Publicerat

Morgonstund har guld, och diverse annat, i mund

Vi är många på gården som uppskattar morgonstunden med dagg i gräset och lite svalare luft. Speciellt Pompe och fåren uppskattar morgonrutinen att gå över från stallet i vinterhagen till sommarhagens ymnigare frukostbete.

Pompe fick ju för mycket av det goda, frodiga gräset på försommaren för två år sedan, med fång som resultat. Därför är vi fortfarande restriktiva med hur länge han får vara i sommarhagen… och han borde alltså vara den begränsande faktorn för hur länge de får uppleva denna ljuva morgonstund med obegränsat frosseri innan vi hämtar tillbaka dem till mer begränsat bete i vinterhagen.

 

Men icke, det är alltid en tanke, lite nyfikenhet eller upptäckarlust hos någon annan som sätter den gränsen. Helt plötsligt, ofta redan efter en halvtimme-trekvart, så börjar något av fåren undra var vi är och om det finns något spännande på gång uppe på gården. På något vis verkar de i dubbel bemärkelse vara ”mätta” på, och av, den ljuva morgonstunden vid frukostbordet och är nu redo för mer sociala aktiviteter där ”prat går före mat”. Denne får då oftast de andra med sig… Lillan stannar ibland hos Pompe… och så är rymningen ett faktum. Eftersom vi ändå brukar ha en timme som gräns för Pompe så sätter vi inte på elstängslet vilket fåren givetvis har kollat upp. Så där kommer de spatserande upp på gårdsplanen. Ser de oss inte så ropar de på oss, går och kikar in i alla öppna portar tills de hittar oss. Då ska det klappas och undersökas en stund innan skålen med havre, eller deras favorit – hönsfoder, tas fram som lockelse och jakten tillbaka till vinterhagen är igång. Lockbetet är mest symboliskt och det blir inte många korn godis till var och en så man kan tro att det är den vilda sociala leken som de längtar mest till. Det är nästan att de lyckas sätta krokben på en innan vi kommer till vinterhagen och där hinner skålen knappt nudda marken innan alla är på den… Ebba jämförde det mycket träffande med en tekning i hockey där nu fyra mycket lurviga spelare på pinniga ben slåss om ”pucken”. Det är så uppenbart att detta ”liv och kiv” vid efterrätten lika mycket handlar om en rolig och busig guldstund för de fyra… tar man två skålar så slåss de nämligen alla kring en skål i taget, vilket ju annars verkar lite fårskalligt.

 

Vid det här laget brukar Pompe också visa tydliga signaler på att han saknar både sina flockmedlemmar och vinterhagen med sin svala ligghall. Han står då vid grinden och väntar, eller om den lämnats öppen, så strosar han också upp till gårdstunet och inväntar att vi ska ha tid att öppna stalldörren åt honom. Kanske lika bra att ordna hov- och klövanpassade grind- och dörrhandtag… men för säkerhets skull inte till hockeyförrådet.

Publicerat

Komplicerade och förlegade bi-lagar

Det blir alltid en liten höjdpunkt på dagen när biodlare Sven-Olof Sundin kommer förbi för att titta till bina. Besöken är förknippade med praktisk genomgång av kuporna och kontroll av binas välmående men också lika ofta med diskussioner och kunskapsöverföring om allt mellan himmel och jord som hör till en biodlares vardag. Den här dagen gjorde vi en liten djupdykning i ”bi-lagarna”.

Tidigare i historien var förhållandena kring biodlingen sannerligen inte lika hobby-betonat som idag. Biodlingen var en utomordentligt viktig ekonomisk faktor, och det fanns tydliga regler kring ägande och beskattningen – alltså inte bara av bina, som vi beskrivit tidigare, utan också av ägaren av bikuporna, vilken delvis erlades i form av vax och honung.

I byggningabalken med ursprung ifrån 1736 ligger gamla formuleringar kvar som grund för lagtexterna om bin idag och kan ibland vara lite svårtolkade. Exempelvis beskrivs ett tämligen komplicerat ägandeförhållande när det kommer till bisvärmar, som förr hade ett stort värde, som landat på annans mark:

1§ Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd; då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i 13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst.
2§ Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter. Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav: hittar man dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön, som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans bi, urskils i missgärningsbalken.

Idag gör de flesta markägare inga anspråk på del av bisvärmen utan är oftast lättade och glada om man tar bort en bisvärm från deras mark. Sven-Olof belyste detta med en historia om den bisvärm som gjort sig hemma-stadd fem meter upp i ett träd utanför Rådhuset i Söderhamn och hur kommunalrådets dvs. ”byamännens” förlängda arm, polisen, ringt Sven-Olof för hjälp med att ta ner svärmen. Samme polis var minst sagt lättad när Sven-Olof från en av brandkårens bilar tagit ner och sedan, efter att först ha kontaktat polisen och undrat var de ville ha sin del av svärmen, även tog hand om hela svärmen.

Angående dagens beskattning av biodling så gäller, liksom all hobbyverksamhet som kan ge vinst, fortfarande att den ska beskattas – nu dock i reda penningar. I dessa tider när vi alla bör hjälpa till med att öka den biologiska mångfalden så kan man ju tycka att de som bidrar med att hålla med dessa livsviktiga ekosystemtjänster helt borde undantas ifrån beskattning av den verksamheten. När de ändå formulerar om lagtexten så kanske den också ska kompletteras med motsvarigheten till en annan gammal lag – den om humlestörar som skulle finnas på alla gårdar – idag borde det nog finnas en motsvarande för bikupor.

Publicerat

Skogens livräddare

När jag var liten tyckte jag inte sälgen var ett riktigt träd eftersom den inte blev så hög och rak och ofta inte hade en enda rejäl stam utan var mer kraftigt busklik med flera mindre och knotiga stammar. De hade ofta också delvis ganska murkna delar… Den var rolig med sina ”kissemissar” men inget att ta på allvar såsom de majestätiska tallarna, granarna, björkarna, ekarna, asparna osv. När man läser på lite och blir klokare är det dock lätt att förstå att skogskonsulent Johan vid sitt besök på Ranbogården i maj vurmade så mycket för bevarandet och underlättandet för sälgen i landskapet… och det är inte bara för att han är hälsing och att sälgen är Hälsinglands landskapsträd.

Sälgen användes förr som djurfoder och den mjuka, lätta veden till enklare husgeråd och enklare möbler, där den knotiga roten på gamla sälgar var uppskattad till skåltillverkning… men då riskerar man att missa dess verkliga, och viktigaste förtjänster. Sälgen hör till de arter som grönskar mycket tidigt, så tidigt att man förr också kallade den och dess blomknippen för palm eftersom de ofta var de enda lövkvistarna som var gröna i Nordeuropa när palmsöndagen inföll och man på ett någorlunda övertygande skulle symbolisera palmbladen som ströddes framför processionerna under den katolska tiden häruppe på denna dag. Men det är ju givetvis inte heller främst för detta som Urban, och nu också vi, helgar detta träd.

Det är förstås för att det inte bara grönskar tidigt utan för att de även blommar tidigt, till och med före lövsprickningen – de blommar på bar kvist. Och de gör det rikligt och med protein- och energirik pollen och nektar vilket gör sälgen till räddningen för så många insekter när dessa vaknar/föds hungriga på våren. Mer än 75 skalbaggsarter lever på sälgens blad, blommor och knoppar och över 276 skalbaggsarter är beroende av sälgens döda ved och bark. Ingen annan växt ger mat till så många olika bladsteklar, gallmyggor och andra småkryp. Också många trädsvampar och lavar lever på sälg. Där kan man prata om livräddare. Våra höns håller med. De har en mäktig sälg som skyddsträd under vilken de effektivt kan gömma sig under när rovfåglarna från Ranboberget sökandes börjar cirkla över gården.

Publicerat

Inspektionsrunda – Var på skalan skall samhällena hamna?

Blir det A – med beröm godkänt eller är det så illa att det blir F – underkänt? Att vara med när biodlare Sven-Olof Sundin kommer förbi för att titta till sina tre bikupor och Julia och Richards två bikupor är inte bara trevligt utan också väldigt lärorikt. För är det något vi lärt oss under säsongen så är det att bisamhällena sällan följer skolboken.

Det var därför inte helt överraskande att Sven-Olof efter att ha gått igenom alla ramar hittar en del avvikelser. I Richards bikupa konstaterades att samhället här hade väldigt få ramar med yngel … vilket tyder på avsaknad av en drottning. Mycket riktigt, efter noggrann genomsökning, fanns hon inte att finna någonstans. Vad som hänt henne är oklart men viktigt blev att samma kväll tillsätta ramar med yngel som kan matas med rätt mat så att någon av dem utvecklas till kupans nya drottning. Det är tecken på en bra inspektör – slår inte bara ned på felen utan hjälper till att åtgärda dem.

Samhället i Julias bikupa får vid genomgången klart godkänt och de flitiga bina i speciellt en av Sven-Olofs tre kupor får med beröm godkänt – överdådet av honung som här producerats överraskade till och med Sven-Olof som raskt fann på råd och skattade honungsfyllda ramar på närmare 40 kg.

Så idag, på onsdagens marknad på Stenö kommer det finnas nyslungad finfin Ranbohonung till försäljning och möjlighet att få vara med i lärorika diskussioner tillsammans med Sven-Olof och få del av hans 30-åriga erfarenhet och kunskap som inte alltid står att finna i läroböckerna och som Ranbos bin till viss del ständigt verkar kunna bidra till.

Publicerat

Förenar nytta med nöje… och nytta

Odlingsbädden med den rikligt blommande honungsfacelian (honungsört) är en fantastisk syn och upplevelse i köksträdgården. Förutom att vara vacker att se på så gör den verkligen skäl för att klassas som så kallad biväxt, bifoderväxt eller dragväxt … en växt som är extra omtyckt och viktig för honungsbin och andra insekter på grund av deras höga innehåll av nektar, pollen och/eller honungsdagg (sött sekret från bladlöss).

I en så kallad draglista, lista över värdefulla biväxter, får man ofta information om både vilket värde den har som leverantör av nektar, pollen samt honungsdagg och när den blommar under säsongen. Honungsfacelia får full pott som nektarleverantör, erbjuder även mycket pollen och har lång blomningsperiod. Egentligen räcker det med att gå ut i köksträdgården för att inse hur omtyckt den är – det intensiva surret är nästan hypnotiserande när vi närmar oss odlingsbädden med den översvällande honungsfacelian, som utgör en av bäddarna i växtföljden med ”gröngödslingsväxter”.

Flera biväxter är nämligen också så kallade gröngödslingsväxter som av växtodlare odlas för att de bidrar till att ge jorden en hälsokur; många gröngödslingsväxter binder kväve, luckrar jorden, hindrar utlakning, konkurrerar med ogräs och kan myllas ner som näringsrikt organiskt material. Och där har honungsfacelia sin givna plats på listan över biväxter som gynnar samarbetet och förgyller arbetet för en kombinerad växt- och biodlare.

Publicerat

Mat till många

Länge har vi haft skygglappar på när vi gått förbi översta rektangeln i köksträdgården som sedan tidig vår lämnats åt sitt öde.

Så snart snön försvann i april sådde vi rajgräs, en kvävefixerande marktäckare, som skulle hålla undan ogräs och som vid nedklippning skulle bidra till näringsrikt täckmaterial tills vi var redo för plantering av grönsaker avsedda för oss. Och tanken var nog god i teorin … men efter den här långa perioden med försummelse har vi i ögonvrån kunnat konstatera den otroliga växtkraften inte bara hos rajgräset utan också hos svinmållor, nässlor och annat ogräs.

Frustrationen över att en så fin odlingsyta inte utnyttjas bättre tillsammans med att vi under säsongen sakta men säkert jobbat oss längre ner på prioriteringslistorna resulterade i att vi nu stod inför ”Dagen D” – dagen då markområdet skulle frigöras och lämna plats för mer direkta nyttogrödor.

Av åkte skygglapparna och stora källsorteringdagen tog fart. Först åkte ett gäng svinmållor ner i korgen för att tillredas till lunchsoppa åt oss människor. När vi var mätta ersattes korgen med tre skottkärror där svinmålla, nässlor och våtarv hamnade i den första kärran för att torkas till hönsens vinterfoder. Den andra skottkärran fylldes med klippt rajgräs och annan bladmassa för vidare transport till daggmaskarnas buffébord under odlingsbäddarnas hösilagetäcke. Den tredje skottkärran fylldes med rötter, fröställningar odyl för vidare transport till trädgårdskomposten och matförrådet för alla nedbrytare långt bort i hagen. Nu tror och hoppas vi att många Ranbobor firade frigörelsedagen med ett rejält kalas.

Publicerat

Från historiens motsvarighet till mördarsnigel till nutida underjordiska undergörare

”Otäcka skadedjur som äter upp fröna och förstör matjorden. Med hjälp av lyktor kan man på natten gå ut och oskadliggöra dem. Genom att bland annat slå ner pålar och skaka på dem i marken så kan de slemmiga maskarna fås att krypa upp ur hålen och lättare fångas in”. Ungefär så beskrivs daggmaskarna i vissa handböcker ända in på 1800-talet.

Framåt 1870-talet bidrog Darwin med att ge en mer rättvisande bild av, de för matjorden, ovärderliga daggmaskarna. Hans studier visade på den jordfabrik som daggmaskarnas magar utgör. Hur effektivt deras magar med hjälp av syror och bakterier omvandlar organiskt material, löser upp sandkorn och dess mineraler … och producerar matjord som är perfekt för grödor att växa i.

Idag är vetskapen om daggmaskarnas oskattbara roll i ekosystemen allmänt känt men detta till trots så minskar maskantalet i världens odlingsjordar. De främsta hoten mot daggmaskarna är plöjning, kompakterade jordar, bekämpningsmedel, mikroplaster och konstgödsel.

Genom att ombesörja att daggmaskarna i Ranbos permanenta odlingsbäddar får påfyllnad av mat – organiskt material – så hoppas vi att de ska trivas och locka hit allt fler av dessa geniala och fulländade jordingenjörer.

Publicerat

Nybyggare

För en månad sedan fick Julia en avläggare, ett delat bisamhälle i födelsedagspresent från Sven-Olof Sundin. Den här dagen hade Sven-Olof med sig en födelsedagspresent till Richard, en bisvärm från en av hans kupor i Holmsveden.

Till skillnad från Julias avläggare som hade sitt ursprung nästgårds, kupan drygt två meter bort från nuvarande bosättning, så behöver en svärm generellt flytta bra mycket längre för att minska risken för hemvändare.

Bisvärmen som transporterats till Ranbo i en trälåda var efter några minuters förvirring med på noterna när de skakades ut på farstutrappen till sin nya bosättning och i gemensam trupp, i sakta mak, skred in över tröskeln till sitt nya palats. Sannolikt var det signaler från drottningen som fick hovet av tusentals nybyggare att företa den målinriktade vandringen in i kupan.

Doftämnen spelar en väsentlig roll i samhället, och med hjälp av olika doftämnen styr drottningen livet i bosättningen. När arbetsbina matar och putsar henne överförs doftämnen till dem och sprids sen vidare. Drönarna sprider också doftämnen som antas bidra till harmonin i kupan.

Nu ser vi fram emot att få följa hur bina gör sig hemmastadda och börjar se över och bygga till interiören. Vi förväntar oss att de tämligen omgående börjar bygga ut vaxkakornas sexkantiga celler i olika storlekar beroende på om cellerna ska användas för lagring av honung, pollen eller yngeluppfödning (larver och puppor). Cellerna för yngel byggs olika stora beroende på om det är arbetsbin, drönare eller nya drottningar som ska matas fram.

Nu återstår att se om och framför allt hur befälhavare Richard kommer vara med och styra livet i samhället … vilket kommunikationsmedel som kommer gå hem. De gåtfulla doftämnenas språk eller så kanske förbipasserande kan hoppas att en dag få se en väl utvecklad bidans…

Publicerat

Självservering

Förberedelserna inför torsdagens musik- och hantverksdag är i full gång. Medan vi sköter förberedelserna och skriver långa göra-listor vid köksbordet så har vissa flockmedlemmar börjat ta itu med de praktiska delarna som tex att klippa gräsmattan för hantverkarnas bänkar och caféborden.

De väljer ut de korta stråna och tenderar att låta de små öarna med blåklockor och prästkragar vara kvar – helt i enlighet med vårt tycke och smak. Tror bestämt att vi försiktigt kan prova på att utöka deras ansvarsområden.

Sedan en tid tillbaka upplever vi hur alla flockmedlemmar mer och mer framträder som starka karaktärsfulla individer och det har varit påfallande hur mycket de uppskattar kommunikationen och den sociala samvaron tillsammans med oss. Till exempel brukar fåren redan efter en halvtimme i den frodiga sommarhagen välja att hoppa över stängslet för att söka upp oss för en pratstund och klappande.

Så bli inte överraskade om de till hantverksdagen har avancerat på karriärstegen och ni möter dem vid serveringsbordet. Vi är övertygade om att de skulle uppskatta en liten pratstund kring, och provsmakning av gårdscaféets olika specialiteter.

Publicerat

Generalrepetition?

Med viss känsla av deja vu tittar vi upp och ser orosmolnet av tusentals energiska bin fem meter från oss, men till skillnad från förra veckan så samlade de nu ihop sig nästan omedelbart till en hängande svärm runt stammen på en av de intilliggande småbjörkarna. Förloppet följde än så länge skolbokens beskrivning av svärmning – bisamhällets gemensamma beslut att stunden var inne för halva samhället att bryta ny mark. Med den effektivitet och beslutsamhet som sällskapet uppvisade så var vi övertygade om att den gamla drottningen måste vara med den här gången och deltog i pjäsen.

Sven-Olof Sundin var snabbt på plats. Med bara en halv skyddsdräkt, som dessutom glipade i ryggen, så är jag övertygad om att de flesta skulle dra sig för nästa moment. Han böjde ner björken i en svag båge så att merparten av klungan satt rakt ovanför lådan han höll upp… och nästan rakt ovanför ansiktet. Med en resolut knyck så skakade han till stammen så att hela klasen tappade greppet och tömdes, nästan som en hink vatten, ner i lådan. Precis som vatten skulle gjort så ”skvätte” en stor del av svärmen upp och ut ur lådan och först då verkade flera av dem ha återfått tillräckligt med fattning, och plats, för att kunna flyga och omgav genast Olle som en fräsande dimma. Det var ett sällsamt skådespel som kräver mer än bara lite nerver för att regissera mitt uppe på scenen. Nu höll vi alla tummarna att drottningen var en av dem som blev kvar i lådan när Sven-Olof raskt satte på gallret på lådan så att den mer pompösa drottningen inte skulle kunna ta sig ut genom springorna utan att hon nu, med sina doftämnen, skulle locka till sig de övriga. Förvisso fortsatte de enligt skolboken och följde gradvis efter, men kanske ändå inte helt övertygande, ner i lådan på marken där de nu skulle få lugna sig innan Sven om ett par timmar skulle återkomma för att under, för oss åskådare, mer kontrollerade former ta dem till en ny boplats.

När vi satte oss ner till lunchen, pustade ut och firade den lyckade infångningen släppte vädrets makter loss och i den kraftiga störtskuren for vi upp och sprang vi ner med regnskydd till de stackars bina som, för vår inre syn, sågs kämpa mot den snabbt stigande vattennivån i lådan med gallret som försvårade flykten…

Döm om vår stora förvåning när lådan inte bara var relativt tom på vatten utan dessutom fullständigt tömd på alla tiotusentals bin. Uttrycket att tappa hakan kan nog inte bättre beskriva våra ansiktsuttryck. Hade drottningen bantat så pass att hon med hela följet av bin redan flugit till en ny bosättning, eller hade hon återigen struntat i att överhuvudtaget följa med resesällskapet?!

Sven-Olof kunde lite senare bara konstatera att vi ännu en gång varit med om en ”udda testsvärmning” där drottningen aldrig lämnat kupan och att bisvärmen återigen, för andra gången på en vecka, efter sin provflygning återvänt hem igen. Att övning ger färdighet är tydligt med tanke på den effektivitet med vilken aktiviteten genomfördes… kanske dags att uppdatera skolböckerna med att hela sällskapet brukar repetera akten utan huvudrollsinnhavaren ett par gånger innan de genomför hela showen. För att nu minska risken för ”tredje gången gillt” så beslöt Sven-Olof att utöka deras livsutrymme genom att skatta tio-talet honungsfyllda ramar. Och på hantverksdagen den 27 juni kommer det finnas tio-talet kilo nyslungad Ranbohonung till försäljning. Med andra ord slutet gott, allting gott – för fler än bina!

Efter att ha sett den föreställningen så kan man aldrig tycka att en burk lokalproducerad honung är dyrt! Med de guldfyllda glasburkarna i handen så inser man att det kan vara värt risken att klä upp sig och ”dansa med bina”.