Publicerat

Orientering bland röda stugor

Kan det bli för många röda stugor? För många år sedan uttryckte en amerikanska för oss hur fantasilöst hon upplevt den svenska landsbygden med alla sina röda stugor. Vi är långtifrån lättkränkta men där måste vi erkänna att vi blev lite besvikna över att hon inte sett tjusningen i denna 250-åriga målartradition.

Men en dag som denna slås vi av tanken att hon kanske, trots allt, ändå var något på spåren… kommer de tusentals små individer, vars blivande hem vi just självklart traditionsenligt färgsatt i falurött nickande instämma och tycka att det inte bara är fantasilöst utan framför allt att det blir så stor risk att man bär hem maten till grannarna istället, då husen nu ser så lika ut?

Små som de är så har bin en fantastisk förmåga att orientera sig. De använder både sitt minne och nyinlärningsförmåga då de med hjälp av olika landmärken, en inbyggd ”kompass”, inbyggd klocka och polariserat UV-ljus orienterar sig till rätt riktning. En riktning som de också kan ha fått sig förklarad av ett annat bi, som upphetsad över sitt tidigare fynd snabbt delar med sig till de andra i kupan i form av en noga utförd ”dans” som guidar de andra på nästa flygtur. När de kommer tillbaka i närheten av sin kupa så kan de också känna igen sin familj på lukten.

Men trots alla dessa mycket välutvecklade målsökande förmågor så händer det ändå att de snubblar på målsnöret om alltför många likadana kupor sitter för lika placerat, för nära varandra. Därför vill vi underlätta slutspurten in mot flustret och minska risken för denna så kallad felflykt, dvs flygning till fel kupa. Då utnyttjar vi det faktum att förutom ovanstående knep som används rutinmässigt så gör biet på sin första resa en extra noggrann rekognosceringstur kring kupan för att identifiera specifika landmärken såsom buskar och träd för att lära sig hitta i sitt bostadskvarter och till rätt kupa. Ett ”litet husnummer” i form av ett färgglatt målat fluster i olika färger på de olika kuporna kan då vara den sista ledtråden för att inte behöva bjuda grannarna på middag varje dag man kommer hem trött från jobbet.

I sammanhanget är det snarare växtbekämpningsmedel som vi ska oroa oss för… och det är en oro att ta på fullaste allvar. Speciellt världens mest använda bekämpningsmedel, glyfosat, som har visat sig försämra binas orienteringsförmåga och de kan då få svårt att hitta hem efter att ha pollinerat en växt som sprutats med exempelvis Roundup som innehåller glyfosat. Vi är många som borde bekymra oss… merparten av världens livsmedelsproduktion är ju beroende av pollinerande bin och andra insekter. Diskussioner inom EU pågår huruvida/när glyfosat ska förjudas. I Sverige används årligen omkring 600 ton glyfosat på banvallar, inom jordbruk och i trädgårdar vilket gör det till det vanligaste ogräsmedlet.

Publicerat

Nyfödda kycklingar

I hönsflocken finns tre hönor som utmärker sig som särdeles bra värphönor. Trots den långa mörka vintern så har det inte gått en dag utan att de tillsammans med sina medsystrar i flocken, och med tupparna som medhjälpare, hittat på nya strategier för att undvika att den där hemska-människan-i-stora-huset kommer och stjäl alla äggen på morgonkvisten. För drygt tre veckor sedan lät vi dem vinna en avgörande seger och de har sedan dess fått ligga kvar på sju av äggen i redet, med resultatet att fyra ulliga små kycklingar häromdagen såg dagens ljus.

Att det inte blev ännu fler dunbollar som blinkar mot det intensiva vårljuset med pepparkornslika ögon beror nog på att hemska-människan satte några mystiska tecken på några av våra ägg. ”Inte kunde vi veta att hon ville att de skulle sparas”. Nej, det var för konstigt och det var mycket oftare än slumpen som just de ”misstänkt förtrollade” och därmed ”troligen defekta” äggen hade sorterats bort på ena eller andra sättet till fördel för nya omarkerade ägg… som människan oförtrutet fortsatte stjäla.

Efter ungefär halva tiden vändes dock trenden och kanske var det så att helt normalt liv nu hade noterats i de mystiskt markerade äggen, för plötsligt så vann de i status och värmdes nu omsorgsfullt av alla de tre hönorna.

Trots de livade små kycklingarna råder ett lugn och en förnöjsamhet i hönsgården, rutiner med skola och praktiska övningar verkar vara i full gång och det är inte sällan som de små kycklingarna på skolrasterna försöker vidga sina vyer så pass långt som upp till en meter från hönsmammorna som då genast är där och förklarar var gränserna går – vem kan vara säker, människomonstret kanske ändå slår till och kidnappar våra kläckta barn.

Publicerat

Kvällspromenad med biologisk mångfald i fokus

Faktum är nog att vår vardagsstress är en starkt bidragande orsak till att vi ofta tar till lite bekväma genvägar i både vardag och semester… genvägar som ofta sker på bekostnad av miljön. Det är inte så lätt för de flesta att både hinna med åtta timmars arbetsdag, efter-jobbet-rutiner och middag för att sen dessutom orka starta upp igen för att hinna ut på en kvällspromenad, trots att det senare troligen är det vi mår allra bäst av. Därför blev vi så glatt överraskade när det faktiskt dök upp ett helt litet gäng intresserade mångfaldsvänner till vår kvällspromenad på den ”Biologiska mångfaldens dag”.

Vi pratade och tittade på lösningar som hjälper andra stressade arter med att klara av sina vardagssysslor, och som därmed hjälper oss människor genom att helt gratis serva oss med sina ekosystemtjänster som vi är fullständigt beroende av. Problemet är att många insekter, fjärilar och djur idag är stressade för att de har svårt att hitta både bostäder och mat i miljöer som blir alltmer storskaliga och monotona. Överallt i världen tenderar både skogar och jordbruk, där många miljöer är en förutsättning för mångfalden, att bli alltmer enformiga, för att bli mer ekonomiska för våra konsumtionskrav på mycket, nytt, snabbt och billigt.

Vi hade så trevligt, där erfarenheter, kunskaper och anekdoter utbyttes, att vi efter en timme bara hade hunnit 200 m på promenaden. Solen, fågelkvittret och den ljumma försommarkvällen bidrog givetvis också till både lugnare sinne och steglängd. När vi väl kom tillbaka till Kaffestugan så smakade kaffet, rallarrosdrickan och Ranboflätan desto bättre. Om nu kvällen, för några, hade föregåtts av en stressig dag så är vi övertygade om att alla nu gick hem med ett rofyllt behagligt lugn och skön trötthet i kroppen.

Publicerat

Biologiska mångfaldens dag på Ranbo – Från de största till de minsta

Då de flesta forskarna är överens om att människans påverkan på vår gemensamma miljö är störst och allvarligast inom området ”Art-påverkan” så har man valt att, runt om i Sverige, uppmärksamma denna fråga idag på den ”Biologiska mångfaldens dag”.

Biologisk mångfald är bland annat en förutsättning för ekosystemens förmåga att ge nytta och att ekosystemtjänster, som t.ex. mat, ren luft och rent vatten, fungerar vid ett förändrat klimat.

Levande skogar är ett av Sveriges sju miljökvalitetsmål som har direkt koppling till biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Under Hälsingegårdsdagen på Ranbo den 26 maj berättar Lisa Wik Persson, Skogsstyrelsen, mer om skogens miljövärden och hur vi på olika sätt kan värna och utveckla natur- och kulturmiljövärden som bevarar och ökar den biologiska mångfalden.

Men redan ikväll kl 18 välkomnar vi alla som vill följa med på en 2 km lång naturslinga som utgår från Ranbogårdens gårdsplan. Under promenaden tittar vi på olika djurs bosättningar inom Ranbokollektivet… alltifrån de största (vår egen vita älg… eller enhörning – Pompe) till bävrar, fåglar, fjärilar, insekter ända ner till Europas minsta skalbagge, som upptäcktes så sent som 1989, vilket bekräftar hur lite vi fortfarande vet om mikrolivet omkring oss. Skalbaggen får symbolisera hur alla, hur liten man än är, behövs för att de osynliga vävarna – ekosystemen – i våra skogar ska bevaras och bidra till levande skogar. Ingen kedja är starkare än svagaste länken och förstör vi för en, till synes obetydlig art, så kan en hel väv rasa. Den här baggen kan bara leva i en enda sorts svamp som bara lever i ett enda sorts träd och bara om det får bli gammalt. Ingen annan växt i Sverige ger förövrigt mat till så många insekter som denna trädsort.

För den som efteråt vill koppla av i trädgården finns fikamöjligheter (kaffe/te/saft och Ranbofläta 52 kr).

Publicerat

Björntall med reliktbock

Det kändes verkligen som om skogskonsulent Urban var rätt man på rätt plats, naturen var sannerligen hans rätta element. Det blev ett intensivt besök med många intryck som vi hela tiden återkommer till i våra diskussioner. Så fort vi släppte loss honom efter obligatorisk handskakande hälsning så for han, likt en svampsökarhund, iväg ut i parken. Uppenbarligen med en, för oss, helt annorlunda blick för detaljer i naturen som vi inte ens noterat under de tre år vi bott här. Han nosade hit och dit och pekade på än det ena och än det andra, och innan vi hade hunnit anteckna så var han redan på väg bort igen.

Det första han frågade om när han klev ur bilen var om ”Björntallen” fanns kvar. Det visade sig att hans mormor var född i ena drängstugan. Han hade inte själv varit hit i vuxen ålder men från henne hade han hört historien om den oroliga ”dansande” björnen som vankade runt-runt tallen som han blivit fastkedjad vid medan husse sov ruset av sig i arresten, så ofta och rastlöst att tallen med tiden utvecklade valkar vid den avskavda foten… som syns än idag.

Jag hann knappt peka ut den för honom innan han högt och glatt utropade ”Reliktbock” och så for han iväg med oss som frågetecken i släptåg. Besöket fick alltså börja där och han kunde snabbt förklara varför Björntallen överhuvudtaget inte ser ut som de flesta andra tallar. Förutom valkarna så är den riktigt gammal. Riktigt gamla tallar som dessutom står fritt, och i riktigt solbelysta lägen som denna, kan ha skalbaggen ”Reliktbock”, av familjen långhorningar, som bostadsbyggare under barken. Kåda rinner ut ur deras gångar och när tallen ”fjällar” sin yttre bark så lyser tallen gulaktigt därunder. Hålen är tydliga när man tittar närmare. Den skadar dock inte tallen. ”Modernt” skogsbruk gynnar inte precis gles tallskog med senvuxna individer varför arten blivit rödlistad som ”nära hotad”. Antal lokaler i Sverige har uppskattats till endast 500 stycken. För att trygga återväxten bör man alltså uppsöka och ”frilägga” äldre tallar i Björntallens närområde för att de på ålderns höst ska passa framtidens kräsna bostadsspekulanter och ättlingar till Reliktbockarna i Björntallen.

Publicerat

Projektering

Efter ett besök i Stockholm förra veckan insåg vi att vi borde satsa på tätare bebyggelse kring Ranbogården. Därför bokade vi tid med projekteringsexperten Urban Johansson, för att se hur vi smartast kunde utveckla attraktivt boende för många, många fler på de idag relativt oanvända och underutvecklade markerna runt gården. Under några timmar runt kartan vid köksbordet och till fots för inventering av markerna kunde han snart peka på både stora möjliga expansionsmöjligheter för spännande boendeformer och även andra infrastruktursatsningar med bland annat effektivare transportvägar genom området. Sannolikt kommer området inom en snar framtid kunna vara utbyggt och stå inflyttningsklart för miljontals nya invånare.

Om någon tycker att visionerna är för högtflygande så kan vi nämna att även lågtflygande och de som inte flyger alls också är välkomna…

Jo, återseendet av stadsmiljön påminde oss alltså om vikten av miljövård för alla, och Urban som är skogskonsulent på Skogsstyrelsen, såg stor potential i hur Ranbo med rätta åtgärder skulle kunna bidra ännu mer till fler trivsamma livsmiljöer för insekter och djur.

Besöket var en del i programsatsningen ”Skogens miljövärden” som Skogsstyrelsen, regeringens förlängda arm, sjösatt med syfte att bevara och öka den biologiska mångfalden i svenska skogar.

Exempelvis föreslog Urban skapandet av glesare skogsbryn för att öka antalet arter i gränszonen mellan skog och öppen mark. Mer plats och ”luft” generellt för sälg, asp, alm, lönn och eventuellt andra ädellövträd medan gråal, hägg, björk och gran bör få stå tillbaka.

Redan förra året började vi planera för skogshagar vilket är något som skulle glädja många fler än bara Pompe och fåren tänkte vi. Skogs- och naturbeteshagar beskrivs ofta som några av de mest artrika miljöerna, men där menade han att vi borde glesa ur björkbestånden betydligt mer än vad vi vill. Hmm… vi kan ju inte bara såga ner alla dessa vackra vita pelare, och potentiella höghus, som skuggar så behagligt på varma sommardagar… De friska björkarna bidrar tydligen inte så mycket till mångfalden. Det gör å andra sidan de äldre, långsamt döende björkarna desto mer. Men hur ska vi kunna få dessa äldre björkar om vi avverkar dem nu. Nej, beslutet blir nog allt att vi behåller merparten som ett slags pensionssparande för insekterna och fåglarna.

Publicerat

Ulvar i fårakläder?! 

Det är inte ofta de skiljs åt – Pompe och fåren – men när det skett, exempelvis efter ett besök av hovslagaren eller en längre ridtur, så upplever vi att alla flockmedlemmar liksom ”andas ut” men lika påtagligt är att de också extra omsorgsfullt andas in… varandras dofter liksom för att försäkra sig om att det inte är någon ”ulv i fårakläder” som beblandat sig i skaran. Men det handlar sannolikt snarare om ett socialt beteende och att på detta vis skaffa sig information om humör och eventuella statusförändringar hos den andre. Pompe kan genom att ”flema” – dvs sträcka på halsen och sträcka överläppen utåt och rulla den uppåt ytterligare förbättra sitt luktsinne vid inandning.

Både hästars och fårens luktsinne är mer utvecklat än hos oss människor och deras förmåga att effektivt använda det som ett fjärrsinne genom att ”vädra i luften” och på så vis skaffa sig generell information om situationen eller känna vittring av annalkande fara är mer funktionellt än att bara se och lyssna. Detsamma gäller när något på nära håll ska undersökas – då kan de genom att ”sniffa” få luften att virvla runt över luktslemhinnan och på så vis bättre undersökas. Som slående exempel; hästar kan spåra bortsprungna flockmedlemmar genom spår av luktämnen från hudkörtlar och träck i gräsmarkerna, och tackor i stora fårflockar lyckas effektivt identifiera sina lamm på lukten ifall de kommit från varandra.

När alla medlemmar granskats så infaller sig lugnet i flocken och de kan ställa om nosarna till att leta upp det godaste gräset och därmed fortsätta sitt gårdsjobb som fem selektiva men effektiva gräsklippare som går helt på fossilfritt bränsle. För att bli en helt positiv miljöresurs bör de dock beta på naturbeteshagar som inte lämpar sig för odling av mat till oss människor, vilket är en anledning till att vi kommer stängsla in skogsbetesmarker för dem framöver… där finns ännu mer spännande dofter och smaker för dem, samtidigt som de själva skapar ytterligare fler genom att öka på artrikedomen med sitt betande och gödslande.

Publicerat

Skoningslös promenad

Det var dock inte så hemskt som det låter, även om våra vänner från storstan var ganska matta efter att provat en av de brantare ”vägarna” ner för Ranboberget. Anledningen till titeln syftar istället på att Pompe tappade en sko under första delen av promenaden och valde sedan, tillsammans med Julia och Annika att ta en enklare väg hem än planerat. Alla njöt dock av skogspromenaden och inte ens Pompe verkade bry sig om den tappade skon… så då kan man ju samtidigt bli fundersam över hur viktig den är.

Tidigare, när hästarna levde fritt så nöttes ju hovarna ned i samma takt som de växte fram. Det var först när människan började nyttja hästen som drag och lastdjur som påfrestningen blev större och där hästskor av först läder och bast användes redan under antiken och senare av järn, som alla bands fast under hoven medan järnbeslag, fastspikade med söm, började användas först på 300-talet e.kr., allt för att skydda hovarna mot slitage.

I norden dröjde det ytterligare några århundraden innan man försåg hästarna med sådana nymodigheter… och då verkar det främst vara som halkskydd på vintern, och det är först på 1000-talet som vi börjar sko regelmässigt, även om det inte var så ofta som var sjätte-åttonde vecka, som är vanligt idag, utan uppgifter från medeltiden finns på 1-4 gånger per år beroende på hur ofta hästen användes. Under senmedeltiden ville man från kronan och adelns håll dock ha allt starkare och tyngre stridshästar, vilket givetvis slet mer på skorna, samtidigt som grusvägar blev allt vanligare på 1600 och 1700-talet vilket ytterligare förstärkte behovet av tätare byten.

Järn är fortfarande det vanligaste materialet och även om en del andra lättmetaller har hittat in i travsporten så har dessa, tillsammans med nymodigheter som varianter i gummi och plast, inte riktigt fått ”fäste” i de bredare marknaderna. Inte heller silver, som den gamle Gustaf Gyllengahm lär ha skott sina hästar med på Ranbo, åtminstone vid finare tillfällen, har fått någon större spridning. Anledningen till detta, förutom pris och slitstyrka, är att järn anses ha rätt friktion så att hästen inte ”fastnar” i underlaget och riskerar vrida sönder leder och ligament.

Hoven är uppbyggd av keratin, dvs samma ämne som hår, hud och naglar. Även strålen under hoven består av det men innehåller mer vatten vilket gör den mjukare än hovväggen. Eftersom nederdelen av hästens ben inte har några muskler, utan bara senor, så måste hoven fungera som en pump för att föra tillbaka blodet upp till kroppen. Innanför strålen finns därför en elastisk kapsel som kallas ”putan” som ska tryckas ihop av strålen vid gång, samtidigt som hoven vidgas, för att fungera som pump. Här förstår man att en järnsko kan bli en klar försämring för den funktionen, speciellt om den inte utformas rätt.

Men om nu hästen, som i Pompes fall, är för liten för att praktisera som stridshäst, drag- eller lastdjur i större utsträckning och har som tyngsta uppgift att bära Julia runt Paläck några gånger i veckan där grusgång begränsas till 50 meter så borde väl han kunna få gå barfota såsom sina förfäder gjorde för länge sedan, och därmed även få bättre blodcirkulation. Nja, i teorin skulle en perfekt häst som går på rätt underlag och i rätt utsträckning varken behöva skor eller verkning, dvs klippa naglarna. Men här har vi människor ställt till det. Hästar som inte föddes perfekta i det vilda klarade sig inte, så där skedde en reglering. Dagens hästar går i regel för lite och äter för kraftigt vilket innebär att de behöver klippa ”hovarna” och på samma sätt som vi människor numer har svårt för barfotagång så har de flesta hästar idag blivit beroende av rätt skor på väl skötta ”fötter” för att få balans i hovar, leder och muskler för att t.ex. slippa ledinflammation.

Men ett halvt varv runt paläck utan en sko eller två skulle ju även vi kunna klara utan att ta någon skada, kanske rent av få lite ökad blodcirkulation… och kanske rent av tycka vara lite roligt… eller?

Publicerat

Outnyttjad potential… men inte bara hos hundarna

Det finns mycket att underhålla eller att utveckla på gården och dagarna börjar alltid med en genomgång där uppgifter på göra-listorna diskuteras och eventuellt omprioriteras. Basen på listorna utgörs av större tidskrävande projekt men så passar man på att göra lite av småfixet när man ändå går förbi eller vill ha lite omväxling. Men inte så sällan så överraskas vi ju också av oplanerade händelser som plötsligt seglar om allt annat och kräver omedelbara insatser. Oftast handlar det om akuta utryckningar där djur, växter, utrustning eller byggnader ska jagas, lagas eller räddas… och just i dessa dagar – när skogarna är fulla av svamp – är det lätt att motivera att kombinationen: påfyllning av vinterförråd och träning i kantarellsök för Candy och Quill nog platsar högst upp på listan några timmar.

Med tanke på att en tredjedel av hundens hjärna upptas av luktcentrum och att de endast behöver ett fåtal molekyler per kubikcentimeter luft för att känna och identifiera den lukten så känns det ju som en minst sagt självklar uppgift för dem. Det finns så många exempel som visar på vilken kapacitet de har; bland annat kan tränade hundar lokalisera minor som grävts ner flera år tidigare, hitta kroppar på tiotals meters djup oavsett om det är under jord eller i vatten, känna av ägarnas hälsotillstånd osv, osv. Det här är ju fascinerande i sig, men säkerligen inget nytt för de flesta… även om vi borde utnyttja det bättre. Det verkligt mystiska är att nu finns ny forskning som visar att människor har ett potentiellt lika bra luktsinne och att vi har förmågan att lära oss en biljon olika lukter.

Det finns ju redan utbildningar och yrken för människor, som genom träning, förbättrar sitt luktsinne och tjänar pengar på det, exempelvis vinprovare och speciella provare hos parfymtillverkare. Men med de här rönen så öppnar sig ju massor av intressanta affärsmöjligheter för de som har näsa för detta. Vi på Ranbo kanske borde gå i spetsen och omprioritera hösten så att hela flocken sätter sig på skolbänken för svampsökning.

Ser speciellt fram emot fortsättningskursen med specialinriktningen och examen i sök av Goliatmusseron – även känd som matsutake, och en av världens dyraste svampar. Det var, i princip, först 1998 som det upptäcktes att den även växer i Sverige… och förekommer vissa år i stora mängder på sandiga tallhedar i Norrland. Anses lika god som tryffel och i Japan betingar den – beroende på säsong – ett kilopris på 700-3000 kr/kg. Under en bra säsong skulle det antagligen gå rasande snabbt att betala av på studielånen för en sådan kurs.

Publicerat

Lömsk höstlig vila

Det är lätt att förledas att tro att man så här på höstkanten kan pusta ut, då ogrästillväxten till synes, så uppenbart, har avtagit … men då har man gått på en av växtrikets, relativt sett, mest avancerade finter i kampen om markområden. För samtidigt som vissa ogräsplantor i september-oktober verkar ge upp striden och gå in i en viloperiod och skjuter färre skott ovan jord… så går de i själva verket bara under jorden med sin förrädiska verksamhet och lägger all näring till rotsystemet och nya utlöpare och bygger sig alltså bara allt starkare inför nästa säsongs kamp om växtytan.

Så länge förutsättningar för fotosyntesen finns, det vill säga så länge som ogräsplantan lever ovan mark, om än så liten och förvillande oskyldig, så fortsätter näringen att bidra till detta ”isbergsscenario” där ogräset med sitt nu väl utvecklade rotsystem, den dag som vårens solstrålar väcker dem ur ”dvalan”, i själva verket är fullt stridsberedda för att, om möjligt, ta över hela odlingslandet.

För att ha en chans i denna kamp gäller det att minimera fotosyntesen hos dem… förslagsvis genom att täcka med organiskt material. Det sägs att ett tio cm tjockt lager krävs för att hämma vissa rotogräs (5 cm för ettårigt ogräs). När det gäller tidningspapper så finns det uppgifter om att 8 sidor ska räcka. Härmed får begreppet tidningsdöden en helt ny innebörd.

Nu har man inte forskat på alla ogräs så vi tar till med både ”hängslen och livrem” och har anammat ett 30-sidor tjockt lager med tidningspapper tillsammans med ett tjockt lager av gammalt hösilage. Det blir med andra ord också ett både mjukt och isolerande täcke på bäddarna – trivsamt inte bara för de önskade plantorna utan även för vår fyrbenta vän, Quill som stundtals också gärna försvinner bort i höstvila – dock inte en lika lömsk sådan. Sen finns det ju andra, som jobbar mycket hårdare, såsom vår andra vän Candy, som premierar att ”hjälpa oss” att gräva i landen när hon är ute och som därmed nöjer sig med en snabb powernap oavsett hur hårt, ojämnt och obäddat underlaget än är.