning med en helautomatisk potatissättare… jovisst fungerade den helt av sig självt ett tag men sedan gick den också sönder tre gånger helt automatiskt. Vad var det som felade – elektroniken förstås. Hederliga smarta robusta mekaniska lösningar har fått ge vika för billiga känsliga och därmed ofta kortlivade alternativ. Med vårt gemensamma bondförnuft, kunskaper och erfarenheter från vår begränsade tid som mångsysslare – vi är inte bönder från modersmjölken – så lyckades vi dock laga två av felen även om det tog en stor del av eftermiddagen och kvällen. Men vad gjorde väl det, det var ytterligare en underbar kväll, vi gjorde arbetet tillsammans och vi hade trevligt till långt efter solen gått ner. Vi var som månskensbönder är som mest, helt enkelt.