I hagens uppdukade buffébord kan man plocka efter tycke och smak. Medan fåren siktar in sig på de korta grässtråna och Pompe på de långa, så verkar havet av maskrosor, som plötsligt likt en våg som drar fram i hagen, vara en favorit hos många pollinerande insekter. Speciellt hos den korttungade stenhumlan ska maskrosen vara en specialitet. Andra korttungade humlearter som också samlar nektar och pollen från ”grunda bägare” är tex mörk jordhumla, ljus jordhumla och ängshumla.
Med det nu uppdukade bordet av maskrosor på ena sidan av den nyplanterade raden av fruktträd och bärbuskar och sådden av vitklöver under träden, planteringen av grunda blommor som flockfibblor, ängsvädd och åkervädd i ängsblomsodlingen och det vilda tistelbeståndet som dyker upp lite överallt så hoppas vi att våra korttungade vänner ska trivas och att sommarens gästabud kommer ”bära frukt” framåt hösten.
Men det är de långtungade humlorna som oftast blir snuvade vid buffébordet. Om nektarn tar slut i de grunda blommorna så kan de korttungade humlorna bita sig in vid blomfästet på djupa blommor och komma åt nektarn den vägen. Snopet när de långtungade kommer och det redan är tomt på faten. Lika illa är det för blomman eftersom nektartjuven i sitt inbrott inte kommer i kontakt med ståndare och pistill och blomman förblir obefruktad.
För att alla humlorna ska trivas så är det alltså viktigt att buffébordet kontinuerligt, under hela säsongen, fylls på med nya rätter av alla sorter. Tex uppskattar de korttungade att rätterna som ovan nämndes ständigt fylls på eller tar över efter varandra, medan de långtungade behöver rödklöver, åkerböna, väpplingar, vickrar och vialer.
Som så ofta förenklar vi människor för oss själva och hittar på ”smarta” genvägar… det har blivit vanligt att tomatodlare och bärodlare köper in humlebon för att få hjälp med pollineringen i växthus, tunnlar och ibland även på friland. Inköpta humlebon sätts ibland även ut på klövervallar för pollinering. De humlor som finns att köpa är en sydeuropeisk ras av mörk jordhumla som om den ”smiter” parar sig med motsvarande svenska art och för in andra gener. Det finns också en risk att de för med sig parasiter och sjukdomar och jordbruksverket uppmanar därför att humlebona eldas upp efter fullgjord tjänstgöring. Hmm… tveksam genväg eller hur!?
Genom att gynna våra befintliga vilda humlor och erbjuda dem bra livsmiljöer tillsammans med ett aldrig sinande buffébord så riskerar vi inte att i framtiden behöva gå över ån efter vatten och tillämpa genvägar som riskerar leda till allvarliga senvägar… eller i värsta fall in i återvändsgränder.