Folk- och fäbildning

Folkbildning beskrivs ofta som frihet att söka kunskap – enskilt eller tillsammans med andra – för att bidra till ett öppnare, mer demokratiskt samhälle, oavsett individers eller gruppers bakgrund. Den här dagen ville alla gårdens individer sånär som på hönsen ”utbildas” och slog följe på Julias och Richards utbildningspromenad – en form av tipspromenad i det fria med fokus på lärande – både teoretiskt och praktiskt. För att komma åt tipslapparna behöver man nämligen förvärva eller tillämpa vissa fysiska kompetenser som till exempel balans på slackline, simma i 15-gradigt vatten eller krypa igenom trånga gårdshusutrymmen. Som tur var hade vi den här kvällen kusinen Ebba med oss som villigt hämtade in tipslapparna – glatt påhejad av övriga i gruppen… även om vissa uppvisade en något mer skeptisk men ändock väldigt närvarande och nyfiken hållning.

Statens syfte med stödet till olika folkbildningsförbund och andra föreningars folkbildningsinsatser har historiskt varit att ”stödja verksamhet som stärker och utvecklar demokratin, bidrar till att göra det möjligt för en mångfald av människor att påverka sin livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen…”. Vi kan se folkbildningens roll i exempelvis folkrörelsernas framväxt och spridning av sakkunskap om alltifrån den enskildes rättigheter till alkoholens skadeverkningar.

När vi idag står inför enormt stora utmaningar att nå de ekologiska hållbarhetsmålen behövs, parallellt med demokratiutvecklingen, enorma folkbildningsinsatser där sakkunskap om vad vi alla behöver göra för att bidra till de ekologiska hållbarhetsmålen.

Folkbildning kan utgöra ett hot mot de som inte tror på människors frihet och lika värde och kan därmed ses som ett hot av de som vill begränsa demokratin. Folkbildning som därtill syftar till att minska allas vårt ekologiska fotavtryck utgör på samma vis ett hot mot de som på ett eller annat vis tjänar på dagens strukturer. I dessa sammanhang lyfts ofta flera stora företag inom oljeindustrin som sedan 1970-talet systematiskt mörkat och lagt hinder för spridning av sakkunskap kring fossila utsläpp och dess effekter på klimatet och istället med alla tillgängliga medel istället spridit alternativa fakta vilket bland annat lett att världen först nu i elfte timmen börjar vakna upp… när fakturorna från naturen börjar dimpa ner.

Med det abrupta stilleståndet som uppstod i och med pandemin Covid-19 så gavs en helt unik möjlighet att passa på att efteråt byta riktning på samhällen. Stockholm Environment Institute, SEI har tillsammans med fem andra institut och organisationer, alla med hållbar omställning som fokus, tagit fram ett verktyg –  Energy Policy Tracker – som visar, från offentligt tillgängliga handlingar, hur regeringar väljer att satsa publika medel från och med 1 januari 2020. Informationen uppdateras varje vecka. Än så länge är verktyget i utvecklingsfas med bara 20 individuella länder under luppen, men då även regionen G20 länderna finns med som helhet så kan man få en första bild hur omställningen går i den aspekten. Trots den ökande retoriken hos politikerna för en mer hållbar energi så följer regeringarna inte riktigt upp i praktiken då fossilbranschen nu får 70 % mer i återhämtningsstöd jämfört med vad som går till industri som fokuserar på grön energi.  Detta trots att 70 % av människor värden över ser klimathotet som det allvarligaste och att det även är miljöhoten som företagsvärlden under World Economic Forum sätter som de absolut största riskerna mot fortsatt positiv ekonomisk utveckling. I analysen kan man vidare se att de länder och regioner som hitintills har förlitat sig tungt på fossila bränslen återigen har slängt ut livlinan till dessa företag medan de regioner som kommit igång med en grön omställning har satsat ännu hårdare i den riktningen.

Hela den här bilden stämmer dock väldigt bra med hur forskare beskriver hur Sociala Tipping Points nås i samhället. Privata investerare med sina dagskänsliga börsspröt är snabbast i att snappa upp kommande förändringar, vilket märkts i minskade investeringar i kol och olja från deras sida och ett stort uppsving bland entreprenörer i gröna sektorn. Nästan lika snabb är informationsspridningen till allmänheten om att växthusgasproblematik finns, även om detaljer i kunskaper och faktiska åtgärdsbehov inte finns med. Något långsammare, med 5 -10 års fördröjning är decentraliserad energiförsörjning vilket vi ser i ökande sol- och vindinstallationer idag. På samma tidsskala finns vissa kluster som leder till utveckling av gröna städer vilket också börjar dyka upp i Europa. Betydligt långsammare, 10-30 år, är regeringars strypningar av subventioner till fossil verksamhet och ännu långsammare på denna skala är tyvärr central utbildning i hållbarhet vilket märks genom en tröghet i gammal litteratur av författare, och utlärt utav lärare som utbildats i den gamla skolan som inte gäller längre. Därmed kommer, allra sist på skalan för sociala tipping points, förändring av normer och grundvärderingar hos allmänheten vilket beräknas ta mer än 30 år att se fullt ut. Tyvärr så har vi inte 30 år på oss. Flera av de befarade klimatrelaterade tipping points har börjat svänga över redan nu vid en grads global temperaturökning precis som, eller tyvärr till och med lite snabbare än forskarna förutspått. Vi har blivit så vana med ett stabilt förutsägbart linjärt klimatsystem att vi till och med byggt upp ett linjärt ekonomiskt system vilket principen med räntor förutsätter att vi har svårt att förutsäga förändringar som börjar ske accelererande, som i en dominoeffekt, när den ena överskridna tröskeln leder till ännu högre temperaturer som tippar fler trösklar och så vidare.

Media har inte heller varit så starka att räkna med här. De kämpar på i kampen om läsarna och gör allt för att få uppmärksamhet och pengar så artiklarna pendlar därför mellan ren skrämsel, ibland korrekt i princip, men utan helhetsbild eller lösningar, till glättig vällustig fortsatt konsumtionsuppmuntran utan ifrågasättande eller reflekterande kopplingar. De största, mest betrodda tidningarna ser inga problem i att låta oljejättar som Preem betala den ena ”journalistliknande” helsidan efter den andra för att vända opinionen för sin ”ekologiska” utbyggnad.

Så hur ska vi snabba på förändringen då. Universiteten går numer hand i hand med industrin i mångt och mycket så där finns kunskapen. UNESCO ser Lärande för Hållbar Utveckling, LHU som ett av sina prioriterade områden. Den internationella basen Education for Sustainable Development, ESD är den senaste uppdateringen som lanserades på världskongressen i Berlin i juni 2020, där Uppsala universitet som nationell samordnare i SWEDESD lämnade över rollen som tidigare även internationell samordnare. Så vi i Sverige har förutsättningar att kunna det här bättre än de flesta. Men hur ser folkbildningens framtida utveckling ut? IPCCs rapporter och forskare bakom deras rapporter pekar, precis som i slutsatsen ovan, på att politikerna runt om i världen, är generellt svaga i de här frågorna just nu, med få undantag såsom t.ex. Angela Merkel har varit i Tyskland och EU, och att media spretar för mycket. Då kvarstår bara ett alternativ… det kommer att bli civilsamhället som kommer spela huvudrollen i omställningsarbetet för en hållbar framtid, vilket är precis vad vi såg i Fridays för future med Greta i spetsen innan Covid-19 kom emellan. Vi får nu hoppas att när folk kommer tillbaka från semestern ifrån Corona så återgår vi till ett ännu starkare Fridays for future och följer de mest hållbara omställarna i fotspåren.

Kunskapsspridning, sakkunskap kring de planetära gränserna, vad som orsakar mest skada och vad vi som individer kan göra bl.a. för att tvinga politiker att bilda sig och ta bättre beslut så att kraften till förändring mot de globala hållbarhetsmålen implementeras på samtliga samhällsplan, är viktigare än någonsin. Folk och fä i hela landet, utbilda eder. Sprid sedan vidare så vi kan lära av varandra – i äkta folkbildningstradition. Formerna får var och en hitta fram till – starta studiecirklar – studiefrämjandet har tagit fram bra studielitteratur i ämnet, eller varför inte ordna en utbildningspromenad. Och kom ihåg att omställningen inte är en berättelse om påtvingade uppoffringar utan om önskvärda förbättringar till ett modernare, mer rättvist och demokratiskt samhälle… för alla raser. Livet ä en fest – håll mä om dä – folk och fä!