Kategori: Köksträdgården

Mycket karoten blir det – men inte kommer Julia, eller hundarna att se bättre i vintermörkret för det, även om de så skulle sätta i sig alla morötterna själva. Den seglivade myten om att morötternas betakaroten (förstadium till A-vitamin) skulle förbättra mörkerseendet är bara just en myt – även om den har en mycket rolig och spännande upprinnelse.

Det kan verka oerhört långsökt men den föddes faktiskt inom det brittiska luftförsvarsministeriet på 1940-talet. Genom att medvetet sprida rykten om hur de brittiska stridspiloternas höga morotskonsumtion var den sanna orsaken till deras ofattbart goda mörkerseende och därmed fantastiska nattliga stridsduglighet… så mörkade de egentligen effektivt sitt starkt förbättrade radarsystem.

Till skillnad från många kålväxter som, till synes planlöst, breder ut sig i landet och där skördemassan – till exempel huvudet på blomkålen – endast utgör några procent av upptagen växtyta så är dill rena motsatsen. Med sina långa spikraka stjälkar, så maximerar de verkligen bebyggelsen per ytenhet och där dessutom allt kan skördas och nyttjas – ända nerifrån bottenplan och upp till taknocken – stjälk, blad, blommor och frön. De utgör således en svårslagen kombination med avseende både på ”compact living” och resurseffektivitet ute i landet.

På hösten är det ju så uppenbart att växterna avstannar markant i tillväxt, men det är framför allt bara vad som syns ovan jord. Energin går nu nämligen till rotsystemet under markytan som fortsätter utvecklas i princip tills tjälen sätter stopp. Fler och fler uppmärksammar trädgårdsmästarnas råd om att utnyttja denna underjordiska tillväxt och i högre utsträckning höstplantera fleråriga växter, och då speciellt lövfällande träd och buskar. När våren väl kommer har de höstplanterade växterna redan hunnit etablera sig i jorden och kan lätt ta upp fukt när tjälen släpper och får många veckors försprång jämfört med de som planteras på våren.

Medan flera av de gamla sorterna som åkeröäpplen och gråpäron kan ta upp till 15 år innan de bär någon nämnvärd mängd med frukt så förväntar vi oss att de tio nya Ranboträden, inom sisådär tre till fem år, ska kunna bidra till Kaffestugans äppelpajer och bakverk. Flera av våra nyplanterade fruktträd har sitt ursprung i de baltiska staterna, Finland och Ryssland – länder där man i större utsträckning satsat på köldtåliga trädsorter.

Fruktträdens placering runt köksträdgården och ängsblomsodlingen blir startskottet för en skogsträdgård. Begreppet skogsträdgård är en direkt översättning från engelskans forest garden som ursprungligen använts för att beskriva mer djungellika områden med ätbara växter. Man har länge känt till fördelarna med de tropiska skogsområden där träd växer tätt intill buskar och fleråriga växter och sedan flera år jobbar forskare med att studera hur vi i kallare delar av världen i större utsträckning ska kunna anlägga och designa motsvarande områden där omkring sju olika höjdskikt av fleråriga nyttoväxter som fruktträd, bärbuskar, klätterväxter och lägre perenna grönsaker samodlas. Begreppet skogsträdgård beskriver mao en design och en odlingsteknik som kan tillämpas i, alltifrån trädgårdar till jordbruksmarker.

Och fördelarna då…? Jo, genom denna form av samplantering skyddar de olika arterna varandra, exempelvis genom att de högre vegetationsskikten fungerar som vindskydd och frostskydd för de lägre, och det resulterar i en ökad mångfald av nyttodjur som kan balansera förekomsten av skadeinsekter, färre tomma ytor och därmed mindre mängd ogräs, fler slutna kretslopp som gör att färre resurser utifrån behöver tillföras. Eftersom vi har betydligt mindre ljusintensitet än i djungeln så måste vi här dock vara noga med att skugga rätt växter och att generellt plantera träd och buskar mycket glesare, varför vissa istället föredrar begreppet ”nyttolund” för denna typ av odling.

Ranboträden kommer förhoppningsvis redan i höst få sällskap av några bärbuskar och fleråriga grönsaker… och vi väntar ivrigt på att till våren få välkomna en mängd små nybyggare – som är beredda att förena nytta med nöje i nyttolunden.

Vår svenske världskändis Carl von Linné var ju inte mer än människa han heller, så visst publicerade även han en hel del villfarelser, som han dock var långt ifrån ensam om att dras med på den tiden. Till exempel trodde han att, precis som det fanns ett djurrike och ett växtrike så fanns det också ett stenrike där sandkorn levde och växte ihop till stenar och att manliga salter kunde slå sig ihop med kvinnliga bergarter och bilda mineraler. På djurområdet lyckades han bättre och lyckades t.ex. korrekt föra över valar från fiskar till däggdjuren, vilket var uppseendeväckande, men han upprepade dessvärre också, den idag så komiska, övertygelsen att flera fågelarter, åtminstone svalor, övervintrar på sjöbottnarna. När det gällde växtriket hade han dock betydligt bättre koll och hans klassificeringssystem höll sig ju väldigt bra genom århundradena, även om hans indelning efter likheten i sexualsystemet, dvs ståndare och pistiller senare ersattes av den s.k. kladistiken då man fokuserade på att jämföra likheter som bara antas härröra ifrån evolutionen, och nuförtiden framför allt den framgångsrika DNA-tekniken som verkligen visar på faktiska släktskap.

Ett område som varken Linné eller kladistiken har fått någon ordning på är t.ex. pumporna. De tillhör, liksom bl.a. gurkor och meloner, familjen gurkväxter, men då det finns över 120 släkten (observera att släkt är undergrupp till familj i biologisk systematik) och 800 arter i den familjen så inser man att det finns utmaningar här. Squash härstammar ifrån pumpasläktet, Cucurbita, men sen är det bara att konstatera att tydliga definitioner för vad som ska kallas sommarsquash, vintersquash eller pumpa lyser med sin frånvaro. Vi har kanske lärt oss att klassificera de vanligaste sorterna efter färg och form men det är en fördom… för skulle hela bredden av sorter placeras framför oss så skulle det snabbt bli uppenbart att – det typiska för respektive grupp- är just avsaknaden av någon specifik gemensam färg eller form på skalet.

Sommarsquashen är trots allt hyfsat rättframt klassificerad – de flesta tillhör arten C. pepo och är skördeklara och äts oftast– som namnet antyder – under sommaren (och hösten). Vanligtvis associerar vi till de avlånga gröna och gula varianterna (ibland benämnda C. pepo cylindrica) men de finns i många andra färger och former, alltifrån vita tefatslika till citrongula klotrunda.

Vissa andra pumpor som dessvärre också tillhör arten C. pepo kännetecknas framför allt av sitt orange söta kött, hårda orange skal, sena mognad på hösten och den halvårslånga lagringsmöjligheten. Men där slutar de minsta gemensamma nämnarna för till formen kan de vara både runda och avlånga. På bilden finns flera orange och gula Mammutpumpor Rouge Vif D’Etampes som exempel på pumpa.

Vintersquashen är nog den klurigaste – förutom att de flesta tillhör arten C. maxima, är skördeklara på senhösten, har ett orange, torrt kött med nötaktig smak, har hårt skal (… och naturligtvis kan variera i både form och färg… suck!) så verkar det framför allt vara den ypperligt långa lagringsmöjligheten – för vissa upp till ett år – som kopplar dem samman. På bilden finns en Blue Hubbard som exempel på vintersquash.

Namnet ”vintersquash” sägs komma av möjligheten till vinterlagring… men pumpor och tom sommarsquash kan ju också lagras över vintern… beroende på hur man definierar denna. Är det kanske dags att en gång för alla sätta Svenska standardiseringsinstitutet… eller ännu bättre upp, vår svenske världskändis inom området, Svante Pääbo, direktör för evolutionär genetik vid Max Planck-institutet i Leipzig för att styra upp i klassificeringsdjungeln. Om han 2010 lyckades konstatera att alla vi européer och asiater har 2-3% Neanderthalgener i oss, så borde han väl kunna bringa lite ordning i släktleden i trädgårdslanden också.

Sedan vår flytt till landet har beroendet av väderappar blivit allvarligt och i dessa dagar när nattemperaturerna sjunker hotfullt lågt tittar vi så pass ofta på mobilerna att begreppet online-tics börjat få en ny och klarare innebörd. Ambivalensen är stor kring huruvida varmvädersväxter som exempelvis tomater, pumpor, squash, chili, majs ska plockas in eller få en värmande fiberväv som eventuellt är tillräckligt för att de ska överleva några timmars nattfrost för att eventuellt få vara med om ytterligare en tillväxtperiod under några varma höstdagar och framför allt ge oss lite mer tid till andra viktigare åtgärder.

tills jordärtskocksplantan ovan jord helt dödats av frosten”. Vi uppskattar att – såhär i spurten innan frostnätterna kommer – kunna lämna vissa uppgifter åt sidan, och därtill är det många insekter som uppskattar den sent blommande nektarväxten.

Så länge som plantan växer ovan jord så fortsätter också tillväxten av rotknölarna… och du får helt enkelt mer av denna godsak att äta. En annan fördel med att låta rotknölarna ligga kvar länge i låg temperatur är att dess inulin (en sorts kolhydrat), i takt med tiden, omvandlas till för oss tillgänglig fruktos som inte bara bidrar till en sötare smakupplevelse utan också till ett, för oss, ökat energiinnehåll.

Genom att, vid skörd av vitkålshuvudena, inte rycka upp hela vitkålsplantan ur jorden utan istället skära av stjälken halvvägs upp så att ungefär fem blad finns kvar på stjälken så fortsätter plantan att leva och nya vitkålsembryon växer snart fram vid vecken på de kvarlämnade bladen. Och efter några veckor kan du alltså se fram emot att skörda, likaledes fem, små minihuvuden från varje planta.

Vi räknar alltså nu med att snart få köra upp med ytterligare en skottkärra vitkål – denna gång med fem gånger fler huvuden – jag vet inte om ordspråket ”Fem myror är fler än fyra elefanter” är tillämpligt… men trots att de är mycket mindre så har de troligen ändå en totalvikt motsvarande åtminstone en tredjedel eller till och med hälften av nuvarande skördevikt – inte illa för oss kålälskare och definitivt mer än volymförhållandet mellan myrorna och elefanterna. Och definitivt så gäller ”Många bäckar små…”. Minihuvudena blir inte lika slutna och kompakta men både smaken, konsistensen, näringsämnena och tillagningssätten ska i princip vara desamma…. Så mao  ”Man kan både äta kakan och ha den kvar” om man bara ser till att följa ordspråket ”Som man skär får man skörda”.