Vår svenske världskändis Carl von Linné var ju inte mer än människa han heller, så visst publicerade även han en hel del villfarelser, som han dock var långt ifrån ensam om att dras med på den tiden. Till exempel trodde han att, precis som det fanns ett djurrike och ett växtrike så fanns det också ett stenrike där sandkorn levde och växte ihop till stenar och att manliga salter kunde slå sig ihop med kvinnliga bergarter och bilda mineraler. På djurområdet lyckades han bättre och lyckades t.ex. korrekt föra över valar från fiskar till däggdjuren, vilket var uppseendeväckande, men han upprepade dessvärre också, den idag så komiska, övertygelsen att flera fågelarter, åtminstone svalor, övervintrar på sjöbottnarna. När det gällde växtriket hade han dock betydligt bättre koll och hans klassificeringssystem höll sig ju väldigt bra genom århundradena, även om hans indelning efter likheten i sexualsystemet, dvs ståndare och pistiller senare ersattes av den s.k. kladistiken då man fokuserade på att jämföra likheter som bara antas härröra ifrån evolutionen, och nuförtiden framför allt den framgångsrika DNA-tekniken som verkligen visar på faktiska släktskap.
Ett område som varken Linné eller kladistiken har fått någon ordning på är t.ex. pumporna. De tillhör, liksom bl.a. gurkor och meloner, familjen gurkväxter, men då det finns över 120 släkten (observera att släkt är undergrupp till familj i biologisk systematik) och 800 arter i den familjen så inser man att det finns utmaningar här. Squash härstammar ifrån pumpasläktet, Cucurbita, men sen är det bara att konstatera att tydliga definitioner för vad som ska kallas sommarsquash, vintersquash eller pumpa lyser med sin frånvaro. Vi har kanske lärt oss att klassificera de vanligaste sorterna efter färg och form men det är en fördom… för skulle hela bredden av sorter placeras framför oss så skulle det snabbt bli uppenbart att – det typiska för respektive grupp- är just avsaknaden av någon specifik gemensam färg eller form på skalet.
Sommarsquashen är trots allt hyfsat rättframt klassificerad – de flesta tillhör arten C. pepo och är skördeklara och äts oftast– som namnet antyder – under sommaren (och hösten). Vanligtvis associerar vi till de avlånga gröna och gula varianterna (ibland benämnda C. pepo cylindrica) men de finns i många andra färger och former, alltifrån vita tefatslika till citrongula klotrunda.
Vissa andra pumpor som dessvärre också tillhör arten C. pepo kännetecknas framför allt av sitt orange söta kött, hårda orange skal, sena mognad på hösten och den halvårslånga lagringsmöjligheten. Men där slutar de minsta gemensamma nämnarna för till formen kan de vara både runda och avlånga. På bilden finns flera orange och gula Mammutpumpor Rouge Vif D’Etampes som exempel på pumpa.
Vintersquashen är nog den klurigaste – förutom att de flesta tillhör arten C. maxima, är skördeklara på senhösten, har ett orange, torrt kött med nötaktig smak, har hårt skal (… och naturligtvis kan variera i både form och färg… suck!) så verkar det framför allt vara den ypperligt långa lagringsmöjligheten – för vissa upp till ett år – som kopplar dem samman. På bilden finns en Blue Hubbard som exempel på vintersquash.
Namnet ”vintersquash” sägs komma av möjligheten till vinterlagring… men pumpor och tom sommarsquash kan ju också lagras över vintern… beroende på hur man definierar denna. Är det kanske dags att en gång för alla sätta Svenska standardiseringsinstitutet… eller ännu bättre upp, vår svenske världskändis inom området, Svante Pääbo, direktör för evolutionär genetik vid Max Planck-institutet i Leipzig för att styra upp i klassificeringsdjungeln. Om han 2010 lyckades konstatera att alla vi européer och asiater har 2-3% Neanderthalgener i oss, så borde han väl kunna bringa lite ordning i släktleden i trädgårdslanden också.