Publicerat

Månskensbönder

Bönder är redan morgondagens renässansmänniskor. Mångsysslare har de länge behövt vara. Begreppet bondförnuft är en mycket eftersträvansvärd egenskap som innebär en stark jordnära logik. De måste allt bättre kunna förstå naturens och klimatets förutsättningar och samband för att ordna det mest basala och samtidigt det enda essentiella till oss andra – vår mat. De kan i regel jobba med alla hantverkssysslor, åtminstone för husbehov. Lägg därtill kravet och förmågan att kunna fixa allt som går sönder… alltifrån svetsning av bondstål till hydraulik och enklare elektronik. För att hantera alla kontakter med både kunder och leverantörer av allt mellan trädtoppar och jord så måste de ha en relativt djup teoretisk och praktisk förståelse för allt mellan himmel och jord – bokstavligen och den sociala kompetensen att göra detta både trevligt och effektivt. Har svårt att komma på någon annan bransch där ett en- eller fåmansföretag har en sådan kunskapsbredd och samtidigt en så enormt viktig samhällsfunktion. Det är ofattbart att samhället inte bättre har värnat bevarandet och vidarutvecklingen av en så viktig inhemsk resurs. Tvärtom så har den tillåtits decimeras av både inhemsk och internationell konkurrens till den punkt där vi nu bara har en procent bönder kvar i Sverige och att hälften av maten importeras – vilket på vägen inneburit att bönderna också blivit experter på både personlig- och företagsekonomi samt allmän samhällskunskap. Många jordbrukare tvingas än idag till ytterligare en anställning för att få ekonomin att gå runt – de blir månskensbönder. Betänk att det är enbart genom att dessa fåtal bönder levererar ett tillräckligt stort överskott av mat för att alla andra människor ska kunna pyssla med andra saker… förhoppningsvis inte bara rent miljöförstörande aktiviteter… men återigen… hur många andra sysselsättningar har en så viktig samhällsfunktion? Svaret är förstås ”Ingen”… mat är efter vatten det mest grundläggandet behovet för vår överlevnad. Trots det så lägger vi i Sverige inte mer än 12 % av vår inkomst på mat.

Förutom det roliga i att få sysselsätta sig med en sådan ovan nämnd bredd, njuta av att så konkret se resultatet av sina insatser så är det även förmånen att få vara ute större delen av dagarna, njuta av naturen så att prioriteringarna utifrån det minst sagt förvirrande bruset i utbudet av varor och aktiviteter faller ut naturligt av sig självt så att de verkligen tillhör ens grundbehov som ger livet mening. Det är nog det som gett upphov till bondförnuftet och det är nog också därför som så många accepterat att åtminstone fortsätta som månskensbonde även om nu inte pengarna räcker för en heltid på gården.

Den här dagen besannades vårt konstaterande ifrån gårdagens text… att hur många av de mer moderna utrustningarna är det bara att smörja in och börja köra. Den gamla såmaskinen för häst som stått still under merparten av de senaste 100 åren nöjde sig med några portioner matolja på vissa mekaniska komponenter som kommer vara i kontakt med utsädet innan den lät sig trimmas in för rätt utfodringsmängder – 180 kg per hektar med en variation på endast ± 5 % är fullt i klass med vad moderna utrustningar lovar under den första garantitiden. Sen var det dags för potatissättning med en helautomatisk potatissättare… jovisst fungerade den helt av sig självt ett tag men sedan gick den också sönder tre gånger helt automatiskt. Vad var det som felade – elektroniken förstås. Hederliga smarta robusta mekaniska lösningar har fått ge vika för billiga känsliga och därmed ofta kortlivade alternativ. Med vårt gemensamma bondförnuft, kunskaper och erfarenheter från vår begränsade tid som mångsysslare – vi är inte bönder från modersmjölken – så lyckades vi dock laga två av felen även om det tog en stor del av eftermiddagen och kvällen. Men vad gjorde väl det, det var ytterligare en underbar kväll, vi gjorde arbetet tillsammans och vi hade trevligt till långt efter solen gått ner. Vi var som månskensbönder är som mest, helt enkelt.

Publicerat

Grön körskola

Hur många har inte börjat sina körlektioner på tomma parkeringsplatser under dygnets lugnare timmar i stans utkanter. Så Ranbogårdens gamla parkeringsplats en tisdag eftermiddag är ju perfekt för oss. Gunnar på Lugnö anpassade den lite grann med några hundra hästkrafter innan vi kom dit med våra tre. Det udda med den här körskolan var att både eleverna, körskolläraren och fordonen behövde lära sig… tur att man inte ser det oftare inne i stan. Eva Wallin har kört häst många gånger men en av harvarna, från 1800-talet, var ändå ny för henne och Bosse är fortfarande ett okänt kort för sysslorna. Eleverna, det vill säga vi, ska vi inte tala om… vi är som vanligt ute på okänd mark trots att vi alltid är hemma.

Nå, allt gick smidigt. Mulle och Bosse var lite tveksamma ett par gånger men de var snart på spåret… mycket tack vare Eva och Linneas lugn och så förstås Brux otroliga lyhördhet och sinnesro. Det är ju så här ett utökat småbruk ska göras. Vilken otrolig känsla att gå där med en så tillitsfull, stark och godlynt arbetskamrat som gör grovjobbet åt bonden och samtidigt känns som ett kärt sällskap. Det blev ju inte ett moment av enformigt arbete utan en ren njutning. Tillsammans gjorde vi jobbet med naturen. Förstå oss rätt, vi är ju oerhört tacksamma för våra vänner med kraftiga traktorer och man förstår verkligen varför vi alla har blivit så beroende av kolet, oljan och naturgasen när det underlättar så oerhört för oss och gjort det till låg direkt kostnad under så lång tid. Men nu visar det sig att fakturorna runtom i världen börjar komma in från naturen och klimatet som inte klarar att buffra våra överexploateringar längre. Och då behöver vi börja lära om från där det gick snett och hitta nya riktningar framåt. Vi ska ju inte gå tillbaka till 1700-talet i alla avseenden, men fossilfria måste vi bli – regeringens mål är 2030 och de siktar också på att 30 % av jordbruken då är ekologiskt drivna. Fakta finns – i senaste numret av Jordbruksaktuellt visar t.ex. ytterligare en forskningsstudie på svamparnas betydelse i jorden för våra matgrödor och hur negativt de påverkas av konstgödsel, bekämpningsmedel och intensiv markbearbetning. Regenerativt jordbruk är på gång i flera länder. Tur nog så har vi hittat alternativa energikällor som, även om de fortfarande ger små bidrag idag, ändå växer till exponentiellt vilket möjliggör att man vågar tro på fossilfritt 2030… speciellt om vi når en kritisk massa på cirka 20 % som starkt strävar för denna omställning, som i hög grad även gäller livsstilen – då kommer resten att följa efter.

På sikt kommer put-and-place robotlösningar finnas i jordbruket för att avlasta oss där och tillåta biologisk mångfald, men tills dessa och andra hållbara lösningar finns så behöver vi parallellt med utvecklingen bli fler som också odlar i mindre skala med slutna kretslopp och liten påverkan på ekosystemen och att resten stöder genom att betala mer för hållbart lokalproducerad mat. Det är här brukshästen och gamla redskap kommer in. Hästen bidrar till gårdens möjlighet till slutet kretslopp med gödsel och de tillsammans med vissa av de relativt enkla redskapen kan ha tillräcklig påverkan för jordbearbetning i liten skala utan att förstöra nätet av mykorrhizan i jorden. Och säg den utrustning som tillverkas idag som vi utan problem kan plocka fram igen om 150 år, ta på lite linolja och så är man igång igen.

Vi befinner oss fortfarande på första sidan i skolboken när det gäller spannmåls- och potatisodling och det är väl osäkert hur vi kommer att klara sluttentamen i höst men lektion ett gick bra och tillsammans med alla våra kurskamrater med alla sina olika kunskaper och erfarenheter så kommer det här i alla fall bli ytterligare en spännande, rolig och lärorik kurs i vår skola som vi hoppas att också ni, på ert sätt, vill fördjupa er kunskap och aktivitet kring. Idag är det fullt schema, dels lektion två: Sådd av spannmål med hjälp av häst och dels lektion 3: Potatissättning på, det idag mer traditionella, traktor-sättet. Nivån på lärare, elever och fordon som kommer genomföra lektionerna ligger på ungefär samma nivå som igår så det är klokt att iakttaga viss försiktighet kring Ranbogården under eftermiddagen, eftersom den här körskolan hela tiden ger grönt ljus för gröna deltagare för en grön omställning.

Publicerat

Skogsbete har räddat oss förr

Skogsbete är tillsammans med renbetesland och strandängar de äldsta och areellt den största betesformen i Sverige ända fram till de stora skiftesreformerna. Dess vikt för Sveriges utveckling känns påtaglig i den intressanta hypotesen som lagts fram i ”Svenskarnas och deras husdjur” att: ”- Nötkreaturens förmåga att producera livsmedel i utmarker och skogar bidrog sannolikt till att rädda den svenske bonden från den livegenskap som annars förekom i större delen av Europa.” Ett kulturarv värt att skyddas i sig självt.

Vinterns milda väder möjliggjorde att en skogshage i direkt anslutning till vinterhagen kunde färdigställas. Senvuxen gran sågades till 160 cm långa störar, slogs i backen och fylldes med ris från nedfallna träd och ris från gamla högar som blivit liggande. En väl beprövad teknik av risgärdesgårdar som i olika varianter utövats redan på Hedenhös tid. De hade givetvis samma funktion som de mer kända formerna av sten- och trägärdesgårdarna, att hålla djuren borta ifrån inägorna. I områden med mycket ris och taggbuskar var man angelägen att röja utmarken för att förbättra betet och då fick man ju material till bygget. Linné kallade dem för vasagärde, efter ordet vase=risknippe, precis som i det kungliga släktnamnet. Virkesbristen under främst andra halvan av 1700-talet bidrog också till att man på vissa håll övergav de massiva trägärdesgårdarna för de tunnare av ris. I sydligare delar av landet gick det så långt att statsmakten anbefallde stengärdsgårdar och trädplantering för att motverka bristen. Här uppe, norr om limes norrlandicus – den biologiska norrlandsgränsen där, enligt ett gammalt talesätt, ”ekar och grevar gör halt” blev aldrig bristen på granvirke så svår att man övergav de stabilare varianterna. Men satte stopp gjorde däremot taggtråden definitivt när den gjorde sitt intåg på 1900-talets början. En styggelse som vi, trots flera hundra meter redan insamlad och bortforslad halvt begraven smått livsfarlig rostig gammal tråd, fortfarande hittar rester av när man går utanför de vanliga stråken kring gården.

Men om man nu ska gå tillbaka i kulturtraditioner så borde vi väl inte välja fattigmansversionen av gärdesgårdar – oavsett hur kungligt vissa försöker benämna det – kan man kanske tycka. Men då är det 1900-tals värderingar som lurar oss igen. Då glömmer vi återigen bort att det vi verkligen är fattiga på idag så är det ju den biologiska mångfalden. Titta på, lyssna och lär om de Planetära gränserna från Johan Rockström t.ex. på https://www.youtube.com/watch?v=ZmZ3Hp7rPo4 så inser ni hur mycket viktigare det är att vi avslutar vårt fossila missbruk och drastiskt minskar vårt ekologiska avtryck än att lägga ens en sekund på majoriteten av triviala ”icke-frågor” som studsas på både nyhets- och sociala media. Biologiska mångfalden är den största utmaningen vi alla borde leta bidrag till att lösa och där är skogsbete innanför en risgärdesgård en tillgång för så många fler arter.

Så om någon vecka blir det premiär till skogshagen även för våra större djurarter på gården. Då har det sannolikt torkat upp så pass mycket i hagen att marken håller och då har det troligen blivit så pass många ätbara örter och blad på träden att barken på de senare får vara ifred. Innan dess ska vi också se till att göra en ”vårplockning” i omgivande skog och fylla på staketet med grenar och ris på ställen där snötäcket pressat ihop grenarna så pass att vissa kommer uppfatta det som en hinderbana att utmanas snarare än en inhägnad.  Det påbörjade brobygget över diket ska färdigställas, och sen är det dags för högtidligt tal, som troligen kommer mötas med starkt bä-fall, innan bandet ceremoniellt klipps och det är fritt fram i en hage som inte bara ger skydd vid kraftigt solsken, vind, regn, berikar skafferiet med fler smaker och större variation i utsikter och sysselsättning, mer viktig odlingsmark tillgänglig för vår mat…och så vidare med avseende på flera aspekter. Vi återkommer om vi kommer på några nackdelar.

Ser fram emot att bese beteende i skogsbetande.

Publicerat

Mekanisk hästkraft ger vika för biologisk

Ni såg ju nyligen bilder på hur några vänner hjälpte oss att förbereda marken på åkern till vänster om allén för bland annat ett rejält potatisland. Som tidigare kommenterat, så känns ju bara den ytan som gigantisk för oss småodlare med ambitioner kring minimalt ekologiskt avtryck. Så då undrar kanske den kritiske varför vi lutar oss tillbaka och även låter plöja upp åkern till höger om allén… potatis i all ära men med de rekommenderade begränsade portionerna så borde vi väl ha dragit i handbromsen långt tidigare. Men bara lugn, det finns en logisk långsiktig plan.

Till att börja med så tar vi ju faktiskt bort möjligheten att använda marken som utökad parkeringsplats vilket varit enda funktionen hittills under vår tid här. Eftersom vi nu fått så ordentliga busshållplatser så vill vi ju hjälpa till att uppmuntra en ökad kollektiv trafik till Ranbo. Lite nudging således, när vägverket underlättat för att göra rätt i det avseendet så kan vi hjälpa till att göra det lite svårare att göra fel. Bara den anledningen motiverar således förändringen. Dessutom innebär det att vi hjälper till att försöka bryta trenden att alltmer jordbruksmark exploateras för andra syften – 600 ha av prima jordbruksmark försvinner varje år i Sverige och intas av i hög grad av mekaniska hästkrafter. Gävleborg ligger dock relativt bra till där… och nu alltså ännu lite bättre.

Men sen fanns det ett mycket viktigare behov som krävde ett omtag. Vi gillar ju att låta er gissa lite, men vi kan väl avslöja så mycket att det här handlar om förberedelser för odling av grödor som är betydligt vanligare än potatis i Sverige. Idag odlas Peruviansk nattskatta, som var det första svenska namnet på potatis, på cirka 23 000 ha vilket innebär endast 0,9 % av åkermarken. Vi brukar ju försöka styra alla våra odlingar mot det mest ekologiskt hållbara, mer hälsosamma och minst lika goda, därför tar det emot lite att erkänna att vi här bäddar för den gröda som redan är den absolut dominerande i Sverige och som borde minska på åkermark, dvs plöjbar jordbruksmark. Hela 44 % av åkermarken i Sverige upptas av denna gröda följt av de näst därefter största, vete på 18 % och korn på 13 %.

Antar att ni redan gissat vad det ska bli. En förnyad vallodling för foder till våra djur. Vi har inte riktigt kommit hela vägen ännu med mer skogsbete för dem och behöver hursomhelst se till att vi kan försörja dem även vintertid. Just nu växer det mest maskrosor på denna yta vilket förvisso är vackert, men kanske också anledningen till att Pompe blir lite dålig i magen då det innehåller väldigt mycket socker. För att maximera vår kunskapsinhämtning… eller göra det så jobbigt för oss som möjligt… så kommer vi under första året att även så in något sädesslag. Allt detta gör vi alltså för – och fortsättningsvis förhoppningsvis med hjälp av – minimalt antal hästkrafter… endast en.

Publicerat

Solist träder fram

Redan under vårt första år här på gården så presenterade Alvar oss för den behagliga danskan Folva som sedan dess varit en centralfigur vid de flesta av våra middagsbjudningar. Alltid uppskattad så har vi ingen anledning eller tanke på att släppa henne, men genom kontakter med föreningen Närjord har vi i dagarna också blivit introducerade för Solist från Tyskland som vi bestämde oss för att lära känna bättre. Så häromdagen gjorde Solist entré här på gården och som vi sedan dess ägnat mycket tid och uppmärksamhet åt. Det har varit trevligt men det tog längre tid än vi förväntade oss… i motsats till vad namnet antydde så kom han nämligen inte ensam och att bara ta alla i hand, vilket förstås kändes helt fel i dessa tider, och hjälpa dem med flytten in i provisoriskt boende tog flera dagar.  Det låter kanske inte så värst gästvänligt att då bunta ihop dem i nätförstärkta säckar som knöts igen, men redan om några dagar ska de få chansen till ett eget litet bo och där kunna rota sig ordentligt på Ranbo. Det verkar vara ett stabilt släkte och när de väl fått ner fötterna i myllan så hoppas vi att de ska stå emot alla eventuella ”barnsjukdomar”, nematoder, skorv och mögel.

På sin meritlista kan Solist stoltsera med utmärkelsen Årets bästa 2013 bland fritidsodlare och har genom den trivsamma karaktären, goda smaken och sin släta uppsyn också blivit många restaurangers favorit. Det är dessutom inte bara en sommarflört utan han visar upp samma stilfulla uppträdande närhelst man bjuder in honom under hösten eller till och med när man bryskt väcker upp honom från hans vintervila.

Så om 8 veckor ser vi fram emot att få träffa ättlingarna till de Solister vi snart kommer sätta på vidare utbildning vilket vi räknar med kommer att bära god frukt. Då kommer chansen ges till för många fler att stifta bekantskap med denna goding.

Hela ensemblen med 21 500 solister kommer nämligen om de följer skolboken resultera i närmare en kvarts miljon smutsiga solo-framträdanden om några månader. Med lite vatten kan de dock snabbt putsas upp och med stolthet placeras framför de finaste middagsgästerna… ofta. Med sitt namn lever Solist upp till forskarnas rekommendationer om att man bara bör avnjuta maximalt en Solist (eller motsvarande) per dag. Det innebär i så fall att sammankomsten här på gården i bästa fall resulterar i att hälften av Mo sockens befolkning kommer att kunna njuta av sin egen Solist härifrån, varje dag under ett helt år.  Då är vi på god väg mot både ökad självförsörjning, bättre hälsa och bättre miljö – snyggt framträdande av Solisten.

Publicerat

Vad tål kål?

Det är lätt att förundras över hur ens ett fåtal av de späda små kålplantorna i slutändan ska kunna nå vuxenålder och fylla sensommarens tallrikar. Vägen dit är nämligen kantad av faror och prövningar.

Då vi fyllt upp alla platserna för kål i stora köksträdgården tidigt i april så fick Kinakålen, tillsammans med några andra kålplantor som hamnat sist i vårt kösystem, hamna lite på undantag, i den hårda, leriga jorden utanför Storstugan. Utan något som helst isolerande täcke uthärdade de obarmhärtig nattfrost och iskalla nordanvindar och vi kunde inte annat än förvånas och beundra denna livskraft. Detta var kanske också något som ”de fyra ulliga” gjorde i otillåten förbifart en vacker dag, men utan respekt för deras bedrift eftersom de genast försökte beta i sig de spännande smakerna. Något snopna blev de förmodligen då hela pluggplantan följde med upp, och då jord inte är någon höjdare så släppte de betet på plats. Det var en dyster syn att, först morgonen efter ytterligare en extra kall natt, upptäcka alla de små liven bredvid sina jordhålor och moderskänslorna var starka när vi skyndsamt pillade ner dem igen.  Otroligt nog så klarade de även detta och kom igen samtidigt med värmen, men prövningarna var förstås inte slut med det… det är väldigt många fler som uppskattar kombinationen värme & kål.

Först gladdes vi åt synen av den vackra fjärilen framför oss men i samma stund som ytterligare en febrilt fladdrande vit fjäril dök upp så förmörkades sinnet av minnet från högsommardagen 2018 då kålfjärilarna gjorde stor entré i köksträdgården. Kritiskt började vi studera växtligheten närmare omkring oss. Lite handpåläggning avslöjar snabbt väl kamouflerade inkräktare (se bild) och vi upptäckte då inte bara fler vilt dansande kålfjärilar på buffébordet utan också det vi tidigare bara läst om – jordlopporna.

Efter förra säsongens invasion av kålmal är vi rustade med det biologiska bakteriepreparatet Turex som vi nu sätter vårt hopp till tillsammans med vedaska mot lopporna. Men vi är bara i början på säsongen och i böckerna listas minst ytterligare åtta små skadeinsekter och glupska fjärilslarver som vi inte ska bli alltför förvånade om de dyker upp framöver. Vi vurmar ju alltid för, och försöker på olika sätt stärka den biologiska mångfalden, men då vore det ju trevligt om dessa krabater visade uppskattning för det och gjorde detsamma genom att låta arten ekologisk grönsaksodlare leva i frid. Mycket tyder på att vi i takt med klimatförändringarna kommer att få diskutera detta med allt fler respektlösa lunch- och middagsinsekter kring odlingarna.

Så nu gäller det att lära känna igen inte bara dessa utan också deras naturliga fiender så att vi kan få hjälp av fler vaksamma små ögon. Den mest välkända representanten för naturliga fiender är väl nyckelpigan men hur ser deras larver ut och hur ser nyttodjuren stinksländor, parasitsteklar, jordlöpare och rovskinnsbaggar ut och hur gör vi för att de ska trivas hos oss? Det borde vi nog snabbare än kvickt försöka reda ut parallellt med vår iver att i tid identifiera alla andra kål-älskare innan de, likt en flock flygande små-får, glupskt festar i sig allt vårt gröna och goda på sin väg.  En förvisso intressant men skrämmande syn, eller hur!?

Publicerat

Hemester varje dag

Det ska mycket till för att vi ska lämna gården med alla de intressanta och utmanande projekt som finns att ta tag i här. Men vid vissa tillfällen, då till exempel en god granne vill ha en extra hand vid potatissättningen så tar vi gladeligen med oss arbetshandskarna och vandrar över.

Att som Julia ”sitta under korkeken” och titta på när vi andra går ut på fältet uppfattar kanske de flesta som en självklar avkoppling, men även för oss uppe på sättar-stolarna så infinner sig snart ett meditativt tillstånd. Att släppa alla andra tankar och även den medvetna styrningen av händerna då de snart helt mekaniskt, med hjälp av bara muskelminnet, hittar takten och lägger sättpotatisen i kopparna på sättmaskinen ett-två-ett-två… det är också rena minisemestern. Att det dessutom innebär att vi, efter att under flera år hittills nästan bara har kunnat ta emot hjälp, äntligen kan få hjälpa de som gladeligen lyssnat på, och hjälpt oss känns förstås extra stimulerande.

Tänk att bara två timmars avkopplande övningar, förutom att ha glatt både oss och vår granne, har ordnat så att en tillräckligt stor mängd potatis nu fallit i god jord och att det kommande årets behov därav, för både vår granne och flera av hans vänner i sin tur, därmed nu kommer att tillgodoses. Det är inte många minisemestrar som skulle kunnat leverera en så stark och förnöjsam semesterkänsla som den vi kände när vi återigen med lätta steg promenerade hemåt igen. Till skillnad från de ofta dyrköpta och överreklamerade upplevelsepaket som lockar och pockar stressade vardagsmänniskor så kommer dessutom denna känsla sitta kvar länge.

Men nu drömde vi oss iväg och tog ut segern lite i förskott. Det krävs ju faktiskt några moment till innan potatisen ligger på tallriken. Ett par omgångar med kupning till exempel, då omkringliggande jord föses upp kring potatisplantorna, vilket behövs både för att minimera risken för att ytligt liggande potatis ska råka ut för solljus vilket gör potatisarna gröna och förhöjer halten av giftet solanin i dem så mycket att de bör undvikas som mat. Det gröna är dock inte solanin utan klorofyll. Solanin och/eller en annan glykoalkaloid, chakonin förekommer oftast i alla potatisar men i lägre halter, där det skiljer mycket mellan olika sorter, men även för olika växtförhållanden. De utvecklas som naturliga bekämpningsmedel i försvar mot skadedjur eller vid annan stress såsom skador eller solljus. I Sverige får inte potatis med högre halt än 200 mg glykoalkloider/kg färskvikt säljas, varför till exempel den förut så populära Magnum Bonum inte längre hittas i affärerna. Vid denna övre godkända nivå så skulle en konsumtion på 2 kg oskalad potatis vid samma tillfälle kunna vara en dödlig dos för en människa på 70 kg.

Efter den chockinformationen så känns troligen den andra anledningen till kupandet, den för att stimulera stoloner (utlöpare) att utvecklas från potatisstjälkarna som i sin tur bidrar till att fler potatisar växer fram, som förvisso en bra anledning, men betydligt mindre kritisk.

Om allt går enligt skolboken så kan en sättpotatis ge upp till tio nya potatisar – en imponerande investering av både tid och energi vilket återspeglas bland annat i Esaias Tegnérs klassiska fras om ”Freden, vaccinet och potäterna” som orsak till befolkningsökningen från 1700-talets mitt.

Dagens forskning har dock nyanserat den bilden och lyfter framförallt fram den bondepositiva politik som fördes i Sverige på den tiden, med reformer som gav fler bönder en större förfoganderätt över jord och mark.  Bönder fick börja sätta upp torp och stugor på sin mark och i början av 1800-talet ”exploderar” denna utveckling, då många unga bosatte sig i stugorna för egen nyodling och möjlighet att ta dagsverken vid arbetstoppar.

Något för dagens politiker att ta till sig av, då rationaliseringen gått så långt att de flesta gamla gårdar inte har någon mark kvar i egen ägo. De verkar fortfarande vara fokuserade på att desperat få de allt färre kvarvarande bönderna att producera alltmer mat för allt mindre ersättning. Vilka omdaningar krävs egentligen för att fler av oss ska välja att återuppleva det, av så många generationer så beprövade, säkra kortet till tillfredställelse… odling, i tider när upplevelseindustrin istället forsätter locka bort folk från alla egentliga kärnvärden. Ett talande exempel kommer ifrån bloggen Landlantbruk 8 augusti, 2019 där sonen Aaron presenteras som bonde i fjärde generationen på familjen Petersons gård i Minnesota och som gått från djuruppfödning till grönsaksbönder men med vikande förtjänster och nu i huvudsak livnär sig på festivalupplevelser där folk betalar mer för att gå i labyrinter i majsfältet, se på griskapplöpningar och skjuta prick på minipumpor än att betala vettigt för hållbart producerad mat.

Kanske dags att uttrycket ”smakar det så kostar det” tillämpas… Alternativ 1. Den exklusiva vänskapsknytande semesterupplevelsen ”Erbjudande – endast i maj månad: Potatissättning 1000 kr/timme”, med ett all-inclusive tillägg för ett årsbehov av potatis för 20 kr/kg. Alternativ 2. En sent tillkommen tradition av vänskapsknytande semester på ett fullbokat betonghotell med tillhörande sandstrand, utan möjlighet till odling, för 20 kr/timmen, med ett all-inclusive tillägg för ett årsbehov av potatis för 1000 kr/kg. Bara att välja.

För den som hellre vill ta saker i egna händer, hela vägen och hemestra varje dag, finns fortfarande gratis potatisutsäde att hämta hos föreningen Närjord, under deras oemotståndliga motto inför den här säsongen: ”Smakar det så bekostar vi”.

Publicerat

Dans på ladugårdsbottens tak… 

Bara för några dagar sedan så förespråkade vi generellt reducerade städinsatser i och kring våra boenden. Då kan det ju kännas märkligt att vi nu ena dagen grovborstar delar av lagårdstaket för att nästa dag tvätta detsamma med 90-gradigt vatten under högtryck. Fester med logdanser har ju långa traditioner och vi vet att även ladugårdsbotten här på Ranbo har använts för storstilade festligheter som säkert föregicks av en hel del putsande, men att städa ytterligare en trappa upp för att ta festerna till en ny nivå är väl knappast anledningen till dessa förberedelser. Utsikten över nejden är förvisso inbjudande och storslagen, det är gott om utrymme, luften frisk och nästan varje natt kan man se ett antal av de stora berömda stjärnorna uppträda härifrån.  Men att hålla en danstillställning häruppe är ändå långsökt och vore troligen ganska kortlivat med tanke på de trettio gradernas lutning på dansgolvet.

Så när husbond tar med sin tjära, istället för sin kära, med upp på taket för nästa svängom så är det nog uppenbart för de flesta att det är en helt annan slags underhållning det är frågan om. Alla med gamla hus vet att det första man ska underhålla om, och när, man vill förlänga livet på byggnaden så är det taket. Ett nytt lager tjära ska läggas på det gamla plåttaket vilket förhoppningsvis stoppar upp rosten många år till så att det kan fortsätta hålla tätt för regn. En logisk förklaring kring fejandet alltså… men vi kan öka förvirringen igen med att nämna att det bara är en fjärdedel av taket som vi bryr oss om i år… och det är inte ens den delen som var värst illa däran.  Vi har till och med ansträngt oss och bytt ut varenda klockspik mot längre farmarskruv på denna del trots att de ytorna inte vetter mot de vanligen förhärskande stormvindriktningarna. Som ledtråd till det här förfarandet och för att ni inte ska tro att vi gör det för utseendets skull utan enbart för funktionen så kan vi tillägga att merparten av taket inte ens kommer att synas de närmaste tjugo till trettio åren. Förklaring kommer senare om ni inte gissat rätt redan!?

Apropå underhållning så kan det ändå vara givande för utomstående att titta förbi när taket tjäras. Säkringen av både ”släden” med hinken med tjära och den tjärande själv i ärendet är säkrade till, och kan fiffigt förflyttas säkert upp och ner längs taket med hjälp av fjärrstyrda vinschen på fyrhjulingen. Nackdelen med lösningen, eller fördelen för åskådarna, är att chansen är relativt stor att, om han som för i dansen tar ett felsteg så kan ett eller flera andra klassiska Astrid Lindgren-avsnitt utspela sig framför er.

Publicerat

Ödesmättad avtäckning

Under den dryga månad som gått sedan vi planterade ut vårens uppdrivna småplantor på friland har känslorna stundtals pendlat mellan ånger och uppgivenhet när nya köldnätter hela tiden dykt upp från ingenstans i SMHIs prognoser och även i verkligheten avlöst varandra. Tidigare säsonger så har plantornas föregångare av olika anledningar ”curlats” hemma på gården ytterligare ett par månader innan vi släppt taget om dem och de fått prova på friheten ute på friland.

Vetskapen om alla nya projekt som skulle dras igång i maj i kombination med det fullproppade växthuset och några dagar av förtroendeingivande aprilvärme fick beslutet om utflyttning att verka som klokt övervägt. Jordvärmen i de upphöjda bäddarna hade då kommit upp i närmare 8 grader och det kändes under dessa omständigheter tryggt att sänka ner de små liven så att de kunde sträcka ut sina små fötter. Vartefter kylan kom tillbaka, gradvis mer och mer överbäddade med halm och fiberduk så kunde vi till slut inte mer än att vända dem och köksträdgården ryggen och hoppas på det bästa under alla de kyliga veckor som följde. Det var först häromdagen när solens strålar återigen vann över nordliga vindar och äntligen värmde upp luften så pass mycket att det kändes motiverat att ta promenaden ner till köksträdgården och börja våga lyfta upp lagren av täcken.

Det var med stor bävan som det ena täcket efter det andra lyftes bort. Till vår enorma glädje fick vi återse majoriteten av de små liven fortfarande i livet. Medan endast ett litet fåtal kålplantor hade fått ge upp för gott så hade en stor del nöjt sig med att bara stanna upp i tillväxten ett tag, och ännu fler hade passat på att ändå växa till sig på bredden och blivit mer robusta av utmaningen. Speciellt överraskade bondbönorna som nu till och med börjat blomma liksom de stabila sockerärtorna och löken som utan att tveka fortsatt skjuta i höjden så gott de kunde och faktiskt tagit taket med sig. Lite på efterkälken men ändå tydligen inspirerade av sina kaxiga äldre artfränder så överraskade även fröerna av sockerärtor och bondbönor som grott och börjat växa så smått.

Var dessa tidiga utplanteringar värt alla oroliga stunder och kommer vi göra om dem nästa år? Återigen absolut ja! Efter denna säsong har vi ju fått blodad tand och så länge vi har halm eller gammalt hösilage på gården till de små liven som täcke och ”krockkudde” mot kyla och hagelstormar så kommer även vi, till skillnad från vissa kvällar denna säsong, utan någon större oro kunna bädda ner oss själva och somna gott under isolerande täcken till dessa vackra stjärnklara, men kalla vårnätter.

Publicerat

Inte behöver kålen sura av lite goda bakterier

Julias absoluta favorit bland grönsaker är spetskål som nu lite otippat redan så här på försommaren gör en oväntad come back på middagsbordet. Tidigare, när det närmat sig mörkaste december, så har den färska spetskålen samtidigt börjat närma sig sitt bäst före datum där den hängt upp-och-ner i matkällaren. Då har vi genom en slags omvänd konstgjord andning, berövat den på allt syre och, lite motsägelsefullt, gett den ett nytt liv som strimlad mjölksyrad spetskål. En riktig delikatess med mjukt syrlig smak som har passat till det mesta på middagsbordet, enligt de flesta som provat. Hos Julia har den senare dock aldrig liksom kommit i närheten av den riktiga varan.

Går det att på något sätt att bevara mer av dess ursprungliga milda karaktär… som spetskålen i skålen på bilden kanske?… Nej, vi har inte hittat någon magisk metod för vinterodling av kål och det är inte heller någon högteknologisk re-hydrerad vakuumfryst färsk kål från matkällaren. Ledtråd: Tittar man lite närmare på spetskålen här så kan man ana att den är något mjukare än den krispiga spetskålen plockad direkt i landet, men annars är det, tro det eller ej, samma milda smak. Och använder du den som ugnsrostad eller i en wok så är det svårt att tro att den här faktiskt plockades i trädgårdslandet för drygt åtta månader sedan.

De goda bakterierna har återigen överraskat oss när de denna gång tagit sig an de hela spetskålen som lagts i saltlag. Under några veckor har de omvandlat sockerarter till mjölksyra och övervunnit de dåliga bakterierna i framför allt de yttre lagren som i sin tur skyddat de inre och som därmed kunnat bevara hela sin ursprungliga smak. Slutet gott allting gott – i dubbel bemärkelse. De goda bakterierna lever vidare i alla sina dagar och under hela deras livstid fortsätter smaken att förändras… kanske har vi här början på ett nytt fenomen framför oss – den nya ”årgångskålen” som bara blir intressantare och godare med åren, att tas fram vid årets högtidsstunder. Kål på er allihopa!