Publicerat

Luriga arter

Även om vi försöker så är det inte helt lätt att ha koll på alla vi möter i vår vardag på Ranbo. Ambitionen att lära känna varandra är dessutom inte alltid ömsesidig och i många fall får vi nöja oss med en snabb hälsning på gården för att senare lära känna dem bättre vid köksbordet. Med en ”padda” till hjälp så minskar risken för ”en groda”.

I samma andetag som den här lilla vännen vände på klacken och tog farväl så antog vi genom hens energiska hoppande att det var en groda vi just fått äran att bekanta oss med och inte en padda som med sina kortare bakben och knubbigare kroppar vanligen skulle kravlat iväg. Vi hade givetvis kunnat komma till klarare insikt om vi nu hade fått den där chansen till en pratstund. Grodans samtalston hade markant skilt sig från paddans ofta långdragna kväkande och kanske hade vi då även haft chansen att se en glimt av grodans, kanske inte stomaltolliknande leende, men väl tandliknande rad i överkäken. Kanske hade vi rentav haft ro att vid längre ögonkontakt observera avsaknaden av parotidkörtlar bakom ögonen, ett slags säckar med gift, ofarligt för människor men kraftigt saliverande för hundar – typiska för paddor.

Tro inte att vi är bittra, men hade vi bara fått den där pratstunden hade vi också snabbt kunnat avgöra om det var en Åkergroda eller en Vanlig groda vi hade mött, där den förstnämnda skulle kunna locka till sig både Candy och Quill med sin hundskallsliknande stämma medan den sistnämnda genom sin mopedliknande stämma inte skulle rönt samma uppmärksamhet. Ifall vi dessutom hade haft möjlighet att ”skaka tass” hade vi givetvis också lätt kunnat se om vi hade en Vanlig groda framför oss genom att studera om dess fotrotsknöl (tuberkel) vid basen av bakfotens innersta tå var högst 1/3 av tåns längd och mjuk till skillnad från åkergrodans hårda och något längre fotrotsknöl.

Nu gissade vi att det var en Vanlig groda i och med att den ibland lämnar sin damm eller annat vattendrag för att besöka åkrar och andra odlingsområden medan Åkergrodan helst, lite otippat med tanke på namnet, hänger kvar i skogsmarker och mossor. Anledningen är att vi utesluter övriga sex svenska grodarter är att de vanligtvis föredrar sydligare breddgrader.

Grodan vi mötte har antagligen lämnat det intilliggande diket för ett besök till köksträdgårdens variationsrika lunchbuffé av maskar, spindlar, sniglar och andra småkryp.

Den Vanliga grodan är liksom alla andra grodor, paddor, ormar och ödlor fridlysta. Flera av grodarterna är starkt hotade pga brist på småvatten och våtmarker, skogsbrukets övergång från lövskog till barrskog men också på grund av biltrafiken.

Väl hemma förstorar vi bilden och när porträttet av besökaren betraktas närmare så ser vi att hen har väldigt knottrig hud och tydliga körtlar bakom ögonen vilket inte stämmer på en groda. Lyckades hen nästan lura oss med sin spänstiga sorti. Trots paddan höll vi alltså på att göra en groda genom att göra en groda av en padda…

Vi ser fram emot era mer tvärsäkra svar på vem vi faktiskt mötte??

Publicerat

Provkörning i forkörning

Rätt som det är kan vi i vår vardag överraskas av känslan av svunna tider, speciellt när ljudet från hästhovar och vagnshjul mot grusvägen får oss att titta upp och se uppenbarelsen av häst&vagn-ekipaget med Eva Wallin på kuskbocken bakom stora trygga brukshästen Brux i lunkande mak närmar sig gården efter en av sina skogsutflykter.

Första gången var en stjärnklar vinterkväll, Ranbogården låg inbäddad i ett djupt snötäcke och tystnaden och mörkret omslöt gården. Jag hade just stängt dörren till den gamla drängstugan när, i ljuset från månen, gestalten av en uråldrig släde med draghäst tog form mitt på gårdsplanen. Det tog tid, något som kändes som flera minuter, att ta in hela den mäktiga scenen och känslan av overklighet var påtaglig. I släden, omsvepta i yllemantel och filtar satt två forbönder på väg till marknaden i Nidaros … Nu visade det sig efter en stund när jag fått tillbaka talföret att de förvisso gjort diverse forturer i sina dar men att de hette Eva och Micke och att de denna kväll bara varit ute på ”en liten kvällspromenad”.

Forkörare var ett helt nytt begrepp för oss när vi flyttat upp hit men för alla som är uppvuxna i Hälsingland, Dalarna, Jämtland och Tröndelag så är det ett välkänt uttryck för de bönder som förr i tiden utförde olika körsysslor, ofta på vintern då man kunde ta sig fram på frusna myrar och sjöar och ofta medförande varar/gods (foror) till vinterns större marknader; exempelvis Rörosmartnan i Röros, Marsimartnan i Levanger och Gregoriemarknaden på Frösön. Det förekom även forkörning på sommaren, om än i mindre omfattning.

På musik och hantverksdagen den 27 juni har ni, liten som stor, möjlighet att känna av historiens vingslag och tillsammans med Eva och hästen Brux framför vagnen åka på en liten forkörningsrunda med Ranbos hantverksmarknad som start och slutmål.

Publicerat

Gemensamhetsbad med expansionsmöjligheter

Utomhusbadkar för uppvärmda gemensamhetsbad – vanligen kallad badtunna. Från wikipedias definition så ser man ju dock att det inte behöver vara i form av en tunna. De är ursprungligen inspirerade ifrån japanernas heta gemensamhetsbad, som i sin tur kanske är inspirerade av makakerna – ”snöaporna” som gärna värmer upp sig i heta källor i de kalla bergstrakterna i Japan. Sedan ”importerades” traditionen till väst genom amerikansk hippiekultur på slutet av 1960-talet. Bland de varianter som alltfler svenskar uppskattar och installerar så är det få, eller snarare inga, som är så flexibla att de på en förmiddag lätt byggs ut till ytterligare en badgäst. Definitionen på ”badtunna” ovan säger inte heller något om badmediet, bara att det ska vara uppvärmt.

I en solig sydsluttning med skogsutsikt, öppet 24-7, med varierande pool-storlekar och intill-liggande minibar med fri vattentillgång… så är det inte konstigt att anläggningen på Ranbo är omåttligt populär och ofta fullbelagd. Expansionsmöjligheterna är goda och vid tillfällen då våra badgäster inte har tid att vänta på tidigare hantverkare så tar de gärna utökade byggprojekt i ”egna händer” och sprätter fram några nya pooler.

En uppenbar skillnad från människornas badtunnor är den totala frånvaron av badvatten, istället skrubbar och putsar badgästerna på Ranbo sig själva med hjälp av sand, gärna med lite lös jord eller aska i. De har faktiskt en lagstadgad rättighet till sandbad. Enligt jordbruksverket ska sandbaden hålla öppet i minst fem sammanhängande timmar varje dygn

Det finns uppgifter om att en variant av sandbad fanns tillgängliga under en period i historien även för oss människor – till exempel som en behandlingsform för olika sjukdomar, typ ledgångsreumatism. Idag har det återigen börjat dyka upp riktigt lyxiga varianter av partikeltvagning i form av skrubbing med exklusiva och dyra, så kallade, peeling-krämer. Dessa var, vansinnigt nog, fram till 1 januari 2019 ofta baserade på mikroplaster men som sedan dess ersatts av biologiskt nedbrytbara alternativ som tex snäckskal, ris, kokos. Men visst känns det som det är dags att vi återigen lär av våra små vänner, djuren och tar ytterligare ett steg i en hållbar riktning och där faller tillbaka på, och tillämpar inhemska råvaror… sand.  Svensk sand har ju t.o.m. exporterats till nordafrikanska badstränder.

Ranbo är mot bakgrund av allt detta helt klart konkurrenskraftigt. Är tiden rentav mogen för att be våra små vänner sprätta upp en något större pool… Makaka på er – Nu kommer vi till ”badstranden”!

Publicerat

De vilda blommornas dag

På flera håll i Norden tillägnas denna dag åt vandringar i de vilda blommornas värld. Sedan Svenska Botaniska Föreningen 2002 tog initiativ till en dag tillägnad Nordens vilda flora har antalet föreningar och botanister som ordnar blomstervandringar för allmänheten ökat. Idag genomförs de inte bara i Sverige utan även i Norge, Finland, Island, Danmark, Färöarna och Grönland med syfte att uppleva, njuta och bekanta sig med den mångfald av vilda växter som finns i vår närhet.

På Ranbo tillåter vi oss att så gott som dagligen att både njuta av och pyssla om de tämjda vilda ängsblommorna i odlingsområdet med hopp om att deras ättlingar framöver ska få en återetablerad hemvist intill många stads- och landsortsbors dagliga promenadstråk och verksamheter. Här är Tjärblomstern (Lychnis Viscaria) i full blom. På stjälken, under bladfästena har den rödbruna områden som är tjärlika och mycket klibbiga, varifrån den fått sitt namn (Viscum = latin för Lim). Häri fastnar många insekter och man tror att det också är syftet så att ”rätt” insekter, fjärilar i detta fall, ska få jobba mer ostört med att pollinera blomman. Av den anledningen så kallas den även Flugfånga.

De får dock konkurrens av våra honungsbin som inte fastnar i deras fälla utan gärna kommer till blomman för både nektar och pollen.

Tjärblomstern innehåller en relativt hög halt av en klass av växthormoner som kallas Brassinosteroider (BR). Dessa har påvisats ha många viktiga funktioner hos växter såsom cell- och pollentillväxt och i Tyskland är BRs godkända som plantförstärkare. Effekten begränsar sig inte bara till den egna individen utan har en påvisad effekt även på omgivande växter där de också stärker deras immunförsvar och därmed tålighet mot både biotisk och abiotisk stress och kan i det förra fallet därmed minska/ersätta behovet av insektsgifter och i det senare fallet ett ökat skydd mot kyla, värme, torka och salthalt, vilket kan bli mycket viktigt med ett fortsatt förändrat klimat.

Fram för de vilda blommorna!

Publicerat

Tillbaka till framtiden

Kretsloppsbaserat, resurssnålt, ekologiskt, närproducerat och hantverksmässigt – kvaliteér som idag efterlyses för en mer hållbar livsmedelsproduktion … och kvaliteér som ett fäbodbruk bygger på.

Hur kan traditionell fäbodskunskap kombineras med modern kunskap och bidra till hållbara lösningar för framtidens matproduktion? Det var med frågor kring detta som vi med stor entusiasm deltog i kurstillfället på Krype fäbod utanför Söderhamn, en pilotkurs som CFL Hälsinglands utbildningsförbund arrangerar.

Under dagen fick vi möjlighet att diskutera ämnet med Malin Johansson som skrivit rapporten Vägar framåt – en behovskartläggning av fäbodbruket i Sverige. Ett arbete inom ramen för Jordbruksverkets regeringsuppdrag att utveckla traditionell småskalig matkultur. Utöver nya insikter kring rapportens handlingsplaner för fortsatt utveckling för fäbodbruk så blev mötet en ögonöppnare i många andra avseenden.

Exempelvis kom vår tidigare föreställning om fäbodbruket, som en rest från en äldre tid som nuförtiden enbart utförs i form av museala turistanläggningar, snabbt på skam. Idag finns nämligen omkring 250 aktiva fäbodbruk som i olika grad premierar betespräglade miljöer, kulturmiljövärden och immateriella värden exempelvis kring traditionellt kunnande kring mjölk- och kötthantering. Kunskapen hos dem som driver fäbodarna bottnar i många generationers erfarenheter – skriftliga belägg visar att fäbodar fanns i Dalarna och Uppland redan på 1300-talet. Storhetstiden var under senare hälften av 1800-talet och uppgifter om 10 000 eller 20 000 fäbodställen förekommer. Parallellt med 1900-talets systemskifte inom jord- och skogsbruk sjönk antalet men fortfarande 1960 fanns 600 fäbodar i bruk.

Nu ser vi fram emot att under den halvårslånga kursen få vara med om många fler aha-upplevelser då vi tar del av fäbodbrukets så kallade traditionella ekologiska kunskaper om hur vi kan förhålla oss till växter och djur i vår omgivning. På vägen återstår att finna former och rutiner för hur generationers erfarenheter och kunskaper kan tillämpas på gården och hur vi genom dem kan dra vårt lilla strå till stacken när det att finna former för en mer hållbar matproduktion.

Publicerat

Bodelning på Ranbo

Det kan bli stressigt med en stor gård, många beslut som ska tas, många sysslor att genomföra och åsikterna kan gå isär om vad som är högst prioriterat. Men nej… vi ska inte skilja oss. Däremot verkade det som några av våra hyresgäster i ett av de mer tätbefolkade områdena på gården allvarligt övervägde det alternativet.

När vi kom ner till grönsakslandet häromdagen så var himlen alldeles mörk-prickig och vi omgavs av ett intensivt lågfrekvent surrande. Den stora samlingen av prickar svävade fram och tillbaka, drog ihop sig och flöt isär om vartannat. Det var förstås en samling av tiotusentals bin från en av kuporna som skapade denna scen med känsla av stark dramatik på hög nivå. Framför ögonen på oss bevittnade vi alltså eventuellt en av de mer spektakulära faserna i en av naturens olika avancerade former av populationsspridning, något som i detta format närmast kan te sig som ett plötsligt myteri i kupan, tillfället då hälften av ett helt samhälles små medborgare plötsligt bestämmer sig för att sluta bidra utan istället tar allt de kan bära av maten och bara lämnar hus och hem för att börja om på nytt någon annanstans långt borta.

Men faktum är att ”flykten” bara är ett av flera mycket logiska delsteg efter ett avancerat och välplanerat kollektivt beslutsfattande som oftast grundar sig i att bina tycker det börjar bli ont om plats i kupan. Antingen är det med avseende på lagringsplats för honung och/eller att drottningen inte längre har plats att lägga sina ägg – med upp till 3000 ägg per dag så gäller det att det finns tid och plats att inreda nya barnkammare. Genom att då låta den gamla erfarna drottning ta med sig halva samhället och lämna plats för en nykläckt drottning så löser man platsbristen och ser både till samhällets fortlevnad och fortsatta utveckling. Som exempel på hur välplanerat det hela är så har alla förberett nya drottningceller som matas speciellt i syfte att få fram en lämplig arvtagerska och att den gamla drottningen bantat något för att orka flyga nån vart – om man står utanför bikupan i avlämningsskedet så kan man få höra hur den nya drottningen i sin cell mycket karaktäristiskt ropar för att kolla om ”kupan är klar” dvs om den gamla drottningen lämnat tronen. Om hon inte svarar så är det således fritt fram att krypa fram och ta över ledarskapet.

Vanligtvis mellanlandar den fortfarande överviktiga drottningen ganska nära och tämligen omgående i något närliggande träd och omringas av de tiotusentals arbetsbina samt ett gäng drönare som, på något okänt sätt, känner sig utvalda att följa med. Därifrån skickas spejare ut för att rekognoscera de potentiellt lämpliga boplatserna som spejarna letat upp och haft koll på under de senaste dagarna. Den som har den mest övertygande dansen får sedan leda nybyggarna till den utvalda platsen.

Men det här gänget verkade under flera minuter vara totalt utan mål och mening och man kunde nästan känna den förvirring och frustration som rådde i gruppen. Till slut tog de sig samman och bildade något som liknade en svärm i en närliggande björk, om än en ovanligt långsmal sådan. Bisamhällets högste beskyddare Sven Olof Sundin som av en ren tillfällighet var på besök satte resolut en insamlingslåda under svärmen, bröt försiktigt av en av björkkvistarna som svärmen hängde på, och som på en given signal började de små liven röra sig ner i lådan ända tills de plötsligt, utan någon synbar förvarning, gjorde helt om och flög iväg… hem igen!?

Sven Olof som jobbat med bin i över 30 år överraskas fortfarande av sina bin och att på det här viset se dem vända hem igen har han aldrig varit med om, även om han hört talas om det. En hypotes till det något udda beteendet menar han borde vara att drottningen av någon anledning aldrig hängde med ut från kupan utan fortfarande var kvar hemma.

Kanske händer det oftare än man tror. Det är ju bara om man är närvarande under de få minuter som alla väntar i luften på att gamla drottningen ska komma ut för att man ska upptäcka denna falska bodelning. Om de svärmar på riktigt så kan det dröja timmar innan de drar vidare till nya boet och då är det ju troligare att någon hinner notera och förvarna kupägaren om vad som är på gång.

Lite skadade av allt hemskt man hör om intrigfyllda och rent av blodiga relationsuppgörelser, nästan likt serier typ Game of Thrones så har vi en egen teori där den nya drottningen smugit ut, trots att gamla drottningen ropade att hon inte var klar, lönnmördade henne och kallade tillbaka hela hovet för att få behålla hela drottningriket för sig själv. Låter inte det realistiskt i dessa ofta orealistiskt själviska tider!?

Publicerat

Mata matjorden

Ifrån de initierade källorna får man idag ofta höra att det i första hand inte är växterna man odlar i trädgården utan att det är själva den goda jorden man odlar, och så sköter den resten. Med detta avses ofta att förse jordelivet med rätt förutsättningar såsom mat, dvs organiskt material som tex gräsklipp, kompost, nedfallna kvistar och löv.

I samma stund som organiskt material tillförs jorden sätter en mängd komplexa kedjeprocesser igång; bland annat börjar olika jordlevande varelser kalasa på materialet och en nedbrytning till de mindre beståndsdelarna såsom mineraler, vatten och näringsämnen sker – ämnen som i sin tur tas upp av växtrötterna, eller snarare matas till växtrötterna från de med dessa i symbios levande svamparna. Svampar har ett mycket större och mer finförgrenat nätverk och kan ta upp och transportera fram allt det som växten behöver och växten betalar gärna med koldioxid till svamparna i utbyte.

En av produkterna som skapas mellan makrolivets och mikrolivets olika gästabud är humus (mull) ett kolrikt och relativt stabilt material av döda växt- och djurdelar. Humusen bidrar till att jordstrukturen förbättras och jorden blir porös och vatten- och näringshållande. Humusen beskrivs ofta som universalmedlet som gör jordarna bördigare och som bidrar till växternas tillväxt och välmående. Bra matjord innehåller tio procent humus. Ju högre halt desto mörkare jord.

Quill tar det pågående gästabudet för miljardtals mumsande makro- och mikroorganismer med ro. När den ena rätten efter den andra, av gräsklipp omväxlande med tuvor, dukats fram så intar hon lugnt sin sovplats och somnar obekymrat mitt på matbordet.

Publicerat

Lianer på Ranbo

Vi brukar säga att ”Allt finns på Ranbo”, men att vi även skulle ha naturliga lianer här på gården kom som en total överraskning. Ett par syntetiska lianer finns ju redan på äventyrsrundan i ladan men nu visar det sig alltså att det kanske var att gå över ån att sätta upp dessa.

De flesta av oss associerar nog lianer med de ”luftbroar” som förbinder regnskogsträden med varandra och som fungerar som transportleder för många djur och en och annan människa. Men nej… de naturliga lianerna här på gården visar sig mindre lämpliga för oss som vill känna sig som Tarzan, Jane eller Cheeta ibland. Man gör nämligen den skillnaden på lianer att de exemplar som växer i tropiska klimat kallas för ”egentliga lianer” medan övriga oftast får nöja sig med grunddefinitionen förvedade klätterväxter. Om man då i begreppets vidare omfattning inkluderar alla möjliga arter av förvedade klätterväxter så blir det ju så att vildkaprifoler, likt den bredvid farstubron, beskrivs som en av de få svenska lianerna.

Vildkaprifolerna som klättrar på boningshusets vägg är i-och-för sig ståtliga med sina tre meter höga vindlingar, men långt ifrån något som Tarzan skulle bry sig om att använda som genväg. Vi har vänner, vars barn, inspirerade ifrån äventyrsbanan brukar klänga på det mesta men inte ens de har försökt sig på dem… och vi hoppas att det förblir så trots detta inlägg. Frågan är dock om inte våra vildkaprifolers släktingar nere i norra Skåne och norska Sognefjorden tom skulle få det att klia i fingrar på Tarzan då de med sina ofta upp till 25 meter långa slingrande stam lindar sig tio-talet meter upp i träden.

Några som desto mer uppskattar våra gårdslianer, förvisso för andra aspekter, är skymningsfjärilar som lockas till blommornas väldoftande ämnen. Med sina långa snablar kan de insupa nektarn i de 3-5 cm långa blommorna och därmed njuta extra mycket av den vackra sommarkvällen.

Publicerat

Hantverk och musik på Ranbo

Under eftermiddagen den 27 juni är ni välkomna till en ny hantverksdag och musikafton på Ranbo.

På samma sätt som under en av fjolårets roligaste och mest intressanta evenemang på Ranbogården så kommer ni återigen att, förutom att kunna njuta av en fika i trädgården även få möjlighet att först gå runt och möta hantverkare inom en rad olika traditionella yrken; träsnidare, silversmeder, akvarellmålare, biodlare, skärslipare, näverslöjdare, ulltovare med flera som visar sina hantverksfärdigheter och berättar om de speciella kunskaper som dessa yrken är förknippade med.

Dagen avslutas med musik på logen med ”I Folkvisans spår” av inga mindre än Emma Härdelin på sång och Rune Broberg på piano. Emma är folksångerskan som under de senaste 25 åren har etablerat sig på Europas folk- och världsmusikscen och Rune har jobbat som kyrkomusiker i Hudiksvall större delen av sitt yrkesverksamma liv.

Det ska bli otroligt roligt att få husera alla dessa fantastiska konstnärer. Dagen är en del av Musica Vivas festivalvecka ”Mellan skogar, berg & dalar”. För mer information om musik- och hantverksdagen på Ranbogården och övriga dagars evenemang, se www.musicaviva.se.  Varmt välkomna!

Publicerat

Kvällsskiftet

Det är med viss oro som vi lyfter på odlingarnas marktäcken av löv och hösilage eftersom vi riskerar att störa otaliga nattaktiva invånare där de allt som ofta ligger hopkurade sovandes under täcket. Av samma anledning har vi flera gånger önskat att vi borde ha väntat till kvällsskiftet med att hämta stenar från stenhögen.

Kopparödlan är just en sådan granne, som helst kilar ut och tar kvällsskiftet. Den här honan med sitt typiska mörka streck längs denvackert kopparfärgade, metallglänsande ryggen råkade komma med i lasset av hösilage och visade tydligt att hon önskade sig bort från de intensiva solstrålarna genom att hon, efter en skarp tillrättavisande blick, smidigt slank ner under det mörka täcket till den fuktigare marken igen.

Vid sådana här möten gäller det att besinna sin önskan att förlänga mötet och pratstunden med sin vackra intressanta granne genom att försöka hålla kvar dem. Känner de sig trängda eller i fara är risken stor att de genom autotomi släpper sin långa svans. Det var den egenskapen som fick Linné att ge dem namnet Anguis Fragilis – latin för ”orm, bräcklig”. Det är ju dock ingen orm vilket man enklast ser på att de har ögonlock, som de blinkar med, viket inga ormar har.

Kopparödlor kan bli över 30 år gamla i det fria och i deras värld, kommer vi antagligen under många år framöver omtalas som ”de nya två-benta på dagskiftet”. Återstår att se om tilliten ökar och pratstunderna blir lite längre med åren vid överlämningen vid kvällsskiftet.

Hursomhelst så känns det roligt att det vid skymningen, när vi stänger dörren till fåglarnas kvällssoaré och ser nattfjärilarna anlända till de starkt doftande kaprifolerna, så är det långt många fler på gården som i denna stund ”kastar av sig” täcket och med iver tar tag i sitt arbetspass medan vi tryggt kan krypa ner under våra.