I kampen mot ogräs experimenterar vi med Westerwoldiskt rajgräs, ett av de mest konkurrenskraftiga och snabbväxande gräsen. Efter höstens sista skördar sådde vi detta ett-åriga supergräs med sin enorma återväxtförmåga.
För att det inte ska förväxa krävs att det klipps ner tre-fyra gånger på en säsong. Det nedklippta gräset gör också nytta då det slår andra hastighetsrekord… tack vare dess höga halt av lösliga kolhydrater bryts det snabbt ner i jorden, tillför näring och ökar mullhalten. Ifall gräset får frysa ner under vintern tillsammans med någon baljväxt och sedan, när våren kommer, myllas ner i odlingsbäddarna så fångar det vid förmultningen upp en del av kvävet som mineraliserats från baljväxten och näringstillförseln och nyttan förstärks.
Utöver att använda rajgräset som ogräsbekämpare och näringstillskott till jorden så använder många jordbrukare gräset som protein- och energirikt grovfoder till sina djur. Även här finns klara fördelar, det är både lättensilerat, återigen tack vare den höga halten lättlösliga kolhydrater, och smakrikt och därmed uppskattat som bete och direktutfodring.
Westerwoldiskt rajgräs är en av ett litet fåtal gröngödslingsväxter som tål några minusgrader och så fort snön försvunnit från bäddarna ströddes fröna ut på några av köksträdgårdens bäddar i ett försök att hålla undan olika ogräs… om Westerwoldiskt rajgräs är ett av de mest snabbväxande gräsen så finns det minsann många sorter bland ogräsen som kan mäta sig med det.
Som så ofta med goda ting så finns det baksidor. Håller man inte gräset i schack så kan det lätt gå överstyr och förväxa sig. Och börjar gräset då fröa och självså sig så blir det nu istället ett ogräs. (Typiskt människan att döpa något som o-önskat så fort vi inte har kontrollen). En rapport pekar också på en viss risk för sjukdomar ifall man inte tillämpar det i växtföljd… så även om det kliar i fingrarna att under hösten och tidig vår strössla varenda bar jordyta med rajgräs så ska vi försöka stilla oss så vi och ni slipper uppleva ”Ranbo golfbana”.