Hade det varit på film så hade bron varit en respektingivande hängbro av tvinnade lianer spända över ett avgrundsdjupt stup med en forsande flod vid dess botten. På andra sidan vet man inte vad som väntar – troligen kliver man in i en helt ny främmande värld, outforskad med fantastiska, vackra växter, blommor och örter samt, lika troligen, befolkad av varelser som man normalt inte stöter på eller lärt känna under sin vanliga, relativt händelselösa men trygga vardag där man traskat fram på samma välbekanta stig var dag hitintills i livet. Precis så verkar våra fyrbenta vänner känna då de med försiktighet, bävan, stum förundran och lite skräckblandad uppskruvad förväntan tar sina första steg och därmed inviger den nya bron till sin närbelägna skog, som funnits där bredvid dem hela tiden men som förblivit outforskad dels för att det just varit okänt, svåröverskådligt och därmed skrämmande, dels så har de aldrig haft behovet och dels för att bron inte funnits.
I den här realiteten så är bron långtifrån någon svajande hängbro över en bråddjup klyfta utan en enkel men rejäl och relativt bred träbro över ett grunt dike. Medan filmens bro säkert erbjuder räddningen från de annalkande farorna som flåsat våra huvudrollsinnehavare i nacken en bra stund nu, så är främsta syftet för den här verklighetens bro, vid vinterhagen på Ranbo, att rädda diket från att förstöras av Pompes tunga hovtramp. Resultatet blir dock detsamma. Den nyuppförda bron som avser att hjälpa dem till en bättre tillvaro med större variation, både med avseende på föda och sysselsättning samt bättre skydd mot väder och vind på andra sidan, framstår för våra vänner som förvisso något lockande eftersom de troligen längtat efter detta men ändå som skrämmande eftersom det bryter från den välbekanta hemmiljön i de lättöverskådliga vinter- och sommarhagen.
Fårens och Pompes premiärpromenad över bron, inleddes därför med stor tveksamhet då de fyra fåren nyfiket bara stod och tittade på det öppna hålet i staketet och den utlagda bron, som de givetvis också luktade på. Flockledaren Pompe stod på betryggande avstånd i bakgrunden och frustade lite som för att hålla tillbaka de andra. Allt detta trots att de som hade alla fakta och visste att det skulle bli bättre på det här viset stod på andra sidan och lockade och pockade för att få dem att ta klivet ut på bron. Till sist blev nyfikenheten för stor hos den modigaste, Grålla som först tog de mest försiktigt stapplande stegen ut på bron och sedan allt lättare och snabbare när hon märkte att den bar. Sen kom klappret från fler nyfikna som sett att det går bra och förtjusningen när det verkligen var grönare på andra sidan. Rädslan och försiktigheten släppte och med svansarna viftandes av förtjusning så stannade utforskandet precis där i gränslandet… och då med stort fokus på de olika ätbara örterna.
Flockledaren Pompes utforskande var av helt annan karaktär och även om han inte kunde avhålla sig från att provsmaka blad och buskar så var det centrala att, från en ganska begränsad ytlig inspektion, försöka fastställa skogsområdets eventuella begränsningar och faror. Det kommer nog ta tid innan de har upptäckt hela området och att insett alla dess fördelar, men nu hade de smakat på det i dubbel bemärkelse och måst erkänna att det inte verkade vara så dumt.
På något sätt känns allting väldigt bekant, farorna som jagar huvudrollsinnehavarna är uppenbara. Det är lätt att se konservativa ledare som håller tillbaka. Många som är nyfikna men som inte riktigt vågar ta klivet – Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Några som står med alla fakta och säger att vi måste gå över. Några modiga som tar de första stapplande stegen och upptäcker med förtjusning att det bär och att det verkligen blir bättre på andra sidan. I den realiteten heter bron Omställningen – Våga ta steget!