Man vet att man fortfarande har mycket av stadsbon kvar i sig och en bra bit kvar till riktig bonde, då man fortfarande blir rejält förvånad över att saker faktiskt växer upp där man bara stoppade ner några torra små frön. Otaliga gånger har vi, sedan vi började odla grönsaker, blivit rejält överraskade när den ena grönsaken efter den andra plötsligt bara ligger där i trädgårdslandet. Det är ju naturligtvis vi som sått fröna och satt ut de små plantorna men då ofta med endast en väldigt vag förhoppning om utkomsten eller föreställning om dess utveckling. Ofta sådde vi i början alldeles för många frön eftersom vi varken vågade tro på någon större grobarhet eller kunde förlita oss på att våra fingrar skulle vara tillräckligt gröna för att ta hand om eventuella överlevare. Kanske var det just därför som glädjen och fascinationen över situationer med det plötsligt spirande livet förblir oförglömliga… som till exempel den morgonen då ett litet men tydligt knutet vitkålshuvudet överraskade oss i bladverket eller den kvällen då alla de vita små molnlika blomkålshuvuden dök upp i den mest undanskymda delen av grönsakslandet som vi hade försakat och trodde var förlorat. Tillväxttakten och även med den snabbhet som grönsakslandet omvandlas under sommarveckornas ljusa nätter gör det svårt att inte bli en hängiven grönsaksodlare efter dessa slags upplevelser. Men nu efter tre år med många lyckade födslar så borde vi ju fått upp tilltron på det magiska i de små liven och börja ta utvecklingen mer för givet och med mindre fascination… kan man tycka.
Men det här var ju nytt… och större. Den här gången, förra onsdagen, hade vi ju satsat så många gånger fler frön på så många gånger större yta med så många gånger mindre gröna fingrar. Vi kunde ju inget om att så säd – oansvarigt kan man tycka på den fina matjorden, alla de markförberedelser som våra vänner hjälpt oss med och hästen Brux tunga slit med den gamla såmaskinen. I tre dagar gick vi nu där och sneglade klentroget på fälten med samma initialt uppgivna känsla av ”vad var det vi sa” eftersom det bara var ogräs som vi såg började ge sig till känna på de nyss, av Gunnar, så vackert ren-harvade åkrarna. Övertygelsen om att det minsann inte skulle bli någon säd att tala om i ogräsdjungeln var närmast total då det efter ytterligare några dagar fortfarande inte fanns några tecken på organiserad odling.
När Julia därför den här kvällen uppmärksammade oss på hur det sena svepande kvällsljuset från solnedgången i väster plötsligt framställer ett tydligt mönster av långa rader av små men prydligt uppställda skinande små gröna riddare mot den mörka bakgrunden så trodde vi knappt det var sant. Dom kom till sist till vår undsättning. Redan dagen efter så var det så tydligt även i fullt dagsljus att det inte gick att tveka längre. Det som vi tidigare uppfattat som ett begynnande ogräskaos hade ordnat upp sig och tagit an den första synliga transformationen mot ett fält av moget Dalavete… på bara tio dagar! Det är nog lätt att förstå att vi nu också är hängivna spannmålsodlare efter denna uppenbarelse.
Endast under de senaste 11 000 åren har klimatet varit så ”snällt” och förutsägbart runt jordklotet att vi så här enkelt kunnat och vågat satsa en ansenlig del av tidigare skörd och mycken möda därtill och ändå kunnat lita på att naturen sköter resten och ger oss tillbaka så många gånger mer. Enligt den absoluta majoriteten av ledande forskare som har fakta, och ser helheten i dessa komplexa frågor, anser att vi bara har 10 år på oss för att garanterat kunna vända den nuvarande negativa utvecklingen och inte kastas långt ut ur det här stabila klimatet, som är det enda som vi vet säkert kan försörja våra samhällen som vi känner dem idag. Sen finns det ett antal människor som säger att det är fake news, men de har inga fakta att presentera.
Vad är vi beredda att satsa för att denna omställning ska kunna genomföras. Vilka frön är vi beredda att låta gro i oss och även sprida till andra för att den första synliga transformationen mot ett mer moget hållbart samhälle ska börja skönjas i alla vackra solnedgångar framöver. Har vi råd att inte satsa? Så frön och låt hoppet spira!