Det är lätt att förledas att tro att man så här på höstkanten kan pusta ut, då ogrästillväxten till synes, så uppenbart, har avtagit … men då har man gått på en av växtrikets, relativt sett, mest avancerade finter i kampen om markområden. För samtidigt som vissa ogräsplantor i september-oktober verkar ge upp striden och gå in i en viloperiod och skjuter färre skott ovan jord… så går de i själva verket bara under jorden med sin förrädiska verksamhet och lägger all näring till rotsystemet och nya utlöpare och bygger sig alltså bara allt starkare inför nästa säsongs kamp om växtytan.
Så länge förutsättningar för fotosyntesen finns, det vill säga så länge som ogräsplantan lever ovan mark, om än så liten och förvillande oskyldig, så fortsätter näringen att bidra till detta ”isbergsscenario” där ogräset med sitt nu väl utvecklade rotsystem, den dag som vårens solstrålar väcker dem ur ”dvalan”, i själva verket är fullt stridsberedda för att, om möjligt, ta över hela odlingslandet.
För att ha en chans i denna kamp gäller det att minimera fotosyntesen hos dem… förslagsvis genom att täcka med organiskt material. Det sägs att ett tio cm tjockt lager krävs för att hämma vissa rotogräs (5 cm för ettårigt ogräs). När det gäller tidningspapper så finns det uppgifter om att 8 sidor ska räcka. Härmed får begreppet tidningsdöden en helt ny innebörd.
Nu har man inte forskat på alla ogräs så vi tar till med både ”hängslen och livrem” och har anammat ett 30-sidor tjockt lager med tidningspapper tillsammans med ett tjockt lager av gammalt hösilage. Det blir med andra ord också ett både mjukt och isolerande täcke på bäddarna – trivsamt inte bara för de önskade plantorna utan även för vår fyrbenta vän, Quill som stundtals också gärna försvinner bort i höstvila – dock inte en lika lömsk sådan. Sen finns det ju andra, som jobbar mycket hårdare, såsom vår andra vän Candy, som premierar att ”hjälpa oss” att gräva i landen när hon är ute och som därmed nöjer sig med en snabb powernap oavsett hur hårt, ojämnt och obäddat underlaget än är.