Till skillnad från många kålväxter som, till synes planlöst, breder ut sig i landet och där skördemassan – till exempel huvudet på blomkålen – endast utgör några procent av upptagen växtyta så är dill rena motsatsen. Med sina långa spikraka stjälkar, så maximerar de verkligen bebyggelsen per ytenhet och där dessutom allt kan skördas och nyttjas – ända nerifrån bottenplan och upp till taknocken – stjälk, blad, blommor och frön. De utgör således en svårslagen kombination med avseende både på ”compact living” och resurseffektivitet ute i landet.
Sen är det förstås upp till oss människor att ta vara på resurserna… vår ambition att frysa in blommorna till framtida inläggningar och att samla in fröer till dressing gick häromdagen om intet – plötsligt var de överblommade och temperaturen hade smugit sig under de fyra minusgrader som är gränsen för vad de tål. Men kvarvarande skördemassa av blad per kubikcentimeter får fortfarande heta duga… och skådeprakten när isdrottningen låtit frosten beröva oss på resten av skörden får väl, som kompensation, betraktas som ett ovärderligt naturens egna, arkitektoniska konstverk.