Skogsbete är tillsammans med renbetesland och strandängar de äldsta och areellt den största betesformen i Sverige ända fram till de stora skiftesreformerna. Dess vikt för Sveriges utveckling känns påtaglig i den intressanta hypotesen som lagts fram i ”Svenskarnas och deras husdjur” att: ”- Nötkreaturens förmåga att producera livsmedel i utmarker och skogar bidrog sannolikt till att rädda den svenske bonden från den livegenskap som annars förekom i större delen av Europa.” Ett kulturarv värt att skyddas i sig självt.
Vinterns milda väder möjliggjorde att en skogshage i direkt anslutning till vinterhagen kunde färdigställas. Senvuxen gran sågades till 160 cm långa störar, slogs i backen och fylldes med ris från nedfallna träd och ris från gamla högar som blivit liggande. En väl beprövad teknik av risgärdesgårdar som i olika varianter utövats redan på Hedenhös tid. De hade givetvis samma funktion som de mer kända formerna av sten- och trägärdesgårdarna, att hålla djuren borta ifrån inägorna. I områden med mycket ris och taggbuskar var man angelägen att röja utmarken för att förbättra betet och då fick man ju material till bygget. Linné kallade dem för vasagärde, efter ordet vase=risknippe, precis som i det kungliga släktnamnet. Virkesbristen under främst andra halvan av 1700-talet bidrog också till att man på vissa håll övergav de massiva trägärdesgårdarna för de tunnare av ris. I sydligare delar av landet gick det så långt att statsmakten anbefallde stengärdsgårdar och trädplantering för att motverka bristen. Här uppe, norr om limes norrlandicus – den biologiska norrlandsgränsen där, enligt ett gammalt talesätt, ”ekar och grevar gör halt” blev aldrig bristen på granvirke så svår att man övergav de stabilare varianterna. Men satte stopp gjorde däremot taggtråden definitivt när den gjorde sitt intåg på 1900-talets början. En styggelse som vi, trots flera hundra meter redan insamlad och bortforslad halvt begraven smått livsfarlig rostig gammal tråd, fortfarande hittar rester av när man går utanför de vanliga stråken kring gården.
Men om man nu ska gå tillbaka i kulturtraditioner så borde vi väl inte välja fattigmansversionen av gärdesgårdar – oavsett hur kungligt vissa försöker benämna det – kan man kanske tycka. Men då är det 1900-tals värderingar som lurar oss igen. Då glömmer vi återigen bort att det vi verkligen är fattiga på idag så är det ju den biologiska mångfalden. Titta på, lyssna och lär om de Planetära gränserna från Johan Rockström t.ex. på https://www.youtube.com/watch?v=ZmZ3Hp7rPo4 så inser ni hur mycket viktigare det är att vi avslutar vårt fossila missbruk och drastiskt minskar vårt ekologiska avtryck än att lägga ens en sekund på majoriteten av triviala ”icke-frågor” som studsas på både nyhets- och sociala media. Biologiska mångfalden är den största utmaningen vi alla borde leta bidrag till att lösa och där är skogsbete innanför en risgärdesgård en tillgång för så många fler arter.
Så om någon vecka blir det premiär till skogshagen även för våra större djurarter på gården. Då har det sannolikt torkat upp så pass mycket i hagen att marken håller och då har det troligen blivit så pass många ätbara örter och blad på träden att barken på de senare får vara ifred. Innan dess ska vi också se till att göra en ”vårplockning” i omgivande skog och fylla på staketet med grenar och ris på ställen där snötäcket pressat ihop grenarna så pass att vissa kommer uppfatta det som en hinderbana att utmanas snarare än en inhägnad. Det påbörjade brobygget över diket ska färdigställas, och sen är det dags för högtidligt tal, som troligen kommer mötas med starkt bä-fall, innan bandet ceremoniellt klipps och det är fritt fram i en hage som inte bara ger skydd vid kraftigt solsken, vind, regn, berikar skafferiet med fler smaker och större variation i utsikter och sysselsättning, mer viktig odlingsmark tillgänglig för vår mat…och så vidare med avseende på flera aspekter. Vi återkommer om vi kommer på några nackdelar.
Ser fram emot att bese beteende i skogsbetande.