Häromdagen skrev vi om de på våren så glädjespridande tussilagorna där vi fick lära oss en så bra minnesregel som kopplar dess smeknamn, hästhov, till dess medicinska styrka att kunna häva hosta. Men för många så har hästhoven en ännu större fysiologisk betydelse – Pompe till exempel. Med en matchvikt kring 430+ kg som D-ponny så inser man att hästhoven är oerhört väsentlig för att bibehålla en välmående häst. De ska inte bara klara av att bära upp hans egna, plus Julias kilon i alla upp- och nedförsbackar i vår underbara men ibland krävande terräng runt Ranbo, utan de ska också stå emot smällar vid felkliv bland stock och sten samt även kyla, uttorkning och/eller väta som kan vara under långa perioder vid olika delar av året. Och det gör de med flera sinnrika lösningar som väl bara evolutionen kunnat lösa så snyggt. Till exempel så finns det under sulans bakre hälft en elastisk blåsa, putan, som fungerar som stötdämpare och hjälper hoven att ta upp hela 70% av stötarna vid framfarten genom att putan pressas ihop och vidgar hovens bakkanter 5-10 mm vid nedsättning. Som om inte det borde räcka så har hästens skapare och utvecklare passat på att låta dessa stötdämpare parallellt fungera som pumpar. Som fyra extra blodpumpar hjälper de hjärtat att pumpa runt blodet i kroppen och, inte minst, tillser att en god cirkulation av näringsämnen till just hovarna upprätthålls så att de inte blir för spröda eller svaga.
Sätter man skor på hovarna för att öka skyddet och minska slitaget på hovarna så måste de sättas om cirka var sjätte vecka eftersom hoven hela tiden växer precis som våra naglar och om hoven växer ”utanför” skon så hämmas stötdämpningen och pumpmekanismen för mycket. Pompe som alltid varit lite ömfotad på grusvägar även med skor och som dessutom råkade ut för den, för speciellt hovarna, så allvarliga åkomman fång under sitt andra år här på gården, och som många menar aldrig riktigt går över, så kan man ju fundera på vad som är bäst. Skydda hovarna med skor eller låta pumparna jobba optimalt och hela hovarna. Om man som Pompe lever pensionerat lyxliv med endast ett fåtal stärkande sociala mysturer i veckan på mestadels mjukt underlag så är det ju mycket som talar för att låta naturens ursprungliga tanke få bestämma och helt sonika plocka av Pompes stålskor och låta honom gå barfota. Sagt och gjort. Numer kommer Pia fortfarande med cirka sex veckors mellanrum och ser till att slitaget ser bra ut – med några århundraden av stålskoning så är det inte säkert att alla hästar går bra utan skor.
Som ni ser i bilden så var det rätt beslut. Numer låter hästarnas änglar enbart lysa sin klara stjärna över Pompe. Han mår verkligen som en Prins och han är till och med mindre ömfotad än när han hade skor på sig. Han har lagt på sig alltmer muskler ifrån träningen under våra ibland allt längre promenader.
Så igår på Julias födelsedag, som hon med omsorg valt att förlägga till vårens hittills vackraste försommardag, var det åter dags för en långpromenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och det kändes som alla djuren ville gratulera Julia, naturens främsta beskyddare, på hennes dag då, inom de första tio minuterna på vår promenad, flera kom osannolikt tidskoordinerade och onaturligt nära. Först tittade bävern upp i dammen precis upp när vi gick förbi och plaskade varnande… eller var det bara glatt? För när vi kom ut på Palläck så möts vi av ett par knölsvanar som sveper förbi oss på bara tio meters höjd med sina, härligt vårkänsloskapande, kraftiga sjungande vingslagsljud. Vi har knappt hämtat oss från den starka naturupplevelsen innan två rådjur tittar fram ur ett buskage, hälsar på oss, innan de graciöst springer och hoppar vidare, tvärs över Palläck med oss på första parkett… till och med Pompe stannade tvärt och följde dem fascinerat med blicken. Innan vi går vidare in i skogen startar ett par Kanadagäss från dammen, men de flyger åt andra hållet… eller nej, de gör en vid 180 grader sväng och precis som svanarna, passerar, glatt kacklande, rakt ovanför oss på tio meters höjd. Vi kan nu bara skratta åt alla dessa osannolikt sammanträffande möten. Färden fortsätter genom den fantastiska svenska naturen som av någon underlig anledning är en mindre sinnebild av paradiset än tråkigt enformiga, och överbefolkade sandstränder för flertalet svenskar. Pompes hovar bär hela vägen till Stora Örtjärn där han och vi gärna svalkar oss i det inbjudande men svala vattnet och tar ett mellanmål innan vi vänder hemåt igen diskuterandes hur det verkligen inte är synd om svenskarna om de ”tvingas” hemestra i sommar. Kanske dags att fler skor om sina apostlahästar och går ut och omvärderar sina sinnebilder av paradiset.