Publicerat

Samhällskris och förfall runt hörnet

Sven-Olof valde att göra lite studier i ett samhälle mycket nära oss och konstaterade att på ytan, trots en del oroligt surrande hos en del, så verkade de flesta agera ganska normalt, som om inget hade hänt. Invånarna hade bostäder och mat, samhället växte och de viktigaste funktionerna verkade fungera tillfredsställande. Det fanns väl således ingen anledning till oro, utan det var väl okej att mest fortsätta med ”business as ususal” och så mycket som möjligt luta sig tillbaka och koppla av. Men ju längre och närmare han studerade samhället så märkte han att något var väldigt fel. När han analyserade den framtida demografiska utvecklingen i samhället så gick det upp för honom vad problemet var. Han insåg att den kommande fördelningen mellan arbetare som skulle skaffa mat och drönare som bara fokuserade på att glida runt och försökte imponera på skönheter var helt sned. Om detta får fortsätta kommer samhället få alltför många självcentrerade individer och för få som jobbar för den gemensamma framtiden med hållbart boende och mat i fokus. Hur kunde det gå så snett? Utifrån sin erfarenhet och kunskap förstod han att något var fel på styret i samhället. Det var lämnat till ett godtycke hos det stora flertalet samhällsmedborgare som tyckte att det här blir säkert bra bara ”jag” mår bra och att vi gör som vi vill och alltid har gjort. Mycket riktigt… efter en stunds sökande så stod det klart att samhället hade tappat sin starka ledare. Hon som med fast hand alltid såg till samhällets bästa och som visste att utan kapacitet att själva skaffa mat så skulle samhället snart vara fullständigt beroende av yttre hjälpinsatser, vilket sällan visat sig vara en bra idé eftersom alla andra samhällen just nu kämpar för att själva överleva.

Ingen tydlig ledare, för få arbetare, för mycket drönarfasoner och stundande trångboddhet – samhällskris och förfall väntar runt hörnet om inget görs.

Tack och lov kan vi fortsätta förlita oss på Sven-Olofs erfarenhet och kunskap mitt i detta förestående kaotiska scenario och som rådigt kommer att ordna med åtgärder så att alla tusen små individer förhoppningsvis återgår till ett mer hållbart, harmoniskt och fokuserat samhälle igen. Med hjälp av ett tillskott av en hel skara yngel skolade i en ny anda där empati är mycket större än egoism, som ser till helhetens bästa istället för att boosta och förlusta sig själva, som får agera föredömligt i den alltför grabbiga stämningen i samhället idag. Med dessas hjälp kan de tillsammans föda fram en ny ledare för samhället som ser till att återställa balansen mellan behovet av aktiviteter lämpliga för arbetare respektive drönare igen. Sven-Olof som har drygt 35 bisamhällen var övertygad om att med rätt övertalning så kunde han förmå ett av de andra samhällena, med löfte att komma till deras undsättning vid en liknande situation, att solidariskt ställa upp och lämna ifrån sig en hel barnkammare av dessa kloka yngel för att stötta sina artfränder långt borta på en annan kontinent. Vi ska kalla den nya drottningen Greta.

Publicerat

Skogsbete har räddat oss förr

Skogsbete är tillsammans med renbetesland och strandängar de äldsta och areellt den största betesformen i Sverige ända fram till de stora skiftesreformerna. Dess vikt för Sveriges utveckling känns påtaglig i den intressanta hypotesen som lagts fram i ”Svenskarnas och deras husdjur” att: ”- Nötkreaturens förmåga att producera livsmedel i utmarker och skogar bidrog sannolikt till att rädda den svenske bonden från den livegenskap som annars förekom i större delen av Europa.” Ett kulturarv värt att skyddas i sig självt.

Vinterns milda väder möjliggjorde att en skogshage i direkt anslutning till vinterhagen kunde färdigställas. Senvuxen gran sågades till 160 cm långa störar, slogs i backen och fylldes med ris från nedfallna träd och ris från gamla högar som blivit liggande. En väl beprövad teknik av risgärdesgårdar som i olika varianter utövats redan på Hedenhös tid. De hade givetvis samma funktion som de mer kända formerna av sten- och trägärdesgårdarna, att hålla djuren borta ifrån inägorna. I områden med mycket ris och taggbuskar var man angelägen att röja utmarken för att förbättra betet och då fick man ju material till bygget. Linné kallade dem för vasagärde, efter ordet vase=risknippe, precis som i det kungliga släktnamnet. Virkesbristen under främst andra halvan av 1700-talet bidrog också till att man på vissa håll övergav de massiva trägärdesgårdarna för de tunnare av ris. I sydligare delar av landet gick det så långt att statsmakten anbefallde stengärdsgårdar och trädplantering för att motverka bristen. Här uppe, norr om limes norrlandicus – den biologiska norrlandsgränsen där, enligt ett gammalt talesätt, ”ekar och grevar gör halt” blev aldrig bristen på granvirke så svår att man övergav de stabilare varianterna. Men satte stopp gjorde däremot taggtråden definitivt när den gjorde sitt intåg på 1900-talets början. En styggelse som vi, trots flera hundra meter redan insamlad och bortforslad halvt begraven smått livsfarlig rostig gammal tråd, fortfarande hittar rester av när man går utanför de vanliga stråken kring gården.

Men om man nu ska gå tillbaka i kulturtraditioner så borde vi väl inte välja fattigmansversionen av gärdesgårdar – oavsett hur kungligt vissa försöker benämna det – kan man kanske tycka. Men då är det 1900-tals värderingar som lurar oss igen. Då glömmer vi återigen bort att det vi verkligen är fattiga på idag så är det ju den biologiska mångfalden. Titta på, lyssna och lär om de Planetära gränserna från Johan Rockström t.ex. på https://www.youtube.com/watch?v=ZmZ3Hp7rPo4 så inser ni hur mycket viktigare det är att vi avslutar vårt fossila missbruk och drastiskt minskar vårt ekologiska avtryck än att lägga ens en sekund på majoriteten av triviala ”icke-frågor” som studsas på både nyhets- och sociala media. Biologiska mångfalden är den största utmaningen vi alla borde leta bidrag till att lösa och där är skogsbete innanför en risgärdesgård en tillgång för så många fler arter.

Så om någon vecka blir det premiär till skogshagen även för våra större djurarter på gården. Då har det sannolikt torkat upp så pass mycket i hagen att marken håller och då har det troligen blivit så pass många ätbara örter och blad på träden att barken på de senare får vara ifred. Innan dess ska vi också se till att göra en ”vårplockning” i omgivande skog och fylla på staketet med grenar och ris på ställen där snötäcket pressat ihop grenarna så pass att vissa kommer uppfatta det som en hinderbana att utmanas snarare än en inhägnad.  Det påbörjade brobygget över diket ska färdigställas, och sen är det dags för högtidligt tal, som troligen kommer mötas med starkt bä-fall, innan bandet ceremoniellt klipps och det är fritt fram i en hage som inte bara ger skydd vid kraftigt solsken, vind, regn, berikar skafferiet med fler smaker och större variation i utsikter och sysselsättning, mer viktig odlingsmark tillgänglig för vår mat…och så vidare med avseende på flera aspekter. Vi återkommer om vi kommer på några nackdelar.

Ser fram emot att bese beteende i skogsbetande.

Publicerat

Hästhov – inte bara hosthäv

Häromdagen skrev vi om de på våren så glädjespridande tussilagorna där vi fick lära oss en så bra minnesregel som kopplar dess smeknamn, hästhov, till dess medicinska styrka att kunna häva hosta. Men för många så har hästhoven en ännu större fysiologisk betydelse – Pompe till exempel. Med en matchvikt kring 430+ kg som D-ponny så inser man att hästhoven är oerhört väsentlig för att bibehålla en välmående häst. De ska inte bara klara av att bära upp hans egna, plus Julias kilon i alla upp- och nedförsbackar i vår underbara men ibland krävande terräng runt Ranbo, utan de ska också stå emot smällar vid felkliv bland stock och sten samt även kyla, uttorkning och/eller väta som kan vara under långa perioder vid olika delar av året. Och det gör de med flera sinnrika lösningar som väl bara evolutionen kunnat lösa så snyggt. Till exempel så finns det under sulans bakre hälft en elastisk blåsa, putan, som fungerar som stötdämpare och hjälper hoven att ta upp hela 70% av stötarna vid framfarten genom att putan pressas ihop och vidgar hovens bakkanter 5-10 mm vid nedsättning. Som om inte det borde räcka så har hästens skapare och utvecklare passat på att låta dessa stötdämpare parallellt fungera som pumpar. Som fyra extra blodpumpar hjälper de hjärtat att pumpa runt blodet i kroppen och, inte minst, tillser att en god cirkulation av näringsämnen till just hovarna upprätthålls så att de inte blir för spröda eller svaga.

Sätter man skor på hovarna för att öka skyddet och minska slitaget på hovarna så måste de sättas om cirka var sjätte vecka eftersom hoven hela tiden växer precis som våra naglar och om hoven växer ”utanför” skon så hämmas stötdämpningen och pumpmekanismen för mycket. Pompe som alltid varit lite ömfotad på grusvägar även med skor och som dessutom råkade ut för den, för speciellt hovarna, så allvarliga åkomman fång under sitt andra år här på gården, och som många menar aldrig riktigt går över, så kan man ju fundera på vad som är bäst. Skydda hovarna med skor eller låta pumparna jobba optimalt och hela hovarna. Om man som Pompe lever pensionerat lyxliv med endast ett fåtal stärkande sociala mysturer i veckan på mestadels mjukt underlag så är det ju mycket som talar för att låta naturens ursprungliga tanke få bestämma och helt sonika plocka av Pompes stålskor och låta honom gå barfota. Sagt och gjort. Numer kommer Pia fortfarande med cirka sex veckors mellanrum och ser till att slitaget ser bra ut – med några århundraden av stålskoning så är det inte säkert att alla hästar går bra utan skor.

Som ni ser i bilden så var det rätt beslut. Numer låter hästarnas änglar enbart lysa sin klara stjärna över Pompe. Han mår verkligen som en Prins och han är till och med mindre ömfotad än när han hade skor på sig. Han har lagt på sig alltmer muskler ifrån träningen under våra ibland allt längre promenader.

Så igår på Julias födelsedag, som hon med omsorg valt att förlägga till vårens hittills vackraste försommardag, var det åter dags för en långpromenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och det kändes som alla djuren ville gratulera Julia, naturens främsta beskyddare, på hennes dag då, inom de första tio minuterna på vår promenad, flera kom osannolikt tidskoordinerade och onaturligt nära. Först tittade bävern upp i dammen precis upp när vi gick förbi och plaskade varnande… eller var det bara glatt? För när vi kom ut på Palläck så möts vi av ett par knölsvanar som sveper förbi oss på bara tio meters höjd med sina, härligt vårkänsloskapande, kraftiga sjungande vingslagsljud. Vi har knappt hämtat oss från den starka naturupplevelsen innan två rådjur tittar fram ur ett buskage, hälsar på oss, innan de graciöst springer och hoppar vidare, tvärs över Palläck med oss på första parkett… till och med Pompe stannade tvärt och följde dem fascinerat med blicken. Innan vi går vidare in i skogen startar ett par Kanadagäss från dammen, men de flyger åt andra hållet… eller nej, de gör en vid 180 grader sväng och precis som svanarna, passerar, glatt kacklande, rakt ovanför oss på tio meters höjd. Vi kan nu bara skratta åt alla dessa osannolikt sammanträffande möten. Färden fortsätter genom den fantastiska svenska naturen som av någon underlig anledning är en mindre sinnebild av paradiset än tråkigt enformiga, och överbefolkade sandstränder för flertalet svenskar. Pompes hovar bär hela vägen till Stora Örtjärn där han och vi gärna svalkar oss i det inbjudande men svala vattnet och tar ett mellanmål innan vi vänder hemåt igen diskuterandes hur det verkligen inte är synd om svenskarna om de ”tvingas” hemestra i sommar. Kanske dags att fler skor om sina apostlahästar och går ut och omvärderar sina sinnebilder av paradiset.

Publicerat

Hönsagille på Ranbo – Återbruket gör festen!

Vår motivation till att rensa ogräs i rabatter och odlingsland har ökat rejält sedan vi sett hur tacksamt resultatet tas emot av våra fjäderfän… ja, själva den fina ordningen i rabatter och bäddar är de förstås fullkomligt likgiltiga inför, men avfallet… vilket enormt intresse som hönsflocken tar emot dessa lass av ”skräp” som i samma ögonblick som de kommit innanför hönsnätet i deras ögon omvandlats till ett rikligt buffébord med, för dem, kulinariska lokalodlade små rätter.

Tanken hos dem måste vara lite som när vi går på loppis på Variant och hittar riktiga fynd som just har betraktats som skräp av någon annan. Återbruk är verkligen den absolut bästa formen av resursbesparing.

Festen, när lassen med blad, rötter, jord och medföljande kryp landat i hönsgården vill aldrig ta slut. Som i en glädjefylld, väl koreograferad medeltida dans, inte helt olik de som dansgruppen Branicula brukar visa upp här på Bennetdagen, går hönsen omkring och niger, lyfter de vida färgglada kjolarna och sprätter lite åt olika håll med fötterna, precis lika ritualmässigt, om inte fullt lika välkoordinerat, som de 1700-talsklädda damerna och herrarna brukar föra sig i leken här på gården. Den stora skillnaden är förstås att våra mänskliga vänner har den goda smaken att inte kombinera dansen med inmundigandet av festmåltiden. Kalla oss gärna konventionella, men det känns betydligt lättare att acceptera att hönsen utför ritualen på matbordet där huvudsyftet ju faktiskt är att gräva sig ner i lagren av olika rätter och ivrigt, mitt emellan stegen, picka i sig den ena läckerheten efter den andra. Observera dock att herrarna även här är riktiga kavaljerer, gentlemän med fin uppfostran, där de först står och vakar och ser till att damerna tar plats vid bordet innan de själva tar sig en smakbit.

Favoriterna verkar vara frön och de små insekter och smådjur som följer med på rötter, blad och i jorden. Antagligen proteinrika, välsmakande och mättande. Då vi har både rovfåglar och rävar runt knuten så har det fria sommarbetet blivit ett lite för spännande alternativ för dem de gånger vi prövat. Men nu frågar vi ju oss varför vi inte kommit på denna form av catering tidigare. Anledningen är troligen att vi fortfarande är alltför storstadsformade till att mat inhandlas och så har vi slentrianmässigt fortsatt att köpa in hönsfoder och lagt ogräset på trädgårdskomposten… trots att det med facit i hand är tydligt att hönsen föredrar denna meny, ordnar det där med omrörning i komposten bra mycket fortare och bättre än vi gör och trots att det är uppenbart att köpt hönsfoder kräver mer energi i både tillverkningen och transport samt att hela kedjan är dyrare än råvarorna från gårdens plantager av maskrosor, kvickrot och kirskål kompletterat med köksavfall och rens-säd.

Det hela är dock glasklart för vår syriske vän Yasser, som återigen skakar på huvudet åt oss i vårt resursslöseri. Han berättar om de syrianska hönsagillena som ser helt annorlunda ut. Vår nya festmat är ju vardagsmat för dem. Där står ju nämligen ogräs på menyn året runt, förutom under tre dagar vid vissa mycket speciella tillfällen – nämligen vid födelsedagsfirandet av en nykläckt kyckling – då ogräsbuffen är lite för magstark för det lilla födelsedagsbarnet och det får fira starten på livet, precis som våra små Gallus gallus domesticus , med lite kokt ägg ”i dagarna tre”. Just det kannibalistiska inslaget kan vi väl avvara, men att återstående dagar låta återbruket göra livet till en spännande fest låter väl som en självklart lysande idé.

Publicerat

Flockimmunitet

När vi har tagit våra skogspromenader med Julia på Pompe och med Candy och Quill i sällskap, så har Fia-Lisa, Andra, Grålla och Lillan alltid försökt tränga sig med ut genom grinden men alltid i slutändan hamnat, besviket bräkande, på fel sida av staketet när vi rider iväg. Ju mer vi lärt känna dem desto mer har vi känt med dem i deras besvikelse och ju mer vi märkt hur sociala de blivit i vårt umgänge desto mer har vi funderat på möjligheten att ta med dem på våra kortare promenader. Sagt och gjort. En dag i vintras när Julia hade suttit upp på Pompe så gick vi tillbaka och, till deras stora förvåning, släppte ut även dem. Jösses, vilken lycka… de hoppade, stångades och skuttade fram och tillbaka runt Pompe som, tur nog, tar det mesta med ro. I början tyckte de att passagen på fuktiga träbron över bäcken var läskig och där de initialt trodde att fart var rätt metod för att snabbt bli av med problemet, vilket dock bara ökade slirandet och ledde till ett par omkullkörningar. Med en trasmatta och ett par fartsänkande åtgärder så är det momentet inte längre något hinder. De första hundratalen meter har fortsatt vara en stor sprallig tillställning med enstaka glädjerusningar. Sen lugnar det ner sig och alla faller in i en gemytlig takt där det omväxlande luktas, provsmakas och promeneras i trivsam takt. Ingen faller efter utan alla formar, borträknat individuella små-stopp här och där, ett mer eller mindre rakt led med Pompe som självutnämnd kö-karl.

Candy och Quill har haft svårast att hitta sina platser i den nya konstellationen. Helst någonstans hos oss i mitten eller i början av ledet, men båda tycker att fåren ofta är väl nyfikna och närgångna och söker sig ofta en bit utåt sidorna, eller rent av gömmer sig bakom Pompe. Då de initialt lärde känna varandra så provade hundarna med att säkerställa sin position, högt över de fyra andra i flocken, genom att visa på sitt släktskap med vargarna, morra lite, dra upp nosen och blotta huggtänderna. Men det var som om fåren insåg att de var skyddade av någon slags diplomatisk flockimmunitet och inte får skadas däri. Så när detta inte räckte för att imponera, och då hundarna också verkar fullt medvetna om, och accepterar, att denna immunitet faktiskt gäller så kan de ju inte heller ta nästa steg såsom deras förfäder kanske skulle gjort. Således håller de sig hellre på behörigt avstånd undan de respektlösa ull-tottarna. En helt tidsenlig form av social distansering inom flocken som herr statsepidemiolog skulle betraktat som föredömlig.

Det återstår nu att se om dessa gemensamma vardagspromenader, med uttalat motionssyfte, är något som bara kommer att höra vintersäsongen till. Det är lätt att tro att i takt med att gräset blir grönare så kommer detta gäng precis som så många andra att lockas till att samlas på de öppna grönytorna i naturen för att njuta av en picknick i det vackra vårvädret. Våra vänner har visserligen blivit riktigt trogna och vid kvällens ”nattning” föredrar de rentav ofta en prat- och gos-stund framför en matstund och när de rymt från hagen går de oftast direkt omkring och letar reda på oss på gården, men vågar vi verkligen riskera att de ändå kanske ignorerar löftet om att nöja sig med en motionsrunda som överenskommet och istället rymmer tillbaks till lockelserna på t.ex. palläck. Då kan det ju tänkas att någon mindre nogräknad ur en annan flock, kanske en viss lo-katt som vi spårat några gånger, inte alls följer rekommendationerna om distanseringsreglerna. Då kommer ju fårens nyvunna sociala kompetens snarare ligga dem i fatet… Det är ju högst troligt att den katten inte nått vår nivå av flockimmunitet och då vete katten, att den picknicken inte kommer att sluta gott för våra vänner. Nej, så nu när de flesta andra öppnar upp på reglerna så kommer vi på Ranbo ta karantänen ett steg tillbaka – de gemensamma motionsrundorna återupptas först när grannens gräs inte längre är grönare.

Publicerat

Förberedelser för invintringen

Just dessa varma sensommardagar kan det kännas långsökt att förbereda för invintring. Och så är det givetvis för oss tvåbenta, men för gårdens alla Krainerbin är det hög tid.

Antalet blommor minskar och med dem nektar- och pollentillgången, dygnets ljusa timmar minskar och temperaturen förväntas snart bli lägre och när den understiger 12 grader så stannar bina helst inne. Under kommande veckor förbereder sig samhällena för dessa förändringar; drönarna skickas ut ur kupan och även många gamla arbetare – ja om man är bi är fem veckor en hög ålder – de kommer snart tacka för sig, samtidigt som ett gäng yngel istället snart kommer att kläckas och nya friska, starka bin kan ta vid och hålla ställningarna under vintersäsongen.

Sven Olof Sundin undervisar några intresserade och passar denna dag också på att skatta resten av Ranbohonung från kuporna. Om några veckor blir det invintring på allvar när Sven kommer tillbaka med sockerlösning – extra överlevnadskost för bina under vintern.

Publicerat

Avbytare

Lagom till att bären började sina i jordgubbslandet så kliver nästa skift in för att livnära och uppmuntra oss. Nästan dagligen hade man då passerat slänten med hallonbuskar och undrat om det ska, eller inte ska, bli något hallonår i år. Men så bara över ett par dagar så sätter de fart. Perfekt placerade för att ta en skål till frukostgröten, en handfull i farten till och från ett dopp i dammen eller varför inte lyxa med hallon och mjölk innan läggdags. När man tycker att det börjar tunna ut i snåren så böjer man sig bara ned och plötsligt är det fullt igen av de röda stora bären, eller egentligen – de röda klasarna av småfrukter, som varje bär är, och som lyser upp under det gröna lövverket. Dessvärre har vi konkurrens av två som alltid har den fördelaktiga synvinkeln snett underifrån. Både Candy och Quill uppskattar dem i lika hög grad som vi gör. Vad vi sett så går de inte dit på egen hand men om de upptäcker att vi har riktat in oss på hallonplockning så gör de oss gärna sällskap och här nöjer de sig inte med att bara agera sällskapshundar utan tänker absolut hjälpa till med att plocka och då gäller det att vara snabb för hallonen sitter ofta dessutom perfekt till i deras plockhöjd och de silar snabbt av dem från sina pistillfästen mellan tänderna.

 

På försommaren ligger ju våra intressen riktade åt andra håll för att riktigt förstå att uppskatta de taggiga snåren. Men de har bevisligen och sannerligen inte gått mängder av humlor och bin förbi och som både uppmärksammat och visat sin uppskattning genom täta besök till de, ofta under bladen dolda, små oansenliga vitaktiga blommorna. Insekterna med sitt väl utvecklade luktsinne lockas av doften och belönas av den stora nektarrikedomen.

 

När även hallonen börjar sina på buskarna så är det dock läge att plocka bladen för vidare torkning och då har man fått ett lager av gott planetärt te med frisk hallonsmak att njuta av när de mysiga mörkare dagarna och kvällarna kommer.

Publicerat

Pompe på topp – Vidunderlig, eller bara underlig utsikt

Stigfinnarna Richard och Julia har länge tyckt att det borde gå, och därmed försökt, hitta en för Pompe framkomlig och lättsam stig upp till Ranbobergets topp så att Julia, och även Pompe, kan få komma upp dit för att skåda ut över de praktfulla bergen i väster och havsbandet i öster.

Inte sällan så har en linje i terrängen sett väldigt lovande ut och hoppet har stigit, då framkomligheten plötsligt begränsats tvärt i en återvändsgränd där ett aldrig så litet parti stentorg, blockterräng, mindre avsats eller brant slänt blir ett tillräckligt stort hinder för en förvisso pigg, men ändock lite stelare pensionär. Riktigt frustrerande har det varit de gånger då man på andra sidan hindret, som ibland bara sträckt sig några meter, har kunnat se ett öppet spår till toppen.

Den här dagen var Richard dock tämligen säker på att nordostpassagen äntligen var funnen och det var ett muntert och förväntansfullt gäng som på morgonen gav sig av på äventyr.

Mycket riktigt så var detta stigfinnarprojekt några timmar senare avslutat – den klara höga luften gav just den vidunderligt vackra vy som alla sett fram emot; Mo kyrka som en liten prick i söder, Florsjön, Olberget, Acktjärn, havshorisonten i öster och Högbrunnsberget i norr, … ja, frågan är förstås om Pompe brydde sig speciellt, varken om framgången eller utsikterna. Han tyckte nog att en toppbestigning kan man både ha och mista… det var ju knappast bättre bete häruppe.

Han brukar tycka det är trevligt och är oftast pigg på att komma ut på promenad, speciellt när man bjuder honom på blåbär, hallon eller lövknippen då och då, men varför ta nya vägar. När vi bestämmer oss för att testa en ny stig så ställer han sig dock alltid först och nickar i riktningen vi brukar ta, som för att tala om för oss att vi tänker fel, innan han suckar och följer med på den nya svängen. ”Det är vägen, inte målet, som gör resan värd”, brukar man säga, men vad är vad i detta fall? För Pompe verkar det oftast mest vara målet som gör resan värd – hans mål alltså, dvs att komma ut och sträcka på sig lite, få lite godsaker och sen komma hem till kompisarna igen – medan vägen dit är ganska ointressant… men frågan är om han trots allt ändå inte, på bilderna, faktiskt ser ut att njuta lite av den underliga, vidunderliga utsikten. För oss som tidigare bistått som Julias apostlahästar när besökande vänner vill ta en tur till Ranbotoppen tyckte definitivt att vägen, dvs vägen till målet, var målet den här dagen och att både den och målet var resan värd.

Publicerat

Ovisshetens kranka blekhet… skapar vidskepelse

Den här dagen fick Pompe och fåren påhälsning i stallet av en helig fågel … i alla fall om man får tro gamla tiders föreställningar från människor i norra och östra Europa.
 
Tur att den inte hann bygga något bo i stallet för då hade det eldhärjats … om man får tro gamla finländska berättelser. När traktens jägare snart ger sig ut på älgjakt kan de sannolikt spara mycket tid på onödig väntan. Om en dylik flyger över deras väg så är det nämligen bara att åka hem. Jägaren kommer hursomhelst missa alla eventuella skott den dagen… om man får tro förfäderna till landsmännen i väster.
 
Vem är då denna, bondens och jägarens olycksfågel och villebrådets lilla frälsare? Mycket talar för att den här lille gynnaren till förebådare av stora saker är en rödstjärt… eller åtminstone tror vi att det är en rödstjärt (vi ser fram emot välinformerade kommentarer ifrån medlemmar i 300-klubben). Om det är en fullvuxen hane ska det vara lätt att känna igen den, då den är tegelrödfärgad inte bara på stjärten utan också på buken och bröstet. Den fågel som Richard har i sin hand skulle därför kunna vara en ännu inte helt utfärgad ungfågel.
 
Hur kunde någon så liten och söt sätta igång så obehagliga kopplingar hos så robusta män som bönder och jägare förr i tiden? Då skulle man bra gärna vilja hört vilka vidskepelser de kommit dragande med om de fått höra om nästa påhälsning som vi fick av en ovanlig fågel någon dag senare.
 
När jag då kom ner till hönsgården så noterade jag att det var något mystiskt på gång. Istället för att spatsera omkring och sprätta utanför den uppställda dörren till hönsgården hade alla, utom tre visade det sig snart, sprungit in i hönshuset. Ena tuppen satt i lucköppningen till hönshuset och såg förvirrad ut. När jag kom ännu närmare så var det en höna som sprang runt i ett hörn av hönsgården och såg ännu mer förvirrad ut och när jag kom in för att undersöka henne närmare så flög en ”höna i lånta fjädrar” upp bakom ett buskage av brännässlor. Med ett vingspann på dryga metern, två kraftiga klor och en rejäl krokformad näbb så förstod jag att det förstås inte var någon höna, eller inte ens någon av hönsen inbjuden middagsgäst, speciellt som jag, efter att själv ha landat efter ”överraskningen”, såg att han/hon i så fall hade slagit sig ner och börjat äta upp en av värdinnorna. Den objudne gästen satte sig på insidan av hönsnätet och vi stirrade avvaktande på varandra. Jag stod ju dels i vägen för hans/hennes tilltänkta flyktväg, den öppna dörren, och dels stod jag och klandrade mig för att mobilkameran lämnats kvar i boningshuset… för ett ståtligare fotoobjekt får man leta efter. Hur ska jag rädda alla tre – hönan, bilden och duvhöken (som jag tror det var – svart&vit spräcklig). Första förvirrade tanken vara att först fånga höken med nävarna, sen hämta kameran och därefter stänga för hönsen… så logisk blir man av lite stress. När jag igen tittar på dennes blick, näbb och klor så försvann dock den tanken. Istället stänger jag hönsgårdsdörren inifrån och lyckas jaga in hönan och tuppen i hönshuset och stänga deras lucka. Men innan jag hinner ut för att hämta mobilen så har höken flaxat runt och lyckats hitta en glipa mellan taknäten som den kan klämma sig ut igenom.
 
Så nu står vi här med viss ovisshet kring vilka båda dessa besökare egentligen var för ena. Men om det var någon som förebådade olycka och till och med bråd död så var det ju inte rödstjärten… eller vänta nu… var det kanske trots allt han som förebådade höken.
Publicerat

Svamp men inte på, utan som matbord

Svamptider, men den här svampen hamnar inte på vårt middagsbord. Det vore för elakt. På bilden ser vi en av de svampar som kan dyka upp på riktigt gamla exemplar av sälg, och endast där… en sälgticka – inte mycket att yvas över heller kan den oinvigde tycka.

Till och med de riktigt inbitna entusiasterna förbisåg en av deras hemligheter ända fram till 1989, vilket är ett så tydligt bevis på hur lite vi fortfarande kan och förstår av mikrolivet och riskerar att förstöra i alltför enformiga skogar. Det året beskrev insektssamlaren Mikael Sörensson, för forskarvärlden, Europas minsta skalbagge som han döpt, efter den lika entusiastiske upphittaren Bengt Ehnström, till det, som djuret, lika svårfångade namnet Baranowskiella ehnstroemi. Efter mycket mikroskopierande var det klart att det var den hittills minsta släktingen i familjen dvärgfjädervingar som man hittat. Den blir bara en liten, liten mörk prick på ett vitt papper för det blotta ögat.

Mikael Sörensson, som studerat fjädervingar i mikroskop i trettio år, är fortfarande lyrisk över alla gåtfulla detaljer. Ta t.ex. de fjäderformade bakvingarna (vr. i bild) på vars bärplan de små insekterna svävar som plankton genom lufthavet. Eller honornas spermathekor, kammare dolda under täckvingarna, där de förvarar hanarnas osannolikt stora spermier – i vissa fall längre än vad honan själv är.
Om andra ändå inte riktigt förstår fjädervingarnas charm så tar han fram sitt trumfkort… just det – Ehnströms dvärgfjädervinge (hr i bild), Europas minsta skalbagge. Ibland förmedlas storhet bäst av de allra minsta. Dvärgfjädervingen är i verkligheten endast 0,45 millimeter lång och 0,1mm bred. De bor alltså i sälgtickor… och endast där, och de lever av att beta sporer i svampens porer… ja, visst… väldigt specialiserat liv kan man hålla med om, men till skillnad från vissa andra, väl yviga arter på vår jord, så stör de heller inte några andra.

Kanske är det just denna ödmjukt blygsamma livsstil som gör att man gillar den extra mycket och det finns fler som definitivt inte förblev likgiltiga över upptäckten av denna lilla krabat. Sedan dess så har både författaren Jan Mårtensson smugit med den i handlingen i en deckare och musikerna i bandet Glory har förärat den med en låt… de spelade hårdrock!?

Se om ni kan hitta några exemplar av dvärgfjädervinge på promenadstigen upp till Ranboberget… där finns i alla fall dessa matbord fyllda med deras läckerheter.