Sverige ska, enligt Regeringens proposition 2016/17:146, senast år 2045 inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Detta innebär i praktiken att de flesta sektorer såsom transport-, energi-, jordbrukssektorn m.fl. ska ha utsläpp som är nära noll, samtidigt som kompletterande åtgärder såsom t.ex. uppfångning av koldioxid bidrar till att nettoutsläppen av växthusgaser är plus-minus noll. Detta som en del i Sveriges åtagande för att uppfylla Parisavtalet med målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. År 2019 kom Klimatpolitiska rådets första rapport där nuvarande klimatpolitiken utvärderas och som visar att minskningen av utsläpp av växthusgaser är för långsam (< 1 % per år) och att den takten måste accelerera till mellan 5 – 8 % per år för att nå den övergripande målsättningen om klimatneutralitet år 2045. Inom transportsektorn ökar till och med utsläppen av växthusgaser.
Samtidigt säger en annan av regeringens propositioner 2017/18:179) att målet för en sammanhållen landsbygdspolitik är: ”En livskraftig landsbygd med likvärdiga möjligheter till företagande, arbete, boende och välfärd som leder till en långsiktigt hållbar utveckling i hela landet.” Där vidhåller man att landsbygderna är en nyckel för samhällets långsiktiga omställning till en cirkulär, biobaserad och fossilfri samhällsekonomi.
FN:s klimatpanel framhäver i en rapport från 2019 att människans användning av land och mark är en nyckel för att minska utsläppen av växthusgaser och främja jordens naturliga förutsättningar för kolinlagring. Sveriges landsbygder består huvudsakligen av skogs- och jordbruksmark och har därför en mycket stor påverkan på klimatet. Städers andel av utsläpp av växthusgaser generaliseras till mellan 75 % och 80 % av de totala utsläppen. De största utsläppen av växthusgaser i Sverige sker alltså i landsbygdsmiljöer, men kan huvudsakligen knytas till konsumtionen i städer.
På samma sätt så är de faktiska utsläppen som Sveriges invånare bidrar till globalt sett mycket högre än de utsläpp som endast sker inom Sverige – de s.k. territoriella utsläppen. Detta beror främst på att produktionen av de varor svenskar konsumerar oftast ligger utanför Sverige och de många utlandsresor svenskar gör med flyg.
I diskussionerna kring hur det framtida hållbara samhället ser ut, blir landsbygdens roll allt större där utmaningarna med globala klimatförändringar tillsammans med ett växande problem kring säkerställande av framtidens matproduktion är drivande faktorer som redan idag i stort formar våra landsbygder men som, från diskussionen ovan kring stadens och landsbygdens olika roller i orsak till, och ursprung/möjlighet för utsläpp/inlagring, bara kommer öka.
Därmed så måste begreppet hållbar landsbygd innefatta förutsättningar för gröna transporter, möjligheter till hållbar elproduktion och klimatsmart jordbruk. Ett klimatsmart jordbruk omnämns i flera rapporter ha en minskad skala, ett ökat energioberoende och där conservation agriculture (CA) är ett begrepp för att beskriva förutsättningar och möjligheter att bedriva jordbruk för att minska utsläpp av växthusgaser och öka jordens egna produktivitet.
Vilka förutsättningar och framtida scenarier finns det för en hållbar utveckling och en levande landsbygd i Sverige år 2045? Ovanstående är vår sammanfattning med valda utdrag av den spännande uppsatsen av ”Framtidsscenarier för en levande och hållbar landsbygd i det klimatneutrala Sverige – En studie av fem svenska landsbygdskommuner av Ludvig Widestam. Hela, inklusive fortsättningen kan ni själva läsa på nätet eller, om ni klarar att hålla er, så kommer säkert en sammanfattande fortsättning även här någon dag framöver.
Landsbygdernas problematik har hittills ofta förklarats vara en kombination av hög dödlighet, lågt födelseantal och negativ nettomigration dvs fler som flyttar ut än in. Att landsbygden självdör på grund av den urbanisering som sker då utbildningarna och jobben finns i städerna. Tidigare har många säkert tyckt att det är ju ”tråkigt” för landsbygden med den utvecklingen och att man gärna skulle vilja se en mer levande landsbygd… så att man åtminstone kan köpa förnödenheter och glass när man är på semester på landet. Som ni ser ovan så har de som ser helheten i problematiken idag insett att det är absolut nödvändigt att vi har en levande hållbar landsbygd – det är här den hållbara matproduktionen och mycket av den nödvändiga kolinlagringen måste ske, medan staden står för den största förändringen i konsumtionsbeteende. Minskad skala på odlingen, mer energioberoende och conservation agriculture innebär i dagsläget mer arbetskraft samt ändrade metoder och därmed utvecklingsbehov som i sin tur kan generera helt nytt hållbart företagande. Det kommer locka visionära, medvetna, ofta högutbildade unga till landet som vill ha ett mer hållbart liv, närmare naturen för sig själva och barnen. Och det är dessa fasta boenden vi vill se öka på landsbygden – inte tillfälliga lyxboenden i miljöförstörande strandnära lägen, som konsumerar ohållbart, är utan hållbara framtidsvisioner och betalar skatt någon annanstans.
På Ranbo har vi inga som helst demografiska problem. Idag är vi mitt inne i något som snarare kan jämföras med urban boom – med inflyttning av tio-tusentals små men högt utbildade samhällsmedborgare i det anspråkslösa, men härligt fria och lantligt belägna västra bostadsområdet. Samtidigt har de höga födelsetalen kombinerat med låg dödlighet lett till att bostadsbyggandet på ”Haga norra” antagit nya höjder i dubbel bemärkelse – här har den lantliga bebyggelsen med den tidigare så klassiska profilen av Hälsingegårdar i två våningar nu kompletterats med den första ”trädskrapan” med hela tre våningar.
