Det är lätt att förundras över hur ens ett fåtal av de späda små kålplantorna i slutändan ska kunna nå vuxenålder och fylla sensommarens tallrikar. Vägen dit är nämligen kantad av faror och prövningar.
Då vi fyllt upp alla platserna för kål i stora köksträdgården tidigt i april så fick Kinakålen, tillsammans med några andra kålplantor som hamnat sist i vårt kösystem, hamna lite på undantag, i den hårda, leriga jorden utanför Storstugan. Utan något som helst isolerande täcke uthärdade de obarmhärtig nattfrost och iskalla nordanvindar och vi kunde inte annat än förvånas och beundra denna livskraft. Detta var kanske också något som ”de fyra ulliga” gjorde i otillåten förbifart en vacker dag, men utan respekt för deras bedrift eftersom de genast försökte beta i sig de spännande smakerna. Något snopna blev de förmodligen då hela pluggplantan följde med upp, och då jord inte är någon höjdare så släppte de betet på plats. Det var en dyster syn att, först morgonen efter ytterligare en extra kall natt, upptäcka alla de små liven bredvid sina jordhålor och moderskänslorna var starka när vi skyndsamt pillade ner dem igen. Otroligt nog så klarade de även detta och kom igen samtidigt med värmen, men prövningarna var förstås inte slut med det… det är väldigt många fler som uppskattar kombinationen värme & kål.
Först gladdes vi åt synen av den vackra fjärilen framför oss men i samma stund som ytterligare en febrilt fladdrande vit fjäril dök upp så förmörkades sinnet av minnet från högsommardagen 2018 då kålfjärilarna gjorde stor entré i köksträdgården. Kritiskt började vi studera växtligheten närmare omkring oss. Lite handpåläggning avslöjar snabbt väl kamouflerade inkräktare (se bild) och vi upptäckte då inte bara fler vilt dansande kålfjärilar på buffébordet utan också det vi tidigare bara läst om – jordlopporna.
Efter förra säsongens invasion av kålmal är vi rustade med det biologiska bakteriepreparatet Turex som vi nu sätter vårt hopp till tillsammans med vedaska mot lopporna. Men vi är bara i början på säsongen och i böckerna listas minst ytterligare åtta små skadeinsekter och glupska fjärilslarver som vi inte ska bli alltför förvånade om de dyker upp framöver. Vi vurmar ju alltid för, och försöker på olika sätt stärka den biologiska mångfalden, men då vore det ju trevligt om dessa krabater visade uppskattning för det och gjorde detsamma genom att låta arten ekologisk grönsaksodlare leva i frid. Mycket tyder på att vi i takt med klimatförändringarna kommer att få diskutera detta med allt fler respektlösa lunch- och middagsinsekter kring odlingarna.
Så nu gäller det att lära känna igen inte bara dessa utan också deras naturliga fiender så att vi kan få hjälp av fler vaksamma små ögon. Den mest välkända representanten för naturliga fiender är väl nyckelpigan men hur ser deras larver ut och hur ser nyttodjuren stinksländor, parasitsteklar, jordlöpare och rovskinnsbaggar ut och hur gör vi för att de ska trivas hos oss? Det borde vi nog snabbare än kvickt försöka reda ut parallellt med vår iver att i tid identifiera alla andra kål-älskare innan de, likt en flock flygande små-får, glupskt festar i sig allt vårt gröna och goda på sin väg. En förvisso intressant men skrämmande syn, eller hur!?