Som ler och långhalm

Ordspråket används idag ofta om något eller framförallt om några som hänger tätt ihop, i vått som torrt. Ursprungligen syftade det ju dock på den bräckliga byggnadskonstruktionen med lera och halm med den mer ironiska betydelsen att några höll ihop trots att de inte passade varandra så bra.

Människor är flockdjur och vi har sedan urminnes tider levt i flock. Vi vill känna samhörighet till andra och flocken påverkar vårt beteende. Att ”göra som alla andra” ger oss en slags trygghetskänsla. Om man går emot strömmen och det visar sig att man hade fel, står man kanske plötsligt där ensam utanför flocken. Väljer man i stället att följa flocken i samma scenario är man i alla fall i sällskap av fler som hade fel.

Förutom denna starka påverkan på våra beslut för stunden så har vi förstås ett helt lass av värderingar inpräntat i oss från ett helt livs fostran i en flock som förstås i sin tur i hög grad påverkats av föräldraflockens gemensamma värderingar.

Det krävs alltså ganska mycket för att man ska börja ifrågasätta sina egna värderingar, tankar och handlingar. Jobbar man dessutom åtta timmar om dagen i en flock med ganska likasinnade och sedan umgås med familj och vänner som också kommer från liknande miljö samt dessutom tar del av samma media som de, intryck som accepterats som de rätta, då framstår plötsligt ett kassaskåp som flexibelt.

Flockens påverkan på oss kan alltså vara mycket hämmande. Den kan till exempel placera oss i positioner som vi inte alls trivs eller passar i, kanske bara för att de ”starkaste”, eller bara de mest högljudda i just den gruppen tycker att rangordningen ska vara så. Trots det så drar vi oss för att lämna flocken för rädslan att bli ensamma och hamna utanför gemenskapen, vilket var mycket förståeligt när vår överlevnad hängde på den gemenskapen.

Men även idag, då åtminstone vi i Sverige har ett så stort socialt skyddsnät att vi garanterat kommer överleva och fortfarande tillhöra de rikaste 10 % i världen om vi bryter med hela vår nuvarande grupp, så är det sociala trycket ofta ändå för stort för att vi ska lämna av fri vilja. Ensamhet är skrämmande för de allra flesta och ofrivillig ensamhet förväntas inom några år bli den största orsaken till psykisk ohälsa. Gemenskap och tid med familj, vänner och nära relationer har visat sig vara en av de största faktorerna som bidrar till känslan av ökat välbefinnande.

Men såg ni… där blev det ju en cirkelreferens igen. Vårt välbefinnande styrs alltså till hög grad av att vara i den omgivning som bestämmer vad vårt välbefinnande ska grunda sig på och hur mycket av det vi ska känna. Inte undra på att det oftast krävs oförutsedda, ofta ganska dramatiska, händelser i våra liv som mer eller mindre tvingar oss ur våra vanliga mönster och bort från vår tidigare flock. Av rädsla letar många då kanske snabbt upp en ny, helst väl accepterad, grupp som de kan associera sig med och där de hittar gemenskap och sammanhang igen… eller ännu bättre, så hittar man tid att först fundera ut vad meningen med livet är för en själv, vad som egentligen betyder något och vad man verkligen vill satsa sin tid och energi på.

Det finns gott om artiklar på nätet om flockbeteende eller andra beteenden inom en flock, med olika grad av hierarki, oavsett om det gäller en flock vargar, fiskar (stim), hundar, hästar, får eller människor. I de flesta av dessa så tar man upp det för artfränderna gemensamma och så oerhört viktiga sociala ”språket” som gör att gruppen kan fungera tillsammans.

Men när man bryter med den så invanda gruppen och omvärderar både det ena och det andra så märker man också att man byter ut mycket av det sociala språket. Många tidigare sanningar har nu blivit klyssjor. Även om man inte ens har kvar en bråkdel av de bekanta man hade tidigare så kan det ändå innebära att man inte känner sig ensam utan istället känner ett ökat välbefinnande eftersom man upplever att man kommit närmare sig själv och även ökat empatin med andra människor som vågar ifrågasätta konventioner och/eller ”tvingats” bort från sin tidigare grupp.

Pompe har nu i fyra år tvingats leva utanför sin normala flock där mycket av hans sociala språk initialt troligen var ganska bortkastad på medlemmarna i den nya flocken. När man dock ser honom idag med sin nya flock så är det tydligt att vi flockdjur ganska enkelt kan avstå ifrån vissa tidigare påstått viktiga mönster och sociala språk i flocken och genom att tvingas till nytänkande i mötet med helt andra tankegångar kan komma ut med ett lika rikt och förnöjsamt liv.

Vi tror att omställningen till ett hållbart samhälle, som på alla sätt kan bli ett bättre samhälle, är väldigt mycket en fråga om detta behov att ifrågasätta konventionerna i den nuvarande flocken. Lera och långhalm har väl sina svagheter när man bygger ett samhälle, men olja och mikroplaster har fler.

Pompe och fåren är som ler och långhalm i den bästa av betydelserna.