Publicerat

Getter i björkens topp

Getter klarar sig på hö och lite spannmål men är i hög grad busk- och bladätare och viktigt för deras välbefinnande är tillgång till sly och bark. Detta står att läsa i kursboken Husdjur för husbehov.

Den här dagen fick vi sannerligen se prov på deras effektivitet när de på bara några timmar satte i sig hela den fällda björkens bladkrona. Samma prov på deras effektivitet när det gäller denna diet såg vi också resultatet av lite överallt i form av ringbarkade träd. Om de tuggar sig in till veden, xylemet runtom på stammen så har de gnagt av tillväxtskiktet, kambium och definitivt det där utanpå liggande silskiktet, floemet. Det mesta av vatten- och mineraltransporten i trädet sker i veden så det är inte katastrofalt, men eftersom förflyttning av socker och andra näringsämnen sker i floemet så är det kört i alla fall på sikt. Trädet riskerar en kommande säsong utan lövsprickning och en tynande tillvaro. Och ja, björken på bilden var rejält ringbarkad.

Från detta inser vi att om getternas promenadstråk riktas åt ”rätt håll” så kan man riktigt se hur snabbt de skulle gallra bort sly och bidra till vackra skogsstråk runt gården.

Men det är lika lätt att också föreställa sig hur de på bara några minuter skulle kunna ringbarka alla de nyplanterade fruktträden på Ranbo och hur bärbuskarna i ett nafs skulle kunna försvinna … De kraftiga björkarna med grov bark får säkert vara i fred men en buffé på björkalléns yngre bestånd skulle säkert sitta fint.

Hur frestande det än är så får vi nog allt läsa på lite till innan vi törs välkomna denna väldigt karaktärsfulla lilla varelse till Ranbo.

Publicerat

Ovisshetens kranka blekhet… skapar vidskepelse

Den här dagen fick Pompe och fåren påhälsning i stallet av en helig fågel … i alla fall om man får tro gamla tiders föreställningar från människor i norra och östra Europa.
 
Tur att den inte hann bygga något bo i stallet för då hade det eldhärjats … om man får tro gamla finländska berättelser. När traktens jägare snart ger sig ut på älgjakt kan de sannolikt spara mycket tid på onödig väntan. Om en dylik flyger över deras väg så är det nämligen bara att åka hem. Jägaren kommer hursomhelst missa alla eventuella skott den dagen… om man får tro förfäderna till landsmännen i väster.
 
Vem är då denna, bondens och jägarens olycksfågel och villebrådets lilla frälsare? Mycket talar för att den här lille gynnaren till förebådare av stora saker är en rödstjärt… eller åtminstone tror vi att det är en rödstjärt (vi ser fram emot välinformerade kommentarer ifrån medlemmar i 300-klubben). Om det är en fullvuxen hane ska det vara lätt att känna igen den, då den är tegelrödfärgad inte bara på stjärten utan också på buken och bröstet. Den fågel som Richard har i sin hand skulle därför kunna vara en ännu inte helt utfärgad ungfågel.
 
Hur kunde någon så liten och söt sätta igång så obehagliga kopplingar hos så robusta män som bönder och jägare förr i tiden? Då skulle man bra gärna vilja hört vilka vidskepelser de kommit dragande med om de fått höra om nästa påhälsning som vi fick av en ovanlig fågel någon dag senare.
 
När jag då kom ner till hönsgården så noterade jag att det var något mystiskt på gång. Istället för att spatsera omkring och sprätta utanför den uppställda dörren till hönsgården hade alla, utom tre visade det sig snart, sprungit in i hönshuset. Ena tuppen satt i lucköppningen till hönshuset och såg förvirrad ut. När jag kom ännu närmare så var det en höna som sprang runt i ett hörn av hönsgården och såg ännu mer förvirrad ut och när jag kom in för att undersöka henne närmare så flög en ”höna i lånta fjädrar” upp bakom ett buskage av brännässlor. Med ett vingspann på dryga metern, två kraftiga klor och en rejäl krokformad näbb så förstod jag att det förstås inte var någon höna, eller inte ens någon av hönsen inbjuden middagsgäst, speciellt som jag, efter att själv ha landat efter ”överraskningen”, såg att han/hon i så fall hade slagit sig ner och börjat äta upp en av värdinnorna. Den objudne gästen satte sig på insidan av hönsnätet och vi stirrade avvaktande på varandra. Jag stod ju dels i vägen för hans/hennes tilltänkta flyktväg, den öppna dörren, och dels stod jag och klandrade mig för att mobilkameran lämnats kvar i boningshuset… för ett ståtligare fotoobjekt får man leta efter. Hur ska jag rädda alla tre – hönan, bilden och duvhöken (som jag tror det var – svart&vit spräcklig). Första förvirrade tanken vara att först fånga höken med nävarna, sen hämta kameran och därefter stänga för hönsen… så logisk blir man av lite stress. När jag igen tittar på dennes blick, näbb och klor så försvann dock den tanken. Istället stänger jag hönsgårdsdörren inifrån och lyckas jaga in hönan och tuppen i hönshuset och stänga deras lucka. Men innan jag hinner ut för att hämta mobilen så har höken flaxat runt och lyckats hitta en glipa mellan taknäten som den kan klämma sig ut igenom.
 
Så nu står vi här med viss ovisshet kring vilka båda dessa besökare egentligen var för ena. Men om det var någon som förebådade olycka och till och med bråd död så var det ju inte rödstjärten… eller vänta nu… var det kanske trots allt han som förebådade höken.
Publicerat

Svamp men inte på, utan som matbord

Svamptider, men den här svampen hamnar inte på vårt middagsbord. Det vore för elakt. På bilden ser vi en av de svampar som kan dyka upp på riktigt gamla exemplar av sälg, och endast där… en sälgticka – inte mycket att yvas över heller kan den oinvigde tycka.

Till och med de riktigt inbitna entusiasterna förbisåg en av deras hemligheter ända fram till 1989, vilket är ett så tydligt bevis på hur lite vi fortfarande kan och förstår av mikrolivet och riskerar att förstöra i alltför enformiga skogar. Det året beskrev insektssamlaren Mikael Sörensson, för forskarvärlden, Europas minsta skalbagge som han döpt, efter den lika entusiastiske upphittaren Bengt Ehnström, till det, som djuret, lika svårfångade namnet Baranowskiella ehnstroemi. Efter mycket mikroskopierande var det klart att det var den hittills minsta släktingen i familjen dvärgfjädervingar som man hittat. Den blir bara en liten, liten mörk prick på ett vitt papper för det blotta ögat.

Mikael Sörensson, som studerat fjädervingar i mikroskop i trettio år, är fortfarande lyrisk över alla gåtfulla detaljer. Ta t.ex. de fjäderformade bakvingarna (vr. i bild) på vars bärplan de små insekterna svävar som plankton genom lufthavet. Eller honornas spermathekor, kammare dolda under täckvingarna, där de förvarar hanarnas osannolikt stora spermier – i vissa fall längre än vad honan själv är.
Om andra ändå inte riktigt förstår fjädervingarnas charm så tar han fram sitt trumfkort… just det – Ehnströms dvärgfjädervinge (hr i bild), Europas minsta skalbagge. Ibland förmedlas storhet bäst av de allra minsta. Dvärgfjädervingen är i verkligheten endast 0,45 millimeter lång och 0,1mm bred. De bor alltså i sälgtickor… och endast där, och de lever av att beta sporer i svampens porer… ja, visst… väldigt specialiserat liv kan man hålla med om, men till skillnad från vissa andra, väl yviga arter på vår jord, så stör de heller inte några andra.

Kanske är det just denna ödmjukt blygsamma livsstil som gör att man gillar den extra mycket och det finns fler som definitivt inte förblev likgiltiga över upptäckten av denna lilla krabat. Sedan dess så har både författaren Jan Mårtensson smugit med den i handlingen i en deckare och musikerna i bandet Glory har förärat den med en låt… de spelade hårdrock!?

Se om ni kan hitta några exemplar av dvärgfjädervinge på promenadstigen upp till Ranboberget… där finns i alla fall dessa matbord fyllda med deras läckerheter.

Publicerat

Livets källa

I samband med förra sommarens hetta förflyttades tyngdpunkten på Ranbo och dammen hamnade i centrum. Plötsligt blev dammen med dess humusrika, kalla vatten en livsviktig källa och en ovärderlig oas för många djur, växter och oss människor.
Härnere samsas vi om vattnet tillsammans med lustiga insekter som vi aldrig tidigare sett, med snokar, grodor och många andra varelser. Det är väldigt tydligt hur dammen bidrar till den rika faunan och floran i gränszonen runtomkring.

Vi som bor här är väldigt tacksamma för alla de ekosystemtjänster som livet härnere bidrar till och som vi får ta del av, och vi uppskattar dessutom högt den pånyttfödelse som ett dopp i det 14-gradiga vattnet ofta innebär!

Häromdagen följde, för första gången, även fåren och Pompe med oss, mycket nyfiket, ner till dammen när vi skulle ta ett dopp. När vi klev ner ifrån bryggan så stannade de upp mitt i betandet och tittade förundrat på när vi hoppade i. Men det tyckte de tydligen såg alltför konstigt ut, för direkt efter, när de hämtat sig ifrån första chocken, så galopperade de allihop direkt upp till gården igen där allt var som vanligt. Nåja, de behöver nog bara vänja sig lite, snart ligger de också på rygg här i dammen och plaskar med benen. Vi återkommer med bild på det!

Publicerat

Skogens livräddare

När jag var liten tyckte jag inte sälgen var ett riktigt träd eftersom den inte blev så hög och rak och ofta inte hade en enda rejäl stam utan var mer kraftigt busklik med flera mindre och knotiga stammar. De hade ofta också delvis ganska murkna delar… Den var rolig med sina ”kissemissar” men inget att ta på allvar såsom de majestätiska tallarna, granarna, björkarna, ekarna, asparna osv. När man läser på lite och blir klokare är det dock lätt att förstå att skogskonsulent Johan vid sitt besök på Ranbogården i maj vurmade så mycket för bevarandet och underlättandet för sälgen i landskapet… och det är inte bara för att han är hälsing och att sälgen är Hälsinglands landskapsträd.

Sälgen användes förr som djurfoder och den mjuka, lätta veden till enklare husgeråd och enklare möbler, där den knotiga roten på gamla sälgar var uppskattad till skåltillverkning… men då riskerar man att missa dess verkliga, och viktigaste förtjänster. Sälgen hör till de arter som grönskar mycket tidigt, så tidigt att man förr också kallade den och dess blomknippen för palm eftersom de ofta var de enda lövkvistarna som var gröna i Nordeuropa när palmsöndagen inföll och man på ett någorlunda övertygande skulle symbolisera palmbladen som ströddes framför processionerna under den katolska tiden häruppe på denna dag. Men det är ju givetvis inte heller främst för detta som Urban, och nu också vi, helgar detta träd.

Det är förstås för att det inte bara grönskar tidigt utan för att de även blommar tidigt, till och med före lövsprickningen – de blommar på bar kvist. Och de gör det rikligt och med protein- och energirik pollen och nektar vilket gör sälgen till räddningen för så många insekter när dessa vaknar/föds hungriga på våren. Mer än 75 skalbaggsarter lever på sälgens blad, blommor och knoppar och över 276 skalbaggsarter är beroende av sälgens döda ved och bark. Ingen annan växt ger mat till så många olika bladsteklar, gallmyggor och andra småkryp. Också många trädsvampar och lavar lever på sälg. Där kan man prata om livräddare. Våra höns håller med. De har en mäktig sälg som skyddsträd under vilken de effektivt kan gömma sig under när rovfåglarna från Ranboberget sökandes börjar cirkla över gården.

Publicerat

Rikedomar för många

Vill man känna sig riktigt rik ska man dessa dagar ge sig ut i skogen och plocka utav en av vårt lands nyckelarter, dvs en art som är av extra stor betydelse för andra arters överlevnad i ett ekosystem. Vi pratar förstås om blåbären.

De finns i regel och blir över till oss allihop att fylla ”kistan” med, både för stunden och till vinterförrådets skattkista – närmare 17 % av Sveriges yta täcks nämligen av blåbärsris och i dagsläget plockas bara 3 % av bären av oss människor, björnar, fåglar och andra bär-ätande djur men riset kalasas det också gladeligen på av bland annat älgar och rådjur.

Tidigare i våras när blåbärsriset blommade för fullt var de ovärderliga för humlor, bin, fjärilar och andra pollinerare som flygande tog sig runt och försåg sig med nektar och pollen och vars framfart vi idag ser resultatet av och som vi bör skicka en tacksamhetens tanke när vi fyller våra hinkar med rikedomarna.

Det är lätt att förstå att blåbär hör till skogens infrastruktur och som mycket av skogens övriga mångfald och ekosystemtjänster bygger på. Även om vi upplever att det finns oceaner av blåbär omkring oss så bör vi vara medvetna om illavarslande trender – studier visar att blåbär tillsammans med lingon och ljung har halverats i omfattning i södra Sveriges skogar. Huvudanledningen beror på att skogslandskapet i ökande grad domineras av uppodlade, tätväxande granskogar där bär-ris missgynnas och där dessa källor till rikedom för många fler än för oss två-benta alltså försvinner.

Publicerat

Trägen vinner… skatter

Upp på källarbacken har vi inte bara en, utan många små vänner … i skogssmultronplantorna som bidrar till att förgylla sommardagarna med sina söta bär och som med sina utväxande revor och marktäckande utbredning hjälper till att balansera kirskålskörden.

Det var för ett par somrar sedan som några pyttesmå smultronplantor fick flytta från ett närliggande kalhygge till källarbacken. Sedan dess har det blivit lite av en rutin att om morgnarna, på väg ner till hönsgården, upp på källarbacken plocka med oss blad av snabbväxande kirskål som frukost till hönsen.

Det har stundvis varit svårt att tro att de små smultronplantorna skulle ha en chans mot den ihärdiga kirskålen och fortfarande idag, trots det ymniga marktäcket av skogssmultron, så får allt morgonrutinen och samarbetet med de små smultronen fortsätta. Som tack så delar de med sig av sina röda små skatter till oss.

Att smultronplantorna dessutom döljer en annan hemlighet som leder till en ännu större skatt ska vi inte prata högt om… det är något som unga skattletare på gården får finna ut själva.

Publicerat

Sällsynt stark eller starkt sällsynt

Utan överdrift så kan situationen då de knallorange blomkorgarna plötsligt lyste upp sommarhagen beskrivas som överrumplande. Från ingenstans hade de kommit … och utgjorde nu plötsligt, på ett 10 kvadratmeter stort område, en märkligt liten eskader av brandgula riddare som böljade i vågor framför oss ibland de i övriga så homogent och anonymt grönklädda fotfolket. En frisk bris av det som skulle visa sig vara den sällsynta arten rödfibbla. Ja, den beskrivs som sällsynt i både ”Den virtuella floran” och i Bo Nyléns ”Nordens Flora”. I den nyutkomna ”Hälsingefloran” finns den inte ens med.

Men med lite snabba sökningar står det dock också att finna utsagor som ”En gång rödfibbla, alltid rödfibbla” och vissa väljer därför att beskriva den som ogräs i sina trädgårdar. Men i Linnés Hammarby utanför Uppsala uppskattas dess lyskraft i gräsmattorna och populationen tros vara en rest från Linnés egen 1700-tals trädgård. Lite studentikost kallas den där för studentnejlika.

Rödfibblan sprider sig med både utlöpare och frö och vi leker med tanken att den population vi har framför oss kan vara en rest från självaste Stephen Bennets dagar på Ranbo, att fröna legat i jorden och väntat på rätt tillfälle. Efter flera år av annat brukande av marken så kanske de tre senaste åren då fåren och Pompe betat sommarhagen nu äntligen gett de perfekta förhållandena för den att blomma ut… så frågan är nu om vi i framtiden kommer fortsätta uppleva den som sällsynt vackert orange eller om dess starka växtkraft snarare får oss att se rött.

Publicerat

Luriga arter

Även om vi försöker så är det inte helt lätt att ha koll på alla vi möter i vår vardag på Ranbo. Ambitionen att lära känna varandra är dessutom inte alltid ömsesidig och i många fall får vi nöja oss med en snabb hälsning på gården för att senare lära känna dem bättre vid köksbordet. Med en ”padda” till hjälp så minskar risken för ”en groda”.

I samma andetag som den här lilla vännen vände på klacken och tog farväl så antog vi genom hens energiska hoppande att det var en groda vi just fått äran att bekanta oss med och inte en padda som med sina kortare bakben och knubbigare kroppar vanligen skulle kravlat iväg. Vi hade givetvis kunnat komma till klarare insikt om vi nu hade fått den där chansen till en pratstund. Grodans samtalston hade markant skilt sig från paddans ofta långdragna kväkande och kanske hade vi då även haft chansen att se en glimt av grodans, kanske inte stomaltolliknande leende, men väl tandliknande rad i överkäken. Kanske hade vi rentav haft ro att vid längre ögonkontakt observera avsaknaden av parotidkörtlar bakom ögonen, ett slags säckar med gift, ofarligt för människor men kraftigt saliverande för hundar – typiska för paddor.

Tro inte att vi är bittra, men hade vi bara fått den där pratstunden hade vi också snabbt kunnat avgöra om det var en Åkergroda eller en Vanlig groda vi hade mött, där den förstnämnda skulle kunna locka till sig både Candy och Quill med sin hundskallsliknande stämma medan den sistnämnda genom sin mopedliknande stämma inte skulle rönt samma uppmärksamhet. Ifall vi dessutom hade haft möjlighet att ”skaka tass” hade vi givetvis också lätt kunnat se om vi hade en Vanlig groda framför oss genom att studera om dess fotrotsknöl (tuberkel) vid basen av bakfotens innersta tå var högst 1/3 av tåns längd och mjuk till skillnad från åkergrodans hårda och något längre fotrotsknöl.

Nu gissade vi att det var en Vanlig groda i och med att den ibland lämnar sin damm eller annat vattendrag för att besöka åkrar och andra odlingsområden medan Åkergrodan helst, lite otippat med tanke på namnet, hänger kvar i skogsmarker och mossor. Anledningen är att vi utesluter övriga sex svenska grodarter är att de vanligtvis föredrar sydligare breddgrader.

Grodan vi mötte har antagligen lämnat det intilliggande diket för ett besök till köksträdgårdens variationsrika lunchbuffé av maskar, spindlar, sniglar och andra småkryp.

Den Vanliga grodan är liksom alla andra grodor, paddor, ormar och ödlor fridlysta. Flera av grodarterna är starkt hotade pga brist på småvatten och våtmarker, skogsbrukets övergång från lövskog till barrskog men också på grund av biltrafiken.

Väl hemma förstorar vi bilden och när porträttet av besökaren betraktas närmare så ser vi att hen har väldigt knottrig hud och tydliga körtlar bakom ögonen vilket inte stämmer på en groda. Lyckades hen nästan lura oss med sin spänstiga sorti. Trots paddan höll vi alltså på att göra en groda genom att göra en groda av en padda…

Vi ser fram emot era mer tvärsäkra svar på vem vi faktiskt mötte??

Publicerat

Lianer på Ranbo

Vi brukar säga att ”Allt finns på Ranbo”, men att vi även skulle ha naturliga lianer här på gården kom som en total överraskning. Ett par syntetiska lianer finns ju redan på äventyrsrundan i ladan men nu visar det sig alltså att det kanske var att gå över ån att sätta upp dessa.

De flesta av oss associerar nog lianer med de ”luftbroar” som förbinder regnskogsträden med varandra och som fungerar som transportleder för många djur och en och annan människa. Men nej… de naturliga lianerna här på gården visar sig mindre lämpliga för oss som vill känna sig som Tarzan, Jane eller Cheeta ibland. Man gör nämligen den skillnaden på lianer att de exemplar som växer i tropiska klimat kallas för ”egentliga lianer” medan övriga oftast får nöja sig med grunddefinitionen förvedade klätterväxter. Om man då i begreppets vidare omfattning inkluderar alla möjliga arter av förvedade klätterväxter så blir det ju så att vildkaprifoler, likt den bredvid farstubron, beskrivs som en av de få svenska lianerna.

Vildkaprifolerna som klättrar på boningshusets vägg är i-och-för sig ståtliga med sina tre meter höga vindlingar, men långt ifrån något som Tarzan skulle bry sig om att använda som genväg. Vi har vänner, vars barn, inspirerade ifrån äventyrsbanan brukar klänga på det mesta men inte ens de har försökt sig på dem… och vi hoppas att det förblir så trots detta inlägg. Frågan är dock om inte våra vildkaprifolers släktingar nere i norra Skåne och norska Sognefjorden tom skulle få det att klia i fingrar på Tarzan då de med sina ofta upp till 25 meter långa slingrande stam lindar sig tio-talet meter upp i träden.

Några som desto mer uppskattar våra gårdslianer, förvisso för andra aspekter, är skymningsfjärilar som lockas till blommornas väldoftande ämnen. Med sina långa snablar kan de insupa nektarn i de 3-5 cm långa blommorna och därmed njuta extra mycket av den vackra sommarkvällen.