Stigfinnartur

Att finna framkomliga vägar genom skog och mark var under medeltiden ett viktigt yrke. Den här dagens stigfinnartur med syfte att hitta lämpliga passager som förbinder stigar från Ranbo till Ulva förbereddes av en representant för våra tiders stigfinnare; scouten Julia och orienteraren, och kusinen, Ingvild, tillsammans med alltid kartintresserade Richard.

Hästen Pompe, som verkar ha en inbyggd kompass… speciellt när det gäller att hitta hem, var också en av deltagarna när väl operationen gick från köksbordets kartplanering till verkställande.

Med endast en karta och en flaska vatten bar det iväg över stock och sten, både bokstavligt och bildligt. Turen bjöd på alltifrån väl upptrampade stigar i varierad vacker natur till passager som skapade huvudbry till och med för luttrade orienterare – kartor åldras snabbt med skog i förvandling. Att återfinna en gammal stig som inte ens finns kvar på kartorna, som skogsmaskiner bitvis kört sönder, lämnat under ris och/eller som skogen ”tagit över” kan vara en större utmaning än man föreställer sig, även om det ibland bara handlar om passager på några hundra meter… och med en häst som transportmedel. Pompe var bitvis inte lika entusiastisk över stigfinnarprojektet. Han är inte så svårövertalad men lite rolig är han… på vägen ut kan han, så fort man själv tvekar lite, känna av stämningen och börja vända om, som för att säga: ”Nehe, det gick inte… vad synd, då går vi hem!”

I sådana situationer kan det upplevas som en skänk från ovan om man i snåren skulle ”hitta” en riktigt erfaren orienterare – och helt överraskande gjorde stigfinnargänget det, världsmästaren Jerker Lysell från Bollnäs var ute med ett par kompisar och provade Moskogarna, men lika överraskande visade det sig att även den bäste, eller hans kompis i detta fall, kan fela så pass att även denne luttrade kartläsare också tappat spåret i terrängen.

Men det är inte för inte som ”tredje gången gillt” blivit ett uttryck. Tredje gången som gruppens spejare skickades ut, lyckades de inte bara återfinna stigen längre fram, utan också till slut spåra en stig tillbaka till gruppen. Ett genombrott i snårskogen, och uppdraget kunde konstateras!

I det läget kändes det okej att modifiera Karin Boyes uttryck till den dubbla betydelsen ”Nog finns det mål och mening i vår färd – och det är stigen, som är mödan värd” för just nu upplevdes målet – att hitta den luriga stigen, lika viktigt som själva den trevliga utflykten hade varit… och efter alla strapatser blir denna dag ihågkommen som dagen då stigfinnarna återfinner den finfina stigen till Ulva!

Till och med Pompe ändrar attityd efter genombrottet och när vi, vid samma tveksamma passager på väg tillbaka, stannar upp lite för att välja ”rätt fot först” så tycker han: ”-Vad stannar ni för, det här var väl inget… trampa på bara!”