När vi har tagit våra skogspromenader med Julia på Pompe och med Candy och Quill i sällskap, så har Fia-Lisa, Andra, Grålla och Lillan alltid försökt tränga sig med ut genom grinden men alltid i slutändan hamnat, besviket bräkande, på fel sida av staketet när vi rider iväg. Ju mer vi lärt känna dem desto mer har vi känt med dem i deras besvikelse och ju mer vi märkt hur sociala de blivit i vårt umgänge desto mer har vi funderat på möjligheten att ta med dem på våra kortare promenader. Sagt och gjort. En dag i vintras när Julia hade suttit upp på Pompe så gick vi tillbaka och, till deras stora förvåning, släppte ut även dem. Jösses, vilken lycka… de hoppade, stångades och skuttade fram och tillbaka runt Pompe som, tur nog, tar det mesta med ro. I början tyckte de att passagen på fuktiga träbron över bäcken var läskig och där de initialt trodde att fart var rätt metod för att snabbt bli av med problemet, vilket dock bara ökade slirandet och ledde till ett par omkullkörningar. Med en trasmatta och ett par fartsänkande åtgärder så är det momentet inte längre något hinder. De första hundratalen meter har fortsatt vara en stor sprallig tillställning med enstaka glädjerusningar. Sen lugnar det ner sig och alla faller in i en gemytlig takt där det omväxlande luktas, provsmakas och promeneras i trivsam takt. Ingen faller efter utan alla formar, borträknat individuella små-stopp här och där, ett mer eller mindre rakt led med Pompe som självutnämnd kö-karl.
Candy och Quill har haft svårast att hitta sina platser i den nya konstellationen. Helst någonstans hos oss i mitten eller i början av ledet, men båda tycker att fåren ofta är väl nyfikna och närgångna och söker sig ofta en bit utåt sidorna, eller rent av gömmer sig bakom Pompe. Då de initialt lärde känna varandra så provade hundarna med att säkerställa sin position, högt över de fyra andra i flocken, genom att visa på sitt släktskap med vargarna, morra lite, dra upp nosen och blotta huggtänderna. Men det var som om fåren insåg att de var skyddade av någon slags diplomatisk flockimmunitet och inte får skadas däri. Så när detta inte räckte för att imponera, och då hundarna också verkar fullt medvetna om, och accepterar, att denna immunitet faktiskt gäller så kan de ju inte heller ta nästa steg såsom deras förfäder kanske skulle gjort. Således håller de sig hellre på behörigt avstånd undan de respektlösa ull-tottarna. En helt tidsenlig form av social distansering inom flocken som herr statsepidemiolog skulle betraktat som föredömlig.
Det återstår nu att se om dessa gemensamma vardagspromenader, med uttalat motionssyfte, är något som bara kommer att höra vintersäsongen till. Det är lätt att tro att i takt med att gräset blir grönare så kommer detta gäng precis som så många andra att lockas till att samlas på de öppna grönytorna i naturen för att njuta av en picknick i det vackra vårvädret. Våra vänner har visserligen blivit riktigt trogna och vid kvällens ”nattning” föredrar de rentav ofta en prat- och gos-stund framför en matstund och när de rymt från hagen går de oftast direkt omkring och letar reda på oss på gården, men vågar vi verkligen riskera att de ändå kanske ignorerar löftet om att nöja sig med en motionsrunda som överenskommet och istället rymmer tillbaks till lockelserna på t.ex. palläck. Då kan det ju tänkas att någon mindre nogräknad ur en annan flock, kanske en viss lo-katt som vi spårat några gånger, inte alls följer rekommendationerna om distanseringsreglerna. Då kommer ju fårens nyvunna sociala kompetens snarare ligga dem i fatet… Det är ju högst troligt att den katten inte nått vår nivå av flockimmunitet och då vete katten, att den picknicken inte kommer att sluta gott för våra vänner. Nej, så nu när de flesta andra öppnar upp på reglerna så kommer vi på Ranbo ta karantänen ett steg tillbaka – de gemensamma motionsrundorna återupptas först när grannens gräs inte längre är grönare.