Publicerat

Murar som öppnar gränser

Våra vänner Peter och Helena som kommit på besök önskade sig projekt som gärna inrymmer ”slå i stolpar” och ”göra rent, rensa och se fantastiska förändringar”. Sådana projekt finns det ju gott om att välja bland på Ranbogården. Men det var just deras tillägg ”bring it on!” som fällde avgörandet att denna dag alla satsa på något stort – ”The Wall”.

Ett byggprojekt som inrymmer alla deras önskemål och mer därtill. The Wall ska förvisso klara av att stå emot vinterhalvårets isiga nordanvindar, fåren och hästen Pompes tuktande av fruktträdsgrenar och periodvis armén av tusentals virvlande maskrosfrön, men för övrigt, till skillnad från The Wall i Game of Thrones som ska utestänga alla levande (och döda) väsen, så inte bara välkomnar Ranbogårdens mur flertalet av dessa utan erbjuder dem dessutom mat och husrum. Husrum i form av otaliga skrymslen i ett 100 meter långt risstaket där död ved av gallrat ris och grenar utgör livsutrymme för mängder av insekter och djur. Utanför ”husknuten” kommer de välkomnas av en 2 meter hög skog av 100-talet solrosor som tillsammans med en matta av marktäckande dragväxter bjuder på ett överdåd av mat och dryck i form av nektar och pollen till alla huserande små hyresgäster.

Dessa palissader kommer tillmötesgå önskningarna om att ”slå i stolpar” och ”plantera”.

För att uppfylla önskningarna ”städa” och ”se fantastiska förändringar” så låter vi våra vänner även delta i förvandlingen av trädgårdsremsan framför det blivande bygget. Det innebär en total make-over där invaderande, överblommade maskrosor och ogräs tas bort från den rabatt av dragväxter som insekterna får helt för eget bruk och de bärbuskar och fruktträd som de får sköta delvis för vårt bruk.
a
Visst är det härligt att kunna uppfylla andras önskningar… så länge de håller sig inom de planetära gränserna givetvis… och helst att de även uppfyller ens egen prioriteringslista. Bring it on!

Publicerat

Hemvändare till Ranbos ängsblomsodling

Inger och Mats Runesson från djupaste Småland lämnar här över cirka 2500 småplantor av olika ängsblommor som de under våren har drivit upp från fröer, som i sin tur tidigare har samlats in av oss från Ranbo ängsblomsodling eller omnejd.

Det innebär att vi den här säsongen kommer kunna komplettera ängsblomsodlingen och fylla tomma fält och snart dessutom kunna börja samla in fröer i större mängder för leverans till Inger och Mats som då i sin tur säljer ängsplantor och fröer vidare till många av Sveriges kommuner, länsstyrelser, privatpersoner och företag. Fler och fler vill anlägga ängar för att gynna olika insekter och samtidigt spara både tid och pengar på att slippa klippa gräsmattor.

För sina systematiska insatser med att samla in och driva upp ängsblomsplantor till hela Sverige och därmed förbättra livsbetingelser för pollinerande insekter så korades Inger och Mats för drygt en vecka sedan till Årets Pollinatör 2019! Bakom utnämningen står nätverket Pollinera Sverige – med mycket ”tunga” jurydeltagare från Naturskyddsföreningen, WWF, Jordbruksverket, LRF och nätverket Biologiska mångfaldens dag.

Motiveringen till utnämningen lyder: ”Utifrån sitt djupa intresse för botanik har Inger och Mats Runesson på företaget Pratensis spelat en mycket betydelsefull roll i den svenska ängens renässans. Med gedigen kunskap och ihärdigt arbete har de utfört en pionjärinsats inom svensk fröodling och skapat en fröbank av arter som hör hemma i den svenska floran. Deras arbete har gjort det möjligt för alla som vill, att anlägga en äng med svenska ängsarter.”

Nu hoppas vi att alla hemvändande små plantor ska trivas och att deras efterkommande generationer en dag kommer pryda rondeller, parker och trädgårdar runtom i Hälsingland.

Quiz: Vad tror ni den Mulle Meck-inspirerade mackapären till höger har för funktion?

Publicerat

Stora lupinbekämpardagen

Det kan låta överdrivet att med lie och spadar gå man ur huse på nationaldagen för att bekämpa de majestätiska, vackra och till synes värnlösa förvildade blomsterlupinerna eller vildlupionerna som de också kallas. Men här gäller det att lyfta blicken och se hur deras snabba utbredning i landet begränsar den biologiska mångfalden av andra, jämförelsevis väldigt mycket mer värnlösa och inte sällan numer rödlistade arter. Hur sedan insekter, i takt med att variationen av olika blommor minskar, därmed får allt svårare att hitta mat. Och sedan den sista länken fram till oss människor där artrikedom bland våra insekter är nyckeln till fungerande ekosystem och ekosystemtjänster bl.a. i form av vår mat. Den betydelsen kan inte nog understrykas, vilket också var anledningen till att Fältbiologerna tog initiativet till en sådan dag.

I fjol tillämpade vi vad som klassas som nivå 3 av 4 på fältbiologernas åtgärdslista då den ymniga lupinrabatten runt Kaffestugan grävdes upp och rötterna förpassades till brännbart på sopstationen. Ännu så länge har denna insats tillsammans med marktäckning med papp resulterat i att lupinerna här lyser med sin frånvaro, men det kan mycket väl handla om ett bakhåll där de utan förvarning en dag går till förnyad attack, för enligt vissa källor kan rotdelar som ”gått under jorden” överleva i många år.

Förutom att lupiner sprider sig genom rotskott så sker det också via frön och den här dagen går startskottet på Ranbo för vad fältbiologerna kallar ”hardcore-åtgärden” där vi på nivå 4 tillämpar utnötningsmetoden och med hjälp av lie slår av lupiner vid upprepade tillfällen under säsongen. Då lupiner lätt frösår sig är det bra ifall insatsen görs så tidigt som möjligt.

Blomsterlupinen infördes från Nordamerika till Sverige 1870 som trädgårdsväxt och har sedan dess spritt sig i naturen och klassas idag som invasiv främmande art. Utöver den snabba utbredningen av lupiner så ökar också antalet av andra främmande arter i landet. Anledningen är den ökade globala handeln och resandet som underlättar för både avsiktlig och oavsiktlig införsel av främmande arter. Enligt uppgifter från naturvårdsverket har ”Ett hundratal främmande arter lyckats etablera sig i svenska sjöar, vattendrag och i havsmiljön och cirka 1400 i landmiljön. Cirka 380 av dessa främmande arter skapar problem för naturen och människan och kallas därför invasiva främmande arter”.

Kolla gärna fältbiologernas åtgärdslista och se på vilken nivå som du kan bidra på. Det finns tom en nivå 0 där du bidrar genom att inte så lupiner i din trädgård.

Observera att även om det är den 6:e juni som är den ”Stora lupinbekämpardagen” så är varje annan dag en vanlig lupinbekämpardag.

Publicerat

Presenter är en bisak på födelsedan

Otaliga är de barn och ungdomar som i födelsedagspresent önskat sig ett husdjur. Den här dagen överraskades Julia, som nyligen fyllt år, av flera tusen!

Det var biodlare Sven Olof Sundin som överraskade med den storslagna gåvan – en avläggare – dvs ett delat bisamhälle från en av hans egna bikupor. Ofta gör biodlaren en avläggare för att förhindra att ett stort samhälle börjar svärma eller för att utöka antalet samhällen. Bisamhällen är idag en bristvara, och fler bisamhällen behövs för att täcka efterfrågan.

Att göra en avläggare kan rent praktiskt göras på flera olika sätt, men i slutresultatet ska det i den nya lådan finnas en drottning, en så kallad vise, och upp till tio-talet ramar med honung, yngel och pollen och givetvis ett gäng med drönare (hannar) och arbetsbin (honor). Skulle det visa sig att ingen drottning kom med så kommer samhället se till att en drottning ”matas fram” från någon/några av cellerna med ägg eller yngel i tidigt stadium.

Drottningen i den avläggare som Julia fick hade dagarna innan flytten kläckts och det kommer nu ta omkring en månad innan hon börjar lägga ägg… mellan 2000-3000 ägg per dygn. Då gäller det att det finns tillräckligt med foder till henne och plats att lägga ägg på i vaxkakorna.

Redan första dagen var det febril aktivitet kring kupan med i första hand orientering kring kupan men från dag två även målinriktade uppdrag att samla in och förse samhället med kolhydratrik nektar, proteinrikt pollen, vatten samt kåda och harts till propolis dvs. bikitt att laga boet med. Allt tyder idag på att bina gjort sig hemmastadda och trivs med sitt nya bostadskvarter.

Nu hoppas vi att avläggaren ska fortsätta att trivas och utvecklas till ett bisamhälle med full bistyrka… med ända upp till 70 000 djur!

Det råder brist på honung i Sverige och vi importerar ungefär lika mycket som vi själva producerar. Både antalet tambin och vilda pollinerare minskar i världen och i det här fallet finns en uppenbar risk ”att den som väntar på något gott riskerar att få vänta”… ungefär en tredjedel av den mat som produceras i världen är nämligen helt beroende av pollinerare.

Så för allas bästa… önska er bisaker i present i fortsättningen. Och förresten, varför vänta på födelsedagen för att njuta av sällskapet av tusentals nya trevliga vänner. Skaffa dem omgående så gynnar du pollineringen av våra svenska grödor och växter – en tjänst som alltså inte är lämplig att importera. Chansen ökar då att det bl.a. finns tillräckligt med bär till tårtorna till framtida födelsedagar att fira med gamla vänner.

Publicerat

Stigfinnartur

Att finna framkomliga vägar genom skog och mark var under medeltiden ett viktigt yrke. Den här dagens stigfinnartur med syfte att hitta lämpliga passager som förbinder stigar från Ranbo till Ulva förbereddes av en representant för våra tiders stigfinnare; scouten Julia och orienteraren, och kusinen, Ingvild, tillsammans med alltid kartintresserade Richard.

Hästen Pompe, som verkar ha en inbyggd kompass… speciellt när det gäller att hitta hem, var också en av deltagarna när väl operationen gick från köksbordets kartplanering till verkställande.

Med endast en karta och en flaska vatten bar det iväg över stock och sten, både bokstavligt och bildligt. Turen bjöd på alltifrån väl upptrampade stigar i varierad vacker natur till passager som skapade huvudbry till och med för luttrade orienterare – kartor åldras snabbt med skog i förvandling. Att återfinna en gammal stig som inte ens finns kvar på kartorna, som skogsmaskiner bitvis kört sönder, lämnat under ris och/eller som skogen ”tagit över” kan vara en större utmaning än man föreställer sig, även om det ibland bara handlar om passager på några hundra meter… och med en häst som transportmedel. Pompe var bitvis inte lika entusiastisk över stigfinnarprojektet. Han är inte så svårövertalad men lite rolig är han… på vägen ut kan han, så fort man själv tvekar lite, känna av stämningen och börja vända om, som för att säga: ”Nehe, det gick inte… vad synd, då går vi hem!”

I sådana situationer kan det upplevas som en skänk från ovan om man i snåren skulle ”hitta” en riktigt erfaren orienterare – och helt överraskande gjorde stigfinnargänget det, världsmästaren Jerker Lysell från Bollnäs var ute med ett par kompisar och provade Moskogarna, men lika överraskande visade det sig att även den bäste, eller hans kompis i detta fall, kan fela så pass att även denne luttrade kartläsare också tappat spåret i terrängen.

Men det är inte för inte som ”tredje gången gillt” blivit ett uttryck. Tredje gången som gruppens spejare skickades ut, lyckades de inte bara återfinna stigen längre fram, utan också till slut spåra en stig tillbaka till gruppen. Ett genombrott i snårskogen, och uppdraget kunde konstateras!

I det läget kändes det okej att modifiera Karin Boyes uttryck till den dubbla betydelsen ”Nog finns det mål och mening i vår färd – och det är stigen, som är mödan värd” för just nu upplevdes målet – att hitta den luriga stigen, lika viktigt som själva den trevliga utflykten hade varit… och efter alla strapatser blir denna dag ihågkommen som dagen då stigfinnarna återfinner den finfina stigen till Ulva!

Till och med Pompe ändrar attityd efter genombrottet och när vi, vid samma tveksamma passager på väg tillbaka, stannar upp lite för att välja ”rätt fot först” så tycker han: ”-Vad stannar ni för, det här var väl inget… trampa på bara!”

Publicerat

Buffébord – var och en hittar sin favorit

I hagens uppdukade buffébord kan man plocka efter tycke och smak. Medan fåren siktar in sig på de korta grässtråna och Pompe på de långa, så verkar havet av maskrosor, som plötsligt likt en våg som drar fram i hagen, vara en favorit hos många pollinerande insekter. Speciellt hos den korttungade stenhumlan ska maskrosen vara en specialitet. Andra korttungade humlearter som också samlar nektar och pollen från ”grunda bägare” är tex mörk jordhumla, ljus jordhumla och ängshumla.

Med det nu uppdukade bordet av maskrosor på ena sidan av den nyplanterade raden av fruktträd och bärbuskar och sådden av vitklöver under träden, planteringen av grunda blommor som flockfibblor, ängsvädd och åkervädd i ängsblomsodlingen och det vilda tistelbeståndet som dyker upp lite överallt så hoppas vi att våra korttungade vänner ska trivas och att sommarens gästabud kommer ”bära frukt” framåt hösten.

Men det är de långtungade humlorna som oftast blir snuvade vid buffébordet. Om nektarn tar slut i de grunda blommorna så kan de korttungade humlorna bita sig in vid blomfästet på djupa blommor och komma åt nektarn den vägen. Snopet när de långtungade kommer och det redan är tomt på faten. Lika illa är det för blomman eftersom nektartjuven i sitt inbrott inte kommer i kontakt med ståndare och pistill och blomman förblir obefruktad.

För att alla humlorna ska trivas så är det alltså viktigt att buffébordet kontinuerligt, under hela säsongen, fylls på med nya rätter av alla sorter. Tex uppskattar de korttungade att rätterna som ovan nämndes ständigt fylls på eller tar över efter varandra, medan de långtungade behöver rödklöver, åkerböna, väpplingar, vickrar och vialer.

Som så ofta förenklar vi människor för oss själva och hittar på ”smarta” genvägar… det har blivit vanligt att tomatodlare och bärodlare köper in humlebon för att få hjälp med pollineringen i växthus, tunnlar och ibland även på friland. Inköpta humlebon sätts ibland även ut på klövervallar för pollinering. De humlor som finns att köpa är en sydeuropeisk ras av mörk jordhumla som om den ”smiter” parar sig med motsvarande svenska art och för in andra gener. Det finns också en risk att de för med sig parasiter och sjukdomar och jordbruksverket uppmanar därför att humlebona eldas upp efter fullgjord tjänstgöring. Hmm… tveksam genväg eller hur!?

Genom att gynna våra befintliga vilda humlor och erbjuda dem bra livsmiljöer tillsammans med ett aldrig sinande buffébord så riskerar vi inte att i framtiden behöva gå över ån efter vatten och tillämpa genvägar som riskerar leda till allvarliga senvägar… eller i värsta fall in i återvändsgränder.

Publicerat

Projekt efter tycke och smak

På en gård finns alltid roliga projekt att välja bland; förutom att man kan låta den fysiska och mentala dagsformen avgöra, så kan vädret eller vad du upplever som meningsfullt och viktigt för gården styra valet av dagens projekt.

Det var således väldigt enkelt att hitta ett passande projekt för kusinen Ingvild som efter en förmiddag med trädgårdsspaden och grävandet av ett par hundra smågropar för grönkålsplantorna uttryckte en önskan om större utmaningar.

Vad kunde då vara mer passande än att gräva sig ner till avstängningskranen för Storstugans vatten som just havererat och slutat fungera.

Vem hade för några år sedan, då vi fortfarande bodde i staden, kunnat ana att vi en dag hänfört skulle stå och beundra hur symmetriskt, optimalt och vackert en grop kan grävas och hur spännande det är att undersöka hur vattenledningar som blottats i gropens leriga botten kopplats och ser ut. För att inte tala om vilken tacksamhet man kan känna då det visar sig vara lerjord och inte morän i marken… även om det sistnämnda säkert inte hade berört Ingvild på något vis… är man av rätta virket så är man.

Vi är många som i sommar kommer skicka en tacksamhetens tanke till Ingvilds grävprojekt – nu kommer nämligen cafégäster slippa påminna oss om att sätta på vattnet till storstugans besökstoaletter – något som vi under åren alltför ofta glömt bort som sista moment inför öppningsdags i vår iver att minimera tiden för den läckande ledningen. – Jo, det stämmer faktiskt, läckan har funnits i flera år, men det var häromdagens ”droppe som fick bägaren att rinna över”… i det här fallet uteblivandet av droppar, tillsammans med Ingvilds entusiasm för utmanande grävprojekt som bidrog till ”mission completed”.

Och vad gäller ”mullvadsprojekt” på gården så finns förstås många fler fascinerande utmaningar att välja bland… och vi hoppas få ha Ingvild kvar hos oss länge. Nästa vecka får vi besök av vänner med förkärlek att slå i stolpar för inhägnader och givetvis har vi en uppsjö med sådana projekt att välja och vraka bland också. På en gård finns alltid något för alla! Säg bara till om det är något ni känner stort behov av att hugga in på så ska vi nog kunna hjälpa er också.

Publicerat

Mångfald i hönsgården

Förutom att mångfalden av den kulörta äggpaletten är vacker att beskåda så säger den också en hel del om hönsflockens historia. Det är förvisso ett långtifrån lätt detektivarbete att rita upp de individuella hönsens släktträd men ifall vi lägger oss på nivån ”trädstammar och stora grenar” så går det bra.

Att döma av de bruna äggen så kan man misstänka att flocken består av ett antal lantrashönor. Dessa lägger nämligen ofta bruntonade. Och visst stämmer det – flockens tuffa och tåliga Hedemorahöns, har som hönsgårdens första bosättare dagligen bidragit med de typiskt små robusta brunaktiga äggen. Att sen bruntonen varierar från ljusare till mörkare är individuellt och är också något som kan ändras med åldern. Sen menar en del att färgen på äggskalets insida förtäljer huruvida det är renrasiga Hedemorahönor eller inte. Har t.ex. de bruntonade äggen en vit insida så tyder på senare tiders inkorsning. Senare forskning visar dock att det är mycket svårare än så. Vita höns kan lägga bruna ägg och lantrashöns kan lägga vita.

När det gäller de blå/turkosa äggen så är det en än mer utmanande uppgift, då både araucanor och blandrashönor lägger ägg i dessa vackra färgskalor. Även tuppen som är en Creme legbar har denna genuppsättning och utifrån äggtallriken konstaterar vi bara att de alla finns representerade i hönsgården. Framtiden kommer inte göra släktträds-uppgiften enklare, i takt med nya generationer så kommer fatet domineras av ägg i himmelsfärgade blå, turkosa och gröna toner från det växande antalet blandraser.

Färgen på äggen kommer från två färgämnen – protoporfyrin ger brun eller ljusbrun färg och biliverdin ger blått. De gröna äggen är färgade av biliverdin med en liten gnutta protoporfyrin. Färgen bildas direkt i hönans skalkörtel. På väg mot värpning stannar äggen i skalkörteln cirka 20 timmar och ju längre de stannar desto djupare blir färgen. Den bruna färgen har två fördelar i det vilda, dels så ger den starkare skal som klarar rispiga grenar och fågelfötter bättre och dels så tar de upp och behåller värme bättre. I industriell äggproduktion är de vita lättare att lysa igenom varför de har blivit dominerande.

Sherlock, som i sitt detektivarbete allt som ofta förstod att studera skostorlekar, skulle utifrån äggstorleken tycka det som en enkel match att dra slutsatser om åldersfördelningen i hönsgården. Unga hönor värper nämligen till storleken mindre ägg än sina äldre artfränder.

Så var det då formen… det känns ju självklart att alla ägg ska vara äggformade – det är ju nästan ett accepterat geometriskt begrepp. Men ingen regel utan undantag, i bara vår lilla hönsflock har det vid ett par tillfällen dykt upp kraftigt asymmetriska ägg. Hur vi än letar efter en vetenskaplig förklaring hamnar vi i en återvändsgränd. Det är bara i en gammal klassisk Kalle Anka av Carl Barks som vi hittat referens till ägg som varit mer kantiga än dessa, även om de förvisso också var symmetriska, nämligen kubiska.

Ett begrepp som dock inte har ”nån undantagsregel” är uttrycket guldägg. Mångfalden av ägg förgyller dagarna och det är med varsam hand som de hanteras. Ju större ägg desto större varsamhet… då dessa ägg har tunnare skal. Det portioneras bara ut en viss mängd kalcium för bildandet av ett äggskal – oavsett storlek. Och för att den mängden ska vara tillräcklig så är det viktigt att hönsen får i sig tillräckligt med kalcium så att de även kan leverera eventuella tvillingägg.

Publicerat

Gräs mot, eller som ogräs

I kampen mot ogräs experimenterar vi med Westerwoldiskt rajgräs, ett av de mest konkurrenskraftiga och snabbväxande gräsen. Efter höstens sista skördar sådde vi detta ett-åriga supergräs med sin enorma återväxtförmåga.

För att det inte ska förväxa krävs att det klipps ner tre-fyra gånger på en säsong. Det nedklippta gräset gör också nytta då det slår andra hastighetsrekord… tack vare dess höga halt av lösliga kolhydrater bryts det snabbt ner i jorden, tillför näring och ökar mullhalten. Ifall gräset får frysa ner under vintern tillsammans med någon baljväxt och sedan, när våren kommer, myllas ner i odlingsbäddarna så fångar det vid förmultningen upp en del av kvävet som mineraliserats från baljväxten och näringstillförseln och nyttan förstärks.

Utöver att använda rajgräset som ogräsbekämpare och näringstillskott till jorden så använder många jordbrukare gräset som protein- och energirikt grovfoder till sina djur. Även här finns klara fördelar, det är både lättensilerat, återigen tack vare den höga halten lättlösliga kolhydrater, och smakrikt och därmed uppskattat som bete och direktutfodring.

Westerwoldiskt rajgräs är en av ett litet fåtal gröngödslingsväxter som tål några minusgrader och så fort snön försvunnit från bäddarna ströddes fröna ut på några av köksträdgårdens bäddar i ett försök att hålla undan olika ogräs… om Westerwoldiskt rajgräs är ett av de mest snabbväxande gräsen så finns det minsann många sorter bland ogräsen som kan mäta sig med det.

Som så ofta med goda ting så finns det baksidor. Håller man inte gräset i schack så kan det lätt gå överstyr och förväxa sig. Och börjar gräset då fröa och självså sig så blir det nu istället ett ogräs. (Typiskt människan att döpa något som o-önskat så fort vi inte har kontrollen). En rapport pekar också på en viss risk för sjukdomar ifall man inte tillämpar det i växtföljd… så även om det kliar i fingrarna att under hösten och tidig vår strössla varenda bar jordyta med rajgräs så ska vi försöka stilla oss så vi och ni slipper uppleva ”Ranbo golfbana”.

Publicerat

”Julia och bönstjälken”

Vi älskar lantlivet av många anledningar. Delvis för att det är så fritt… även ifrån ytliga modenycker, men nu inser vi att en del funktionella modetrender kan man ju låta sig inspireras av. Det ska vara långt i vår: I vår iver att skörda så mycket bönor som möjligt per kvadratmeter så har förra säsongens trend med kort-kort bland baljväxterna i år bytts ut mot långväxande.

Trädgårdsbönor, som böngrupperna skärbönor, vaxbönor, brytbönor, purpurbönor och kokbönor sorteras under, finns både som lågväxande och högväxande sorter.

Då vi förra säsongen färdigställt odlingsbäddarna först i mitten av juni så kändes de lågväxande, de så kallade buskbönorna, med sin relativt korta utvecklingstid som säkra kort. Medan det i år, då de permanenta bäddarna redan ligger och väntar på oss och vi bara behöver invänta en jordtemperatur på 12 grader, så känns det lockande och hyfsat riskfritt att satsa alla kort på de högväxande sorterna med längre utvecklingstid.

Den som väntar på något gott… de högväxande bönorna blir ofta över två meter, vissa upp till tre meter och tanken svindlar då vi begrundar hur pass många fler bönor som årets bönplantor teoretiskt borde kunna ge jämfört med förra årets buskliknande sorter på 25- 40 cm. De högväxande bönorna behöver en stör eller stång som klätterstöd och kallas av den anledningen ofta för… javisst, störbönor eller stångbönor.

På samma vis som vi vid skrivbordet fantiserar om en kommande djungel av bönlianer i köksträdgården så var det säkert hungriga och förväntansfulla engelska bönder som år efter år gradvis lät förbättra den muntligt förmedlade folksagan om ”Jack och bönstjälken”. I den sedermera nedtecknade versionen behövdes varken någon stör eller stång för att bönstjälken skulle klara att växa sig långt över tre meter…

”Några av hans bönor hade slagit rot och växte mot himlen. Bönstjälken var grov och grenarna formade sig som en stege. När han tittade uppåt kunde han inte se slutet, det såg ut som den växte upp i molnen.”

Återstår att se om ”slutet gott, allting gott” även kommer gälla bland köksträdgårdens baljväxter på verklighetens Ranbogården i år.