Publicerat

Luriga arter

Även om vi försöker så är det inte helt lätt att ha koll på alla vi möter i vår vardag på Ranbo. Ambitionen att lära känna varandra är dessutom inte alltid ömsesidig och i många fall får vi nöja oss med en snabb hälsning på gården för att senare lära känna dem bättre vid köksbordet. Med en ”padda” till hjälp så minskar risken för ”en groda”.

I samma andetag som den här lilla vännen vände på klacken och tog farväl så antog vi genom hens energiska hoppande att det var en groda vi just fått äran att bekanta oss med och inte en padda som med sina kortare bakben och knubbigare kroppar vanligen skulle kravlat iväg. Vi hade givetvis kunnat komma till klarare insikt om vi nu hade fått den där chansen till en pratstund. Grodans samtalston hade markant skilt sig från paddans ofta långdragna kväkande och kanske hade vi då även haft chansen att se en glimt av grodans, kanske inte stomaltolliknande leende, men väl tandliknande rad i överkäken. Kanske hade vi rentav haft ro att vid längre ögonkontakt observera avsaknaden av parotidkörtlar bakom ögonen, ett slags säckar med gift, ofarligt för människor men kraftigt saliverande för hundar – typiska för paddor.

Tro inte att vi är bittra, men hade vi bara fått den där pratstunden hade vi också snabbt kunnat avgöra om det var en Åkergroda eller en Vanlig groda vi hade mött, där den förstnämnda skulle kunna locka till sig både Candy och Quill med sin hundskallsliknande stämma medan den sistnämnda genom sin mopedliknande stämma inte skulle rönt samma uppmärksamhet. Ifall vi dessutom hade haft möjlighet att ”skaka tass” hade vi givetvis också lätt kunnat se om vi hade en Vanlig groda framför oss genom att studera om dess fotrotsknöl (tuberkel) vid basen av bakfotens innersta tå var högst 1/3 av tåns längd och mjuk till skillnad från åkergrodans hårda och något längre fotrotsknöl.

Nu gissade vi att det var en Vanlig groda i och med att den ibland lämnar sin damm eller annat vattendrag för att besöka åkrar och andra odlingsområden medan Åkergrodan helst, lite otippat med tanke på namnet, hänger kvar i skogsmarker och mossor. Anledningen är att vi utesluter övriga sex svenska grodarter är att de vanligtvis föredrar sydligare breddgrader.

Grodan vi mötte har antagligen lämnat det intilliggande diket för ett besök till köksträdgårdens variationsrika lunchbuffé av maskar, spindlar, sniglar och andra småkryp.

Den Vanliga grodan är liksom alla andra grodor, paddor, ormar och ödlor fridlysta. Flera av grodarterna är starkt hotade pga brist på småvatten och våtmarker, skogsbrukets övergång från lövskog till barrskog men också på grund av biltrafiken.

Väl hemma förstorar vi bilden och när porträttet av besökaren betraktas närmare så ser vi att hen har väldigt knottrig hud och tydliga körtlar bakom ögonen vilket inte stämmer på en groda. Lyckades hen nästan lura oss med sin spänstiga sorti. Trots paddan höll vi alltså på att göra en groda genom att göra en groda av en padda…

Vi ser fram emot era mer tvärsäkra svar på vem vi faktiskt mötte??

Publicerat

Gemensamhetsbad med expansionsmöjligheter

Utomhusbadkar för uppvärmda gemensamhetsbad – vanligen kallad badtunna. Från wikipedias definition så ser man ju dock att det inte behöver vara i form av en tunna. De är ursprungligen inspirerade ifrån japanernas heta gemensamhetsbad, som i sin tur kanske är inspirerade av makakerna – ”snöaporna” som gärna värmer upp sig i heta källor i de kalla bergstrakterna i Japan. Sedan ”importerades” traditionen till väst genom amerikansk hippiekultur på slutet av 1960-talet. Bland de varianter som alltfler svenskar uppskattar och installerar så är det få, eller snarare inga, som är så flexibla att de på en förmiddag lätt byggs ut till ytterligare en badgäst. Definitionen på ”badtunna” ovan säger inte heller något om badmediet, bara att det ska vara uppvärmt.

I en solig sydsluttning med skogsutsikt, öppet 24-7, med varierande pool-storlekar och intill-liggande minibar med fri vattentillgång… så är det inte konstigt att anläggningen på Ranbo är omåttligt populär och ofta fullbelagd. Expansionsmöjligheterna är goda och vid tillfällen då våra badgäster inte har tid att vänta på tidigare hantverkare så tar de gärna utökade byggprojekt i ”egna händer” och sprätter fram några nya pooler.

En uppenbar skillnad från människornas badtunnor är den totala frånvaron av badvatten, istället skrubbar och putsar badgästerna på Ranbo sig själva med hjälp av sand, gärna med lite lös jord eller aska i. De har faktiskt en lagstadgad rättighet till sandbad. Enligt jordbruksverket ska sandbaden hålla öppet i minst fem sammanhängande timmar varje dygn

Det finns uppgifter om att en variant av sandbad fanns tillgängliga under en period i historien även för oss människor – till exempel som en behandlingsform för olika sjukdomar, typ ledgångsreumatism. Idag har det återigen börjat dyka upp riktigt lyxiga varianter av partikeltvagning i form av skrubbing med exklusiva och dyra, så kallade, peeling-krämer. Dessa var, vansinnigt nog, fram till 1 januari 2019 ofta baserade på mikroplaster men som sedan dess ersatts av biologiskt nedbrytbara alternativ som tex snäckskal, ris, kokos. Men visst känns det som det är dags att vi återigen lär av våra små vänner, djuren och tar ytterligare ett steg i en hållbar riktning och där faller tillbaka på, och tillämpar inhemska råvaror… sand.  Svensk sand har ju t.o.m. exporterats till nordafrikanska badstränder.

Ranbo är mot bakgrund av allt detta helt klart konkurrenskraftigt. Är tiden rentav mogen för att be våra små vänner sprätta upp en något större pool… Makaka på er – Nu kommer vi till ”badstranden”!

Publicerat

Bodelning på Ranbo

Det kan bli stressigt med en stor gård, många beslut som ska tas, många sysslor att genomföra och åsikterna kan gå isär om vad som är högst prioriterat. Men nej… vi ska inte skilja oss. Däremot verkade det som några av våra hyresgäster i ett av de mer tätbefolkade områdena på gården allvarligt övervägde det alternativet.

När vi kom ner till grönsakslandet häromdagen så var himlen alldeles mörk-prickig och vi omgavs av ett intensivt lågfrekvent surrande. Den stora samlingen av prickar svävade fram och tillbaka, drog ihop sig och flöt isär om vartannat. Det var förstås en samling av tiotusentals bin från en av kuporna som skapade denna scen med känsla av stark dramatik på hög nivå. Framför ögonen på oss bevittnade vi alltså eventuellt en av de mer spektakulära faserna i en av naturens olika avancerade former av populationsspridning, något som i detta format närmast kan te sig som ett plötsligt myteri i kupan, tillfället då hälften av ett helt samhälles små medborgare plötsligt bestämmer sig för att sluta bidra utan istället tar allt de kan bära av maten och bara lämnar hus och hem för att börja om på nytt någon annanstans långt borta.

Men faktum är att ”flykten” bara är ett av flera mycket logiska delsteg efter ett avancerat och välplanerat kollektivt beslutsfattande som oftast grundar sig i att bina tycker det börjar bli ont om plats i kupan. Antingen är det med avseende på lagringsplats för honung och/eller att drottningen inte längre har plats att lägga sina ägg – med upp till 3000 ägg per dag så gäller det att det finns tid och plats att inreda nya barnkammare. Genom att då låta den gamla erfarna drottning ta med sig halva samhället och lämna plats för en nykläckt drottning så löser man platsbristen och ser både till samhällets fortlevnad och fortsatta utveckling. Som exempel på hur välplanerat det hela är så har alla förberett nya drottningceller som matas speciellt i syfte att få fram en lämplig arvtagerska och att den gamla drottningen bantat något för att orka flyga nån vart – om man står utanför bikupan i avlämningsskedet så kan man få höra hur den nya drottningen i sin cell mycket karaktäristiskt ropar för att kolla om ”kupan är klar” dvs om den gamla drottningen lämnat tronen. Om hon inte svarar så är det således fritt fram att krypa fram och ta över ledarskapet.

Vanligtvis mellanlandar den fortfarande överviktiga drottningen ganska nära och tämligen omgående i något närliggande träd och omringas av de tiotusentals arbetsbina samt ett gäng drönare som, på något okänt sätt, känner sig utvalda att följa med. Därifrån skickas spejare ut för att rekognoscera de potentiellt lämpliga boplatserna som spejarna letat upp och haft koll på under de senaste dagarna. Den som har den mest övertygande dansen får sedan leda nybyggarna till den utvalda platsen.

Men det här gänget verkade under flera minuter vara totalt utan mål och mening och man kunde nästan känna den förvirring och frustration som rådde i gruppen. Till slut tog de sig samman och bildade något som liknade en svärm i en närliggande björk, om än en ovanligt långsmal sådan. Bisamhällets högste beskyddare Sven Olof Sundin som av en ren tillfällighet var på besök satte resolut en insamlingslåda under svärmen, bröt försiktigt av en av björkkvistarna som svärmen hängde på, och som på en given signal började de små liven röra sig ner i lådan ända tills de plötsligt, utan någon synbar förvarning, gjorde helt om och flög iväg… hem igen!?

Sven Olof som jobbat med bin i över 30 år överraskas fortfarande av sina bin och att på det här viset se dem vända hem igen har han aldrig varit med om, även om han hört talas om det. En hypotes till det något udda beteendet menar han borde vara att drottningen av någon anledning aldrig hängde med ut från kupan utan fortfarande var kvar hemma.

Kanske händer det oftare än man tror. Det är ju bara om man är närvarande under de få minuter som alla väntar i luften på att gamla drottningen ska komma ut för att man ska upptäcka denna falska bodelning. Om de svärmar på riktigt så kan det dröja timmar innan de drar vidare till nya boet och då är det ju troligare att någon hinner notera och förvarna kupägaren om vad som är på gång.

Lite skadade av allt hemskt man hör om intrigfyllda och rent av blodiga relationsuppgörelser, nästan likt serier typ Game of Thrones så har vi en egen teori där den nya drottningen smugit ut, trots att gamla drottningen ropade att hon inte var klar, lönnmördade henne och kallade tillbaka hela hovet för att få behålla hela drottningriket för sig själv. Låter inte det realistiskt i dessa ofta orealistiskt själviska tider!?

Publicerat

Mata matjorden

Ifrån de initierade källorna får man idag ofta höra att det i första hand inte är växterna man odlar i trädgården utan att det är själva den goda jorden man odlar, och så sköter den resten. Med detta avses ofta att förse jordelivet med rätt förutsättningar såsom mat, dvs organiskt material som tex gräsklipp, kompost, nedfallna kvistar och löv.

I samma stund som organiskt material tillförs jorden sätter en mängd komplexa kedjeprocesser igång; bland annat börjar olika jordlevande varelser kalasa på materialet och en nedbrytning till de mindre beståndsdelarna såsom mineraler, vatten och näringsämnen sker – ämnen som i sin tur tas upp av växtrötterna, eller snarare matas till växtrötterna från de med dessa i symbios levande svamparna. Svampar har ett mycket större och mer finförgrenat nätverk och kan ta upp och transportera fram allt det som växten behöver och växten betalar gärna med koldioxid till svamparna i utbyte.

En av produkterna som skapas mellan makrolivets och mikrolivets olika gästabud är humus (mull) ett kolrikt och relativt stabilt material av döda växt- och djurdelar. Humusen bidrar till att jordstrukturen förbättras och jorden blir porös och vatten- och näringshållande. Humusen beskrivs ofta som universalmedlet som gör jordarna bördigare och som bidrar till växternas tillväxt och välmående. Bra matjord innehåller tio procent humus. Ju högre halt desto mörkare jord.

Quill tar det pågående gästabudet för miljardtals mumsande makro- och mikroorganismer med ro. När den ena rätten efter den andra, av gräsklipp omväxlande med tuvor, dukats fram så intar hon lugnt sin sovplats och somnar obekymrat mitt på matbordet.

Publicerat

Lianer på Ranbo

Vi brukar säga att ”Allt finns på Ranbo”, men att vi även skulle ha naturliga lianer här på gården kom som en total överraskning. Ett par syntetiska lianer finns ju redan på äventyrsrundan i ladan men nu visar det sig alltså att det kanske var att gå över ån att sätta upp dessa.

De flesta av oss associerar nog lianer med de ”luftbroar” som förbinder regnskogsträden med varandra och som fungerar som transportleder för många djur och en och annan människa. Men nej… de naturliga lianerna här på gården visar sig mindre lämpliga för oss som vill känna sig som Tarzan, Jane eller Cheeta ibland. Man gör nämligen den skillnaden på lianer att de exemplar som växer i tropiska klimat kallas för ”egentliga lianer” medan övriga oftast får nöja sig med grunddefinitionen förvedade klätterväxter. Om man då i begreppets vidare omfattning inkluderar alla möjliga arter av förvedade klätterväxter så blir det ju så att vildkaprifoler, likt den bredvid farstubron, beskrivs som en av de få svenska lianerna.

Vildkaprifolerna som klättrar på boningshusets vägg är i-och-för sig ståtliga med sina tre meter höga vindlingar, men långt ifrån något som Tarzan skulle bry sig om att använda som genväg. Vi har vänner, vars barn, inspirerade ifrån äventyrsbanan brukar klänga på det mesta men inte ens de har försökt sig på dem… och vi hoppas att det förblir så trots detta inlägg. Frågan är dock om inte våra vildkaprifolers släktingar nere i norra Skåne och norska Sognefjorden tom skulle få det att klia i fingrar på Tarzan då de med sina ofta upp till 25 meter långa slingrande stam lindar sig tio-talet meter upp i träden.

Några som desto mer uppskattar våra gårdslianer, förvisso för andra aspekter, är skymningsfjärilar som lockas till blommornas väldoftande ämnen. Med sina långa snablar kan de insupa nektarn i de 3-5 cm långa blommorna och därmed njuta extra mycket av den vackra sommarkvällen.

Publicerat

Kvällsskiftet

Det är med viss oro som vi lyfter på odlingarnas marktäcken av löv och hösilage eftersom vi riskerar att störa otaliga nattaktiva invånare där de allt som ofta ligger hopkurade sovandes under täcket. Av samma anledning har vi flera gånger önskat att vi borde ha väntat till kvällsskiftet med att hämta stenar från stenhögen.

Kopparödlan är just en sådan granne, som helst kilar ut och tar kvällsskiftet. Den här honan med sitt typiska mörka streck längs denvackert kopparfärgade, metallglänsande ryggen råkade komma med i lasset av hösilage och visade tydligt att hon önskade sig bort från de intensiva solstrålarna genom att hon, efter en skarp tillrättavisande blick, smidigt slank ner under det mörka täcket till den fuktigare marken igen.

Vid sådana här möten gäller det att besinna sin önskan att förlänga mötet och pratstunden med sin vackra intressanta granne genom att försöka hålla kvar dem. Känner de sig trängda eller i fara är risken stor att de genom autotomi släpper sin långa svans. Det var den egenskapen som fick Linné att ge dem namnet Anguis Fragilis – latin för ”orm, bräcklig”. Det är ju dock ingen orm vilket man enklast ser på att de har ögonlock, som de blinkar med, viket inga ormar har.

Kopparödlor kan bli över 30 år gamla i det fria och i deras värld, kommer vi antagligen under många år framöver omtalas som ”de nya två-benta på dagskiftet”. Återstår att se om tilliten ökar och pratstunderna blir lite längre med åren vid överlämningen vid kvällsskiftet.

Hursomhelst så känns det roligt att det vid skymningen, när vi stänger dörren till fåglarnas kvällssoaré och ser nattfjärilarna anlända till de starkt doftande kaprifolerna, så är det långt många fler på gården som i denna stund ”kastar av sig” täcket och med iver tar tag i sitt arbetspass medan vi tryggt kan krypa ner under våra.

Publicerat

Murar som öppnar gränser

Våra vänner Peter och Helena som kommit på besök önskade sig projekt som gärna inrymmer ”slå i stolpar” och ”göra rent, rensa och se fantastiska förändringar”. Sådana projekt finns det ju gott om att välja bland på Ranbogården. Men det var just deras tillägg ”bring it on!” som fällde avgörandet att denna dag alla satsa på något stort – ”The Wall”.

Ett byggprojekt som inrymmer alla deras önskemål och mer därtill. The Wall ska förvisso klara av att stå emot vinterhalvårets isiga nordanvindar, fåren och hästen Pompes tuktande av fruktträdsgrenar och periodvis armén av tusentals virvlande maskrosfrön, men för övrigt, till skillnad från The Wall i Game of Thrones som ska utestänga alla levande (och döda) väsen, så inte bara välkomnar Ranbogårdens mur flertalet av dessa utan erbjuder dem dessutom mat och husrum. Husrum i form av otaliga skrymslen i ett 100 meter långt risstaket där död ved av gallrat ris och grenar utgör livsutrymme för mängder av insekter och djur. Utanför ”husknuten” kommer de välkomnas av en 2 meter hög skog av 100-talet solrosor som tillsammans med en matta av marktäckande dragväxter bjuder på ett överdåd av mat och dryck i form av nektar och pollen till alla huserande små hyresgäster.

Dessa palissader kommer tillmötesgå önskningarna om att ”slå i stolpar” och ”plantera”.

För att uppfylla önskningarna ”städa” och ”se fantastiska förändringar” så låter vi våra vänner även delta i förvandlingen av trädgårdsremsan framför det blivande bygget. Det innebär en total make-over där invaderande, överblommade maskrosor och ogräs tas bort från den rabatt av dragväxter som insekterna får helt för eget bruk och de bärbuskar och fruktträd som de får sköta delvis för vårt bruk.
a
Visst är det härligt att kunna uppfylla andras önskningar… så länge de håller sig inom de planetära gränserna givetvis… och helst att de även uppfyller ens egen prioriteringslista. Bring it on!

Publicerat

Presenter är en bisak på födelsedan

Otaliga är de barn och ungdomar som i födelsedagspresent önskat sig ett husdjur. Den här dagen överraskades Julia, som nyligen fyllt år, av flera tusen!

Det var biodlare Sven Olof Sundin som överraskade med den storslagna gåvan – en avläggare – dvs ett delat bisamhälle från en av hans egna bikupor. Ofta gör biodlaren en avläggare för att förhindra att ett stort samhälle börjar svärma eller för att utöka antalet samhällen. Bisamhällen är idag en bristvara, och fler bisamhällen behövs för att täcka efterfrågan.

Att göra en avläggare kan rent praktiskt göras på flera olika sätt, men i slutresultatet ska det i den nya lådan finnas en drottning, en så kallad vise, och upp till tio-talet ramar med honung, yngel och pollen och givetvis ett gäng med drönare (hannar) och arbetsbin (honor). Skulle det visa sig att ingen drottning kom med så kommer samhället se till att en drottning ”matas fram” från någon/några av cellerna med ägg eller yngel i tidigt stadium.

Drottningen i den avläggare som Julia fick hade dagarna innan flytten kläckts och det kommer nu ta omkring en månad innan hon börjar lägga ägg… mellan 2000-3000 ägg per dygn. Då gäller det att det finns tillräckligt med foder till henne och plats att lägga ägg på i vaxkakorna.

Redan första dagen var det febril aktivitet kring kupan med i första hand orientering kring kupan men från dag två även målinriktade uppdrag att samla in och förse samhället med kolhydratrik nektar, proteinrikt pollen, vatten samt kåda och harts till propolis dvs. bikitt att laga boet med. Allt tyder idag på att bina gjort sig hemmastadda och trivs med sitt nya bostadskvarter.

Nu hoppas vi att avläggaren ska fortsätta att trivas och utvecklas till ett bisamhälle med full bistyrka… med ända upp till 70 000 djur!

Det råder brist på honung i Sverige och vi importerar ungefär lika mycket som vi själva producerar. Både antalet tambin och vilda pollinerare minskar i världen och i det här fallet finns en uppenbar risk ”att den som väntar på något gott riskerar att få vänta”… ungefär en tredjedel av den mat som produceras i världen är nämligen helt beroende av pollinerare.

Så för allas bästa… önska er bisaker i present i fortsättningen. Och förresten, varför vänta på födelsedagen för att njuta av sällskapet av tusentals nya trevliga vänner. Skaffa dem omgående så gynnar du pollineringen av våra svenska grödor och växter – en tjänst som alltså inte är lämplig att importera. Chansen ökar då att det bl.a. finns tillräckligt med bär till tårtorna till framtida födelsedagar att fira med gamla vänner.

Publicerat

Buffébord – var och en hittar sin favorit

I hagens uppdukade buffébord kan man plocka efter tycke och smak. Medan fåren siktar in sig på de korta grässtråna och Pompe på de långa, så verkar havet av maskrosor, som plötsligt likt en våg som drar fram i hagen, vara en favorit hos många pollinerande insekter. Speciellt hos den korttungade stenhumlan ska maskrosen vara en specialitet. Andra korttungade humlearter som också samlar nektar och pollen från ”grunda bägare” är tex mörk jordhumla, ljus jordhumla och ängshumla.

Med det nu uppdukade bordet av maskrosor på ena sidan av den nyplanterade raden av fruktträd och bärbuskar och sådden av vitklöver under träden, planteringen av grunda blommor som flockfibblor, ängsvädd och åkervädd i ängsblomsodlingen och det vilda tistelbeståndet som dyker upp lite överallt så hoppas vi att våra korttungade vänner ska trivas och att sommarens gästabud kommer ”bära frukt” framåt hösten.

Men det är de långtungade humlorna som oftast blir snuvade vid buffébordet. Om nektarn tar slut i de grunda blommorna så kan de korttungade humlorna bita sig in vid blomfästet på djupa blommor och komma åt nektarn den vägen. Snopet när de långtungade kommer och det redan är tomt på faten. Lika illa är det för blomman eftersom nektartjuven i sitt inbrott inte kommer i kontakt med ståndare och pistill och blomman förblir obefruktad.

För att alla humlorna ska trivas så är det alltså viktigt att buffébordet kontinuerligt, under hela säsongen, fylls på med nya rätter av alla sorter. Tex uppskattar de korttungade att rätterna som ovan nämndes ständigt fylls på eller tar över efter varandra, medan de långtungade behöver rödklöver, åkerböna, väpplingar, vickrar och vialer.

Som så ofta förenklar vi människor för oss själva och hittar på ”smarta” genvägar… det har blivit vanligt att tomatodlare och bärodlare köper in humlebon för att få hjälp med pollineringen i växthus, tunnlar och ibland även på friland. Inköpta humlebon sätts ibland även ut på klövervallar för pollinering. De humlor som finns att köpa är en sydeuropeisk ras av mörk jordhumla som om den ”smiter” parar sig med motsvarande svenska art och för in andra gener. Det finns också en risk att de för med sig parasiter och sjukdomar och jordbruksverket uppmanar därför att humlebona eldas upp efter fullgjord tjänstgöring. Hmm… tveksam genväg eller hur!?

Genom att gynna våra befintliga vilda humlor och erbjuda dem bra livsmiljöer tillsammans med ett aldrig sinande buffébord så riskerar vi inte att i framtiden behöva gå över ån efter vatten och tillämpa genvägar som riskerar leda till allvarliga senvägar… eller i värsta fall in i återvändsgränder.

Publicerat

Mångfald i hönsgården

Förutom att mångfalden av den kulörta äggpaletten är vacker att beskåda så säger den också en hel del om hönsflockens historia. Det är förvisso ett långtifrån lätt detektivarbete att rita upp de individuella hönsens släktträd men ifall vi lägger oss på nivån ”trädstammar och stora grenar” så går det bra.

Att döma av de bruna äggen så kan man misstänka att flocken består av ett antal lantrashönor. Dessa lägger nämligen ofta bruntonade. Och visst stämmer det – flockens tuffa och tåliga Hedemorahöns, har som hönsgårdens första bosättare dagligen bidragit med de typiskt små robusta brunaktiga äggen. Att sen bruntonen varierar från ljusare till mörkare är individuellt och är också något som kan ändras med åldern. Sen menar en del att färgen på äggskalets insida förtäljer huruvida det är renrasiga Hedemorahönor eller inte. Har t.ex. de bruntonade äggen en vit insida så tyder på senare tiders inkorsning. Senare forskning visar dock att det är mycket svårare än så. Vita höns kan lägga bruna ägg och lantrashöns kan lägga vita.

När det gäller de blå/turkosa äggen så är det en än mer utmanande uppgift, då både araucanor och blandrashönor lägger ägg i dessa vackra färgskalor. Även tuppen som är en Creme legbar har denna genuppsättning och utifrån äggtallriken konstaterar vi bara att de alla finns representerade i hönsgården. Framtiden kommer inte göra släktträds-uppgiften enklare, i takt med nya generationer så kommer fatet domineras av ägg i himmelsfärgade blå, turkosa och gröna toner från det växande antalet blandraser.

Färgen på äggen kommer från två färgämnen – protoporfyrin ger brun eller ljusbrun färg och biliverdin ger blått. De gröna äggen är färgade av biliverdin med en liten gnutta protoporfyrin. Färgen bildas direkt i hönans skalkörtel. På väg mot värpning stannar äggen i skalkörteln cirka 20 timmar och ju längre de stannar desto djupare blir färgen. Den bruna färgen har två fördelar i det vilda, dels så ger den starkare skal som klarar rispiga grenar och fågelfötter bättre och dels så tar de upp och behåller värme bättre. I industriell äggproduktion är de vita lättare att lysa igenom varför de har blivit dominerande.

Sherlock, som i sitt detektivarbete allt som ofta förstod att studera skostorlekar, skulle utifrån äggstorleken tycka det som en enkel match att dra slutsatser om åldersfördelningen i hönsgården. Unga hönor värper nämligen till storleken mindre ägg än sina äldre artfränder.

Så var det då formen… det känns ju självklart att alla ägg ska vara äggformade – det är ju nästan ett accepterat geometriskt begrepp. Men ingen regel utan undantag, i bara vår lilla hönsflock har det vid ett par tillfällen dykt upp kraftigt asymmetriska ägg. Hur vi än letar efter en vetenskaplig förklaring hamnar vi i en återvändsgränd. Det är bara i en gammal klassisk Kalle Anka av Carl Barks som vi hittat referens till ägg som varit mer kantiga än dessa, även om de förvisso också var symmetriska, nämligen kubiska.

Ett begrepp som dock inte har ”nån undantagsregel” är uttrycket guldägg. Mångfalden av ägg förgyller dagarna och det är med varsam hand som de hanteras. Ju större ägg desto större varsamhet… då dessa ägg har tunnare skal. Det portioneras bara ut en viss mängd kalcium för bildandet av ett äggskal – oavsett storlek. Och för att den mängden ska vara tillräcklig så är det viktigt att hönsen får i sig tillräckligt med kalcium så att de även kan leverera eventuella tvillingägg.