Björkarna gör sitt bästa för att gömma jätten i allén, men har man väl sett honom/henne så inser man att det är lite som att gömma en elefant i en garderob. Tittar man åt ett annat håll så kan det fungera en liten stund. Tallen som Mamsell Caroline räddade från avverkning för drygt 100 år sedan för att den var så mäktig redan då har inte blivit mindre imponerande. För skojs skull mätte vi den förra sommaren och jämförde med en inofficiell lista hos en mycket entusiastisk trädinventerare på nätet och tyckte den kvalade in bland de grövsta inrapporterade tallarna i Sverige. Nu 2020 har den uppenbarligen blivit vederbörligen uppmätt och införd på hemsidan tallar.se på en mycket hedrande 30:e plats med sina 362 cm i omkrets. Vi skriver han/hon eftersom tallar är sambyggare och således har enkönade han och honblommor på samma individ. De är oerhört effektiva vindblommiga växter som har visat sig kunna sprida sitt svavelgula pollen 10-tals mil. Den gången, för ett år sedan, konstaterade vi att den fortfarande trots sin mycket höga ålder ser mycket pigg och stark ut…
Vi satte dock ett frågetecken kring eventuellt dolda skador eftersom vi inte hade haft möjlighet, eller snarare tid, att titta närmare på den högre upp, t.ex. i kronan efter eventuella håligheter som kan vara allvarligt för individen på kort sikt. Nu undrade Julias kusin Björn, med kort varsel, om han kunde komma förbi med fem kompisar på vägen tillbaka till Söderköping efter att ha varit på en spännande hemester i Jämtland, så det såg vi som ett gyllene tillfälle att, på ett tillräckligt socialt distanserat sätt, kombinera nöje med nöje och nytta genom att förlägga en utbildningspromenad kring klimatfrågan runt Ranbogården kryddad med lite adrenalinpåslag för att tilltala målgruppen ifråga. Det blev både balansgång på lina över dammen, armgång på en lömsk stege, krypa och pressa sig fram genom trånga passager in till hemliga rum i ladan där de flesta behöver andas ut för att kunna komma förbi… en inte helt klaustrofobfri upplevelse men dock helt ofarlig och som ger stark livskänsla efteråt. Kanske att dessa nervkittlande upplevelser rent av spetsar empatin för våra vackra livsförutsättningar här på jorden och sätter dessa viktiga frågor i naturligt fokus för diskussionerna i ämnet fortsatte under hela lunchen. Vi ska ju inte sticka under stol med att vi givetvis inte gjorde något för att byta samtalsämne men det kändes som att även de var mycket intresserade av, och mottagliga för mer information på temat. Det lovar gott… att man både har leksinnet och intresset för vår miljös bästa i starkt behåll är underbara karaktärsdrag.
Bortsett från det trevliga umgänget så var dock besöket i tallen det största för oss, kanske delvis för att det var nytt även för oss… och för att vi har funderat på det länge, men troligen mest för att den är ett sådant underbart exempel på hur små, och ödmjuka vi människor kan få känna oss när vi kommer i närkontakt med dem på hela deras nivå. För de av er som har läst boken ”Trädens hemliga liv” vet hur forskare kommit fram till vilket avancerat samspel de har med sin omgivning både genom besökare, kemi i luften och genom sitt enorma kontaktnät under jorden i form av svampars mycel som kopplar upp dem till ett internet som är minst lika avancerat och definitivt betydligt mer livsviktigt för dem än vårat för oss. Efter det är det lätt att börja betrakta dem som individer, inte alls så olika oss trots alla våra uppenbart stora olikheter. Ett betraktelsesätt som alla naturfolk har haft för sin omgivning och som den moderna människan skulle behöva hitta tillbaka till både för naturens och kanske ännu mer för sin egen skull.
Efter att jag hade klättrat upp kvällen innan och med slingor fäst en säkring nästan högst upp så kunde några av våra vänner och besökare för dagen (Emil, Markus, Albin, Emil, Björn och Max) repklättra sig ända upp i jättens krona utan att komma åt och riskera riva ner en massa vacker bark. Eftersom den är så kraftig hela vägen upp att till och med grenarna däruppe ter sig stamlika så inser man inte riktigt hur hög den är förrän man kommit ända upp och tittar ner. En mäktig känsla. När jag fäste säkringen kunde jag inte låta bli att sätta mig och njuta en stund i en klyka till tre förgreningar som bildar en bekväm stol däruppe och titta ut över dalgången västerut. Våra gäster hann inte testa det filosofiska rummet denna gång, men eftersom vi räknar med att möblemanget finns kvar i förhoppningsvis flera hundra år till så kommer det fler chanser. För det visade sig att vår vän var helt frisk hela vägen upp bortsett från ett rejält djupt, men till ytan begränsat hackspettsbo och den äldsta kända tallen har uppmätts till en ålder av 1029 år.
Vi vet att vår vän skogsmänniskan Alvar delar vår respekt för jätten i allén och minns hur han har berättat att han somnat gott vid dess fot, skyddad under dess krona en gång när han som liten satt där och väntade på en vän. Vi förstår honom till fullo. En mer trygg och skyddande jätte är svårt att hitta och avkopplingen som dess närhet skänker är härligt rogivande. Titta upp när ni går förbi nästa gång och hälsa – håll med om att han/hon inger både respekt och lugn.