Mer flygande i ett rättvist och resilient lokalsamhälle

Det var en sådan där härlig sommardag när alla, liten som stor verkade trivas på gården. Några passar på att lägga den positiva energin på att verkligen varva ner och maximera njutningen, liggandes i hagen och stillsamt betrakta omgivningen under ett stilla tuggande av frukosten. Kontrasten blir då extra stor när man ser andra som helt lägger denna positiva energi på en febril aktivitet för att hinna med så mycket som möjligt en sådan vacker dag. Sett till varje individ bland de senare så kan man allt skönja samma förnöjsamma förhållningssätt till omgivningen och tillvaron, men när det är några tusentals sådana individer som vill ut på spännande upptäcktsfärder samtidigt ifrån samma bostad och som därmed tvingas trängas och korsa varandras väg på en väldigt liten yta så blir totalintrycket ett helt annat. Våra honungsbin, apis mellifera är ett godlynt släkte vilket säkert underlättar på den trånga start- och landningsbanan en sådan här dag. Vi har några vänner i Uppsala som med stoiskt lugn har hanterat hektiska stunder som flygledare från tornet på Arlanda, men vi är övertygande om att även de skulle bli pillerknaprande vrak efter bara fem minuter på den här flygplatsen. Ingen som håller sig till fasta banor eller tilldelade luftrum och skilda höjder, utan alla på en gång huller om buller, troligen helt utan rapportering om planerad starttid eller rutt… givetvis med massor av krockar som följd, både med varandra, fasta föremål i närmiljön eller större tillfälliga förbipasserande hinder. Tur nog så är den inbyggda flygsäkerheten desto större och alla som är inblandade i sådana incidenter studsar bara lite, hejar glatt på sin eventuella olycksbroder och far vidare i en ny riktning. Ingen flygskam här inte… vilket de självklart heller inte bör känna eftersom de lyfter helt utan förbränning av fossilt bränsle.

Homo sapiens i luften borde däremot känna desto större skam… många verkar gömma sig bakom argument som att flyget bara står för ett fåtal procent av utsläppen till den förstärkta växthuseffekten. ”Om jag sopsorterar ordentligt, cyklar till jobbet någon dag per år och äter lite mindre kött så kan jag unna mig lite flygande”.  Prata om effektiv förnekelse… att flyget bara står för några procent beror ju på att det fortfarande är ett, relativt sett, fåtal antal rika som kan göra det relativt sällan… men om du tittar på hur stort bidrag detta blir på en solidarisk tilldelning av koldioxidutsläpp per person så inser varje människa, som verkligen vill se att alla ska få samma möjlighet till någorlunda samma standard som de själva, att bara en enda flygresa per år fördärvar den möjliga rättvisan… och det hjälper inte hur mycket man än klimatkompenserar för den resan. Det är bara att göra klimatkalkylatorn.se så inser alla som vill se klart, hur omöjligt det är. Så de som verkligen vill att vi ska nå en solidarisk, hållbar planet stannar givetvis på jorden.

Honungsbina och alla andra pollinerare ska dock flyga desto mer, vilket vi som stannar på jorden därmed indirekt hjälper till med. Men vänta nu… start och landningsbana nummer 5 är ju nästan tom. Här ska det inte finnas några flygstrejker eller flygaktivister. Snabbt ringer vi vår egen flygledare, Sven- Olof som snabbt kommer ut till terminal 5. Ramar utan ägg, larver och täckta celler men däremot, av allt att döma, helt tomma drottningceller. Efter att ha gått igenom alla ramar stod det klart – den tidigare trogna men troligen ålderstigna drottningen saknades. Så är det alltså i deras samhälle – saknas det vettiga individer i ledningen så slutar de andra att flyga. Lustigt att det är precis tvärtemot i vårat.

I den här situationen finns det inget kontroversiellt med att gå in med direkta stödåtgärder för att få igång flyget igen. Det behövs för det första inga skattemiljoner, surt förvärvade från många som inte ens vill flyga och fördärva planeten. Det räcker med att gå över till terminal 3 och be att få någon av deras blivande verksamhetsledare så kommer personalen i terminal 5 att ta hand om henne med varsamma händer och fötter, ge henne lite specialkost och vips så är det samhället på fötter igen. Tänk om det ändå vore lika lätt i vårt samhälle… eller det är det ju förresten… om alla efter bästa förmåga såg till att på ett hållbart sätt samla ihop sin del av maten, eller andra motsvarande nödvändiga produkter och tjänster, till samhället så räcker det nog med att föda fram en ledare som sedan ser till samhällets hela bästa i en hållbar utveckling så skulle allt se mycket annorlunda ut. Vi ser fram emot liknande kröningsfestligheter och firandet av det resilienta lokalsamhället.