Publicerat

Orm i paradiset

Natrix Natrix heter den på latin. Färgen kan variera stort, från grått till svart, över brunt och grönaktigt. Den kan ha svarta prickar i olika mönster på ryggen vilket i vissa fall, vid en första anblick, gör att man kan ta miste på den och den mer vanligt förekommande, speciellt i Norrland, och potentiellt farligare huggormen med sitt mer zick-zack artade mönster. Men för det mesta kan man snabbt konstatera om det är den för oss ofarliga snoken på de två ljusa fläckarna vid nacken som nästan alla individer har. Snoken är också skyggare, snabbare och rör sig mer gracilt än huggormen som verkar veta att den, genom sin beväpning, gör att den inte behöver vara lika försiktig och ofta låter en komma ganska nära. Har man väl noterat de vita fläckarna och den inte slingrat sig iväg i skydd så kan man ju lugnt studera de vackra varelserna närmare. Då kan man notera att de har runda pupiller och ganska runt, glansigt huvud, till skillnad från huggormen som har vertikala pupiller, som en katt, och trekantigt, matt färgat huvud. Snoken är inte ogiftig men de har inga gifttänder utan förlamar sina byten med en giftig saliv som inte påverkar vår hud. Om snoken inte hinner gömma sig så kan det hända att den lägger sig på rygg och spelar död, med tungan hängande utanför munnen. Om man då försöker vända den rätt igen så ska den tydligen snabbt rulla tillbaka till ryggläge igen… så gulligt… Det skulle man ju gärna vilja prova, samtidigt som man inte vill skrämma den i onödan förstås. Har man otur så tar den dessutom till sitt nästa knep, att utsöndra ett illaluktande sekret från körtlar från bakkroppen som, om det kommer på kläderna, är mycket svårt att få bort lukten av. Snoken lever mest på amfibier, småfisk samt enstaka små däggdjur och trivs därför bäst i eller nära vatten och är förstås en god simmare, vilket dock även gäller huggormen i motsats till många skrönor. I likhet med andra ormar så kan den koppla isär käkarna och därmed svälja byten som först ser fullkomligt oöverkomliga ut.

Liksom alla grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är inte hotad men har minskat i antal i samma takt som antalet öppna gödselstackar försvunnit från gårdarna, vilka är de perfekta varma platserna för honorna att lägga sina kokonglika ägg under. Färgen på fläckarna som avkomman kommer att få, från vit, gul, orange till rödaktigt bestäms av temperaturen under vilken äggen utvecklas. Eftersom vi har gott om gödselstacksliknande platser i och med våra täckodlingar så har vi förmånen att få vistas nära dessa underbara varelser ofta och med många trevliga möten. Det rasslar lite överallt när man går omkring och jobbar på gården och även nere vid dammen. Aldrig har vi stött på en aggressiv individ trots att de sägs kunna bli det om de känner sig trängda… så vi tror att vi lyckats förmedla vår kärleksfulla inställning till dem. När vi hade grävt ett djupt hål för att byta kran för brunnsvattnet fick jag i några dagar i början fiska upp både snokar och kopparödlor som inte vant sig vid att ett hål plötsligt kommit till i deras tassemarker, och medan kopparödlorna gjorde en hel del krumbukter för att inte bli räddade så verkade snokarna förstå mina intentioner och lät mig lugnt plocka upp dem med händerna och förpassa dem till mer välkända marker igen. Med tanke på att snokar kan bli upp till 30 år gamla så antar vi också att de förmedlar dessa berättelser om de vänliga homo sapiens på gården till de yngre generationerna som också låter oss gulla med dem när vi hittar de små nykomlingarna under halmbäddarna (att mödrarna har lämnat äggen åt sitt öde redan när hon väl lagt dem kan vi bortse ifrån för att förbättra historien).

Även om vi självklart och gärna erkänner dessa som våra ormar i vårt paradis så gör vi inte den koppling som är den vanligast förekommande. När man ”lärt känna” några av dessa individer närmare så står det helt klart att det inte kan ha varit snoken som fick stå som förebild för att, som orm, så nesligt få symbolisera satan i berättelsen om syndafallet i första mosebok. Vi är tveksamma till att någon orm, eller något annat djur heller för den delen borde ha fått spela syndabock i den berättelsen… det kan bara varit en annan människa som kunde vara så utstuderat manipulativ och medvetet illasinnad att hon lockade ut oss ur en trädgård som försörjde oss med all tänkbar underbar mat bara vi avstod från att bli smarta och ytligt självmedvetna samt i övrigt lät naturen vara i fred.

Publicerat

Ängsklockeförnekare

Från en ren statistisk betraktelse av dessa två bilder skulle man kunna dra slutsatsen att ängsklockan är starkt hotad och håller på att bli utkonkurrerad av de två andra ängsblommorna tjärblomster och ängsvädd. Med den vinklingen av detta uppenbara och därmed pedagogiska fallet så inser man istället lätt hur viktigt det är med en korrekt insamling av grunddata inför en statistisk undersökning. Med en vinklad sådan, medveten eller omedveten, så kan i princip vad som helst ”bevisas” med det utvalda materialet, vilket lett fram till det berömda och rent av bevingade uttrycket att ”Det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik” där det senare således skulle vara den grövsta formen av osanning. Enligt vissa mätningar så är detta ett av de mest använda citaten i brittisk media. En orsak till detta kan vara att det finns så många okunniga inom statistik och som presenterar ”övertygande” grafiska presentationer som sedan lätt sågas av ”andra sidan” som sedan gör samma fel med sitt urval o.s.v. tills folk väljer att lita på en person som för det mesta säger sådant som de redan tror på. Något att tänka på i dagens debattklimat där ”alternativa fakta” och ”fake news” gör att många människor lätt tycker sig hitta bevis för precis de åsikter som passar dem utan att ifrågasätta de källor som de hänvisar till. Tur, va… för då slipper de ju förändra sig, sitt liv eller sina åsikter. Det här resonemanget är så extra tydligt när det gäller klimatfrågan idag då allt ifrån folk på gatan, representanter för media, väldigt många experter (på områden utanför klimatforskningen) och politiker väljer ut den delmängd som passar just deras syften. Enligt forskning från Chalmers är de två största grupperna av klimatförnekare de industrier som producerar olja och högerextremister. En annan grupp är libertarianer som propagerar för mindre regeringsmakt. Liknande undersökningar i USA visar på samma sätt att klimatskeptikerna kommer från oljeindustrin, industri-förespråkare och konservativa grupper. En undersökning visar på att mer än 90 % av artiklarna som är skeptiska mot klimatförändringar och människans roll däri kommer från dylika konservativa tankesmedjor.

Bland klimatforskare finns det dock mycket få klimatskeptiker. Enligt en amerikansk studie, publicerad 2010 i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS, stödjer 97–98 procent av de forskare som publicerar mest vetenskapliga artiklar inom området, de etablerade slutsatserna om global uppvärmning. Endast 2,5 procent av de 200 främst rankade klimatforskarna (alltså de med allra flest publicerade forskningsartiklar) utgörs av skeptiker.

Med tanke på vilka stora omställningar som krävs för att nå Parisavtalet så är det ju då väldigt motsägelsefullt att bara 59 % av svenskarna tycker att EU ska bekämpa klimatförändringarna. Genomsnittet för EU är dock ännu sämre med bara 36 %. (SIFO resp. Standard Eurobarometer 90; 2018). Förnekelsen är enorm.

Vad gäller ängsklockan så är den bevisligen inte starkt hotad, åtminstone inte av dessa två ängsblommor när man med korrekt fakta inser att dessa två exemplar lyckats ta sig ner i ett helt upptaget utrymme i en starkt begränsande täckmatta och ändå lyckats etablera sig. I Sverige så är den vanligast i Dalarna (där den är landskapsblomma), Gästrikland, Hälsingland och norra Uppland men förekommer spritt i hela landet och den har tvärtom fått ett uppsving i och med att vallväxter odlas på allt större arealer jordbruksmark, vilket tyvärr inte är i linje med den odling och kost som vi i högre grad borde hålla oss till för miljön och vår hälsas skull… om man nu tror på statistik förstås… och att vi har presenterat den korrekt! Vad har Ranbogården för dold agenda?

Publicerat

Jätten i allén

Björkarna gör sitt bästa för att gömma jätten i allén, men har man väl sett honom/henne så inser man att det är lite som att gömma en elefant i en garderob. Tittar man åt ett annat håll så kan det fungera en liten stund. Tallen som Mamsell Caroline räddade från avverkning för drygt 100 år sedan för att den var så mäktig redan då har inte blivit mindre imponerande. För skojs skull mätte vi den förra sommaren och jämförde med en inofficiell lista hos en mycket entusiastisk trädinventerare på nätet och tyckte den kvalade in bland de grövsta inrapporterade tallarna i Sverige. Nu 2020 har den uppenbarligen blivit vederbörligen uppmätt och införd på hemsidan tallar.se på en mycket hedrande 30:e plats med sina 362 cm i omkrets. Vi skriver han/hon eftersom tallar är sambyggare och således har enkönade han och honblommor på samma individ. De är oerhört effektiva vindblommiga växter som har visat sig kunna sprida sitt svavelgula pollen 10-tals mil. Den gången, för ett år sedan, konstaterade vi att den fortfarande trots sin mycket höga ålder ser mycket pigg och stark ut…

Vi satte dock ett frågetecken kring eventuellt dolda skador eftersom vi inte hade haft möjlighet, eller snarare tid, att titta närmare på den högre upp, t.ex. i kronan efter eventuella håligheter som kan vara allvarligt för individen på kort sikt. Nu undrade Julias kusin Björn, med kort varsel, om han kunde komma förbi med fem kompisar på vägen tillbaka till Söderköping efter att ha varit på en spännande hemester i Jämtland, så det såg vi som ett gyllene tillfälle att, på ett tillräckligt socialt distanserat sätt, kombinera nöje med nöje och nytta genom att förlägga en utbildningspromenad kring klimatfrågan runt Ranbogården kryddad med lite adrenalinpåslag för att tilltala målgruppen ifråga. Det blev både balansgång på lina över dammen, armgång på en lömsk stege, krypa och pressa sig fram genom trånga passager in till hemliga rum i ladan där de flesta behöver andas ut för att kunna komma förbi… en inte helt klaustrofobfri upplevelse men dock helt ofarlig och som ger stark livskänsla efteråt. Kanske att dessa nervkittlande upplevelser rent av spetsar empatin för våra vackra livsförutsättningar här på jorden och sätter dessa viktiga frågor i naturligt fokus för diskussionerna i ämnet fortsatte under hela lunchen. Vi ska ju inte sticka under stol med att vi givetvis inte gjorde något för att byta samtalsämne men det kändes som att även de var mycket intresserade av, och mottagliga för mer information på temat. Det lovar gott… att man både har leksinnet och intresset för vår miljös bästa i starkt behåll är underbara karaktärsdrag.

Bortsett från det trevliga umgänget så var dock besöket i tallen det största för oss, kanske delvis för att det var nytt även för oss… och för att vi har funderat på det länge, men troligen mest för att den är ett sådant underbart exempel på hur små, och ödmjuka vi människor kan få känna oss när vi kommer i närkontakt med dem på hela deras nivå. För de av er som har läst boken ”Trädens hemliga liv” vet hur forskare kommit fram till vilket avancerat samspel de har med sin omgivning både genom besökare, kemi i luften och genom sitt enorma kontaktnät under jorden i form av svampars mycel som kopplar upp dem till ett internet som är minst lika avancerat och definitivt betydligt mer livsviktigt för dem än vårat för oss. Efter det är det lätt att börja betrakta dem som individer, inte alls så olika oss trots alla våra uppenbart stora olikheter. Ett betraktelsesätt som alla naturfolk har haft för sin omgivning och som den moderna människan skulle behöva hitta tillbaka till både för naturens och kanske ännu mer för sin egen skull.

Efter att jag hade klättrat upp kvällen innan och med slingor fäst en säkring nästan högst upp så kunde några av våra vänner och besökare för dagen (Emil, Markus, Albin, Emil, Björn och Max) repklättra sig ända upp i jättens krona utan att komma åt och riskera riva ner en massa vacker bark. Eftersom den är så kraftig hela vägen upp att till och med grenarna däruppe ter sig stamlika så inser man inte riktigt hur hög den är förrän man kommit ända upp och tittar ner. En mäktig känsla. När jag fäste säkringen kunde jag inte låta bli att sätta mig och njuta en stund i en klyka till tre förgreningar som bildar en bekväm stol däruppe och titta ut över dalgången västerut. Våra gäster hann inte testa det filosofiska rummet denna gång, men eftersom vi räknar med att möblemanget finns kvar i förhoppningsvis flera hundra år till så kommer det fler chanser. För det visade sig att vår vän var helt frisk hela vägen upp bortsett från ett rejält djupt, men till ytan begränsat hackspettsbo och den äldsta kända tallen har uppmätts till en ålder av 1029 år.

Vi vet att vår vän skogsmänniskan Alvar delar vår respekt för jätten i allén och minns hur han har berättat att han somnat gott vid dess fot, skyddad under dess krona en gång när han som liten satt där och väntade på en vän. Vi förstår honom till fullo. En mer trygg och skyddande jätte är svårt att hitta och avkopplingen som dess närhet skänker är härligt rogivande. Titta upp när ni går förbi nästa gång och hälsa – håll med om att han/hon inger både respekt och lugn.

Publicerat

Söndagskänsla

Åh, vad skönt med söndag. Midsommarhelg dessutom. Inget arbete inplanerat idag vad jag vet… får väl se… kanske blir en ridtur runt Ranboberget om de andra är pigga på det. Jag var ute sent med tjejerna igår. Vi var ute och åt på vårt favoritställe… tog det vanliga… säkrast det… har ju lite känslig mage. Tur att man lärt sig lite bättre vad man mår bäst av. Så lätt att man lockas att ta något exotiskt bara för att det sällan finns på menyn, men jag är lite för gammal för att chansa så där. Då brukar kroppen få lida. Minns för tre år sedan då jag festade loss flera kvällar i rad på grönsaker jag inte alls var van vid. Om jag ska vara ärlig så blev det ju egentligen mest bara för mycket. Så mycket socker så att jag knäckte mina goda bakterier i magen. Där jag bodde tidigare, längre upp i Norrland, blev det ju aldrig sådant överflöd så det är ju inte så konstigt att man föråt sig lite i början. Men nu mår jag prima… ja, förutom att det blev lite sent igår förstås. Hänger inte riktigt med på de där riktigt sena utekvällarna längre. Förstår inte hur de orkar, de där fyra ungdomarna, som kan hänga ute hur länge som helst på natten… umgås och stoppar i sig snacks lite hela tiden. Jag klarar mig förvisso på att bara sova några minuter varje natt, men numer ser jag helst att det blir några timmar totalt. Och förresten… på dagarna så brukar inte de vara så kaxiga… när de sprungit omkring i sina fina pälsar några timmar i gassande sol så är det minsann de som ligger och flämtar i svala källaren. Förstår inte varför de inte anpassar sin klädsel efter säsong bättre… jag slängde ju av mig vinterpälsen för länge sedan. Jag minns ju att de fick hjälp med avklädningen redan i april, men redan efter en vecka så hade de börjat klä på sig lager på lager igen, tjockare för varje dag.

Nåja, här var hursomhelst väldigt lugnt och skönt idag så jag ligger kvar ett tag till. Förbipasserande brukar tycka det ser roligt ut, men det kan jag bjuda på. De kanske inte vet att vi behöver sova liggande ibland för att få den riktigt djupa sömnen… visserligen så klarar vi oss med 1-2 timmar med liggande sömn på 3-4 dagar. Är man många så brukar ju alla passa på att lägga sig ner utom en som håller vakt, men jag lägger mig ner även om tjejerna ligger och snusar för fullt, och även om folk går förbi och tittar på… jag känner mig väl tryggare än de flesta andra jag träffat, gissar jag. Men det är klart… lite på sin vakt är man väl alltid. Vi sover ju aldrig en hel natt i sträck utan sällan mer än en kvart i taget. Vi har ju en smart funktion i hjärnan som låser benen och ändå håller kvar balansen så vi kan ju sova stående, men det slår ju inte att få lägga sig ner, sträcka ut och riktigt få slappna av i hela kroppen. Får väl se hur länge jag får ligga här innan någon av tjejerna kommer och tycker att vi ska hitta på något annat… Fortsatt trevlig helg på er också!

Publicerat

Linser under linsen

Kommer ni ihåg hur vi skrev att en stor studie visade hur både vi och planeten skulle må bättre av att vi åt mer baljväxter, eller mer korrekt – ärtväxter, och att vi därför, med Yassers erfarenhet av dessa och hans hjälp kände oss redo att testa att odla mer av detta. Här ser vi nu hur distinkta rader med små linsplantor sticker ut ifrån det mer stokastiska spridda, men i dagsläget förvisso lika rikligt förekommande, ogräset. För två veckor sedan såddes röda, gröna, rödorange och pastellrosa linser i långa rader på åkern för första gången med väldigt diffusa förväntningar. Men nu, när det första hindret passerats genom att groddarna faktiskt satt fart och brutit ytan så är det väl dags att börja höja dessa. När vi läser om den rödorange korallinsen Rosanas ”smöriga arom med inslag av solroskärna och nötter med lång eftersmak” så är det nästan så att man redan börjar förutsätta att man snart kommer att få provsmaka den och sedan fortsätta njuta av dem på höstens middagstallrikar. Till skillnad från de vanliga röda linser som finns att tillgå i affärerna och som lätt riskerar att koka sönder vid tillagningen så har korallinsen ett tunt skal vilket bidrar till en fastare konsistens.

Detsamma gäller en annan lins med ett mer fornnordiskt klingande namn. Den fortsatt starka trenden med mer vegetarisk kost har gjort att allt fler odlare på Gotland har återtagit en mycket gammal tradition med Gotlandslinsen. Den fanns i stort sett på varenda gård ända fram till slutet av 1800-talet, men när jordbruket började rationaliseras allt hårdare så försvann den från åkrarna. Tur nog så fanns det ett antal framsynta entusiaster som bevarat den på sina små täppor. Nu med nya mattrender kring närodlat, proteinrik och nyttig mat så hittar den tillbaka och upptar alltfler hektar innan de hamnar på matborden, inte minst vid restaurangerna i Stockholm – eftertraktad för sin unika smak och höga näringsinnehåll. Så den måste vi ju prova.

De linsformade fröerna har inte fått sitt namn från den, till formen, snarlika optiska linsen i t.ex. en kamera medan det omvända dock är helt sant och med spridningen av dessa, och kommande, avbildningar av linser genom linsen, odlade i Mo, så hoppas vi att Hälsingland i en snar framtid blir omtalat både som linets och linsens landskap.

Publicerat

Tjärblomster mot allsköns kryp

Julia mellan två fält av midsommarblommor i Ranbos ängsblomsodling. I bakgrunden prästkragar, Skånes landskapsblomma och inofficiellt Danmarks nationalblomma som vi skrev om i midsommartid förra året. Nu har det gått ett år och då kan det ju vara lämpligt att ta ett steg framåt, solursvis, i vår ängsblomskalender och presentera årets midsommarblomma, tjärblomster. Silene Viscaria heter den på latin där efterledet kommer från latinets viscum som betyder lim och alltså syftar på den klibbiga, mörka substans som finns under varje bladpar på stjälken och som med sin likhet med tjära eller beck har gett den sina svenska namn tjär- respektive beckblomster. Eftersom diverse småkryp tenderar att fastna i dessa fläckar så har den också på olika håll fått smeknamnet ”flugfånga”.

Blomman är relativt attraktiv som dragväxt för bland annat honungsbin med en 2:a för nektar och 1:a för pollen på den 4-gradiga skalan för hur viktig växten är som leverantör av nektar, pollen respektive honungsdagg för olika pollinatörer. En 3:a står för stort värde, 2:a för medel, 1:a för litet och – för försumbart. När den nu är så mån om att locka till sig pollinatörer för att säkerställa en effektiv spridning av sitt släkte så vill den ju förstås försäkra sig om att en massa småkryp med begränsad spridningsförmåga inte kommer upp och snyltar på godsakerna vid kalaset, vilket är den troligaste förklaringen till att den utvecklat den relativt ovanliga fällan på sin stam.

Honungsdagg låter väldigt ljuvt och smakligt varför begreppet inte är så ovanligt i samband med saluförandet av honung med ett stort inslag av denna honungskälla. Det är mycket troligt att den inte alls skulle vara fullt lika attraktiv och gå hem lika bra hos alla om den istället såldes med den honungens verkliga koppling till lusavföring som grund vilket är vad som faktiskt döljer sig bakom det aptitliga namnet honungsdagg. Det är främst bladlöss, men även sköldlöss och mjöllöss som utsöndrar detta söta överskott när de ger sig på och kalasar på vissa växters vätska. Med vetskap om att det är mest detta – vatten med högt sockerinnehåll så borde avsmaken avta och snarare accepteras som ett intressant inslag i honungsreceptet… och honung med stort inslag av honungsdagg som grund anses mycket riktigt vara en riktig delikatess och säljs ofta under benämningen skogs- eller bladhonung, medan andra, som kanske tycker att de vill hålla sig närmare sanningen säljer den under det under det ännu mer vilseledande begreppet (blad-)lushonung. Har dessa löss festat på gran så kan den resulterande honungen bli väldigt hård och kallas cementhonung. Om honungen med dessa receptinslag av honungsdagg är populärt hos finsmakare så är honungsdaggen inte lika populär hos bilägare som parkerar under vissa träd, speciellt t.ex. lind, när bladlössen festar loss som bäst däri.

Nu är det inget problem med tjärblomster som alltså både saknar inslag av honungsdagg och dessutom bara blir omkring 50 cm hög. Utan tvärtom så har denna blommas fiffiga lösning av krypfälla istället inspirerat trädgårdsmästare att kleta lim även på stammen på bl.a. fruktträd för att slippa angrepp från dessa löss och andra liknande, från marken invaderande, otyg.

Man kan ju undra om det även funnits någon koppling i folktron till att blomster av denna sort under kudden på midsommarafton med sin tjära håller oönskade krypande kandidater borta från ägarinnans drömmar om sin tillkommande kära som endast hysa högtflygande planer för framtiden?

Publicerat

Vad är priset på vår planet?

Vi har i tidigare bloggar hävdat fördelarna med agroekologisk odling, den form av odling med minimal störning av mikrolivet i jorden som FNs jordbruksorgan menar att vi måste styra över mot för att nå en hållbar matproduktion för kommande 10 miljarder människor på jorden. Där har vi framhållit att denna form med upphöjda bäddar kan ge mer än fyra gånger högre grönsaksskörd än motsvarande konventionellt mekaniskt brukad jord, med mindre vattenåtgång, jorderosion och förlust av kväve och fosfor samt utan användande av tveksamma bekämpningsmedel. Varför görs inte detta överallt i världen idag då?

Det är delvis en fråga om medvetenhet. Man måste förstå varför vi inte kan fortsätta som tidigare, vilka gränserna är och sen börja hitta hållbara lösningar. Det är endast med en fullständig övertygelse på dessa punkter som man verkligen börja sträva mot nya och bättre mål. Men det finns ju 17 hållbarhetsmål och det är svårt att se vad som ger bäst effekt på helheten. Det är lätt att man tycker sig göra positiva insatser på ett eller några av dessa men ändå missar att det kanske är hela ens tankesätt och livsstil som måste ändras. Att t.ex. byta ut sugrör av plast mot motsvarande av biologiskt nedbrytbart material är troligen positivt men det är att sluta med engångsmaterial som är den enda vettiga lösningen. Att köpa en ny elbil kanske betalar sig ekologiskt över lång tid men det är fortfarande inte en hållbar lösning om alla ska ha egen elbil och lösningen är egentligen att man borde gå över till mer av både kollektivtrafik, cykel, hyrbil, jobb hemifrån och planerade inköp. Ibland kan en till synes positiv förändring t.o.m. få motsatt effekt t.ex. att hyra/åka elscooter istället för att gå eller cykla i städerna. Enda sättet för att undvika dessa målkonflikter är att skaffa sig kunskap och därifrån göra medvetna val. Det innebär att först och främst lära sig om de ”Nio planetära gränserna”. Det beskriver gränserna inom nio olika områden som vi människor har störst negativ påverkan på planeten, och vilka som vi överskridit mest. Åtgärderna för individen att minska denna påverkan brukar sammanfattas med de 5 eller 7 B:na: Bilen, Biffen, Bostaden, Börsen, Begären, Besluten och Barnen, där vi ska lära oss att åka mindre bil, äta mindre men bättre (svenskt) kött, förse bostaden med förnyelsebar energi, ha gröna spar- och pensionspengar på banken, rösta klimatsmart, och se till att barnen får utbildning och lär sig leva hållbart. Men alla sätter snabbt sina egna gränser för när de tycker de är tillräckligt duktiga, så det enda sättet att försäkra sig om att man inte ljuger för sig själv är att göra klimatkalkylatorn.se för att se hur duktig man faktiskt är och sen börja halvera sina avtryck varje årtionde för att nå max 1 ton koldioxidekvivalenter per år till år 2050. Idag ligger svenskt genomsnitt på 9 ton/person och år.

Nu tar Klimatkalkylatorn egentligen ”bara” hänsyn till våra klimatavtryck som förvisso är en av de överskridna gränserna. Uppfyller vi detta mål så kommer vi också indirekt göra stora förbättringar även på de andra tre överskridna gränserna, men för att inte missa helbilden så är det viktigt att inse att de andra tre egentligen är ännu mer överskridna.

Dessa tre andra är i ordning: 1. Förlust av biologisk mångfald, 2. Brutna kretslopp för kväve och fosfor samt 3. Förändrad markanvändning. Alla dessa är direkt (över 80 %) kopplade till världens matproduktion och maten har dessutom den absolut största enskilda påverkan, med minst 25 % på den förstärkta växthuseffekten. Så då förstår ni hur viktigt det är att vi förändrar vår/världens matkonsumtion.

Kunskapen måste givetvis finnas hos politiker som sätter skatter och subventioner som styrmedel på olika alternativ. Regeringen har redan satt som mål att Sverige ska vara fossilfritt 2030 och man har också som mål att 30 % av den svenska jordbruksmarken ska brukas ekologiskt år 2030. Idag är det bara 15 %, men efterfrågan stiger snabbt, tyvärr mest med ökad import av ekologiska produkter då svenska producenter inte hänger med i efterfrågan. Så det gäller förstås för matproducenterna att också ta till sig den nya kunskapen. De tillhör de mest resurseffektiva och generellt hållbara odlarna i världen som givetvis vill det bästa för sin mark och sina djur men det räcker tyvärr inte för att minska påverkan till säkra nivåer på alla nio områden. Förutom åtgärderna fossilfritt och mer ekologiskt, som det alltså finns mål för, så krävs en omställning till mer småskaligt, lokalt producerat, mer vegetabilier, minskat näringsläckage, vattenförbrukning och jorderosion samtidigt som vi behöver öka totala matproduktionen. Det är här som agroekologi kommer in.

Men om agroekologi nu är så bra så borde ju både politiker och producenter snabbt kunna styra ditåt om nu FN bara ropar lite högre. Det är här som den andra anledningen kommer in – kostnaden. I dagsläget krävs det mer manuell arbetskraft för denna odlingsform eftersom utvecklingen av maskinell utrustning för de förändrade arbetsmoment som krävs inte har kommit lika långt.

Då är vi framme vid den springande punkten. Kravet på ökad kunskap och medvetenhet gäller i första hand oss som konsumenter. Det är en marknadsekonomi vi lever i och det är vår efterfrågan som styr. Vi kan inte både tycka att Greta är fantastisk och sedan inte handla därefter när vi själva gör våra val med hur vi spenderar våra pengar. Om många av oss fortfarande tycker det redan är dyrt med de ekologiska alternativen. För 100 år sedan la en fabriksarbetare 80 % av lönen på mat, 1950 var det nere på 35 % och idag lägger vi bara 12 % av lönen på maten trots att vi säkert köper dubbelt så mycket. När maten faktiskt är det viktigaste i våra liv så måste den väl ändå få kosta mer om det kan rädda oss från att förlora en hållbar planet.

Vad borde då agroekologiskt odlad mat kosta. Det vet vi inte… men det är det vi vill börja titta närmare på här vid Lill-stugan på Ranbo. Vi har nog i tidigare bloggar redan lagt fram påståenden från studier som visat att det ska räcka med 500 kvm odling för att täcka årsbehovet av grönsaker för en familj med två barn som äter blandkost och det tycker vi oss nu börja ha belägg för genom den första odlingen vi satte upp. Den här nya ytan ska vi vara bättre på att räkna nedlagda arbetstimmar och resurser för att se hur mycket olika grönsaker behöver kosta för att ge den agroekologiskt hållbara bonden en genomsnittlig svensk månadslön. Vi tror och hoppas att svaret leder till att fler kommer att vilja odla mer själva… ”När vi gräver guld i Mo…”

Publicerat

Smart klipp

Det var bättre förr… stämmer givetvis inte generellt. Men det finns definitivt områden där utvecklingen inte lett till nämnvärda förbättringar. Ofta har de gjort oss mer bekväma men vi mår inte bättre av det och ofta är det på bekostnad av miljön.

Att hålla sig med gräsmatta blev populärt hos överklassen i England under Tudortiden i slutet av 1400-talet för rekreation och spel vilket förstås ledde till att en lågklippt tätvuxen gräsmatta, av en eller få grässorter, snart blev en statussymbol för adeln i England under tidigt 1600-tal, vilket givetvis senare spred sig till stora delar av övriga Europa där förutsättningar fanns. Det motsägelsefulla i detta var att dessa första större hållna gräsmattorna, i det som kom att kallas den engelska parken, i hög grad skulle efterlikna de vackert naturligt betade kullarna som man kunde hitta hos vilken vanlig bonde som helst där de naturliga förutsättningarna var rätt och med lite hjälp av hans boskap. Men som ofta med vad som kommit att anses som lyx så måste det vara dyrt för att vara tillräckligt exklusivt och det blev det definitivt på adelsgodsen då dessa stora ytor skulle ansas med lie och skära samt befrias från alla inslag av diverse ”o-gräs”

Bondens lösning var inte bara billigare utan den var också otroligt effektiv på att skapa mångfald då inget kom att helt dominera över andra arter vilket gav den idag så efterlängtade mångfalden även hos insekter, fåglar osv. Men alla kunde ju inte släppa ut fyrbenta klippare när växtkraften tog fart och började hota möjligheterna för rekreation och spel runt husknuten och det krävs en rejäl virtuos för att kunna hantera en lie till det önskade resultatet.

Men då engelsmännen hittade på allt fler sporter som krävde stora välklippta gräsytor såsom lawn-tennis, cricket, polo, fotboll, rugby och golf förstås så var det ju bara en tidsfråga innan industrialismens herrar också uppfann den första gräsklipparen. De första drevs med handkraft och försågs tidigt även med uppsamlare och förblev så effektiva att varianter av dessa cylinderklippare kommit att överleva som ”hand-jagare” som fortfarande går att köpa.

Sen kom rotorgräsklipparen som var lättare att motorisera med små motorcykelmotorer, först tvåtaktare men från 1960-talet framför allt fyrtaktare. Sen kom förstås mer avancerade varianter av rotorgräsklippare såsom åkgräsklipparen och nyligen så tar robotgräsklipparna över på marknaden och markerna. Det är ju nu extremt bekvämt, men är det verkligen bättre? Där finns det ju då flera aspekter att utvärdera.

En motorgräsklippare har en väldigt ineffektiv bensinmotor. Tre minuters arbete med motorgräsklippare släpper ut lika mycket koloxid som en timmes bilkörning i 100 km/h. Det enda man kan göra för att bli lite miljövänligare är att tanka klipparen med alkylat-bensin. Det minskar åtminstone mängden hälsofarliga ämnen i avgaserna. Om ni absolut ska ha en motorgräsklippare så leta efter de fåtal märken som har svanenmärkta varianter. Robotgräsklipparen, som också är av rotortyp är tydligen ett stressmoment för igelkottar. Här är givetvis batteriet också ett problem i förlängningen. Men kvaliteten då? Frågar man en professionell gräsmattehållare, t.ex. greenansvarig på en golfbana så är den gamla cylindergräsklipparen överlägsen om du vill ha en fin gräsmatta med minimal bevattning och näring eftersom de klipper av stråna i ett snyggt snitt till skillnad från rotorklipparna som slår av gräset. De gamla från 1960-talet eller äldre är mer robust byggda. Den ärvda handjagaren har därför dammats av och bidrar även till lite styrketräning och motion i friluftsgymmet, vilket har blivit alltför ovanligt i dagens bekvämlighet med dess konsekvenser. Det finns idag dessutom nya hand-jagare av friklippartyp där skären inte ligger emot varandra och som därmed är lättare att köra men kan tydligen vara lite slappa mot vissa ogräs.

Ni hör vartåt det här lutar… det var bättre förr… och ju förr desto bättre. Luta er tillbaka och gör så lite som möjligt. Om trycket från det anglosaxiska arvet ändå blir för stort, för att hålla efter de frodiga lupinerna och för att klara framkomligheten vid ojämn mark utefter stigar och grusvägar så kommer lien väl till pass, handjagare tar vid på jämnare lite större ytor… och när tiden tryter och man fått tillräckligt med motion så kallar man in kavalleriet. Med några ulliga springare så klipps gräset av snyggt, näring tillförs, mångfalden blir stor och en sidoprodukt kan under vintermånaderna tovas till värmande plagg.  Många smarta klipp i ett!

Publicerat

Ett bi gör ingen sommar

Den gamla vackra stenkällaren har fortfarande inte fått tillbaka sin ursprungliga funktion, det vill säga som förvaringsutrymme för livsmedel. Men den fyller ändå mer än väl en mycket uppskattad funktion, och då som smultronbacke. Då och då, när Annika tog en springrunda på mornarna första året vi bodde här så tog hon med sig en liten skogsplanta om hon såg ett bestånd som kunde avvara en reva av en individ. De har numer blivit så starka att de med lite hjälp från oss konkurrerar ut kirskålen och är därmed herrar på just den här täppan. När vi ser källarbackens alla små vita smultronblommor dessa dagar kan man redan nu börja förnimma lyckan av att hitta, och även känna smaken av de, inom några veckor, rödaste och sötaste små skogsbär. Det latinska namnet Fragaria Vesca, som översätts till väldoftande, njutbart ätlig säger mycket om hur uppskattade dessa varit genom tiderna. Finns det så många starkare symboler för en perfekt sommardag än skogssmultron på ett strå?

Vi ska inte försöka reda ut skillnaderna mellan den botaniska definitionen och vardagliga betydelsen på bär generellt, men för att locka er tillräckligt för att själva försöka reda ut det så kan vi ju nämna det irriterande i att det finns mycket som är bär i botanisk mening men som vi vanligen kallar frukt, t.ex. banan eller rent av grönsaker t.ex. gurka… och tvärtom, bär som smultron som egentligen består av en skenfrukt där de verkliga frukterna är nötter som sitter på dess yta precis som hos jordgubbar. Lycka till… Hjortronet betecknar t.ex. säkert de flesta av er som ett bär, medan en strikt botaniker säger att det består av flera större stenfrukter. Men om vi vill göra det lättare för oss så är alla dessa egentligen undergrupper av frukter, äkta frukter eller skenfrukter och att många är utformade så att de uppskattas att ätas hela av både människor och djur samtidigt som fröna klarar sig intakta genom matsmältningen och har därmed god chans att sprida sig. En annan sak de har gemensamt är att de flesta behöver hjälp av pollinatörer för att utveckla sig och/eller fortplanta sig. Av de svenska frukterna/bären är det bara vindruva, hassel, havtorn och valnöt som klarar sig bra helt utan insektspollinering. Det finns två sorters pollinering – kors- och självpollinering vari själva pollineringen antingen sker biotiskt (med hjälp av djur) eller abiotiskt (vind, vatten…) och där de flesta frukter alltså behöver/gynnas av biotisk pollineringshjälp trots att de kanske är självpollinerande – vilket innebär att pollen fastnar på pistillen i samma blomma vilket leder till självbefruktning med begränsad förnyad genvariation.

Smultron kan precis som jordgubbar självpollinera sig, även abiotiskt, men de blir större och saftigare om de får hjälp av insekter. Det syns väldigt tydligt på en jordgubbe var den blivit bra pollinerad – svullen och långt mellan nötterna på ytan. Trots att hjortronet tillhör samma familj, rosväxter, som smultron så är den däremot en tvåbyggare vilket innebär att han- och honblommor sitter på olika individer och således kräver korspollinering. Här är det således ännu viktigare med gott om flygande pollinatörer. Så även om vår vän Alvar viskat att det finns gott om stora vita hjortronblommor ute på myrarna och att åtminstone dessa skådade blommor i år har undsluppit att frostskadas så kan vi alltså inte ropa av förtjusning ännu i övertygelse om att, förutom smultron på strå, snart även kunna fylla bunken med de bärnstensfärgade frukterna. Nu håller vi tummarna för att humlorna, som är ett släkte i överfamiljen bin och de viktigaste pollinatörerna här, men även fjärilar, skalbaggar, getingar och flugor har haft det bra ute i skogarna och att det inte blir för regnigt och blåsigt så att de kan ut och flyga och landa säkert under aktuell period. Om vi betänker hur mycket smultron och hjortron vi hoppas kommer att finnas därute och med tanke på att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris så förstår vi att det behövs många av dessa arbetare ute i skogarna. Med ännu bredare blick så är en tredjedel av världens mat helt beroende av insektspollinering och ytterligare drygt 40 % gynnas och förbättras av dem.

Det är i sådana eftertänksamma stunder som ordspråket ”En svala gör ingen sommar” gör sig påmint – talesättet som vill lära oss att ett enstaka gott tecken inte garanterar en fortsatt god utveckling i önskad riktning. Med ovanstående insikter inser man också att Hasse Ekman kom ännu närmare sanningen med sin filmtitel ”En fluga gör ingen sommar”, men att vi i vår strävan, och val av aktiviteter, mot ett samhälle som bättre håller sig inom de nio planetära gränserna och med bibehållna somriga sinnebilder med frukt och bär, borde justera uttrycket till ”Ett bi gör ingen sommar”.

Publicerat

Frön får hoppet att spira

Man vet att man fortfarande har mycket av stadsbon kvar i sig och en bra bit kvar till riktig bonde, då man fortfarande blir rejält förvånad över att saker faktiskt växer upp där man bara stoppade ner några torra små frön. Otaliga gånger har vi, sedan vi började odla grönsaker, blivit rejält överraskade när den ena grönsaken efter den andra plötsligt bara ligger där i trädgårdslandet. Det är ju naturligtvis vi som sått fröna och satt ut de små plantorna men då ofta med endast en väldigt vag förhoppning om utkomsten eller föreställning om dess utveckling. Ofta sådde vi i början alldeles för många frön eftersom vi varken vågade tro på någon större grobarhet eller kunde förlita oss på att våra fingrar skulle vara tillräckligt gröna för att ta hand om eventuella överlevare. Kanske var det just därför som glädjen och fascinationen över situationer med det plötsligt spirande livet förblir oförglömliga… som till exempel den morgonen då ett litet men tydligt knutet vitkålshuvudet överraskade oss i bladverket eller den kvällen då alla de vita små molnlika blomkålshuvuden dök upp i den mest undanskymda delen av grönsakslandet som vi hade försakat och trodde var förlorat. Tillväxttakten och även med den snabbhet som grönsakslandet omvandlas under sommarveckornas ljusa nätter gör det svårt att inte bli en hängiven grönsaksodlare efter dessa slags upplevelser. Men nu efter tre år med många lyckade födslar så borde vi ju fått upp tilltron på det magiska i de små liven och börja ta utvecklingen mer för givet och med mindre fascination… kan man tycka.

Men det här var ju nytt… och större. Den här gången, förra onsdagen, hade vi ju satsat så många gånger fler frön på så många gånger större yta med så många gånger mindre gröna fingrar. Vi kunde ju inget om att så säd – oansvarigt kan man tycka på den fina matjorden, alla de markförberedelser som våra vänner hjälpt oss med och hästen Brux tunga slit med den gamla såmaskinen. I tre dagar gick vi nu där och sneglade klentroget på fälten med samma initialt uppgivna känsla av ”vad var det vi sa” eftersom det bara var ogräs som vi såg började ge sig till känna på de nyss, av Gunnar, så vackert ren-harvade åkrarna. Övertygelsen om att det minsann inte skulle bli någon säd att tala om i ogräsdjungeln var närmast total då det efter ytterligare några dagar fortfarande inte fanns några tecken på organiserad odling.

När Julia därför den här kvällen uppmärksammade oss på hur det sena svepande kvällsljuset från solnedgången i väster plötsligt framställer ett tydligt mönster av långa rader av små men prydligt uppställda skinande små gröna riddare mot den mörka bakgrunden så trodde vi knappt det var sant. Dom kom till sist till vår undsättning. Redan dagen efter så var det så tydligt även i fullt dagsljus att det inte gick att tveka längre. Det som vi tidigare uppfattat som ett begynnande ogräskaos hade ordnat upp sig och tagit an den första synliga transformationen mot ett fält av moget Dalavete… på bara tio dagar! Det är nog lätt att förstå att vi nu också är hängivna spannmålsodlare efter denna uppenbarelse.

Endast under de senaste 11 000 åren har klimatet varit så ”snällt” och förutsägbart runt jordklotet att vi så här enkelt kunnat och vågat satsa en ansenlig del av tidigare skörd och mycken möda därtill och ändå kunnat lita på att naturen sköter resten och ger oss tillbaka så många gånger mer. Enligt den absoluta majoriteten av ledande forskare som har fakta, och ser helheten i dessa komplexa frågor, anser att vi bara har 10 år på oss för att garanterat kunna vända den nuvarande negativa utvecklingen och inte kastas långt ut ur det här stabila klimatet, som är det enda som vi vet säkert kan försörja våra samhällen som vi känner dem idag. Sen finns det ett antal människor som säger att det är fake news, men de har inga fakta att presentera.

Vad är vi beredda att satsa för att denna omställning ska kunna genomföras. Vilka frön är vi beredda att låta gro i oss och även sprida till andra för att den första synliga transformationen mot ett mer moget hållbart samhälle ska börja skönjas i alla vackra solnedgångar framöver. Har vi råd att inte satsa? Så frön och låt hoppet spira!