Mer flygande i ett rättvist och resilient lokalsamhälle

Det var en sådan där härlig sommardag när alla, liten som stor verkade trivas på gården. Några passar på att lägga den positiva energin på att verkligen varva ner och maximera njutningen, liggandes i hagen och stillsamt betrakta omgivningen under ett stilla tuggande av frukosten. Kontrasten blir då extra stor när man ser andra som helt lägger denna positiva energi på en febril aktivitet för att hinna med så mycket som möjligt en sådan vacker dag. Sett till varje individ bland de senare så kan man allt skönja samma förnöjsamma förhållningssätt till omgivningen och tillvaron, men när det är några tusentals sådana individer som vill ut på spännande upptäcktsfärder samtidigt ifrån samma bostad och som därmed tvingas trängas och korsa varandras väg på en väldigt liten yta så blir totalintrycket ett helt annat. Våra honungsbin, apis mellifera är ett godlynt släkte vilket säkert underlättar på den trånga start- och landningsbanan en sådan här dag. Vi har några vänner i Uppsala som med stoiskt lugn har hanterat hektiska stunder som flygledare från tornet på Arlanda, men vi är övertygande om att även de skulle bli pillerknaprande vrak efter bara fem minuter på den här flygplatsen. Ingen som håller sig till fasta banor eller tilldelade luftrum och skilda höjder, utan alla på en gång huller om buller, troligen helt utan rapportering om planerad starttid eller rutt… givetvis med massor av krockar som följd, både med varandra, fasta föremål i närmiljön eller större tillfälliga förbipasserande hinder. Tur nog så är den inbyggda flygsäkerheten desto större och alla som är inblandade i sådana incidenter studsar bara lite, hejar glatt på sin eventuella olycksbroder och far vidare i en ny riktning. Ingen flygskam här inte… vilket de självklart heller inte bör känna eftersom de lyfter helt utan förbränning av fossilt bränsle.

Homo sapiens i luften borde däremot känna desto större skam… många verkar gömma sig bakom argument som att flyget bara står för ett fåtal procent av utsläppen till den förstärkta växthuseffekten. ”Om jag sopsorterar ordentligt, cyklar till jobbet någon dag per år och äter lite mindre kött så kan jag unna mig lite flygande”.  Prata om effektiv förnekelse… att flyget bara står för några procent beror ju på att det fortfarande är ett, relativt sett, fåtal antal rika som kan göra det relativt sällan… men om du tittar på hur stort bidrag detta blir på en solidarisk tilldelning av koldioxidutsläpp per person så inser varje människa, som verkligen vill se att alla ska få samma möjlighet till någorlunda samma standard som de själva, att bara en enda flygresa per år fördärvar den möjliga rättvisan… och det hjälper inte hur mycket man än klimatkompenserar för den resan. Det är bara att göra klimatkalkylatorn.se så inser alla som vill se klart, hur omöjligt det är. Så de som verkligen vill att vi ska nå en solidarisk, hållbar planet stannar givetvis på jorden.

Honungsbina och alla andra pollinerare ska dock flyga desto mer, vilket vi som stannar på jorden därmed indirekt hjälper till med. Men vänta nu… start och landningsbana nummer 5 är ju nästan tom. Här ska det inte finnas några flygstrejker eller flygaktivister. Snabbt ringer vi vår egen flygledare, Sven- Olof som snabbt kommer ut till terminal 5. Ramar utan ägg, larver och täckta celler men däremot, av allt att döma, helt tomma drottningceller. Efter att ha gått igenom alla ramar stod det klart – den tidigare trogna men troligen ålderstigna drottningen saknades. Så är det alltså i deras samhälle – saknas det vettiga individer i ledningen så slutar de andra att flyga. Lustigt att det är precis tvärtemot i vårat.

I den här situationen finns det inget kontroversiellt med att gå in med direkta stödåtgärder för att få igång flyget igen. Det behövs för det första inga skattemiljoner, surt förvärvade från många som inte ens vill flyga och fördärva planeten. Det räcker med att gå över till terminal 3 och be att få någon av deras blivande verksamhetsledare så kommer personalen i terminal 5 att ta hand om henne med varsamma händer och fötter, ge henne lite specialkost och vips så är det samhället på fötter igen. Tänk om det ändå vore lika lätt i vårt samhälle… eller det är det ju förresten… om alla efter bästa förmåga såg till att på ett hållbart sätt samla ihop sin del av maten, eller andra motsvarande nödvändiga produkter och tjänster, till samhället så räcker det nog med att föda fram en ledare som sedan ser till samhällets hela bästa i en hållbar utveckling så skulle allt se mycket annorlunda ut. Vi ser fram emot liknande kröningsfestligheter och firandet av det resilienta lokalsamhället.

Bädda för väderextremer i bäddarna

Den här tiden på säsongen då ogräset växer som bäst i odlingarna är det lätt att börja snegla på fleråriga grönsaker som redan från säsongstart står beredda att ta upp utrymme och ligga steget före i kampen mot ogräset genom det svårgenomträngliga marktäcke eller skuggande ytor som de skapar.

Så här i tredje halvlek av odlingssäsongen, då flera av de fröer och förkultiverade plantor som tidigare planterats på friland kan börja skördas, så är det läge för reflektioner kring, och utvärdering av den inledande perioden som i år präglats av ytterligheter och nya väderrekord – maj månad med sina ”aprildagar” blev kallare än normalt följt av heta och torra juni med rekordvärme i mellersta Sverige och en av de allra varmaste globalt. Och så därefter den nuvarande perioden med dagar kallare än det normala. Det stämmer tyvärr alltför väl med vad forskarna har förutspått. En generellt ökande temperatur men framför allt med större variationer som kan ligga kvar längre, och här i Norden generellt mer nederbörd men även det med större variationer – perioder med svårare torka och perioder med översvämningar. Inför framtida odlingssäsonger känns då de generellt mer tåliga fleråriga grönsakerna med sina etablerade, ofta djupa rotsystem som kan hämta vatten från djupare jordlager och lagra fukt längre som en lösning att sträva mot även i det syftet.

När alla dessa tankar väl hade rotat sig så var det dags för fleråriga grönsaker att göra detsamma. Den här dagen snabb-förökade vi några av de fleråriga grönsaker som vi redan hade på gården. Efter dagens slut hade många förökningsmetoder tillämpats, sticklingar från kärleksörten som nu hamnat i krukor för rottillväxt, delning av den spanska körveln och libbstickan, plantering av jordärtskockans rotknölar, fröinsamling från lungroten, och slutligen lite frösådder av svartrötter och piplök.

Fleråriga grönsaker, också ofta kallade ätliga perenner eller perenna grönsaker, avser sådana plantor som lever i minst tre år och som kan skördas på ätbara grönsaksdelar utan att den dör. Vissa fleråriga grönsaker kategoriseras också som kryddväxter och vi är kanske vana vid att till exempel ett enda blad från libbstickan räcker för att bidra med den där lilla extra kryddan till soppan. Men långt mycket mer – skotten, rötterna och fröna – går att använda på den liksom på de flesta andra fleråriga grönsaker och de skulle kunna spela en långt större roll i vår framtida matlagning. I takt med att antalet och repertoaren av olika fleråriga grönsaker framöver ökar på gården ser vi fram emot att lära oss nya recept där de finns med i huvudrollslistan och får hamna i strålkastarljuset.

Pusselbitar faller på plats

Plöja gick väldigt smidigt och grovharvningen likaså… det tog Gunnar med stor-traktorn. Sen tog vi över och finharvade och sådde med hästen Brux spänd framför gamla hederliga redskap för ändamålen. En mycket trevlig upplevelse, speciellt som allt gick som man hoppades och allt växer på som det ska. Men sen då?

Det är förvisso fortfarande flera veckor kvar innan nästa steg i processen spannmålsodling tar vid … men har man aldrig gjort dessa steg tidigare så är det kanske hög tid att börja bli lite stressade nu. Till att börja med så är det långtifrån självklart för oss hur en spannmålsåker som är för stor för lien men för liten för dagens skördetröskor borde skördas. Samma frågor gäller förstås alla de efterföljande momenten kring torkning, tröskning och rensning.

Det är inte ofta som praktiska utmaningar löser sig av sig självt, men med goda vänner så kan man gå där och fundera och så kommer det en skänk ifrån ovan, i detta fall i form av ett telefonsamtal från Annika Sahlin, spannmålsodlare i Söderala, och ovärderlig mentor för oss. Annika hade just sett ett rensverk till salu på Variant Bergviks loppis. Som ni kanske märkt så är det inte så många av dessa i omlopp nuförtiden så då gäller det att agera. Nu står maskinen på sin kommande arbetsplats här på gården, inspekterad och torrkörd av Julia och Ebba. Det är en Valla modell no:2. År 1883 så började fabrikör August Olsson i Valla, Sköldinge socken utanför Katrineholm att tillverka så kallade kastmaskiner för att ersätta den manuella metoden att kasta upp/iväg tröskad säd för att med luftmotståndets och gravitationens hjälp skilja ”agnarna från vetet”. Med tiden började han även tillverka dessa mer avancerade rensverk som populärt kom att kallas Vallaharpor. De består av en handvevad fläkt och tillhörande skakbord med ett antal såll av olika grovlek så att de olika fraktionerna hamnar i olika utkast och skilda ifrån de mest värdefulla, fröna, som man vill samla upp i ett särskilt fack. Verket kommer närmast från ett torp ute på näset i Mo men vem denna Carl Jonsson är som står inskriven före modellbeteckningen är ännu okänt för oss. Någon som vet?

Häromdagen skrev vi om backcasting, ett scenarieverktyg där man utgår ifrån ett framtida önskat slutmål och försöker sedan bakvägen hitta delmål som behöver uppfyllas på vägen för att man ska nå fram till slutmålet. Den här dagen kom alltså pusselbiten längst ut i processlinan på plats – rensmaskinen – och nu återstår ”bara” att hitta pusselbitarna i den framförvarande processlinan. Närmast på tur om vi stegar bakåt så står en stifttröska på önskelistan. Så medan vi fortsätter att jobba med de vanliga uppgifterna på gården så hoppas vi att ni nu börjar leta igenom lador och längor efter en dylik och sedan ringer oss, så vi kan lägga nästa bit i pusslet… vi har ju inte hela sommaren på oss!

Om vi binder ihop scenariot med lite forecasting så har vi förstås den lilla detaljen i början av processen – att skörda och binda kärvar för torkning. Där har Brux matte Eva lovat att vi återigen kan räkna med Brux fantastiska och charmiga hästkraft och deras gamla slåtterbalk. Det löste ju med ett trollslag nästa steg i pusslet från andra hållet. Då behöver vi bara gå efter och binda ihop kärvarna för hand…eller… utvecklingen har visst gått framåt… vi fick nyss tips om de möjligheter som hästredskapet ”självbindare” erbjuder. Precis som namnet antyder så handlar det om en vidarutveckling av slåtterbalken där en tillsats även binder kärvarna – snäppet än mer fantastiskt. Vi låter denna pusselbit få mogna lite i tankarna – passar den i vårt pussel? Eller börjar utrustningen bli så tung att vi är på väg till oljeberoende hästkrafter igen? Målet måste ju ändå vara att energin för att producera mat är mindre än den energi som vi får i oss genom maten – annars så måste vi ta till yttre energikällor eller dö – har ni tänkt på det? Så är det inte idag. Dagens mat kostar mycket mer energi att producera än den ger oss. Det var okej så länge vind- och vattenkraft stod för malandet och veden för uppvärmning – åtminstone så länge mer ved växer upp än vi bränner – men sen kom oljeberoendet. Där skenade det iväg helt galet.

Det pusslet vi alla lägger nu måste vara helt utan fossila bränslen. Ofta när släkten ses under julen och det stora pusslet ska läggas så hittas den där sista pusselbiten någonstans gömd under mattan när det närmar sig 12-slaget och alla har börjat ge upp hoppet för att lösa det. Det är väl typiskt att det alltid ska behöva bli i sista minuten. Hoppas verkligen att ni alla vill hjälpa till att hitta de sista bitarna i det gemensamma världspusslet innan det är för sent.

Ekologisk bekämpning av ogräs och kroppsliga besvär

För tre år sedan skaffade vi ett 20-tal rotsticklingar av uppländsk vallört. Trots att de redan den första säsongen växte sig stora så lät vi dem och deras rotsystem växa till sig ytterligare för att nu i april börja ta rotsticklingar från dem och plantera i små krukor för tillväxt. Länge kändes det tröst- och hopplöst att gå och se till alla de tusen små krukorna där endast ogräset verkade trivas riktigt bra, men rätt som det var så började vallörtens frodiga blad plötsligt få övertaget i grönskan och den här dagen var det premiär för en utplantering som kommer följas av många, många fler framöver.
 
Framför allt så kommer de små plantorna få inta sina platser som kantväxter till flera av gårdens olika rabatter och odlingsområden. Här förväntar vi oss att de med sina på sikt enorma rotsystem (70 cm diameter) snart kommer bilda en tät barriär mot andra ”viljestarka” växter såsom kirskål, lupiner och kvickrot – rotogräs som gärna breder ut sig och tar över helt.
 
Så snart de vuxit till sig lite mer, vilket nu kommer gå enormt fort, så kan vi skörda det näringsrika bladverket och använda som täckmaterial eller gödselvatten. Från moderplantorna har vi redan vid fyra tillfällen under säsongen skördat rejält med blad för detta ändamål. Under bara några veckor kan en äldre planta lätt bli meter hög.
 
Givetvis kommer vallörtsplantorna, som är en av de växter som producerar mest nektar i Sverige, att periodvis släppas upp för vacker blomning och buffébord för många insekter. Efter ett besök av insekter fyller de på sitt förråd av nektar på bara 40 minuter, något som många andra blommor behöver ett helt dygn på sig för att åstadkomma.
 
När så hösten och vintern kommer så blir den vissna plantan en uppskattad övervintringsplats för spindlar.
 
Om nu någon mer känner att de skulle vilja bjuda hem dessa superhjältar till sin trädgård så höjer vi ett varningens finger för att inte plantera äkta vallört eller fodervallört från det vilda – då det nämligen kan resultera i att det istället blir dessa som tar över odlingsytorna. Så i just det här fallet är det väldigt bra att hålla sig till de förädlade sorterna som är sterila eller bara delvis fertila och med nedsatt fruktbildning. Ofta rekommenderas då framförallt uppländsk vallört såsom till exempel Bocking 4 och Bocking 14.
 
Vallört innehåller dessutom substansen allantoin som har en sårläkande och inflammationshämmande effekt. Det här hade man givetvis full koll på förr då den historiskt har använts som läkeört för både ben, brosk och vävnader. Dess gamla namn benvälla avslöjar dess effektivitet på just benöppna sår. Den sägs dock vara lika effektiv på andra vävnader varför den använts, och fortfarande används i alternativ medicin, i allt från led- och muskelvärk, eksem, svårläkta sår, acne, vårtor, brännskador och skavsår.
 
Om nu studievägledaren varit så förutsägande att rekommendera, det i väst närmast bortglömda men oerhört spännande, framtidsyrket druid att utforska vidare för dig så vet vi i dagsläget inte om denna uppländska hybrid är lika effektiv som den äkta vallörten som medicinalväxt. Men ni som känner oss vid det här laget förstår att vi givetvis börjat undersöka saken närmare… på Julias morbror som fått ont i fotleden. Med ett omslag med rot-avkok runt foten, så kommer vi om några dagar kunna återkomma i frågan med en mindre vetenskaplig studie som stöd… Observera dock att vi inte satte något kommatecken mellan mindre och vetenskaplig.

Trädkramaren i oss

Människan är fortfarande starkt emotionellt knuten till naturen. Forskare visar att oavsett vilken kultur vi kommer ifrån och lever i så har naturbilder en oproportionellt stor dragningskraft på oss, speciellt bilder på savannen väcker tydligen ett av de mest innersta väsen i oss – ett tidigt och viktigt stadie i människans utveckling. Vi är dock fortfarande mycket mer djur än vad de flesta säkert tänker på eller vill erkänna. En studie vid UC Berkley visade hur 21 av 32 testdeltagare kunde, med förbundna ögon, lukta sig fram längs ett tio meter långt doftspår och tränade man tre timmar om dagen i tre dagar så tog sig dessa fram tre gånger så fort och med mindre avvikelse från spåret jämfört med innan träningen. Tejpade man för ena näsborren så sjönk precisionen till hälften och hastigheten med 25 % vilket visar vikten av stereo-luktsinnet även hos oss.

Forskare vid University of Michigan visade att efter en timmes verksamhet i naturen ökade minneskapaciteten och koncentrationsförmågan med 20 %. Arbetsplatser som medvetet har designats med naturen i fokus uppvisar högre produktivitet och lägre sjukfrånvaro hos de anställda. Forskare i Pennsylvania visade att patienter som hade trädutsikt tillfrisknade fortare, behövde mindre smärtstillande och klagade mindre än de som såg in i en annan husvägg. En holländsk studie med drygt 345 000 patienter tittade på kopplingen mellan 24 olika indikatorer på deras hälsostatus och hur långt bort ifrån ett grönområde som de levde. De som bodde inom en km från ett grönområde uppvisad en statistiskt säkerställd bättre status på 15 av de 24 faktorerna och med bäst förbättring på ångestproblematik och depression.

Aktuell forskning (2019) från Gävle högskola visar inte oväntat att ju mer barn identifierar sig med staden desto mindre är de benägna att arbeta för naturen och skydda den. ”Föräldrar eller andra närstående kan lära barnen få förståelse för och emotionell kontakt med naturen, bara genom att leka och finnas tillhands där, menar Matteo Giusti. – Barnet ser om du är nyfiken på, och rädd om naturen. De kommer att notera om du är bekväm i en miljö eller inte”. Med tanke på hur allt fler bor och lever i staden så måste den miljön utvecklas med mycket natur, och med ökat stillasittande oavsett var man bor så får föräldrarna ett ännu större ansvar att ofta ta med barnen ut och visa dem hur naturen med sina ekosystemtjänster lägger grunden för vår existens.

Nåväl, men då vår förhistoria faktiskt innebar att vi tillbringade flera tiotals miljoner år längre tid i träden innan vi kom ut på savannen och då man verkligen vill att dagens unga ska få bestående starka emotionella intryck och band till naturen så är det ju starka upplevelser i trädkronorna man bör satsa på. Så igår tog jag och hälsade på uppe hos jätten i allén igen och frågade om det var okej om vi kom upp ett helt litet gäng. Självklart var vi välkomna och snart satt vi däruppe alla fyra och trivdes – Julia, hennes kusin Ebba, Jätten och jag… Birgitta backade tyvärr ut i sista stund. Vi hade en bedårande utsikt. Sen beställde vi upp middag till femte våningen. Jag vet inte om det var så pedagogiskt och historiskt korrekt att sitta däruppe i trädkronorna och kalasa på jordgubbar… men gott var det.

Covid-19 har varit skrämmande på många sätt, men det har haft en mycket stor initialt positiv effekt på miljön. På många håll så har stadsmänniskor åtminstone fått uppleva hur vacker deras närmiljö är utan alla avgaser och dagliga nedsmutsning och många i Sverige har också tagit tillfället i akt att umgås mer med familj och speciellt med barnen ute i naturen. Vi pappor roas kanske extra mycket av att konstla till det och göra lite utöver det vanliga men faktum är att bara ta med matsäck och en hängmatta eller två ut till en utsikt, stora stenblock eller en sjö så har du genast skapat ett mysigt hem i naturen där både barn och vuxna garanterat trivs och upptäcker ihop i flera timmar utan att titta på mobilen en enda gång.

Nu när social distansering påbjuder extra försiktighet oss människor emellan så kan jag lova att det finns gott om stora trädbjässar ute i skogarna som får alldeles för lite kramar. Kom ihåg att fysikerna bevisat att vi alla är, och allt annat runt omkring oss också är ren energi och att vi dessutom alla hör ihop. Med den vetskapen så är det inte så svårt att även se själen i dessa jättar… vissa av dem som i flera hundra år sett oss människor snubbla runt härnere och hittat på så mycket dumt och de har bara kunnat stå där och se på. Så ge er ut och plocka fram trädkramaren i er. Känn på dem, lukta och prata med dem… Jag lovar att de förlåter, tröstar och/eller glädjer er… allt efter behov. Det är bara några av alla ekosystemtjänster som de erbjuder.

Den förlorade och den förlovade generationen

Varje generation, i alla tider, har nog stundom ifrågasatt huruvida den kommande generationen någonsin skall kunna växa upp, mogna och fylla deras uppgifter så att de kan pensionera sig. Det gäller ju även idag. Det är ju bara att titta på denna bild så undrar man ju hur dessa ungdomar någonsin skall kunna bli något att räkna med. De är ju så klena… uppvisar ingen tydlig strävan utan velar bara fram och tillbaka… än hit och än dit. De har liksom ingen egen kraft utan böjer sig för minsta motgång i livet. Titta däremot på deras föräldrar som jämförelse – där har man en helt annan pondus, kraft och strävan. De siktade minsann mot stjärnorna och kom nästan halvvägs. De har stått emot alla stormarna hitintills i livet och med sin livskraft så böjer de sig inte för någon. Utan att tveka så jobbar de på året om, vecka efter vecka, i regn och rusk eller solsken och hetta, utan att någonsin fundera på att vika från sin uppgift. Vi tänker då givetvis på den stora pinjetallen i bilden och de små trädplantorna i de inklippta bilderna.

Ekorrarna på gården har säkert under fler hundra år känt till det stora pinjenötsträdet och kunnat lita på att det alltid kommer att förse dem med ett rejält basförråd inför svårare tider, vilket varje år bevisas av alla pinjekottarna på marken som är rensade på frön…. Se sedan på den kommande generationen pinjetall i lilla bilden därunder…. Jösses. Hur ska det gå för framtida ekorrar? Den är lilla kvisten kan ju inte ens mäta sig med svansen på en ekorre. Så för säkerhets skull och för att kanske ett större antal ska kunna ta över dess roll och kanske till och med att ännu fler ska kunna få njuta av denna delikatess så planterades i april ett par hundra små groddade pinjenötter ut i skogen intill gården… tillsammans med lika många groddade mandlar och ätliga kastanjer. Flera av de sköra små plantorna strök kanske med under den kalla våren… det är svårt att lokalisera dem i det höga gräset nu… men de två små plantorna av pinje och mandel som samtidigt sattes på ganska utsatt läge under bar stjärnhimmel uppe vid gården har i alla fall överlevt så här långt… även om de ser bra sorgliga ut bredvid den vuxna generationen. Förhoppningsvis har fler artfränder därute i skogarna klarat sig och kanske då att gårdens ekorrar en dag kommer överraskas av ännu fler av dessa exotiska nötter. Samtidigt så hotar ju framtidens klimat med allt mildare vintrar vilket ju också innebär att framtida generationer ekorrar inte behöver bygga så stora vinterförråd utan kan lämna det överskottet till oss att knapra på framför brasan.

Tittar man däremot på generation Y, millennie-generationen, generation mewe och allt vad de kallas, av arten Homo Sapiens som så ofta utmålas som curlade, lata och illojala så känns det betydligt mer lovande. Man kan knappt vänta tills den nuvarande generationen i maktens positioner lämnar över alla sina åtaganden till dessa kunniga, medvetna och idéfyllda ungdomar, där två mycket lysande exempel syns i bilden, som sätter klimatfrågan, jämställdheten och mångfalden överst på prioriteringslistan… och de vill göra skillnad. När man studerat Sveriges största digitala diskussionsforum för ungdomar mellan 14 och 24 år, ungdomar.se, så pekar den på samma sak som undersökning efter undersökning, både nationellt och internationellt, visar på – Ungdomarna är genuint oroade över framtiden och de sätter den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten högst upp på agendan. I det här avseendet så är det de äldre generationerna som liknar dinosaurier på lerfötter, oförmögna att lyfta på huvudet från sitt vanliga konsumtionstuggande ens för att se hur kometen är på väg att slå ut dem allihop. Så i det ljuset får man väl vända på resonemanget. Den vuxna generationen är ofta tungt fastrotad i sina mönster, oförmögen att ta sig till de nya strömningarna som därmed inte alls kommer att nära deras livsstil, medan de unga fortfarande är lätta att omplaceras och kan anpassa sig så att de kan suga i sig maximalt av de nya fräscha näringsämnena som ligger outforskade av flera tidigare förlorade generationer – till exempel kraften i den förlovande mångfalden i småskaligt agroekologiskt jordbruk.

Skråpuk är bara larv – förhoppningsvis inget att vara rädd för

Fåren kan ta en tugga ibland. Pompe gillar dem inte… inte heller hönsen. Dom innehåller bl.a. histamin och en del gifter för att avskräcka växtätare. Dessa gifter försvinner vid kokning och eftersom vi tycker de är goda så tar vi gärna ett gäng späda skott till soppa då och då tidigt på säsongen (sen utvecklar de kystoliter, som kan irritera njurarna), de är ju väldigt rika på A- och C-vitamin och mineralerna kalium, järn, kalcium och mangan, fröna sägs dessutom innehålla en mer koncentrerad mängd näringsämnen än bladen, men det finns ju gränser även för oss tvåbenta för hur mycket… nässelsoppa som vi kan äta.

Brännässlorna trivs och breder ju gärna ut sig kring djurens kväveberikade samlingsplatser och då de dessa ofta sammanfaller med våra stigar för att hämta djuren mellan hagarna så får man sig en bränna lite titt som tätt. Rör man vid hudytan så kan klådan bestå i över 12 timmar, men om man låter bli så går det i regel över på en kvart. Men eftersom ”inga” ändå verkar gilla dem överdrivet så är det lätt till att man tar lien och reducerar bestånden då och då. Nu hade de stått mycket längre än vanligt och decimering stod därför på dagens lista. Men vänta… vad är det för stor svart klumpformad massa på bladen. Och där… och där… på bara tre meters radie ser vi ytterligare ett halvt dussin kluster av vad som, vid närmare inspektion visar sig vara larv på larv på larv i högar med säkert hundra individer i vardera samlingen. Men är det vän eller fiende? Fjärilslarver kändes inte alltför långsökt att gissa på och att det då skulle vara nässelfjärilslarver känns då nästan självklart. En sökning beskriver just svarta larver i klumpar på nässlor, även om våra saknar de ofta förekommande längsgående gula linjerna.

Även om fjärilar, flugor och skalbaggar inte är lika effektiva pollinerare som bin och humlor vid ett enskilt blombesök så blir nettoeffekten ändå lika stor då de ofta gör fler blombesök. Sen är de ju dessutom sådana underbara sinnebilder för sköna sommardagar där de fladdrar runt mellan blommor på ängarna. I Sverige är var fjärde fjärilsart rödlistad och bedöms hotad på̊ ett eller annat sätt. Det beror bl.a. på bekämpningsmedel, landskapsomvandling och en artfattigare flora. Då inser vi vilken otroligt viktig barnkammare som gårdens alla nässelbestånd fortfarande utgör så här långt in på sommaren. Och idén med att, medelst lie, börja städa delar av gården från nässlor förvandlades snabbt till en ovanligt dum idé som snabbt förpassades till de skrotade.

När fjärilshonorna lägger sina ägg fäster hon dem på̊ undersidan av ett blad. Men hon väljer förstås bara blad som larven sedan kan äta. I regel behöver larven speciella anpassningar för att klara av växtens försvar. Växter kan producera giftiga ämnen för att skydda sig själva mot att bli uppätna. Olika arter fjärilar använder sig av olika värdväxter, och de är oftast riktiga födospecialister. Om inte växten finns på̊ platsen kan inte fjärilen heller finnas där.

Det var Carl von Linné som införde begreppet larv efter latinets larva med betydelserna ond ande eller ansiktsmask då man ansåg att de var maskerade insekter – tidigare hade de av samma anledning kallats skråpuk som är ett nordiskt ålderdomligt namn för en identitetsdöljande mask (skra=torrt skinn och puke=demon, ond ande). Användande av skråpuksmasker har hedniska rötter som gick ut på att iklä sig de anskrämligaste maskerna för att kunna skrämma bort allt det som man var rädd för.

Larven äter och växer snabbt, men skinnet kan inte tänjas så mycket så de ömsar skinn tre till fyra gånger, och när den nått tillräcklig storlek så sker ytterligare en skinnömsning men då är det inte en ny larv som kommer ur skalet utan en puppa – en förpuppning har skett som ofta föregåtts av att larven spann in sig i en kokong. Den har då fäst sig i t.ex. en växt, och är sen i regel helt inaktiv oförmögen att klättra, krypa eller äta. Nästa skinnömsning är att fjärilen kläcks ur puppan. Fjärilens viktigaste funktion är att föröka sig. Många arter saknar t.o.m. helt förmågan att äta. De är bara intresserade av att hitta en eller flera partners att para sig med och om de är honor, måste de också lägga så många ägg som möjligt innan de dör.

Nu borde vi kanske hålla tummarna för att det verkligen är nässelfjärilslarver, eller någon annan snäll larv som håller sig borta från våra grönsaksland, att många i så fall får överleva till puppa- och fjärilsstadiet… men det behövs inte eftersom årets första fjäril som vi skådade var en citronfjäril dvs en ljus fjäril. Då lovar folktron nämligen att året blir lyckosamt och framgångsrikt och eftersom den även var gul så kommer vi dessutom få fortsätta äta mycket smör.

Forecasting och backcasting om Garbanzobönor i Mo

Framtidsstudier är ett viktigt verktyg för att kunna förutsäga, analysera och bättre förstå hur framtidsutvecklingen kan påverka det samhälle vi lever i idag, även om alla förutsägelser förstås har sina svagheter eftersom de alltid begränsas av våra nuvarande kunskaper såväl teknologiskt, politiskt, filosofiskt, psykologiskt osv. När man försöker sig på förutsägelser om hur framtiden och samhällen kommer att utvecklas så brukar man prata om några grundmodeller som man följer och som kan indelas i tre grupper utifrån vilken fråga de avser att besvara: förutsägande: troligt scenario – Vad kommer att hända?, utforskande: möjliga scenarion – Vad kan hända? eller transformativt: önskvärt scenario –Hur kan vi göra så att det vi vill ska hända?
 
Det absolut vanligaste sättet att förutspå framtiden är forecasting som tillhör den förutsägande gruppen, och är något vi alla använder oss av hela tiden. Utifrån historiska och nutida data, erfarenheter och trender så drar vi slutsatser om hur stort och smått kommer förändras i vår framtid. Inom allt ifrån umgänge, värdeutveckling på bostaden till hur hungriga vi kommer vara efter ett träningspass så bygger vi bilder av hur framtiden ter sig utifrån våra erfarenheter. Inom stadsplanering gör man givetvis likadant för t.ex. trafikering i ett nybyggt bostadsområde där man kan titta på tidigare liknande exempel. Denna metod siktar som sagt på det troligaste utfallet. En svaghet är att den kan vara själuppfyllande. Bygger man tex vägar för att man tror att biltrafiken kommer att öka i området så blir det lättare att komma fram där och trafiken ökar därmed.
 
I scenarieanalys som tillhör gruppen utforskande metoder så låter man ett antal möjligheter eller trender växa fram ur nutiden och inom givna begränsningsramar för att sedan jämföra och strategiskt utvärdera vilken som är mest önskvärd.
 
Backcasting är ett scenarieverktyg som räknas till de transformativa metoderna då de utgår ifrån ett framtida önskat slutmål, en vision, och försöker sedan bakvägen hitta delmål som behöver uppfyllas på vägen, eventuellt i olika scenarion, för att man ska nå fram till slutmålet. Det används ofta med fördel där problembilden är komplex och nuvarande trender är del av eller i sin helhet utgångspunkten för problemet. Den uppsats som vi tittade på, och sammanfattade i gårdagens text, ” ”Framtidsscenarier för en levande och hållbar landsbygd i det klimatneutrala Sverige” var av den här typen där levande och hållbar landsbygd i ett klimatneutralt Sverige är visionen. Vi stoppade ju med en cliffhanger mitt i för att hålla er på halster och avslutade ju istället med vår enkla standardlösning att fler börjar med fossilfri agroekologisk odling och att resten stödjer det och alla går över till fossilfri hållbar konsumtion så blir alla lyckliga. Det ska ju bli intressant och se om den analysen kommer fram till samma sak.
 
Under tiden kan vi titta på ett exempel på utforskande scenarieanalys som ni hittar på nätet. Forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU tog 2011 tillsammans med forskare på Stockholms Universitet och Chalmers Tekniska Högskola under ledning av Totalförsvarets forskningsinstitut fram ”Fem framtidsscenarier för 2050 – förutsättningar för lantbruk och markanvändning”. Man identifierade åtta faktorer som påverkar matproduktionen: befolkningstillväxt, maktförhållanden, ekonomisk utveckling; klimatförändringar, resurstillgång, energiförsörjning; utveckling/spridning av teknik samt konsumtionsmönster. Alla dessa kunde anta ett antal (3-6) olika möjliga värden och sen studerades möjliga kombinationer av dessa i fem möjliga scenarier, alla inom begränsningsramarna men ända så vitt skilda som möjligt, på global- respektive europanivå. De fick namnen: En överutnyttjad värld, En värld i balans, Ändrad maktbalans i världen, Världen vaknar upp och En fragmenterad värld.
 
När man läser dessa så slår ju direkt ens egen forecasting igång och man börjar genast analysera sannolikheten på dessa utifrån sina egna kunskaper och erfarenheter från historiska och nutida trender. Mycket obehaglig läsning där man inte känner att någon kan uteslutas och där givetvis bara en är önskvärd. Den är dock mycket nyttig läsning då den får en att inse vad dessa pålästa forskare på erkända institutioner ser som ungefär lika möjliga scenarion och då förhoppningsvis får läsaren att vilja ta fasta på visionen ”En värld i balans” och sedan backcasta för att se vilka förändringar man själv kan göra för att lösa knutarna på vägen för att detta scenario ska bli den som vi och våra barn får uppleva.
 
I alla scenarion så medför klimatförändringarna ökad torka i Medelhavsområdet så att odlingsarealen i Europa förskjuts mot norr och öster. Så oavsett hur det än går i verklighetens framtid så känns det som en lågoddsare att börja försöka odla förädlade växter som både är anpassade för ett varmare klimat, långa ljusa nätter och som ses som planetär mat för att om möjligt styra mot ovanstående önskvärda scenario.
 
Så här på bilden ser ni våra första försök att odla en grönsak som Bennet troligen skulle forecastat som fruktlösa. Vi får väl se hur det blir med det och nu får ni se hur väl ni känner till denna växt.
 
5p: De flesta av oss känner denna protein-, fiber- och mineralrika och användbara ”böna” under ett helt annat namn.
 
4p: Ofta importeras de från Turkiet, där de trivs med värmen och solen så att odla dem i Hälsingland är naturligtvis ett vågspel.
 
3p: Medan man under de senaste tio åren förädlat fram åtta olika sorter av sojabönor som kan odlas upp till Mälardalen har vi inte hittat några förädlingsinsatser för dessa ärtor utan testar Yassers beprövade variant från Syrien… efter att först ha misslyckats med köpe-påsen från Ica.
 
2p: Nötaktig smak. Till skillnad från andra ärtväxter bidrar denna inte till att ”liva” upp jorden, utan uttömmer den i stället, med en s.k. allelopatisk effekt, så att andra växter, även ogräs, får svårt att växa där.
 
1p: Ofta huvudingrediens i Falafel, hummus, biffar, grytor, soppor, sallader, pastejer och dyker allt oftare upp som rostade snacks och även i mousse. Den har till och med använts som ett substitut för kaffebönor.
 
Nu följer vi alla på gården utvecklingen på mycket nära håll, och som hitintills ändå inger en viss försiktig förhoppning. Det tillsammans med vår generellt optimistiska attityd så har vår forecasting redan börjat placera framtidsbilder över hur vi från dessa rader innan hösten hunnit se både blommor och baljor och att ni ska få bli bland de första att få se dessa ärter växa fram färdiga ur Hälsinglands mylla med samma förvåning som samtiden i Mo för första gången såg de av Stephen Bennet medförda och framodlade potäterna växa fram ur precis samma jord för drygt 250 år sedan.

Inflyttare med stark hållbar landsbygds- och framtidstro

Sverige ska, enligt Regeringens proposition 2016/17:146, senast år 2045 inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Detta innebär i praktiken att de flesta sektorer såsom transport-, energi-, jordbrukssektorn m.fl. ska ha utsläpp som är nära noll, samtidigt som kompletterande åtgärder såsom t.ex. uppfångning av koldioxid bidrar till att nettoutsläppen av växthusgaser är plus-minus noll. Detta som en del i Sveriges åtagande för att uppfylla Parisavtalet med målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. År 2019 kom Klimatpolitiska rådets första rapport där nuvarande klimatpolitiken utvärderas och som visar att minskningen av utsläpp av växthusgaser är för långsam (< 1 % per år) och att den takten måste accelerera till mellan 5 – 8 % per år för att nå den övergripande målsättningen om klimatneutralitet år 2045. Inom transportsektorn ökar till och med utsläppen av växthusgaser.
 
Samtidigt säger en annan av regeringens propositioner 2017/18:179) att målet för en sammanhållen landsbygdspolitik är: ”En livskraftig landsbygd med likvärdiga möjligheter till företagande, arbete, boende och välfärd som leder till en långsiktigt hållbar utveckling i hela landet.” Där vidhåller man att landsbygderna är en nyckel för samhällets långsiktiga omställning till en cirkulär, biobaserad och fossilfri samhällsekonomi.
 
FN:s klimatpanel framhäver i en rapport från 2019 att människans användning av land och mark är en nyckel för att minska utsläppen av växthusgaser och främja jordens naturliga förutsättningar för kolinlagring. Sveriges landsbygder består huvudsakligen av skogs- och jordbruksmark och har därför en mycket stor påverkan på klimatet. Städers andel av utsläpp av växthusgaser generaliseras till mellan 75 % och 80 % av de totala utsläppen. De största utsläppen av växthusgaser i Sverige sker alltså i landsbygdsmiljöer, men kan huvudsakligen knytas till konsumtionen i städer.
 
På samma sätt så är de faktiska utsläppen som Sveriges invånare bidrar till globalt sett mycket högre än de utsläpp som endast sker inom Sverige – de s.k. territoriella utsläppen. Detta beror främst på att produktionen av de varor svenskar konsumerar oftast ligger utanför Sverige och de många utlandsresor svenskar gör med flyg.
 
I diskussionerna kring hur det framtida hållbara samhället ser ut, blir landsbygdens roll allt större där utmaningarna med globala klimatförändringar tillsammans med ett växande problem kring säkerställande av framtidens matproduktion är drivande faktorer som redan idag i stort formar våra landsbygder men som, från diskussionen ovan kring stadens och landsbygdens olika roller i orsak till, och ursprung/möjlighet för utsläpp/inlagring, bara kommer öka.
 
Därmed så måste begreppet hållbar landsbygd innefatta förutsättningar för gröna transporter, möjligheter till hållbar elproduktion och klimatsmart jordbruk. Ett klimatsmart jordbruk omnämns i flera rapporter ha en minskad skala, ett ökat energioberoende och där conservation agriculture (CA) är ett begrepp för att beskriva förutsättningar och möjligheter att bedriva jordbruk för att minska utsläpp av växthusgaser och öka jordens egna produktivitet.
 

Vilka förutsättningar och framtida scenarier finns det för en hållbar utveckling och en levande landsbygd i Sverige år 2045? Ovanstående är vår sammanfattning med valda utdrag av den spännande uppsatsen av ”Framtidsscenarier för en levande och hållbar landsbygd i det klimatneutrala Sverige – En studie av fem svenska landsbygdskommuner av Ludvig Widestam. Hela, inklusive fortsättningen kan ni själva läsa på nätet eller, om ni klarar att hålla er, så kommer säkert en sammanfattande fortsättning även här någon dag framöver.

Landsbygdernas problematik har hittills ofta förklarats vara en kombination av hög dödlighet, lågt födelseantal och negativ nettomigration dvs fler som flyttar ut än in. Att landsbygden självdör på grund av den urbanisering som sker då utbildningarna och jobben finns i städerna. Tidigare har många säkert tyckt att det är ju ”tråkigt” för landsbygden med den utvecklingen och att man gärna skulle vilja se en mer levande landsbygd… så att man åtminstone kan köpa förnödenheter och glass när man är på semester på landet. Som ni ser ovan så har de som ser helheten i problematiken idag insett att det är absolut nödvändigt att vi har en levande hållbar landsbygd – det är här den hållbara matproduktionen och mycket av den nödvändiga kolinlagringen måste ske, medan staden står för den största förändringen i konsumtionsbeteende. Minskad skala på odlingen, mer energioberoende och conservation agriculture innebär i dagsläget mer arbetskraft samt ändrade metoder och därmed utvecklingsbehov som i sin tur kan generera helt nytt hållbart företagande. Det kommer locka visionära, medvetna, ofta högutbildade unga till landet som vill ha ett mer hållbart liv, närmare naturen för sig själva och barnen. Och det är dessa fasta boenden vi vill se öka på landsbygden – inte tillfälliga lyxboenden i miljöförstörande strandnära lägen, som konsumerar ohållbart, är utan hållbara framtidsvisioner och betalar skatt någon annanstans.

På Ranbo har vi inga som helst demografiska problem. Idag är vi mitt inne i något som snarare kan jämföras med urban boom – med inflyttning av tio-tusentals små men högt utbildade samhällsmedborgare i det anspråkslösa, men härligt fria och lantligt belägna västra bostadsområdet. Samtidigt har de höga födelsetalen kombinerat med låg dödlighet lett till att bostadsbyggandet på ”Haga norra” antagit nya höjder i dubbel bemärkelse – här har den lantliga bebyggelsen med den tidigare så klassiska profilen av Hälsingegårdar i två våningar nu kompletterats med den första ”trädskrapan” med hela tre våningar.

Fler investerar i guld i oroliga tider

I dessa tider med skandaler även hos de traditionellt mest folkliga bankerna är det svårt att tänka sig att några skulle vara så osjälviska att de skulle göra vad som helst för att rädda dem – till och med offra sitt liv. Tänk efter… vilken bank skulle du välja att ge ditt liv för att stötta från undergång? Frågan kan tyckas överdrivet dramatisk mot bakgrund till hur vi under de senaste decennierna närmast vant oss vid länders olika former av statliga stödinsatser för att rädda banker och banksystem som ”försatt sig i klistret”.

Frågan blev dock realitet för ett större antal ryska forskare, mest biologer som under 2:a världskriget gjorde allt i sin makt för att försvara den, i sitt tycke, viktigaste av alla nationella banker – fröbanken i Vavilov Institutet i S:t Petersburg, dåvarande Leningrad. Inför den kommande anstormningen av tyska trupper så lät sovjetstaten evakuera all konst och andra skatter från staden men glömde, eller struntade i, världens största samling av växtfröer som fanns i denna byggnad. In i det sista så hade Abraham Kameraz och Olga Voskresenskaia, under granatbeskjutning grävt upp delar av potatissamlingen som odlades vid den underlydande Pavlovsk experimentanläggning 45 km utanför staden och räddat dessa innan fienden tog över hela den odlade delen av samlingen. Sedan följde det som skulle bli en 28 månader lång belägring av staden, där dessa forskare fick göra allt för att rädda dessa skatter både från svältande desperata stadsbor och landsmän, råttor och möss och sin egen hunger. De insåg att det var viktigare att bevara alla dessa fröer till en tid av återuppbyggnad efter kriget, för eftervärlden och kommande generationers överlevnad – istället för att äta upp förråden för att klara sig själva – uppgifter säger att 28 forskare och administratörer på institutet miste livet under denna belägring i belägringen, varav minst nio av forskarna dog av svält… omgivna av mat.

Berättelsen belyser på ett så gripande sätt vad många av de som jobbar med frågan inser vad som är det allra dyrbaraste och viktigaste för oss i framtiden – fröer. Vikten av att bevara fröer i nationella fröbanker har kanske aldrig varit större.  Citat från NordGens hemsida ”i det moderna jordbruket runt om i världen används just nu väldigt få växtsorter, som alla är starkt förädlade och ofta med en smal genetisk bas”. Sådana har visat sig kunna slås ut helt av växtsjukdomar och då måste man gå tillbaka till äldre bevarade, eller närbesläktade vilda sorter för att hitta anlag för motståndskraft mot sjukdomen ifråga. Inte ens avancerad genteknik kan ersätta den naturliga variationen av gener och deras samspel. En mångfald av genetiska resurser är oersättlig och utan den kan ingen växtförädling äga rum. ”

Det finns omkring 1500 genbanker runt om i världen. Genbanken på Svalbard, ofta kallat Domedagsvalvet, utgör en form av ”back-up” för dessa, en plats där de kan förvara kopior av sina frön och på så vis minska sårbarheten och risken att fröbanker förloras genom exempelvis naturkatastrofer, krig och korruption. Valvet har omkring 900 000 varianter av odlade grödor från världens länder. Äganderätten av fröerna behålls av ursprungslandet.

Nordiskt Genresurscentrum, NordGen, är en nordisk institution och genbank som bidrar till att bevara och främja ett hållbart nyttjande av genetisk mångfald hos de växter som är viktiga för vår Nordiska matproduktion. I NordGens lager finns omkring 30 000 olika nordiska fröprover.

Lika viktigt som att bevara fröer för att bevara genetiska mångfalden är att använda den. Av den anledningen skickar NordGen årligen ut tusentals fröprover till forskare, växtförädlare, hembygdsgårdar, muséer och botaniska trädgårdar. Från mars till juni ger NordGen även hobbyodlare möjlighet att köpa av fjolårets överskott av fröer och knölar.

Med berättelsen om forskarnas hjältemodiga insats och tragiska öde invävt i sin bygds historia och bara en generation bakåt i minnet så har ju sådana här frågor en mycket större tyngd och sätts givetvis i första rummet av alla på orten… skulle man kunna tro. Men minnet är kort och många tror att guld kan mätta. År 2010 ville några större ”stadsutvecklare” bygga luxuösa bostadsområden på platsen för Pavlovsk experimentanläggning, med hänvisning till att värdelös mark, med bara en massa bär och fruktbuskar, måste upplåtas för expropriering, en lag som bara presidenten kan ingripa mot… vilket president Medvedev lyckligtvis gjorde, men först efter ett års heta diskussioner. Till exempel 60 % procent av Rysslands alla svarta vinbärs-sorter härrör från anläggningen… med en industri som genererar 4 miljarder kronor per år, bara på deras svarta vinbär… är kanske inte helt värdelös mark.

I Ranbos lilla fröbank vaktar Julia och Candy och inspekterar hur potatisplantorna Aeggeblomme och Tertus från NordGen tar sig. Efter en snabb kupning och lite vatten känns det tryggt att lämna de små skatterna bakom sig att förräntas i Ranbos frövalv. Vi förväntar oss om några veckor en tio-faldig värdeökning där det mesta, första åren, givetvis går till återinvesteringar.