Publicerat

Det är ju inte klokt vad blåbär… vi inte plockar!

Det var mycket diskussion kring ”våra” svenska bär i år… vilka skulle plocka dem åt oss om gästarbetare från t.ex. Thailand och Vietnam, på grund av Covid -19, inte kunde komma hit och plocka dem åt oss. Likaså ifrågasätts skatten på bärförsäljning över 12 500 kr och ännu mer förslaget att plockarna i framtiden också ska betala skatt i Sverige vilket troligen gör det ännu mindre intressant för dem att komma hit och plocka. Visst är det trevligt att vi kan hjälpa sämre bemedlade människor i andra delar av världen för att förbättra sin inkomst på denna bärplockning – numer får de ju till och med en garanterad kollektivavtalad lön på 21 500 kr… det kanske kan anses smart att ta hit snabb, relativt billig arbetskraft för att ”gneta” runt och svettas bland ris och insekter för att försörja oss med ”våra” värdefulla och högt uppskattade bär – men smart är en sak och klokt är en helt annan – och hur klokt är det egentligen? Är det någon skillnad på oss när vi sitter i bersån, på stranden eller framför TV:n och njuter en tallrik blåbär med mjölk eller en tårta med svenska bär som plockats av människor som inte kan få tillräcklig försörjning hemma jämfört med en engelsk godsägare som sitter med sin fru under sitt parasoll i trädskuggan på sin teplantage i Indien och ser på hur deras anställda plockar deras värdefulla te som de läppjar på medan de diskuterar tullproblemen i Europa. Om vi betalade skäliga priser på produkter som produceras i deras länder så skulle denna smygform av kolonialism vara ett mycket mindre problem. Om man bortser ifrån detta moraliska problem så finns det fler orsaker att ifrågasätta det vettiga i sakernas ordning. Utifrån ett klimatperspektiv så är det ju definitivt inte klokt att det kan vara ekonomiskt försvarbart att flyga in arbetare ifrån andra sidan jordklotet för att plocka ”våra” bär.

Sveriges yta består till 17 % av blåbärsris och bara 5 % antas komma oss eller andra djur tillgodo. Riset betas givetvis flitigt av bland andra rådjur och älg och de oplockade bären återger förstås näring till jorden men det finns all anledning till att Vi – på, och med, egen hand – tar hand om en större andel av dessa skogens juveler. Att just det nordiska blåbäret är ett medicinskt superbär verkar de flesta ha hört idag. Blåbär innehåller en rad viktiga mineraler och vitaminer. Bland annat innehåller de magnesium, mangan, kalcium, kalium, järn och B-vitamin. Och så mängder av det viktiga C-vitaminet. Men framförallt är det dess höga halt av flavonoider av typen antocyaniner, vilket är färgämnet som ger bäret dess starka blåa färg men som också är en mycket stark antioxidant – en cellens skyddsämne – som man är mest intresserad av. Den är därmed antiinflammatorisk, kärlvidgande och kolesterolsänkande och därmed intressant mot hjärt- och kärlsjukdomar. På liknande sätt har studier visat att det motverkar prostata, tjocktarm- och livmoderhalscancer. Eftersom det förlänger cellernas liv så verkar det, tillsammans med ett par andra ämnen i blåbär, också skydda mot åldersrelaterade ögonsjukdomar såsom starr. Färska blåbär sägs kunna vara lösande medan till exempel blåbärssoppa är stoppande. Också torkade bär och blad kan användas som te för att motverka olika magproblem. Det är framför allt garvsyran och tanninerna i blåbären som ger den positiva effekten vid magbesvär. Blåbär är kalorifattigt men innehåller fibrer som gör att blodsockret håller sig på en jämn nivå, vilket alltså kan förebygga både diabetes och viktökning, då det även lindrar sötsuget. Pektinerna i blåbär bildar en geleliknande konsistens i tarmen, vilket påverkar med vilken hastighet näringsämnen tas upp – om man får tro på folkmedicinen alltså. Skeptiker håller med om att antocyaninerna har dessa effekter när de kommer in i kroppen men att de tas upp dåligt ur tarmen varför effekten skulle vara överskattad. Men återigen verkar den gamla bondekunskapen få rätt – lyssna på forskaren Sandrine Thuret, gruppledare vid avdelningen för neurovetenskap och mental hälsa, i hennes TED-talk kring vuxen neurogenes – det vill säga nybildning av hjärnceller i vuxen ålder. Det fick man ju länge lära sig att det inte kunde ske och som lever kvar som en myt hos de flesta, även välutbildade, äldre. Hon beskriver hur cirka 700 nya celler bildas varje dag i området i hjärnan som heter hippocampus. Det låter inte mycket jämfört med de flera miljarder hjärnceller vi har men för detta relativt lilla område så innebär det ändå att alla hjärnceller här har nybildats av vuxen nytillväxt vid femtio års ålder. Är det här något viktigt område i hjärnan då – vilka funktioner står det lilla grå området i centrum av hjärnan för? Jo, inget mindre än de väsentliga delarna inlärning, minne, humör och känslor. Deras forskning visar en direkt koppling mellan nybildning av celler i hippocampus både till ett väl bibehållet starkt minne och undvikande av depression, och som båda var starkt kopplade. Vad är då deras slutsats för att stärka nybildningen av hjärnceller i hippocampus? Jo, sammanfattningen så här långt (2015) är: Kaloriminskning med 20 till 30 procent, Återkommande fasta – lång tid mellan måltiderna. Flavonoider, Omega-3-fettsyror, Mat med tuggmotstånd (fibrer), Avslappning, Regelbunden motion samt Intellektuell, skapande aktivitet – såsom inlärning – är mycket bra medan långvarig stress och sömnbrist är mycket dåligt.

Då har vi ju aktiviteten som ger lösningen på nästan alla dessa punkter – Då förstår vi verkligen hur klokt det är, och hur kloka vi blir av att vi själva tar en cykeltur ut i skogen och själva plockar oss ett rejält förråd av blåbär och då gärna tillsammans med trevligt stimulerande och avslappnat sällskap, eller ensamt lyssnandes till skogens brus och kvitter, skön musik eller en podcast med t.ex. ny kunskap om vår nödvändiga omställning.

Vid ett sådant här underbart bärår och med lite träning så har man efter ett tiotal trevliga timmar i bärskogen och lika mycket med fiffig rensning nått ett årsbehov på en deciliter om dagen för var och en i hela familjen. Är inte det klokt på alla sätt och vis kanske!?

Publicerat

Rallarros – symbol för hållbar omställning

Chamerion angustifolium – kärt barn har många namn. Vi har tidigare berättat om hur bland annat arméns överlevnadshandbok betraktar Mjölkörten som en av de 14 viktigaste vilda växterna vid en överlevnadssituation med högt energivärde och där allt går att äta, även om vissa delar är väl beska okokta. Denna potentiella egenskap som livräddare kanske har bidragit till dess popularitet under väldigt svåra tider, men annars så verkar namnen snarare associera till helt andra egenskaper hos växten, till exempel att den under sitt svenska namn, mjölke eller mjölkört ansågs underlätta mjölkavsöndringen hos korna, vilket troligen är anledningen till att den även kallats råmjölksgräs i Österbotten. Den är bland de första att etablera sig på nybränd mark, vilket återspeglas av dess engelska namn Fireweed. Att den trivs på all sorts nybruten mark återspeglas av namnet skogsbloss samt även av namnet rallarros eftersom den slog följe med rallarna när de byggde banvallarna till järnvägen genom Sverige. Vad de dialektala namnen illermjölke, brudfackla, ållenmärke och fästmöpiska syftar på är det knappt man vågar gissa på, men kanske någon av er kan hjälpa oss med dessa?

Att rallarrosen är så lokalt förankrad och ätlig är ju en utmärkt kombination. Det är både godare och mer klimatsmart att ersätta köpesaft med egen rallarrosdricka. Borde faktiskt tipsa SJ om att inkorporera rallarrosen i sin nuvarande symbol – dels för att visa att det är dags för rallarna att åter dra ut och förnya och förbättra spårtrafiken i riket och dels för att båda två är symboler för klimatsmarta val. Tittar man på energiåtgången för tåget så drar det mindre än 7,5 % per personkilometer jämfört med flyg och 18 % jämfört med bil. Tittar man på koldioxidutsläppet så är det ännu tydligare där tåget släpper ut mindre än 0,5% jämfört med flyget per personkilometer och mindre än 1 % jämfört med personbilen. Tittar man på de, före Covid-19, riktigt fullsatta tågsträckorna som GBG – Sthlm så blir skillnaden ännu större. Tågresan på 3 timmar utan byten genererar 1 gram koldioxid per person medan motsvarande flygresa, med 2 byten för att ta sig till och från flygplatserna, som tar lika lång tid genererar 74 000 gram koldioxid per person. Det här gäller tåg i Sverige, Schweiz och Norge med sina fördelaktiga elmixer med enbart cirka 1 % fossila bränslen. Genomsnittet för EU och OECD-länderna ligger dock på nästan 50 % fossila bränslen per producerad kWh el, vilket, tillsammans med fler diesellok gör att det idag, sorgligt nog, fortfarande är klimatmässigt fördelaktigare att ta bussen genom Europa. På samma sätt så bidrar en elbil i vissa av dessa länder till samma belastning som en bensinbil. Tåget har dock framtiden för sig med snabbt förbättrad energiproduktion medan en egen elbil aldrig kommer att bli en hållbar lösning om vi solidariskt skulle låta alla familjer skaffa en. Men då en personbil i Sverige idag används i snitt av 1,1 person under 5 % av sin livslängd så är det hursomhelst en så extremt dålig investering att kollektivtrafik, cyklar i olika former samt hyr/pool-lösningar av bil kommer konkurrera ut dessa när vi väl släpper bilen som falsk status- och frihetssymbol.

Eftersom vi i dessa skördetider känner att vi vill lägga mycket fokus på att skörda dessa ätliga symboler för omställning och andra av naturens ”frukter” så kommer vi dra ner på vårt skrivande till ett inlägg i veckan. Då får även ni, våra kära följare, mer tid att samla ihop till era vinterförråd och att förkovra er i fakta och tips och därmed effektivare fortsätta genomföra er omställning… av vår sons uttalanden att döma så kommer ni spara en evighet av tid varje dag på att inte behöva ta er igenom våra texter. Det blir mycket rallarros-dricka det.

Publicerat

Smakar det så kostar det…

Talesätt är, precis som ordspråk, lite ”farliga” att använda eftersom man kanske godkänner aktuell jämförd handling i bara farten eftersom talesättet är så logiskt och klokt. Smakar det så kostar myntades ursprungligen för att visa på förväntad korrelationen mellan kvalitet och pris.

Inom viss konsumtion tycker vi säkert fortfarande att uttrycket passar bra, men med dagens automatisering och internationalisering så verkar vi tappat greppet om vad saker ska kosta… och kanske ännu mer vem som faktiskt betalar det verkliga priset och när.

Vi kan till exempel tycka att ekologiskt producerad mat är ”onödigt” dyrt och väljer istället det billigare alternativet. Men finns det kanske kostnader som inte finns med på de mindre ekologiska som både vi och andra får betala senare!?

Försäkringsbolagen har börjat bli oroliga och har börjat redovisa de starkt ökande globala kostnaderna för de likaså ökande antal naturkatastroferna som följer i klimatförändringarnas spår. Det här är ju bara direkta monetära kostnader som de tittar på, men de indirekta kostnaderna från t.ex. sociala effekter kan ju vara ändå större. Därtill kommer länder som på grund av misskött jordbruk och markanvändning gett oss billigare produkter kortsiktigt men som får sina jordar förstörda på lång sikt. Hur tar man med de indirekta kostnaderna därifrån… Vad kostar t.ex. alltfler miljoner människor på flykt.

Det visar sig att det är betydligt bättre och billigare att lägga dessa pengar för framtida kostnader på att istället förebygga så att vi minskar effekten av framtida klimatförändring. Det är alltså en god investering att undvika dessa skenande kostnader både i kronor och socialt lidande framöver. Hur investerar vi då korrekt? Jo, vi måste dels prioritera bort allt som för tillfället gör att vi inte håller oss inom de planetära gränserna. För att kunna göra det så måste vi förstås först veta vilka dessa gränser är och hur långt över dessa som man eventuellt ligger idag. Vid det här laget vet ni vad vi tänker säga… Japp, klimatkalkylatorn.se.

Lämpligast är sedan att använda ett annat talesätt och ta de lägst hängande frukterna först, dvs de som ger bäst utdelning för minst insats. Nu visar det sig att de planetära gränserna är mer hårt prövade på andra plan än klimatet… och det är där maten kommer in. Så när ni börjat strypa ner ert koldioxidavtryck så att ni når ned till under 4 ton per år till år 2030 så måste ni också börja stödja en mer ekologiskt, lokalt och årstidsanpassad matkonsumtion. Avocadon kostar mycket, mycket mer än vad prislappen säger. Regeringen siktar som sagt på att fördubbla ekologiskt brukad jordbruksmark, till 30 % år 2030. Se till att hjälpa den och er själva med det.

Trots att Julia under flera dagar påtalat att nu måste vi allt plocka av de mogna smultronen för snart kommer det vara för sent, och trots att det var väldigt ”lågt hängande frukter” – endast två meter utanför dörren och med många tillgängliga arbetshänder på gården och därmed en potentiell relativt kort tidsinsats. Trots det hamnade det efter många av gårdens andra större projekt som tenderade att hela tiden få utrymme högt upp på listan. Först efter att Julia själv satt igång med plockandet av smultronen och vid lunchefterrätten påvisade vilka underbara resultat hennes insats lett till så anmälde sig den ena efter den andra av oss. Efter bara 30 minuter hade 1,5 liter plockats – och smaken, med de sötaste skogssmultron som med råge fyllde kvällens efterrättstallrikar, blev givetvis dagens smultronstund… en väldigt typiskt ekologisk systemtjänst som bara begär att vi inte förstör den – smakade gjorde det, men kostade inget.

Publicerat

Ett bi gör ingen sommar

Den gamla vackra stenkällaren har fortfarande inte fått tillbaka sin ursprungliga funktion, det vill säga som förvaringsutrymme för livsmedel. Men den fyller ändå mer än väl en mycket uppskattad funktion, och då som smultronbacke. Då och då, när Annika tog en springrunda på mornarna första året vi bodde här så tog hon med sig en liten skogsplanta om hon såg ett bestånd som kunde avvara en reva av en individ. De har numer blivit så starka att de med lite hjälp från oss konkurrerar ut kirskålen och är därmed herrar på just den här täppan. När vi ser källarbackens alla små vita smultronblommor dessa dagar kan man redan nu börja förnimma lyckan av att hitta, och även känna smaken av de, inom några veckor, rödaste och sötaste små skogsbär. Det latinska namnet Fragaria Vesca, som översätts till väldoftande, njutbart ätlig säger mycket om hur uppskattade dessa varit genom tiderna. Finns det så många starkare symboler för en perfekt sommardag än skogssmultron på ett strå?

Vi ska inte försöka reda ut skillnaderna mellan den botaniska definitionen och vardagliga betydelsen på bär generellt, men för att locka er tillräckligt för att själva försöka reda ut det så kan vi ju nämna det irriterande i att det finns mycket som är bär i botanisk mening men som vi vanligen kallar frukt, t.ex. banan eller rent av grönsaker t.ex. gurka… och tvärtom, bär som smultron som egentligen består av en skenfrukt där de verkliga frukterna är nötter som sitter på dess yta precis som hos jordgubbar. Lycka till… Hjortronet betecknar t.ex. säkert de flesta av er som ett bär, medan en strikt botaniker säger att det består av flera större stenfrukter. Men om vi vill göra det lättare för oss så är alla dessa egentligen undergrupper av frukter, äkta frukter eller skenfrukter och att många är utformade så att de uppskattas att ätas hela av både människor och djur samtidigt som fröna klarar sig intakta genom matsmältningen och har därmed god chans att sprida sig. En annan sak de har gemensamt är att de flesta behöver hjälp av pollinatörer för att utveckla sig och/eller fortplanta sig. Av de svenska frukterna/bären är det bara vindruva, hassel, havtorn och valnöt som klarar sig bra helt utan insektspollinering. Det finns två sorters pollinering – kors- och självpollinering vari själva pollineringen antingen sker biotiskt (med hjälp av djur) eller abiotiskt (vind, vatten…) och där de flesta frukter alltså behöver/gynnas av biotisk pollineringshjälp trots att de kanske är självpollinerande – vilket innebär att pollen fastnar på pistillen i samma blomma vilket leder till självbefruktning med begränsad förnyad genvariation.

Smultron kan precis som jordgubbar självpollinera sig, även abiotiskt, men de blir större och saftigare om de får hjälp av insekter. Det syns väldigt tydligt på en jordgubbe var den blivit bra pollinerad – svullen och långt mellan nötterna på ytan. Trots att hjortronet tillhör samma familj, rosväxter, som smultron så är den däremot en tvåbyggare vilket innebär att han- och honblommor sitter på olika individer och således kräver korspollinering. Här är det således ännu viktigare med gott om flygande pollinatörer. Så även om vår vän Alvar viskat att det finns gott om stora vita hjortronblommor ute på myrarna och att åtminstone dessa skådade blommor i år har undsluppit att frostskadas så kan vi alltså inte ropa av förtjusning ännu i övertygelse om att, förutom smultron på strå, snart även kunna fylla bunken med de bärnstensfärgade frukterna. Nu håller vi tummarna för att humlorna, som är ett släkte i överfamiljen bin och de viktigaste pollinatörerna här, men även fjärilar, skalbaggar, getingar och flugor har haft det bra ute i skogarna och att det inte blir för regnigt och blåsigt så att de kan ut och flyga och landa säkert under aktuell period. Om vi betänker hur mycket smultron och hjortron vi hoppas kommer att finnas därute och med tanke på att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris så förstår vi att det behövs många av dessa arbetare ute i skogarna. Med ännu bredare blick så är en tredjedel av världens mat helt beroende av insektspollinering och ytterligare drygt 40 % gynnas och förbättras av dem.

Det är i sådana eftertänksamma stunder som ordspråket ”En svala gör ingen sommar” gör sig påmint – talesättet som vill lära oss att ett enstaka gott tecken inte garanterar en fortsatt god utveckling i önskad riktning. Med ovanstående insikter inser man också att Hasse Ekman kom ännu närmare sanningen med sin filmtitel ”En fluga gör ingen sommar”, men att vi i vår strävan, och val av aktiviteter, mot ett samhälle som bättre håller sig inom de nio planetära gränserna och med bibehållna somriga sinnebilder med frukt och bär, borde justera uttrycket till ”Ett bi gör ingen sommar”.

Publicerat

Ett skott ur mörkret…

Följt av väldigt många fler… men bara lugn – ingen orsak till panik… Quill är inte träffad, hon har bara somnat vid mattes monotona plockande av humleskotten som skjutit upp ur jorden och blottas vartefter vi lyfter bort täcket med hösilage under humlestörarna.

Mörkret under täcket har bidragit till att humleskotten blir milda i smaken när vi på kvällen avnjuter dem efter ett lätt uppkok. Annars så kan skotten smaka lite beskt och litteraturen föreslår ibland att man kan sätta hinkar över både dessa och många andra perenna grödor som åtgärd mot detta. I Sverige har det kanske aldrig varit någon storsäljare i grönsaksdiskarna men i många andra länder har både humleskott och vårens späda humleblad länge varit efterlängtade vårprimörer och fortfarande idag säljs blekta humleskott på vårmarknaderna i både Belgien och Italien.

I Sverige finns ju annars en lång, drygt 600-år gammal, tradition att odla humle – och som periodvis var lagstadgad i syfte att förse kronan och befolkningen med humlekottar till ölbryggningen. Ölet har ju varit vardagsdryck i Norden sedan bronsåldern – näringsrik törstsläckare som också gav mättnad – även om humlen kom till oss först under medeltiden. Alkoholen bidrog säkert till populariteten, även om halten bara låg kring 2% dvs som lättöl, men det fanns fler anledningar till den höga konsumtionen. Man åt mycket saltad mat så det behövdes mycket dryck där ölen hade god smak, bra hållbarhet, genom humlens konserverande verkan, och var ”renare” genom sin jäsningsprocess. Dricksvattnet var ofta förorenat på den tiden. På t.ex. Solberga nunnekloster på Gotland dracks fem liter öl per person och dag.

Vi kan tycka att det låter tokigt att på det viset ”gå över ån efter vatten”, men på flera håll i världen idag finns motsvarande exempel – Coca-Cola är lättare och billigare att få tag på än rent dricksvatten i t.ex. vissa delar av Mexiko. WHO anger att 2,1 miljarder människor saknar kontinuerlig tillgång till rent vatten i hemmet och 160 miljoner tvingas hämta orenat vatten. Ett av de 17 hållbarhetsmålen som Sverige tillsammans med 192 andra länder skrivit under på är ”Rent dricksvatten och sanitet till alla”. Orsaker till bristen på dricksvatten är många; städer och infrastruktur byggs ut på bekostnad av grundvattentäkter, ökad och ineffektiv bevattning av jordbruksmarker och föroreningar från industrier är några av orsakerna. I Sverige bidrar vi genom vår import till att situationen ibland förvärras, exempelvis kommer en del av våra importerade livsmedel från områden där man redan har dåligt med dricksvatten. I Kaliforniens Central Valley odlas mandlar och pistagenötter med konstbevattning från upp till 600 m djup. Vi importerar 6000 ton därifrån och där varje mandel kräver 5 l vatten. Dessa besprutade odlingar har förödande konsekvenser för boende i hela delstaten, grundvattnet, marken och andra odlade grödor, medan det finns ekologiska och fair-trade märkta odlare som levererar nyttigare nötter och som stödjer befolkningen i t.ex. Uzbekistan men som förstås är dyrare och där transporterna givetvis kvarstår som en hållbarhetsfråga.

I Sverige dricks 25 liter flaskvatten per person varje år trots att det är minst 250 gånger dyrare, kräver 300 gånger mer energi, genererar mer än 300 gånger mer koldioxid, levereras i miljöbelastande förpackningar och har ofta högre halter av bakterier och/eller överskridna rekommenderade gränsvärden av andra ämnen jämfört med kranvatten. Där kan man verkligen prata om att gå över ån efter vatten.

Det återstår att se hur vi ska förhålla oss till vårt dricksvatten de närmaste sommarmånaderna. Nästan halva Sverige, ifrån oss och söderut, har i dagsläget ett underskott på grundvatten i de ”små” magasinen (ytliga snabb-påfyllda källor där oftast privata brunnar tar sitt vatten) och sydöstra Sverige upp till Gävle har även lägre än normalt även för de ”stora” magasinen (djupa, långsamt påfyllande i grusåsar där kommunalt vatten oftast tas) och bevattningsförbud gäller redan på Gotland. Med tanke på att det går åt 400 l vatten för att odla ingredienserna, samt i processen att framställa 1 liter öl, så tror jag att vi stannar vid årets humleskott samt möjligtvis att, för att lugna sinnet efter tanken på de utmaningar som ovan målades upp, den historiskt erkända dekokten av humlekottar får en renässans. Kan det faktiskt vara så att Quill med sitt välutvecklade luktsinne redan har erfarit humlens rogivande substanser snarare än att det var mattes monotona gårdssysslor som vaggade henne till ro?

Publicerat

Glädjeämne i Koronatider

Hur glad blir man inte av en tussilago som lyser upp nere i dikeskanten? Hur glad ska man då inte bli av hundratals små tussilagos som lyser upp som små solar och bildar en alldeles egen liten solallé i allén, dvs uppe på dikeskanten i den redan 300 meter långa björkallén? Dessutom sägs tussilagons tidiga blomning vara viktig för, bland andra, våra tambin.

Så gick tankarna när den ena tussilagon efter den andra grävdes upp från en åker som några dagar senare skulle plöjas upp och där blomman för övrigt pga sina djupgående stamutlöpare kanske snarare betraktas som ett ogräs. Nu får de, bara ett par meter därifrån, en ny garanterat uppskattad och mer bestående hemvist. Den något strama allén med tussilago i mjuk givakt avslutades med små mer spontana tussilago-öar runt omkring gårdstunet.

Förutom den visuellt upplyftande effekten under vårpromenaden så bidrog flytten också till att vi fått närmare till delar av husapoteket. Man kan tycka att namnet tussilago låter som ett smeknamn på något kärt, som en florans kisse-miss omskrivning av hästhov som den också heter och kallades förr i folkmun eftersom bladen ansetts likna avtrycket av en hästsko. Men faktum är att tussilago är det korrekta förnamnet i det vetenskapliga namnet ”Tussilago farfara” där epitetet farfara är namnet på blomman i Toscana. Tussilago kommer direkt ifrån latinets ”tussis” och ”ago” som översätts med ”hosta” och ”fördrivare”. Så om vårens hosta inte gav med sig så kunde bladen förr användas i en dekokt som medicinering. Lite motsägelsefullt så röktes även bladen som tobak mot hosta och astma enligt Linné, vilket även var en känd metod redan hos romarna. Då tussilagons blomma är så behagligt lik en liten sol så finns dock kanske risken att ovanstående medicinaleffekter kopplas ihop med namnet på solens synliga yttre atmosfär – korona, och vips så har vi fått lite ”alternativ fakta”. Så sprid nu inte detta inlägg till Donald i dessa host-känsliga tider – då riskerar vi nämligen dels att hans uppköpare dammsuger den svenska marknaden på tussilago och dels att en stor del av hans landsmäns väl och ve äventyras eftersom tussilagon innehåller pyrrolizidinalkaloider, vilket är ett mycket kraftigt gift som påverkar levern i större doser.

Bättre är det då kanske att, som förr, använda tussilagon till fnöske för att få fart på eldstaden i kammaren och på så sätt undvika förkylningen när vårvinterns kyla inte ger med sig.

Oavsett vilket av ovanstående syften som ni har i åtanke om och när ni ämnar plocka med er några exemplar från allén så kom ihåg att ni först försäkrar er, genom ett samtal med någon representant för invånarna i våra bi-samhällen, att de verkligen har tagit allt vad de vill ha därifrån – våra pollinatörer går nämligen alltid först.

Publicerat

Avbytare

Lagom till att bären började sina i jordgubbslandet så kliver nästa skift in för att livnära och uppmuntra oss. Nästan dagligen hade man då passerat slänten med hallonbuskar och undrat om det ska, eller inte ska, bli något hallonår i år. Men så bara över ett par dagar så sätter de fart. Perfekt placerade för att ta en skål till frukostgröten, en handfull i farten till och från ett dopp i dammen eller varför inte lyxa med hallon och mjölk innan läggdags. När man tycker att det börjar tunna ut i snåren så böjer man sig bara ned och plötsligt är det fullt igen av de röda stora bären, eller egentligen – de röda klasarna av småfrukter, som varje bär är, och som lyser upp under det gröna lövverket. Dessvärre har vi konkurrens av två som alltid har den fördelaktiga synvinkeln snett underifrån. Både Candy och Quill uppskattar dem i lika hög grad som vi gör. Vad vi sett så går de inte dit på egen hand men om de upptäcker att vi har riktat in oss på hallonplockning så gör de oss gärna sällskap och här nöjer de sig inte med att bara agera sällskapshundar utan tänker absolut hjälpa till med att plocka och då gäller det att vara snabb för hallonen sitter ofta dessutom perfekt till i deras plockhöjd och de silar snabbt av dem från sina pistillfästen mellan tänderna.

 

På försommaren ligger ju våra intressen riktade åt andra håll för att riktigt förstå att uppskatta de taggiga snåren. Men de har bevisligen och sannerligen inte gått mängder av humlor och bin förbi och som både uppmärksammat och visat sin uppskattning genom täta besök till de, ofta under bladen dolda, små oansenliga vitaktiga blommorna. Insekterna med sitt väl utvecklade luktsinne lockas av doften och belönas av den stora nektarrikedomen.

 

När även hallonen börjar sina på buskarna så är det dock läge att plocka bladen för vidare torkning och då har man fått ett lager av gott planetärt te med frisk hallonsmak att njuta av när de mysiga mörkare dagarna och kvällarna kommer.

Publicerat

Exotisk skogspromenad

Vår vän Basia, sedan flera år hemmastadd i Brasilien, var på Sverigebesök och följde med på en, för henne, exotisk skogspromenad.

Basia som har flera års erfarenhet av att både bo, och leva av frukterna, i Amazonas djungel, återupplever och slås under promenaden av det bestående i, och den möjlighet till fast relation med individerna i skogen som den relativt långsamma tillväxttakten i vårt landskap möjliggör. Detta till skillnad från djungeln där tillväxttakten är så enorm att allt är i ständig förändring och som hon beskrev det ”där ett odlingsprojekt, i dubbel mening, snabbt ”växer en över huvudet”.

Men även här i gamla Svedala så kan det ju växa så det knakar och när dessa gula små skatter, kommer från ingenstans och faktiskt växer fram ”som svampar ur jorden” så förvånar ju även den nordiska växtkraften.

Till skillnad från vad Brasiliens nya president uppmuntrar till, så gjorde vi en mycket försiktig, selektiv avverkning, där framtida tillväxt säkrades och trots det så hade vi ändå, på en och en halv timme, samlat ihop ett rejält vinterförråd och hoppas med detta nu inspirera fler till att ge sig ut på exotiska skogspromenader i Hälsinglands skogar.

Att plocka mango och papaya ifrån träden direkt utanför husknuten kan låta exotiskt för oss, men även om gräset är både längre och grönare hos grannen i det här fallet, så kommer Basia garanterat snart sakna kvällens omelett med smörstekta kantareller, när hon hemma igen får nöja sig med ännu en vanlig frukt.

Publicerat

Frukosten är klar… lagom till våren!

Räkneövningarna dessa dagar, då skördetiden för många olika bär inletts, handlar framför allt om hur många liter bär som behöver plockas och lagras för att garantera att kommande årets grötfrukostar förgylls både färg-och smakmässigt.

Senaste året misskalkylerade vi rejält, vi räknade alltför snålt med 0,5 dl bär/frukt per grötportion vilket innebar att de populära blåbären som tog vid efter höstäpplena var slut redan vid årsskiftet. Därefter följde – i fallande popularitetsordning enligt ”vissa” kinkiga små – perioder av rårörda lingon, vattlingon, innan de gula, och sen de röda och till sist de svarta vinbären plockades fram ur frysen. Framåt juni gapade frysen tom och de torkade äppelringarna fick göra entré och räckte med nöd och näppe fram tills årets jordgubbssäsong då cirkeln kunde slutas.

Snart kommer räkneövningarna flytta fokus från bär till grönsaker som också ska lagras och utgöra grunden för kommande årets mat. Medan våra förfäder säkert hade stenkoll på hur mycket potatis som källaren måste fyllas med så famlar vi fortfarande omkring även om det nuförtiden finns viss hjälp att få i beräkningarna. Både Livsmedelsverket och Centrum för tillämpad näringslära har nämligen tagit fram tabeller med näringsrekommendationer när det gäller grönsaker för personer i olika åldrar och kön. Utifrån den sistnämndas uppgifter kan man i rapporten ”Självförsörjande ekologisk odling av grönsaker på friland” ta del av beräkningar som visar att en självförsörjande tvåbarnsfamilj som äter blandkost under ett år behöver fylla sitt förråd med 332 kg potatis, 78 kg morötter, 19 kg kålrötter 45 kg vitkål, 45 kg lök m.m..

Spännande listor, men någon uråldrig överlevnadsgen har en tendens att mitt uppe i, och trots alla, tydliga beräkningar ploppa upp och det blir lätt ”dubbelt upp” som får råda – för säkerhets… och gästernas skull.

Publicerat

Rikedomar för många

Vill man känna sig riktigt rik ska man dessa dagar ge sig ut i skogen och plocka utav en av vårt lands nyckelarter, dvs en art som är av extra stor betydelse för andra arters överlevnad i ett ekosystem. Vi pratar förstås om blåbären.

De finns i regel och blir över till oss allihop att fylla ”kistan” med, både för stunden och till vinterförrådets skattkista – närmare 17 % av Sveriges yta täcks nämligen av blåbärsris och i dagsläget plockas bara 3 % av bären av oss människor, björnar, fåglar och andra bär-ätande djur men riset kalasas det också gladeligen på av bland annat älgar och rådjur.

Tidigare i våras när blåbärsriset blommade för fullt var de ovärderliga för humlor, bin, fjärilar och andra pollinerare som flygande tog sig runt och försåg sig med nektar och pollen och vars framfart vi idag ser resultatet av och som vi bör skicka en tacksamhetens tanke när vi fyller våra hinkar med rikedomarna.

Det är lätt att förstå att blåbär hör till skogens infrastruktur och som mycket av skogens övriga mångfald och ekosystemtjänster bygger på. Även om vi upplever att det finns oceaner av blåbär omkring oss så bör vi vara medvetna om illavarslande trender – studier visar att blåbär tillsammans med lingon och ljung har halverats i omfattning i södra Sveriges skogar. Huvudanledningen beror på att skogslandskapet i ökande grad domineras av uppodlade, tätväxande granskogar där bär-ris missgynnas och där dessa källor till rikedom för många fler än för oss två-benta alltså försvinner.