Publicerat

Drivbänkar – lokalt styrda växthuseffekter

När vi flyttade hit till Ranbogården så inleddes första årets odlingssäsong med ovanligt mycket värme, året efter med ovanligt mycket regn och i år med ovanligt mycket kyla. Ingen vet vad nästa års odlingssäsong kommer att präglas av, men klimatforskare är eniga om att den globala uppvärmningen förvisso leder till kortare och mildare vintrar men dessutom till starkt ökat antal tillfällen av extremväder. Så även om framtida odlingssäsonger bli längre så kommer vi behöva gardera oss både för överraskande hagelstormar, perioder av kyla, torka och intensivt regn vid ovanliga tillfällen och därmed större risker för förstörda skördar. På SMHI:s webbsida finns detaljerade scenarier som beskriver dagens, och framtidens troliga klimat i Sverige, t.ex specificerat för våra olika län. Länsrapporterna behandlar nederbörd, temperatur, markfuktighet och tillrinning. Utifrån observationer och beräkningar görs prognoser om alltifrån antal dagar med snötäcke till prognoser om växtsäsongens start och längd.

Scenarierna är de som IPCC använder sig av för att modellera hur väl vi lyckas bromsa framtida utsläpp av koldioxid. De kallas ”Representative Concentration Pathways”, RCP efter vilken koncentration av växthusgaser som vi kommer ha i atmosfären och som skapar en extra uppvärmningseffekt till vårt klimat. I scenariot RCP 2,6 har man alltså gjort ett antal antaganden som leder till att vi får en ökning av växthusgaser som leder till en strålningsdriven effektökning vid jordytan med 2,6 W/m2 vid år 2100. Detta är det mest optimistiska scenariot och det enda som uppfyller Parisavtalet med lägst förväntad uppvärmning på 1,5 – 2 °C, vilket vi kommer att få kämpa med för att lyckas uppnå. Då kan man t.ex. från beräkningarna bl.a. se att växtsäsongen förväntas bli upp till 20 dagar längre från åren 2020-2050.

När vi nu, att döma av dagens väderprognos, går in i andra halvlek av 2020 års odlingssäsong och lämnar vårvintern bakom oss, känns det som det är läge att utvärdera de senaste månadernas odlingsinsatser i drivbänkarna – lådor utan botten, med svag lutning åt söder och med genomskinliga lock. Båda typerna av drivbänkar; kall- och varmbänk är typiskt traditionella odlingsmetoder med syfte att förlänga odlingssäsongen under vår och höst. Under 1800-talets Paris odlades vintertid grönsaker till 1 miljoner parisare i heta varmbänkar. I en framtid med snöfattigare vintrar kan troligen varmbänkarna få ”en ökad plats i solen” under vårvintern när dagsljuset börjar komma tillbaka i februari.

Det kan kännas lite motigt att i februarikylan ge sig ut med ett antal lass i skottkärran av färskt hästgödsel respektive halm tills drivbänken är fylld. Men när väl den arbetsinsatsen är gjord så kan man gå in i stugvärmen igen och låta tusentals mikroorganismer ivrigt ta över arbetet och sätta igång med nedbrytningsprocessen. När jäsningsprocessen kommit igång kan temperaturer på uppåt 70 °C uppmätas för att efter några dagar sjunka till lämplig odlingstemperatur på 20 °C. Ifall sammansättningen av organiskt material är väl avvägd och volymen på varmbänken tillräckligt stor så bibehåller varmbänken denna temperatur ett par månader – lagom tills vårkylan gett vika.

Även om varmbänkarna på bilden troligen är underdimensionerade för en rejält kall vårvinter så har de under vårens omständigheter fungerat bra. Att vi valde köldtåliga grönsaker med kort utvecklingstid har nog också bidragit till att vi redan kunnat skörda rädisor, krasse, spenat och andra bladgrönsaker i flera omgångar. Så summa summarum är att det känns som att vändorna med skottkärran kan räknas hem. Kallbänkarna (de små drivbänkarna i bilden), som endast får sin uppvärmning från solens strålar, byggdes något senare men har ändå bidragit till många vitaminrika måltider – även om det blivit en hel del extravändor med täckande halmmattor inför kalla stjärnklara nätter.

Ska vi göra samma procedurer nästa år? Absolut, och främsta anledningen att fortsätta testa olika slags odlingsmetoder och grödor är att man får erfarenhet av vilka som är mest tåliga för stora variationer och därmed mest resilienta i en framtid där det normala allt oftare kommer vara det idag onormala.

Publicerat

Som kronor på Bennets verk

Som vädret har växlat de senaste veckorna så har vi flera gånger tittat bort över gårdstunet och undrat om det är vitsippor eller hagelmattor som lyser där för tillfället. Vitsippor brukar blomma cirka tre veckor men den minst sagt svala våren verkar ha förlängt blomningen med en vecka.

Bara under de få år som vi bott här är det märkbart hur väven av den ymniga vitsippsmattan kontinuerligt fortskrider. Samtidigt som marktrådarna verkar sammanvävas allt tätare under de vandrande skuggorna av de flerhundraåriga träden i skogslunden väster om gårdstunet, så rullas nya smäckra, dock något glesare, mattor ut på de mest överraskande platserna runtom på gården.

Vitsippor har oftast 6-8 kalkblad och namnet kommer från finländska landskapet Nyland där den är landskapsblomma med tidigare benämning vitsäpel och där efterledet kommer ifrån franskans chapel i betydelsen blomsterkrans men också krona – den vita kronan. Många drottningkronor och även brudkronor hade under medeltiden oftast åtta silvervita tinnar.

Vitsipporna sprider sig till stor del med hjälp av en framväxande jordstam som skjuter upp nya skott varje år och alla vitsippor som kommer från en gemensam jordstam är genetiskt identiska och utgör tillsammans en enda individ. Vitsippor sprids också med frö. Efter fruktsättningen i början av juli månad vissnar hela växten ner och frukterna kan spridas med hjälp av myror, kallat myrmekokori. På så sätt bildas nya jordstammar och därmed nya individer. Men någon måste varit den första på gården och sipporna runtomkring oss har således vuxit fram ur detta första ursprungliga rotsystem där de långa trådarna nu är sammanvävda med denna troligen månghundraåriga gamla moderplanta och nu bildar en gigantisk generationsväv – en Ranbogårdens vitsippors släkttavla. De är bara ett, men ett mycket vackert exempel på alla de olika ekologiska näringsvävar som breder ut sig omkring oss, och bär upp hela vår existens. Naturens lösningar är utvecklade och förfinade genom årtusenden och har så otroligt mycket kvar att lära oss för att bygga både mekaniskt och ekologiskt hållbara material. Ranbogårdens byggherre Stephen Bennet, som var samtida med Linné, var ju en tidig naturens utforskare för merkantilismens bästa men även om han var en av damastvävarnas mästare så förstod han kanske inte fullt ut när han planterade sin engelska trädgård och lät väva de florfinaste tygerna att till och med denna ursprungliga, förvisso vackra men ändå anspråkslösa lilla vitsippsplanta stilla och tålmodigt skulle fortsatta att väva en väv som kommer överleva hans minne och förgylla naturens trädgård långt efter det att Stephens verk är borta, som genom sina förtjänster för tusentals insekter även är till större nytta för oss människor och som genom sin variation och ostyriga livskraft och positiva påverkan på alla våra sinnen är vackrare än alla våra försök att efterlikna dem i konsten. Stephen i all ära, men kanske också till hans ära så växer dessa vitsippor som små vita kronor på hans verk.

Publicerat

Städa, städa varje fredag…

Om nu Astrid Lindgren tyckte att städning en gång i veckan var lagom upproriskt mot konventionella beteenden på 1960-talet så förstår man vilket maniskt putsande det måste ha varit i de svenska folkhemmen på den tiden. Trots att det var Pippi som sjöng visan om fredagsstädning så tycker åtminstone vi så här med dagens ögon att, för att framstå som vardagsrebell, så är det tveksamt att Pippi själv borde leva upp till den texten… men det är klart… om Lilla Gubben gjorde besök inomhus varje dag så kanske det ändå får betraktas som en lämplig renlighetsnivå för ett dagens Villa Villerkulla. Annars så pekar väl fortfarande forskning på att om hemmafruarna då hade sänkt ambitionsnivån rejält på det området så hade det varit färre problem med allergier idag – för tio år sedan började forskare bli allt mer ense om att överdriven hygien är en av orsakerna till den tidiga stora ökningen av allergier (idag är även arv, rökning och andra luftföroreningar i omgivningen faktorer). Vi behöver utsättas för fler bakterier i tidig ålder för att utveckla immunförsvaret. Och med tanke på robotdammsugare, HEPA-filter, nanosilver och andra bakteriedödande material som många drar in i hemmen så verkar det som om det snarare är filmerna med Pippi som behöver dammas av… och även uppdateras till att även gälla våra utomhusrum. En version av visan för våra trädgårdar för att öka livsförutsättningarna för de små liven där, borde uppmana till fredagsstädning cirka en gång per år, och gärna så sent som möjligt på våren, och helst så att mycket av det biologiska ”skräpet” blir kvar men på ett ny-vackert sätt (läs t.ex. risstaket). Vi tänkte oss ha många gårdsfester framöver och gjorde slag i saken just den här fredagen – på biologiska mångfaldens dag – och försäkrade oss om att det stora svarta balsalsgolvet blev avdammat och alla ängsblommor stod snyggt och prydligt uppställda i sina rader i ängsblomsodlingen, redo att ta emot alla tusentals gäster under försommarens ändlösa festdagar ända fram till de något svalare men fortfarande ljusa septemberdagarnas stora festligheter.

Genom att inte höststäda utan vänta in senvåren eller ännu hellre inte städa alls i våra trädgårdar så ökar vi insekternas och andra djurs livsutrymmen. Många behöver just risiga högar med grenar och ostädade rabatter för sin övervintring. Om ni därtill upplåter ytor av gräsmattan till ängsblommor så kan vi lova att ni kommer känna er som en av alla tusen glada små varelser på festen – och vi lovar att varken Prusiluskan, Herr Statsepidemilog eller någon annan myndighetsperson kommer att bli besvikna och skicka konstaplarna Kling och Klang på er.

FN proklamerade den 22 maj som de ”Internationella dagen för biologisk mångfald” redan 2002 och sedan 2017 har dagen lyfts i Sverige och intresset och uppmärksamheten har ökat starkt för den varje år. I år är det internationella temat ”our solutions are in nature”. Som så ofta med dessa enskilda dagar som ska uppmärksammas så borde speciellt denna gälla minst 364 dagar per år… För att lyckas ställa om som regeringarna runt om i världen har lovat så krävs rejäla förändringar och att det därmed alltid är denna frågan man bör prioritera i varje situation. Då kan ett annat citat av Pippi hjälpa till att stärka självförtroendet i omställningen: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert!”

Publicerat

Hästhov – inte bara hosthäv

Häromdagen skrev vi om de på våren så glädjespridande tussilagorna där vi fick lära oss en så bra minnesregel som kopplar dess smeknamn, hästhov, till dess medicinska styrka att kunna häva hosta. Men för många så har hästhoven en ännu större fysiologisk betydelse – Pompe till exempel. Med en matchvikt kring 430+ kg som D-ponny så inser man att hästhoven är oerhört väsentlig för att bibehålla en välmående häst. De ska inte bara klara av att bära upp hans egna, plus Julias kilon i alla upp- och nedförsbackar i vår underbara men ibland krävande terräng runt Ranbo, utan de ska också stå emot smällar vid felkliv bland stock och sten samt även kyla, uttorkning och/eller väta som kan vara under långa perioder vid olika delar av året. Och det gör de med flera sinnrika lösningar som väl bara evolutionen kunnat lösa så snyggt. Till exempel så finns det under sulans bakre hälft en elastisk blåsa, putan, som fungerar som stötdämpare och hjälper hoven att ta upp hela 70% av stötarna vid framfarten genom att putan pressas ihop och vidgar hovens bakkanter 5-10 mm vid nedsättning. Som om inte det borde räcka så har hästens skapare och utvecklare passat på att låta dessa stötdämpare parallellt fungera som pumpar. Som fyra extra blodpumpar hjälper de hjärtat att pumpa runt blodet i kroppen och, inte minst, tillser att en god cirkulation av näringsämnen till just hovarna upprätthålls så att de inte blir för spröda eller svaga.

Sätter man skor på hovarna för att öka skyddet och minska slitaget på hovarna så måste de sättas om cirka var sjätte vecka eftersom hoven hela tiden växer precis som våra naglar och om hoven växer ”utanför” skon så hämmas stötdämpningen och pumpmekanismen för mycket. Pompe som alltid varit lite ömfotad på grusvägar även med skor och som dessutom råkade ut för den, för speciellt hovarna, så allvarliga åkomman fång under sitt andra år här på gården, och som många menar aldrig riktigt går över, så kan man ju fundera på vad som är bäst. Skydda hovarna med skor eller låta pumparna jobba optimalt och hela hovarna. Om man som Pompe lever pensionerat lyxliv med endast ett fåtal stärkande sociala mysturer i veckan på mestadels mjukt underlag så är det ju mycket som talar för att låta naturens ursprungliga tanke få bestämma och helt sonika plocka av Pompes stålskor och låta honom gå barfota. Sagt och gjort. Numer kommer Pia fortfarande med cirka sex veckors mellanrum och ser till att slitaget ser bra ut – med några århundraden av stålskoning så är det inte säkert att alla hästar går bra utan skor.

Som ni ser i bilden så var det rätt beslut. Numer låter hästarnas änglar enbart lysa sin klara stjärna över Pompe. Han mår verkligen som en Prins och han är till och med mindre ömfotad än när han hade skor på sig. Han har lagt på sig alltmer muskler ifrån träningen under våra ibland allt längre promenader.

Så igår på Julias födelsedag, som hon med omsorg valt att förlägga till vårens hittills vackraste försommardag, var det åter dags för en långpromenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och det kändes som alla djuren ville gratulera Julia, naturens främsta beskyddare, på hennes dag då, inom de första tio minuterna på vår promenad, flera kom osannolikt tidskoordinerade och onaturligt nära. Först tittade bävern upp i dammen precis upp när vi gick förbi och plaskade varnande… eller var det bara glatt? För när vi kom ut på Palläck så möts vi av ett par knölsvanar som sveper förbi oss på bara tio meters höjd med sina, härligt vårkänsloskapande, kraftiga sjungande vingslagsljud. Vi har knappt hämtat oss från den starka naturupplevelsen innan två rådjur tittar fram ur ett buskage, hälsar på oss, innan de graciöst springer och hoppar vidare, tvärs över Palläck med oss på första parkett… till och med Pompe stannade tvärt och följde dem fascinerat med blicken. Innan vi går vidare in i skogen startar ett par Kanadagäss från dammen, men de flyger åt andra hållet… eller nej, de gör en vid 180 grader sväng och precis som svanarna, passerar, glatt kacklande, rakt ovanför oss på tio meters höjd. Vi kan nu bara skratta åt alla dessa osannolikt sammanträffande möten. Färden fortsätter genom den fantastiska svenska naturen som av någon underlig anledning är en mindre sinnebild av paradiset än tråkigt enformiga, och överbefolkade sandstränder för flertalet svenskar. Pompes hovar bär hela vägen till Stora Örtjärn där han och vi gärna svalkar oss i det inbjudande men svala vattnet och tar ett mellanmål innan vi vänder hemåt igen diskuterandes hur det verkligen inte är synd om svenskarna om de ”tvingas” hemestra i sommar. Kanske dags att fler skor om sina apostlahästar och går ut och omvärderar sina sinnebilder av paradiset.

Publicerat

Storskaligt småbruk

Det är lätt att bedriva ett fossilfritt småbruk… när goda vänner kommer och gör grovjobbet. Vad är ett småbruk och när blir det för stort för gårdens egna händer? Hur definitionen lyder, och var gränsen för småbruk går vet vi inte, men att en sådan gräns, i våra ögon, skulle komma att överskridas med råge stod snabbt klart när vi tidigt tog beslutet att vara med i Potatisuppropet och odla 1 hektar potatis.

Som synes så är påståendet, att vi på Ranbo kommer odla potatis i denna omfattning, en sanning med modifikation. Det blev ett helt gäng med bybor som engagerats och, i dubbel bemärkelse, banar vägen och plöjer ny mark för projektet; Dulle på Norrbacken som en säsong innan arrendet går ut upplåtit marken, Gunnar på Lugnö som plöjt och harvat, Lars-Eric i Överbo som gödslat, Anders Persson från Tjärnvik som sorterat potatisutsädet och kanske blir den som hjälper till med sättningen. Vår insats begränsar sig hittills faktiskt till just att förskräckas över den gigantiska odlingsytan och pinsamheten i att tvingas ”dra in så många andra” medan vi själva sitter och tittar på när matprojektet växer fram. Men vi ser på och lär. Det är ju också fortfarande många länkar kvar att träs på innan hela kedjan har länkats ihop och potatisen till slut kanske hamnar på just era tallrikar i höst. Förhoppningsvis så kommer det ett moment framöver som vi kan blanda oss i utan att vara alltför mycket i vägen.

Det är föreningen Närjord med bland annat Anders Persson som står i spetsen för Potatisuppropet. Det är ett initiativ för att få fler att uppmärksamma att vi behöver förbättra vår livsmedelsberedskap och öka självförsörjningen på dessa överlag. Potatisuppropet startade den 11 april, samma datum som tvåhundra kvinnor från Söderhamn påbörjade ett landsomfattande matuppror 1917. Observera hur otroligt snabbt denna aktion tagits fram, bara en dryg vecka efter att FN-organisationerna FAO, WTO och WHO i ett gemensamt uttalande meddelade att det nu finns anledning att oroa sig för livsmedelssäkerheten i världen. Och snabb handlingskraft är precis vad som behövs… ”Det vi inte får ner i jorden under de närmaste veckorna kommer vi inte att kunna skörda i höst”. I korthet bygger idén på att, genom köp av potatisandelar av höstens skörd av lokalt odlad, giftfri potatis så stöder man uppbyggnaden av lokal matproduktion och livsmedelssäkerhet. Genom att i förväg betala för sin potatis så bidrar man till att föreningen Närjord kan köpa in gemensamma redskap och ett större parti av årets potatisutsäde som kommer att delas ut gratis till alla kommunmedborgare i Söderhamn som vill odla potatis. Idag har 15-talet helt nya, lite större, potatisodlare anmält att de kommer odla alltifrån 100 kvm upp till ett par hektar.

När reportrarna för Radio P1 hörde talas om detta och ringde upp föreningen Närjord för intervju så ville de först försäkra sig om att Närjord och initiativet inte var kopplat till någon konstig ”sekt”. Vi har i vår samtid verkligen kommit väldigt långt ifrån ”maten” när representanter för allmänheten närmast misstänker potatisodlare för att vara kult-knutna excentriker med mystiska särintressen och det är lätt att se framför sig hur allas våra far- och morföräldrar för bara ett halvt sekel sedan skulle stått helt förstummande inför en sådan undran. Tur nog så finns det fortfarande många kvar där ute i stugorna med en rejäl dos bondförnuft kvar.

Omställningsnätverket med Pella Thiel i spetsen hakade på och förde ut Potatisuppropet på nationell nivå. Så den 1 maj så samlades människor på över 120 orter i landet och satte potatis för att uppmärksamma denna Sveriges bristande livsmedelsberedskap och få kommuner att ta sitt ansvar för frågan om säkrad tillgång och ökad självförsörjning av livsmedel… och att inspirera kommuninvånarna att gå före när det går för trögt. Initiativen ser lite olika ut på de olika orterna. Dags att ändra kurs på skutan – vill du också vara med och ”sätta din första potatis”? Alla, alltifrån det gigantiska till det pyttelilla småbruket, liksom odlaren i villan, kolonilotten eller stadsodlaren med krukor på balkongen välkomnas att på olika sätt delta i omställningsnätverkets kampanj Potatisuppropet och bidra till en ny styrkurs mot en mer hållbar lokal matproduktion. Den som bara vill äta av frukterna är lika välkommen att bidra genom att köpa potatisandelar till höstens skörd men till dagens potatispris… vilket inte alls kan garanteras vara lika fördelaktigt i höst.

Publicerat

Fixar vi maten – fixar vi planeten!

Råvaror till veckans middagar körs upp från matkällaren till mellanlagret. Den här veckan, liksom flertalet av årets veckor, blir en av vändorna med kärran fylld med rotsaker.

Speciellt den här tiden på året så är det, utöver säckarna fyllda med trotjänaren potatis, de nästintill lika tillförlitliga rotsakerna som dominerar bland de ”färska” grönsakerna som sedan hösten lagerhållits i matkällaren.

De som tittat in i matkällaren den här tiden på året har blivit rejält förvånade och kanske besvikna. Ranbos hängande trädgårdar som vi visat på bilder från matkällaren direkt efter skördesäsongen är borta. Utöver säckarna med potatis och lök så verkar utrymmet tom förutom ett antal intetsägande sandfyllda lådor. Vi och andra som är uppvuxna med att matförrådet åtminstone bör vara någorlunda fyllt med Felix-konserver av olika slag suckar nog bekymmersamt och skakar sorgset på huvudet åt denna syn.

Skrapar man lite på ytan i dessa lådor så förvandlas dock bilden, åtminstone om man är lite van vid att tillreda mat ifrån råvaror. Dessa sandlådor innebär nämligen att vi varje gång med tacksamhet kan bära in och tillreda den ena spännande sorten av rotsaker efter den andra. Bara utifrån de olikfärgade betorna blir det lätt att uppfylla kriteriet för hälsosam så kallad regnbågsmat där tre olikfärgade grönsaker eller frukter ska fylla tallriken. Bara fantasin… och tillgängliga kokböcker… sätter gränsen eftersom tillredningssätten och maträtterna kan varieras i det närmaste oändliga – långt utöver enbart som tillbehör av rårivna morötter och inlagda skivade rödbetor till pyttipannan… även om det också är nog så gott. Utöver lagret av färska grönsaker bidrar förstås burkarna med både torkade, syrade och frysta grönsakerna ofta till regnbågsfärger långt fler än regnbågens sju.

När man gör www.klimatkalkylatorn.se för att se vilket avtryck man gör på klimatförändringarna så upptäcker de flesta svenskar att maten står för omkring 2 ton koldioxidekvivalenter per person och år vilket motsvarar ca 25% av våra personliga bidrag på 9 ton. Det stämmer också med de globala utsläppen att produktionen och konsumtionen av vår mat står för minst 25% av utsläppen. För att klara målet på högst 1,5 graders temperaturökning till år 2100 så behöver det totala genomsnittliga avtrycket per person ner till 4 ton CO2-ekvivalenter per år vid 2030. Då dagens mat står för mer än 80% av de ännu mer överskridna gränserna med avseende på biologisk mångfald, förändrad markanvändning och kretsloppen för kväve och fosfor så inser man att förutom att vi måste bli fossilfria så fort som möjligt så måste vi också ändra våra matvanor.

Det är inte mycket mat som är mer klimatsmart än egenodlade lagrade rotfrukter. De färska salladsgrönsaker som odlats i uppvärmda växthus och som kan köpas på vintern kan ha orsakat upp till 16 gånger så hög klimatpåverkan än de färska frilandsgrönsakerna som vi äter på sommaren. Att gå över till den här kosten är inget man kommer sörja i längden. När vanan lagts om så kommer man tvärtom glädjas eftersom forskningen visar att den bara innebär hälsofördelar. Rotsak är rätt sak!

Publicerat

Mums Ali Baba

Hur tar man fröer från en kålrot? Svaret är långtifrån uppenbart. Lika magiskt som det måste ha tett sig för Ali Baba när han uttalade trollformeln ”Sesam – öppna dig”, och gömman med alla skatter öppnade sig framför honom var det också för oss när vi gjorde detsamma. Vi öppnade föreningen Sesams handbok ”Frö för framtiden- småskalig odling av köksväxtfrö” och blev förbluffade av alla skatter som gömdes däri… och Julia kunde nu, i den nya odlingsbädden ”fröbanken”, börja experimentet med kålrot följt av morot.

Den ideella föreningen Sesam verkar bland annat för att bevara en mångfald av grönsaker och efter ett mångårigt arbete så har 13 av föreningens erfarna fröodlare, ofta kallade åldermän i sina olika skrån, i boken samlat sina beprövade och ärvda kunskaper om fröodling från drygt 20-talet köksväxter. Vi får även ta del av ovärderlig kunskap om planturval, korsningsrisker, tröskning, torkning och förvaring av fröer, information som var allmänkunskap hos lantbefolkning för bara några generationer sedan. Kanske var det just för att det då handlade om allmän vardagskunskap som i princip ingen brydde sig om att dokumentera och tillgängliggöra den i takt med att den kommersiella fröförökningen växte.

Sedan 90-talet regleras odlingen av utsäde till försäljning i utsädeslagstiftningen och i varje EU-land finns en nationell officiell sortlista på de fröer som får odlas. I Sverige är fröodling av grönsaker för konsumentproduktion obetydlig och de flesta fröer importeras från andra länder i EU. Men Sverige är en mycket liten marknad och de tre stora företagen i branschen går efter volym när de bestämmer vilka sorter de ska tillhandahålla, vilket kanske inte stämmer optimalt med våra nordliga förutsättningar, eller ens med bästa smakerna eller störst variation.

Då det i ännu högre grad gäller frösorter som tagits fram helt på ekologisk väg och som passar våra breddgrader, så har svenska ekologiska odlare och svenska fröbranschen fått tillstånd att undgå regeln att ekologiskt måste odlas från ekologiskt framtagna frön. I Sverige får man alltså, än så länge, odla ekologiskt från konventionellt framtagna, men obetade, fröer om inga ekologiska frön av den grönsakssorten finns tillgängliga och upptagna på fröfirmornas databas OrganicXseeds för ekologiska fröer till försäljning. Då det tar två år att få fram frön och då mycket större omsorg om var och hur de ekologiska kan odlas för att inte behöva konstgödsla eller besprutas så blir ju de ekologiska fröna mycket dyrare – ofta dubbelt upp. För att inte tvinga storodlare att köpa de dyrare ekologiska fröerna som utsäde så lägger de flesta av det lilla fåtalet svenska fröfirmorna inte upp tillgängliga ekologiska fröer för våra förhållanden på denna databas. Lindbloms Frö i Kivik höll på att förändra den här scenen då de med stor möda hade byggt upp en enorm kunskap kring ekologiska fröer för svenska förhållanden och även skalat upp verksamheten för att kunna förse den svenska marknaden med det ekologiska alternativet för alltfler sorter och dessutom nu lagt upp dem på OrganicXseeds – som då hade blivit krav att använda för ekologiska odlare som ville ha den sorten. Enligt Lindblom själv så förklarade Jordbruksverket, den 15 november 2019 att ”med Lindbloms Frö på marknaden, så var fri användning av konventionellt frö omöjlig” för ekologisk odling. Två dagar senare brann hela den vackra skånegården i Kivik ner, med i princip hela frölagret, inventarier och en ny förpackningsutrustning. Då ingen naturlig brandorsak har hittats och då fönster har krossats på minst två ställen så behandlar polisen händelsen som mordbrand men har inga fler spår att gå på. Okorrelerade olyckliga omständigheter?

För att underlätta för att äldre och ovanliga växtsorter tas in på sortlistan finns det lyckligtvis ett annat undantag i lagstiftningen för så kallade bevarandesorter och amatörsorter. Man får föröka sina egna fröer och byta dem med andra så länge man inte tjänar pengar på det. Det är här Sesams verksamhet dyker upp som en skattkammare i flera bemärkelser. Massor av kunskap och otroligt många spännande sorter. Precis som Ali Baba så kommer man, från Sesam, undan med skatten utan att behöva betala för sig och precis på samma sätt känns det som om man, både givare och tagare, egentligen bara snuvat några riktiga rövare på deras oförtjänt privatiserade rikedomar. Fröerna till vår mat borde tillhöra de som jobbar så hårt med att odla fram den. Hur långt vi i Sverige på bara ett par generationer har kommit ifrån detta självklara inser vi återigen när vi diskuterar detta med Yasser – under alla sina år med odling i Syrien så har han aldrig köpt ett enda frö, utan alltid odlat fram sina egna eller fått av vänner.

Så hur var det då med fröer från kålen? – Det får vi ta en annan gång! Nu ska vi sätta oss med senaste medlemstidskriften. Det är alltid lika spännande varje gång när den och årsskriften för medlemmarnas bytesfröer dimper ner i brevlådan – Vad har Ali Baba hittat åt oss den här gången. –”Sesam, öppna dig”!

Publicerat

Krävande, men belönande, smak-lökar

Under vårvintrarna här på gården så har förkultivering av plantor tagit över allt större delar av boendeytan inomhus och i stugorna. Ganska krävande små krabater som hela tiden ska ses om och som hela tiden kommer med nya önskemål kring sina rum och med ständiga omflyttningar som resultat. Efter ett tag duger plötsligt inte ”barnkammaren” utan de ska absolut vidare till ett svalare uppdrivningsrum och till sist vill de härda sig genom att vara ute nästan hela tiden, men samtidigt så har de alla sina olika synpunkter om att det inte får bli för kallt, för varmt, för blött, för torrt, för soligt, för skuggigt, för blåsigt osv. för då vill de genast komma hem igen. Det är ju inte så att de är högljutt gnälliga om de inte får som de vill, men man ser ju på dem när de inte trivs och det klarar man ju inte av. Eftersom vi dessutom efter sommaren glömt bort hur krävande de kunde vara som barn, och så tacksamma vi då också är för att de nu som vuxna varje dag hjälper till och försörjer oss så har antalet småttingar blivit allt fler för varje år vilket inneburit att deras ständiga rumsbyten tagit alltmer tid och energi för oss. Det var då vi insåg att gårdens nio hus inte var tillräckligt. Vi behövde ett till – ett speciellt som kunde uppfylla alla deras spretiga önskemål under den tidiga uppväxten.

I mörkaste november lyckades vi, i elfte timmen, slå ner de galvaniserade stålrören till tunnelväxthuset innan tjälen obarmhärtigt stängde sin järndörr för fortsatta försök att enkelt förankra konstruktionen mot vinterstormar. Den snälla vinterstarten gav oss ytterligare ett par solvarma dagar så att vi även fick upp växthusplasten under behagliga omständigheter. Inte långt därefter och otaliga gånger sedan dess har vi med tacksamhet suttit vid planteringsbordet därinne, behagligt fysiskt avskilda från iskalla vindar, regn och snöyra, skyddade av endast en knapp millimeter plast som förutom att bevara mycket av vår avgivna värme dessutom släpper in alla ljud och som med viss transparens även tillåter visuell kontakt med omgivningen vilket ger en mycket stark, skyddad utomhuskänsla.

Främsta syftet med växthuset var ju som sagt att kunna komma igång tidigt på säsongen med att driva upp små plantor för senare utplantering på friland. Hur mycket vi skulle komma att uppskatta att bara vistas och pyssla därinne blev en överraskning för oss. Det gällde också möjligheten att parallellt använda odlingsbänkarna för att även driva upp tidiga rädisor, sallad, spenat och andra grönsaker.

Tidigare har ”rejäla” och mättande rotgrönsaker, potatis och kål haft det självklart största utrymmet i odlingsytorna och på tallriken medans, från våra tidigare erfarenheter, ganska intet-smakande eller beska bladgrönsaker inte behövt ”göra sig besvär’. Men vartefter som vi upptäckt hur egenodlat definierat om smakupplevelserna på de mesta jämfört med köpevarianterna så har vi breddat sortimentet. Sedan en månad tillbaka glädjes vi därmed enormt åt den stora variationen av alla vackra bladgrönsakerna som inte bara genom sitt utseende ger guldkant på tallriken utan som ofta numera upptar nästan hela utrymmet på tallriken och som med sin friskhet och milda smaker bidrar till nya smakupplevelser och inte sällan lämnar ”den riktiga maten” i bakgrunden.

Publicerat

Bäverkonst

Elisabeth ”Bettan” har ju en härlig trädgård med träkonst i alla möjliga spännande former som många av er säkert blivit inspirerade av. Hade hennes verkstad, Holywood, och trädgård legat närmare Färgeriån – den breda potentiella färdvägen för andra inom träbearbetningsbranschen – så hade vi starkt misstänkt att inte bara människor hade plockat upp hennes idéer kring slöjdande. Kanske för att försäkra sig om vår acceptans så verkar denna Ranboskulptör även ha jobbat lite i Uppsala-konstnärens Bror Hjorts stil – Är det kanske en nytolkning av ”Kubistisk flicka” som växer fram ur den hittills ganska grovt skurna skulpturen som en av årets nybyggare kring dammen, Herr Bäver, har i åtanke.

Nybyggare säger vi för vi tror inte det är samma individ som besökt oss tidigare år och bl.a. lekt med Candy i dammen. Det skulle förstås kunna vara samma bäver som tidigare år, men då har han definitivt bytt intresse. Tidigare har det nämligen utförts mer vanliga bäversysslor som att förstärka fördämningen och därmed höja vattennivån – förvisso väldigt försynta projekt som inte stör eller förstör nämnvärt och bara krävt lite sly och några småträd, men ändock ett bygg-projekt. Dessutom har han inte varit lika försiktig och rädd av sig som denna kreatör som verkligen undviker kontakt med både oss och Candy – också ett tecken på en äkta konstnärssjäl. För hade det varit bygge som varit dennes syfte så är det alldeles för ineffektivt och ofokuserat arbetat. En tydlig stig leder från dammen till konstverket i vardande som tyder på flera besök under längre tid vilket i sin tur tyder på långa stunder av kontemplerande och funderande kring den konstnärliga kompositionen. En byggare-bäver fäller ett betydligt större träd, med hela 50 cm diameter på bara ett dygn, och då med ett koncentrerat snitt i samma höjd runtom. Han skulle skrattat åt detta små-karvande.

Även om det är spännande att få se slutresultatet så är det med dubbla känslor som vi betraktar det halvfärdiga verket; fascination över det konstnärliga grepp som denne, skogens omvände byggnadsingenjör, tagit sig an trädet bredvid Ranbodammen och farhågan om ett fortsatt frenetiskt skapande utifrån alla de vackra björkarna som omgärdar dammen. Omgivningarna skulle snabbt kunna omvandlas till en fullbordad konstinstallation, om vår lille hantverkare/konstnär skulle hitta det där glödande flödet som kan infinna sig hos de riktigt stora genierna. En veckas flow skulle kunna få det ena konstverket efter det andra att skulpteras fram ur de 20 björkarna runt dammen.

Men då vi tycker att träden inte bara är vackra som de är utan också har stor betydelse för djurlivet i dammen; bidrar till skugga, löv som ger humus på hösten och bidrar till livsmiljöer för många insekter i den viktiga kantzonen… och fortsätter suga upp mer koldioxid med bibehållen bark, så håller vi ett öga på utvecklingen. Kanske får pågående stängsling med fårnät till fårens sommarhage avbrytas för att istället använda stängslet runt dessa vackra utsatta träd – och försöka inspirera herr Bäver till att följa Bettans utställningar med redan fallen ved eller följa i en annan stor Hälsingemålare, Karl Tiréns fotspår, vars konstverk ofta handlade om att visa på skönheten i den naturliga naturen – ett naturens omvända ikebana… den urgamla japanska konstformen som förvisso går ut på harmoni mellan himmel, jord och människa, men där växterna arrangeras efter utövarens huvud och strikta formvillkor. Vi skulle behöva mer av det omvända… en natur som får utvecklas i balans på sina egna villkor och besökaren får anpassa sig efter den. Den konsten skulle behöva synas och praktiseras mer av människor… och alltför excentriska bävrar.

Publicerat

Säckar med framtidens mat

Nej, de innehåller inte proteinrika odlade insekter eller frystorkad rymdmat!

Här handlar det återigen verkligen om ”tillbaka till framtiden” då vi genom utsädet av gamla kultursorter som svedjeråg, naketkorn, nakenhavre och Dala vete hoppas kunna bidra till bevarandet och en evolutionär växtförädling av dessa historiska små guldkorn. Blandningar med stor genetisk mångfald sås och genom att utsäde sparas efter varje års skörd så kommer den/de varianterna som har bäst förutsättningar för just den platsen att utvecklas… på samma vis som så många generationer förfäder innan oss har gjort.

Det är Annika Sahlin i Söderala som genom flera års förökning från i princip några små påsar med utsäde denna dag så generöst delar med sig av både utsäde och kunskap. Varken det ena eller det andra är idag lätt att förvärva… det förstår man när till och med forskare från SLU planerar studiebesök till hennes odlingar.

I takt med klimatförändringar ser myndigheter och forskare vikten av att bevara mångfalden av våra gamla kulturspannmål och i projektet ”Historiska sädesslag i framtidens mat” undersöker man deras fördelar och om och hur de kan börja odlas i ökad omfattning.

Projektet sammanfattas delvis som: ”Kulturspannmål kan vara en bidragande del till ökad konsumtion av fullkorn och fibrer då de ur ett hållbarhetsperspektiv ligger före konventionella spannmål. Även om de ger en lägre skörd, så är de bättre för miljö och mångfald. De är mer stabila mot varierande väder och klimat samt binder jorden bättre med sina långa rötter. De bidrar med nya och spännande smakupplevelser genom sin stora mångfald samt har en hög halt av mineraler och bioaktiva komponenter. ”

Allt det här har givetvis Annika Sahlin och medlemmarna i den ideella föreningen Allkorn länge förstått och det är mycket tack vare deras och andra entusiasters insatser som vi idag över huvud taget har kvar vissa utsäden att utgå ifrån och börja jobba med ”tillbaka till mångfaldskultur” och inte i den riktning mot monokulturer som skett under de senaste 100 åren då man uppskattar att 75 % av världens mer än 100 000 vetesorter försvunnit och hur en stor del av världens spannmålsutsäde är i ”händerna” på ett fåtal storföretag.