Den här dagen fick Pompe och fåren påhälsning i stallet av en helig fågel … i alla fall om man får tro gamla tiders föreställningar från människor i norra och östra Europa.
Tur att den inte hann bygga något bo i stallet för då hade det eldhärjats … om man får tro gamla finländska berättelser. När traktens jägare snart ger sig ut på älgjakt kan de sannolikt spara mycket tid på onödig väntan. Om en dylik flyger över deras väg så är det nämligen bara att åka hem. Jägaren kommer hursomhelst missa alla eventuella skott den dagen… om man får tro förfäderna till landsmännen i väster.
Vem är då denna, bondens och jägarens olycksfågel och villebrådets lilla frälsare? Mycket talar för att den här lille gynnaren till förebådare av stora saker är en rödstjärt… eller åtminstone tror vi att det är en rödstjärt (vi ser fram emot välinformerade kommentarer ifrån medlemmar i 300-klubben). Om det är en fullvuxen hane ska det vara lätt att känna igen den, då den är tegelrödfärgad inte bara på stjärten utan också på buken och bröstet. Den fågel som Richard har i sin hand skulle därför kunna vara en ännu inte helt utfärgad ungfågel.
Hur kunde någon så liten och söt sätta igång så obehagliga kopplingar hos så robusta män som bönder och jägare förr i tiden? Då skulle man bra gärna vilja hört vilka vidskepelser de kommit dragande med om de fått höra om nästa påhälsning som vi fick av en ovanlig fågel någon dag senare.
När jag då kom ner till hönsgården så noterade jag att det var något mystiskt på gång. Istället för att spatsera omkring och sprätta utanför den uppställda dörren till hönsgården hade alla, utom tre visade det sig snart, sprungit in i hönshuset. Ena tuppen satt i lucköppningen till hönshuset och såg förvirrad ut. När jag kom ännu närmare så var det en höna som sprang runt i ett hörn av hönsgården och såg ännu mer förvirrad ut och när jag kom in för att undersöka henne närmare så flög en ”höna i lånta fjädrar” upp bakom ett buskage av brännässlor. Med ett vingspann på dryga metern, två kraftiga klor och en rejäl krokformad näbb så förstod jag att det förstås inte var någon höna, eller inte ens någon av hönsen inbjuden middagsgäst, speciellt som jag, efter att själv ha landat efter ”överraskningen”, såg att han/hon i så fall hade slagit sig ner och börjat äta upp en av värdinnorna. Den objudne gästen satte sig på insidan av hönsnätet och vi stirrade avvaktande på varandra. Jag stod ju dels i vägen för hans/hennes tilltänkta flyktväg, den öppna dörren, och dels stod jag och klandrade mig för att mobilkameran lämnats kvar i boningshuset… för ett ståtligare fotoobjekt får man leta efter. Hur ska jag rädda alla tre – hönan, bilden och duvhöken (som jag tror det var – svart&vit spräcklig). Första förvirrade tanken vara att först fånga höken med nävarna, sen hämta kameran och därefter stänga för hönsen… så logisk blir man av lite stress. När jag igen tittar på dennes blick, näbb och klor så försvann dock den tanken. Istället stänger jag hönsgårdsdörren inifrån och lyckas jaga in hönan och tuppen i hönshuset och stänga deras lucka. Men innan jag hinner ut för att hämta mobilen så har höken flaxat runt och lyckats hitta en glipa mellan taknäten som den kan klämma sig ut igenom.
Så nu står vi här med viss ovisshet kring vilka båda dessa besökare egentligen var för ena. Men om det var någon som förebådade olycka och till och med bråd död så var det ju inte rödstjärten… eller vänta nu… var det kanske trots allt han som förebådade höken.