Det ska mycket till för att vi ska lämna gården med alla de intressanta och utmanande projekt som finns att ta tag i här. Men vid vissa tillfällen, då till exempel en god granne vill ha en extra hand vid potatissättningen så tar vi gladeligen med oss arbetshandskarna och vandrar över.
Att som Julia ”sitta under korkeken” och titta på när vi andra går ut på fältet uppfattar kanske de flesta som en självklar avkoppling, men även för oss uppe på sättar-stolarna så infinner sig snart ett meditativt tillstånd. Att släppa alla andra tankar och även den medvetna styrningen av händerna då de snart helt mekaniskt, med hjälp av bara muskelminnet, hittar takten och lägger sättpotatisen i kopparna på sättmaskinen ett-två-ett-två… det är också rena minisemestern. Att det dessutom innebär att vi, efter att under flera år hittills nästan bara har kunnat ta emot hjälp, äntligen kan få hjälpa de som gladeligen lyssnat på, och hjälpt oss känns förstås extra stimulerande.
Tänk att bara två timmars avkopplande övningar, förutom att ha glatt både oss och vår granne, har ordnat så att en tillräckligt stor mängd potatis nu fallit i god jord och att det kommande årets behov därav, för både vår granne och flera av hans vänner i sin tur, därmed nu kommer att tillgodoses. Det är inte många minisemestrar som skulle kunnat leverera en så stark och förnöjsam semesterkänsla som den vi kände när vi återigen med lätta steg promenerade hemåt igen. Till skillnad från de ofta dyrköpta och överreklamerade upplevelsepaket som lockar och pockar stressade vardagsmänniskor så kommer dessutom denna känsla sitta kvar länge.
Men nu drömde vi oss iväg och tog ut segern lite i förskott. Det krävs ju faktiskt några moment till innan potatisen ligger på tallriken. Ett par omgångar med kupning till exempel, då omkringliggande jord föses upp kring potatisplantorna, vilket behövs både för att minimera risken för att ytligt liggande potatis ska råka ut för solljus vilket gör potatisarna gröna och förhöjer halten av giftet solanin i dem så mycket att de bör undvikas som mat. Det gröna är dock inte solanin utan klorofyll. Solanin och/eller en annan glykoalkaloid, chakonin förekommer oftast i alla potatisar men i lägre halter, där det skiljer mycket mellan olika sorter, men även för olika växtförhållanden. De utvecklas som naturliga bekämpningsmedel i försvar mot skadedjur eller vid annan stress såsom skador eller solljus. I Sverige får inte potatis med högre halt än 200 mg glykoalkloider/kg färskvikt säljas, varför till exempel den förut så populära Magnum Bonum inte längre hittas i affärerna. Vid denna övre godkända nivå så skulle en konsumtion på 2 kg oskalad potatis vid samma tillfälle kunna vara en dödlig dos för en människa på 70 kg.
Efter den chockinformationen så känns troligen den andra anledningen till kupandet, den för att stimulera stoloner (utlöpare) att utvecklas från potatisstjälkarna som i sin tur bidrar till att fler potatisar växer fram, som förvisso en bra anledning, men betydligt mindre kritisk.
Om allt går enligt skolboken så kan en sättpotatis ge upp till tio nya potatisar – en imponerande investering av både tid och energi vilket återspeglas bland annat i Esaias Tegnérs klassiska fras om ”Freden, vaccinet och potäterna” som orsak till befolkningsökningen från 1700-talets mitt.
Dagens forskning har dock nyanserat den bilden och lyfter framförallt fram den bondepositiva politik som fördes i Sverige på den tiden, med reformer som gav fler bönder en större förfoganderätt över jord och mark. Bönder fick börja sätta upp torp och stugor på sin mark och i början av 1800-talet ”exploderar” denna utveckling, då många unga bosatte sig i stugorna för egen nyodling och möjlighet att ta dagsverken vid arbetstoppar.
Något för dagens politiker att ta till sig av, då rationaliseringen gått så långt att de flesta gamla gårdar inte har någon mark kvar i egen ägo. De verkar fortfarande vara fokuserade på att desperat få de allt färre kvarvarande bönderna att producera alltmer mat för allt mindre ersättning. Vilka omdaningar krävs egentligen för att fler av oss ska välja att återuppleva det, av så många generationer så beprövade, säkra kortet till tillfredställelse… odling, i tider när upplevelseindustrin istället forsätter locka bort folk från alla egentliga kärnvärden. Ett talande exempel kommer ifrån bloggen Landlantbruk 8 augusti, 2019 där sonen Aaron presenteras som bonde i fjärde generationen på familjen Petersons gård i Minnesota och som gått från djuruppfödning till grönsaksbönder men med vikande förtjänster och nu i huvudsak livnär sig på festivalupplevelser där folk betalar mer för att gå i labyrinter i majsfältet, se på griskapplöpningar och skjuta prick på minipumpor än att betala vettigt för hållbart producerad mat.
Kanske dags att uttrycket ”smakar det så kostar det” tillämpas… Alternativ 1. Den exklusiva vänskapsknytande semesterupplevelsen ”Erbjudande – endast i maj månad: Potatissättning 1000 kr/timme”, med ett all-inclusive tillägg för ett årsbehov av potatis för 20 kr/kg. Alternativ 2. En sent tillkommen tradition av vänskapsknytande semester på ett fullbokat betonghotell med tillhörande sandstrand, utan möjlighet till odling, för 20 kr/timmen, med ett all-inclusive tillägg för ett årsbehov av potatis för 1000 kr/kg. Bara att välja.
För den som hellre vill ta saker i egna händer, hela vägen och hemestra varje dag, finns fortfarande gratis potatisutsäde att hämta hos föreningen Närjord, under deras oemotståndliga motto inför den här säsongen: ”Smakar det så bekostar vi”.