Publicerat

Hönsagille på Ranbo – Återbruket gör festen!

Vår motivation till att rensa ogräs i rabatter och odlingsland har ökat rejält sedan vi sett hur tacksamt resultatet tas emot av våra fjäderfän… ja, själva den fina ordningen i rabatter och bäddar är de förstås fullkomligt likgiltiga inför, men avfallet… vilket enormt intresse som hönsflocken tar emot dessa lass av ”skräp” som i samma ögonblick som de kommit innanför hönsnätet i deras ögon omvandlats till ett rikligt buffébord med, för dem, kulinariska lokalodlade små rätter.

Tanken hos dem måste vara lite som när vi går på loppis på Variant och hittar riktiga fynd som just har betraktats som skräp av någon annan. Återbruk är verkligen den absolut bästa formen av resursbesparing.

Festen, när lassen med blad, rötter, jord och medföljande kryp landat i hönsgården vill aldrig ta slut. Som i en glädjefylld, väl koreograferad medeltida dans, inte helt olik de som dansgruppen Branicula brukar visa upp här på Bennetdagen, går hönsen omkring och niger, lyfter de vida färgglada kjolarna och sprätter lite åt olika håll med fötterna, precis lika ritualmässigt, om inte fullt lika välkoordinerat, som de 1700-talsklädda damerna och herrarna brukar föra sig i leken här på gården. Den stora skillnaden är förstås att våra mänskliga vänner har den goda smaken att inte kombinera dansen med inmundigandet av festmåltiden. Kalla oss gärna konventionella, men det känns betydligt lättare att acceptera att hönsen utför ritualen på matbordet där huvudsyftet ju faktiskt är att gräva sig ner i lagren av olika rätter och ivrigt, mitt emellan stegen, picka i sig den ena läckerheten efter den andra. Observera dock att herrarna även här är riktiga kavaljerer, gentlemän med fin uppfostran, där de först står och vakar och ser till att damerna tar plats vid bordet innan de själva tar sig en smakbit.

Favoriterna verkar vara frön och de små insekter och smådjur som följer med på rötter, blad och i jorden. Antagligen proteinrika, välsmakande och mättande. Då vi har både rovfåglar och rävar runt knuten så har det fria sommarbetet blivit ett lite för spännande alternativ för dem de gånger vi prövat. Men nu frågar vi ju oss varför vi inte kommit på denna form av catering tidigare. Anledningen är troligen att vi fortfarande är alltför storstadsformade till att mat inhandlas och så har vi slentrianmässigt fortsatt att köpa in hönsfoder och lagt ogräset på trädgårdskomposten… trots att det med facit i hand är tydligt att hönsen föredrar denna meny, ordnar det där med omrörning i komposten bra mycket fortare och bättre än vi gör och trots att det är uppenbart att köpt hönsfoder kräver mer energi i både tillverkningen och transport samt att hela kedjan är dyrare än råvarorna från gårdens plantager av maskrosor, kvickrot och kirskål kompletterat med köksavfall och rens-säd.

Det hela är dock glasklart för vår syriske vän Yasser, som återigen skakar på huvudet åt oss i vårt resursslöseri. Han berättar om de syrianska hönsagillena som ser helt annorlunda ut. Vår nya festmat är ju vardagsmat för dem. Där står ju nämligen ogräs på menyn året runt, förutom under tre dagar vid vissa mycket speciella tillfällen – nämligen vid födelsedagsfirandet av en nykläckt kyckling – då ogräsbuffen är lite för magstark för det lilla födelsedagsbarnet och det får fira starten på livet, precis som våra små Gallus gallus domesticus , med lite kokt ägg ”i dagarna tre”. Just det kannibalistiska inslaget kan vi väl avvara, men att återstående dagar låta återbruket göra livet till en spännande fest låter väl som en självklart lysande idé.

Publicerat

Ett skott ur mörkret…

Följt av väldigt många fler… men bara lugn – ingen orsak till panik… Quill är inte träffad, hon har bara somnat vid mattes monotona plockande av humleskotten som skjutit upp ur jorden och blottas vartefter vi lyfter bort täcket med hösilage under humlestörarna.

Mörkret under täcket har bidragit till att humleskotten blir milda i smaken när vi på kvällen avnjuter dem efter ett lätt uppkok. Annars så kan skotten smaka lite beskt och litteraturen föreslår ibland att man kan sätta hinkar över både dessa och många andra perenna grödor som åtgärd mot detta. I Sverige har det kanske aldrig varit någon storsäljare i grönsaksdiskarna men i många andra länder har både humleskott och vårens späda humleblad länge varit efterlängtade vårprimörer och fortfarande idag säljs blekta humleskott på vårmarknaderna i både Belgien och Italien.

I Sverige finns ju annars en lång, drygt 600-år gammal, tradition att odla humle – och som periodvis var lagstadgad i syfte att förse kronan och befolkningen med humlekottar till ölbryggningen. Ölet har ju varit vardagsdryck i Norden sedan bronsåldern – näringsrik törstsläckare som också gav mättnad – även om humlen kom till oss först under medeltiden. Alkoholen bidrog säkert till populariteten, även om halten bara låg kring 2% dvs som lättöl, men det fanns fler anledningar till den höga konsumtionen. Man åt mycket saltad mat så det behövdes mycket dryck där ölen hade god smak, bra hållbarhet, genom humlens konserverande verkan, och var ”renare” genom sin jäsningsprocess. Dricksvattnet var ofta förorenat på den tiden. På t.ex. Solberga nunnekloster på Gotland dracks fem liter öl per person och dag.

Vi kan tycka att det låter tokigt att på det viset ”gå över ån efter vatten”, men på flera håll i världen idag finns motsvarande exempel – Coca-Cola är lättare och billigare att få tag på än rent dricksvatten i t.ex. vissa delar av Mexiko. WHO anger att 2,1 miljarder människor saknar kontinuerlig tillgång till rent vatten i hemmet och 160 miljoner tvingas hämta orenat vatten. Ett av de 17 hållbarhetsmålen som Sverige tillsammans med 192 andra länder skrivit under på är ”Rent dricksvatten och sanitet till alla”. Orsaker till bristen på dricksvatten är många; städer och infrastruktur byggs ut på bekostnad av grundvattentäkter, ökad och ineffektiv bevattning av jordbruksmarker och föroreningar från industrier är några av orsakerna. I Sverige bidrar vi genom vår import till att situationen ibland förvärras, exempelvis kommer en del av våra importerade livsmedel från områden där man redan har dåligt med dricksvatten. I Kaliforniens Central Valley odlas mandlar och pistagenötter med konstbevattning från upp till 600 m djup. Vi importerar 6000 ton därifrån och där varje mandel kräver 5 l vatten. Dessa besprutade odlingar har förödande konsekvenser för boende i hela delstaten, grundvattnet, marken och andra odlade grödor, medan det finns ekologiska och fair-trade märkta odlare som levererar nyttigare nötter och som stödjer befolkningen i t.ex. Uzbekistan men som förstås är dyrare och där transporterna givetvis kvarstår som en hållbarhetsfråga.

I Sverige dricks 25 liter flaskvatten per person varje år trots att det är minst 250 gånger dyrare, kräver 300 gånger mer energi, genererar mer än 300 gånger mer koldioxid, levereras i miljöbelastande förpackningar och har ofta högre halter av bakterier och/eller överskridna rekommenderade gränsvärden av andra ämnen jämfört med kranvatten. Där kan man verkligen prata om att gå över ån efter vatten.

Det återstår att se hur vi ska förhålla oss till vårt dricksvatten de närmaste sommarmånaderna. Nästan halva Sverige, ifrån oss och söderut, har i dagsläget ett underskott på grundvatten i de ”små” magasinen (ytliga snabb-påfyllda källor där oftast privata brunnar tar sitt vatten) och sydöstra Sverige upp till Gävle har även lägre än normalt även för de ”stora” magasinen (djupa, långsamt påfyllande i grusåsar där kommunalt vatten oftast tas) och bevattningsförbud gäller redan på Gotland. Med tanke på att det går åt 400 l vatten för att odla ingredienserna, samt i processen att framställa 1 liter öl, så tror jag att vi stannar vid årets humleskott samt möjligtvis att, för att lugna sinnet efter tanken på de utmaningar som ovan målades upp, den historiskt erkända dekokten av humlekottar får en renässans. Kan det faktiskt vara så att Quill med sitt välutvecklade luktsinne redan har erfarit humlens rogivande substanser snarare än att det var mattes monotona gårdssysslor som vaggade henne till ro?

Publicerat

Glädjeämne i Koronatider

Hur glad blir man inte av en tussilago som lyser upp nere i dikeskanten? Hur glad ska man då inte bli av hundratals små tussilagos som lyser upp som små solar och bildar en alldeles egen liten solallé i allén, dvs uppe på dikeskanten i den redan 300 meter långa björkallén? Dessutom sägs tussilagons tidiga blomning vara viktig för, bland andra, våra tambin.

Så gick tankarna när den ena tussilagon efter den andra grävdes upp från en åker som några dagar senare skulle plöjas upp och där blomman för övrigt pga sina djupgående stamutlöpare kanske snarare betraktas som ett ogräs. Nu får de, bara ett par meter därifrån, en ny garanterat uppskattad och mer bestående hemvist. Den något strama allén med tussilago i mjuk givakt avslutades med små mer spontana tussilago-öar runt omkring gårdstunet.

Förutom den visuellt upplyftande effekten under vårpromenaden så bidrog flytten också till att vi fått närmare till delar av husapoteket. Man kan tycka att namnet tussilago låter som ett smeknamn på något kärt, som en florans kisse-miss omskrivning av hästhov som den också heter och kallades förr i folkmun eftersom bladen ansetts likna avtrycket av en hästsko. Men faktum är att tussilago är det korrekta förnamnet i det vetenskapliga namnet ”Tussilago farfara” där epitetet farfara är namnet på blomman i Toscana. Tussilago kommer direkt ifrån latinets ”tussis” och ”ago” som översätts med ”hosta” och ”fördrivare”. Så om vårens hosta inte gav med sig så kunde bladen förr användas i en dekokt som medicinering. Lite motsägelsefullt så röktes även bladen som tobak mot hosta och astma enligt Linné, vilket även var en känd metod redan hos romarna. Då tussilagons blomma är så behagligt lik en liten sol så finns dock kanske risken att ovanstående medicinaleffekter kopplas ihop med namnet på solens synliga yttre atmosfär – korona, och vips så har vi fått lite ”alternativ fakta”. Så sprid nu inte detta inlägg till Donald i dessa host-känsliga tider – då riskerar vi nämligen dels att hans uppköpare dammsuger den svenska marknaden på tussilago och dels att en stor del av hans landsmäns väl och ve äventyras eftersom tussilagon innehåller pyrrolizidinalkaloider, vilket är ett mycket kraftigt gift som påverkar levern i större doser.

Bättre är det då kanske att, som förr, använda tussilagon till fnöske för att få fart på eldstaden i kammaren och på så sätt undvika förkylningen när vårvinterns kyla inte ger med sig.

Oavsett vilket av ovanstående syften som ni har i åtanke om och när ni ämnar plocka med er några exemplar från allén så kom ihåg att ni först försäkrar er, genom ett samtal med någon representant för invånarna i våra bi-samhällen, att de verkligen har tagit allt vad de vill ha därifrån – våra pollinatörer går nämligen alltid först.

Publicerat

Fyrtal i treor

När höstens grönsaker förutspås bli 3 gånger dyrare krävs handling – Therese bjuder in 3 odlingsvänner i 3 webbinarier organiserat av 3 studieförbund.

”Odla din egen mat redan i år”. Så lyder programtiteln på en webbinareserie i tre delar som de tre studieförbunden ABF, Studiefrämjandet och Vuxenskolan på rekordtid organiserat tillsammans med X-ing Gävleborg. Vår vän Therese Westlén från Kilafors har satt ihop programinnehållet och bjudit in tre av sina odlingsvänner i Hälsingland, varav vi på Ranbogården fick en av platserna i etern. Under två timmar får var och en, via det digitala verktyget Zoom, berätta om sina drivkrafter och förutsättningar för odling. Det första seminariet gick av stapeln igår kväll. Det blev berättelser där vitt skilda förutsättningar och ingångar till egen odling speglades – med drivkrafter såsom arv, kreativitet, politik, resiliens, hälsa, oberoende, och överlevnad nämndes. Även om bakgrunderna varit väldigt olika så visade det sig att vi alla på våra olika vägar landat i många gemensamma värden kring speciellt biodiversitet, jordhälsa och glädje.

De flesta odlingsprogram och böcker i ämnet skrivs av entusiaster bosatta i vår södra landsända. De korta vintrarna, den långa odlingssäsongen tillsammans med en väl befäst odlingskultur gör det tacksamt att just där ”odla sin trädgård”. Många av de 95 deltagarna på första kvällens webbinarium kom också mycket riktigt därifrån, men roligt nog också flera från trakterna härikring i ”mellansverige” och även några längre norrut. Medan det i Skåne knappt är en sport att få ut tre skördar så är de ljusa sommarnätterna den enda egentliga garantin för kraftfull tillväxt på friland för oss häruppe. Inför webbinar 3 ”Att förlänga odlingssäsongen…” kommer vi med gårdagens snöfall i färskt minne med ödmjukhet lyssna på vad de verkliga norrlänningarna utmanas av.

Hur många fiberdukar och halmtäcken du än bäddar in dina små frilandsplantor med så tenderar de att förbli just små till en bra bit in på sommaren så länge som nattkylan inte släpper taget. Från den ena dagen då de små kålplantorna för en stund ”kastade av sig täcket” för att maximera laddningen av energireserverna ifrån den värmande solen, till att nästa dag tillsammans med de nysatta kryddplantorna snabbt dra upp täcket över öronen igen när snövädret drog fram. Med sådana omsvängningar är det lätt att förstå att människorna övergick från jägare till jordbrukare först när vädret blev tillräcklig stabilt under början av Holocen för cirka 10 000 år sedan.

Och tack vare jordaxelns lutning så belönas även vi häruppe i ”Ultima Thule” – den yttersta utposten för möjlig mänsklig bosättning, enligt greker och romare under antiken – med de långa, ljusa sommarnätternas kompensation för midvinternätternas långa och hårda köld… det var då det… nu går det ju knappt att åka skidor på vintern efter att vi har bränt så mycket kol och olja. Men de långa ljusa sommarnätternas kraft är fortfarande otrolig – den livsenergi som genereras under högsommaren är svårslagen och om därtill vädrets makter är med oss så blir det full pott – och den tillfredsställelse en jordbrukare känner då är lika svårslagen… du blir garanterat fast.

Enligt klimatrapporter kan vi alla, oavsett var vi bor i landet räkna med längre odlingssäsong, men också med nyckfullare och extremare väder och det kan vara bra att redan nu börja laborera med odlingstekniker som underlättar för vårens små ömkliga plantor att stå pall när hällregn, torka, köld annars riskerar deras (och vår) framtid, när vi nu troligen lämnat Holocen och gått in i den mycket osäkrare tidsepoken Antropocen – människans tidsålder – den tid då mänsklig aktivitet globalt påverkar planetens ekosystem, klimat och jordskorpa. Vårt fossilberoende måste upphöra – Initiativet fossilfritt Sverige pågår i alla samhällssektorer och branscher med målet nollutsläpp senast 2030. Men utmaningen är större än så. Vår matproduktion och matkonsumtion har den enskilt största påverkan på alla överskridna planetära gränser. Vad kan vi göra? Varför inte gå en kurs och börja ”odla din egen mat redan i år”.

Publicerat

Flockimmunitet

När vi har tagit våra skogspromenader med Julia på Pompe och med Candy och Quill i sällskap, så har Fia-Lisa, Andra, Grålla och Lillan alltid försökt tränga sig med ut genom grinden men alltid i slutändan hamnat, besviket bräkande, på fel sida av staketet när vi rider iväg. Ju mer vi lärt känna dem desto mer har vi känt med dem i deras besvikelse och ju mer vi märkt hur sociala de blivit i vårt umgänge desto mer har vi funderat på möjligheten att ta med dem på våra kortare promenader. Sagt och gjort. En dag i vintras när Julia hade suttit upp på Pompe så gick vi tillbaka och, till deras stora förvåning, släppte ut även dem. Jösses, vilken lycka… de hoppade, stångades och skuttade fram och tillbaka runt Pompe som, tur nog, tar det mesta med ro. I början tyckte de att passagen på fuktiga träbron över bäcken var läskig och där de initialt trodde att fart var rätt metod för att snabbt bli av med problemet, vilket dock bara ökade slirandet och ledde till ett par omkullkörningar. Med en trasmatta och ett par fartsänkande åtgärder så är det momentet inte längre något hinder. De första hundratalen meter har fortsatt vara en stor sprallig tillställning med enstaka glädjerusningar. Sen lugnar det ner sig och alla faller in i en gemytlig takt där det omväxlande luktas, provsmakas och promeneras i trivsam takt. Ingen faller efter utan alla formar, borträknat individuella små-stopp här och där, ett mer eller mindre rakt led med Pompe som självutnämnd kö-karl.

Candy och Quill har haft svårast att hitta sina platser i den nya konstellationen. Helst någonstans hos oss i mitten eller i början av ledet, men båda tycker att fåren ofta är väl nyfikna och närgångna och söker sig ofta en bit utåt sidorna, eller rent av gömmer sig bakom Pompe. Då de initialt lärde känna varandra så provade hundarna med att säkerställa sin position, högt över de fyra andra i flocken, genom att visa på sitt släktskap med vargarna, morra lite, dra upp nosen och blotta huggtänderna. Men det var som om fåren insåg att de var skyddade av någon slags diplomatisk flockimmunitet och inte får skadas däri. Så när detta inte räckte för att imponera, och då hundarna också verkar fullt medvetna om, och accepterar, att denna immunitet faktiskt gäller så kan de ju inte heller ta nästa steg såsom deras förfäder kanske skulle gjort. Således håller de sig hellre på behörigt avstånd undan de respektlösa ull-tottarna. En helt tidsenlig form av social distansering inom flocken som herr statsepidemiolog skulle betraktat som föredömlig.

Det återstår nu att se om dessa gemensamma vardagspromenader, med uttalat motionssyfte, är något som bara kommer att höra vintersäsongen till. Det är lätt att tro att i takt med att gräset blir grönare så kommer detta gäng precis som så många andra att lockas till att samlas på de öppna grönytorna i naturen för att njuta av en picknick i det vackra vårvädret. Våra vänner har visserligen blivit riktigt trogna och vid kvällens ”nattning” föredrar de rentav ofta en prat- och gos-stund framför en matstund och när de rymt från hagen går de oftast direkt omkring och letar reda på oss på gården, men vågar vi verkligen riskera att de ändå kanske ignorerar löftet om att nöja sig med en motionsrunda som överenskommet och istället rymmer tillbaks till lockelserna på t.ex. palläck. Då kan det ju tänkas att någon mindre nogräknad ur en annan flock, kanske en viss lo-katt som vi spårat några gånger, inte alls följer rekommendationerna om distanseringsreglerna. Då kommer ju fårens nyvunna sociala kompetens snarare ligga dem i fatet… Det är ju högst troligt att den katten inte nått vår nivå av flockimmunitet och då vete katten, att den picknicken inte kommer att sluta gott för våra vänner. Nej, så nu när de flesta andra öppnar upp på reglerna så kommer vi på Ranbo ta karantänen ett steg tillbaka – de gemensamma motionsrundorna återupptas först när grannens gräs inte längre är grönare.

Publicerat

Lokala kretslopp

Bortsett ifrån det tillfället då Candy mycket vaksamt uppmärksammade och lika effektivt avstyrde ett uppenbart inbrottsförsök under vårt första år här på Ranbo så kan vi konstatera att vi annars bara fått fint främmande hit till gården. Utan att förminska några av de övriga så måste vi ändock erkänna att besöket denna dag nog var det allra viktigaste hittills. Tjugo stycken av framtidens planetskötare får bara inte lämna gården utan att känna sig mycket välkomna, speciella och sugna på att komma tillbaka snart igen. Därför plockade vi fram så mycket spännande som vi bara kunde komma på att visa barnen från Mo förskola.

Minns ni den tid när barnen inte ens fick vara i familjens finrum… vad gav det för signaler!? Hos oss fick de nu gladeligen traska in i vårt finrum med stövlarna på… nu har vi i och för sig stampat jordgolv i växthuset, men ändå. De fick se vårt bankvalv med våra pensionsfonder… en fröbank som går att lita på när storföretagen försöker ”tvinga” oss att köpa deras ”sönderförädlade” F1-sorter som inte kan föröka sig, bara för att vi måste fortsätta handla mer av dem. De fick träffa några av våra flitigaste medhjälpare på gården, släktingar som ingen av oss skulle överleva länge utan… pollinatörerna. I det här fallet de ”tama” honungsbina som hyr in sig på våra ägor med, för oss, mycket fördelaktiga villkor. Notera att 70 % av vår mat, i något steg, kräver pollinering… det borde stämma till eftertanke. Det kyliga vädret bidrog dock till ett reserverat mottagande då bina valde att stanna kvar inne i kupan och kura i den 30 gradiga värmen. Efter en stund verkade de mest tycka att besökarna skulle stänga ”bakdörren” (taket) för att undvika det kyliga korsdraget. Om de får välja själva, och om de hade haft någon, så skulle de aldrig sticka ut näsan förrän temperaturen ute närmar sig 13 grader och först när temperaturen överstiger 18 grader verkar de trivas och flyger som allra bäst/mest.

Barnen fick sedan hälsa på Candy och Quill samt klappa en kopparödla innan vi kom till den riktiga skatten. För att komma tillbaka till ett hållbart samhälle så måste vi inse att vi inte får förskingra alla resurserna, utan att vi bara får leva på räntan, dvs energin som solen ger. Tar vi ut näringsämnen ur jorden till vår mat så måste de sedan komma tillbaka på något sätt för att jorden inte ska utarmas. Det måste dessutom ske med korta kretslopp och minimalt med utsläpp av extra växthusgaser. Det var därför underbart att se hur dessa unga frön kommit mycket långt i sina insikter och visade samma uppskattning för högen med stallgödsel som vi hoppas att vi visat Gunnar på Lugnö när han lämnat den hos oss. Vi är övertygade om att lika glada och ivriga som barnen var i grävandet och upplockandet av exponerade maskar kommer också tomaterna och paprikan ”hemma” i skolans växthus bli för skatten, även om de kanske inte uttrycker det med fullt så ivriga gester.

Det var alltså ett glatt och tacksamt gäng som efter en kort timmes besök traskade tillbaka till skolan med sina skatter i skottkärrorna… mycket kort och fossilfri transport i det lokala kretsloppet! Tänk ändå om alla expeditioner som ikläder sig gula västar hade lika goda och anspråkslösa avsikter… en vacker motsats till de som nyligen gick i bräschen mot höjd drivmedelsskatt.

Kom snart tillbaka!

Publicerat

Lugnet före stormen – Ett omen?

Julia och Quill tar igen sig i godan ro i kvällssolen efter ett arbetspass i ett av de nya odlingslanden. Först efteråt upptäcker vi på bilden de mörka illavarslande molnen som tornar upp sig på himlen bakom Ranbogården. Visst har ”vårvindar friska” varit en följeslagare under många av de senaste veckornas arbetspass men den här tunga ödesmättade himlen, som vi föga anade lurade runt hörnet, kan lätt dra iväg med fantasierna. Ska vi se det som ett dåligt omen, hur de mörkare makterna vill visa hur små vi är och att de, oavsett alla våra goda föresatser, lätt kan rasera allt med sina krafter, hur fåfängt vi tagit oss vatten över huvudet med alla nya inplanerade projekt som fortfarande ligger där bräckliga i sina lindor och maktlösa kisar mot ljuset med förhoppningar om att få skjuta fart till egen livskraft… spretande projekt med allt ifrån skogshagar, spannmålsodling, fröförökning m.m. till solcellsprojekt. Projekt där den gemensamma nämnaren framför allt är vår avsaknad av tidigare kunskap och erfarenhet… men också med det gemensamma syftet… att fortsätta styra mot en livsstil med minskat ekologiskt fotavtryck och där vi på olika vis bidrar till en ökad biologisk mångfald.

Hur gick det då med de mörka molnen – kom stormen och regnet och sköljde bort alla våra nysådda frön? Nä, molnen seglade förbi och kvällen förflöt ljus och ljummen. Vi kunde somna några timmar senare trötta men nöjda. Förvisso så hade Yasser, vår vän från Syrien som nu är anställd hos oss, lagt en fiberduk över alla sådder så de hade säkert klarat en och annan hagelskur, men vi väljer ändå att tolka om järtecknet till vår fördel.  Oavsett hur många orosmoln som hotfullt dyker upp runt omkring i världen så kommer vår strävan efter ökad självförsörjning och ett liv mer i harmoni med naturen att belönas med en plats i solen. Tillsammans med Yasser och många andra av er, våra vänner, känner vi oss nu redo att påbörja sommarens kapitel på vår fortsatta vingliga kunskapsresa där vi förhoppningsvis på ett hyfsat vis ror iland alla de nya projekten och framför allt inspirerar er till liknande omställningar… vi lovar att ni inte kommer ångra er om ni följer efter. Håll i er – nu seglar vi – vårvindar, och stormar friska.

Publicerat

”Hälsinge sommar” blir vintertäcke

Överblivna tidningar tillsammans med gammalt hösilage kommer i dagarna bädda om jordgubbsplantorna så att de, när vårens solstrålar väcker dem, kan få ett försprång till ogräset. Förhoppningsvis kan täcket också skydda revorna, som klippts bort från moderplantorna och planterats ner som småplantor, från att fara illa i vinterns kyla.

Nedbäddningen under ett hösttäcke denna första septemberdag, när vi enligt kalendarisk definition går över till höst, får också lite symboliskt avrunda säsongens kontinuerliga skrivande av denna ”dagbok”.

Vi tackar så mycket för att ni under detta ”ljusets tidevarv” varit med och delat vår kunskapsresa och den uppmuntran det inneburit. Även om vi sporadiskt också under ”mörkrets tidevarv” sannolikt återkommer med några inlägg så passar vi ändå på att önska alla gott på vidare färder, att vi som bor häromkring förhoppningsvis ses vid promenader eller skidturer även i höst och vinter samt att vi återses på detta forum när vårsolens strålar åter väcker den klorofyllda delen av naturen till liv igen… och vår fortsatta strävan att försöka hitta samarbetsformer, till en hållbarare framtid, tillsammans med den.

Publicerat

”All beskärning är naturstridig”…

Detta var bland det första vi fick lära oss på trädbeskärningskursen. I nästa mening förklaras hur tillväxten efter en beskärning blir onaturlig, balansen mellan vegetativa och generativa skott störs, träden måste avsätta energi för övervallningen av sår och bördigheten hos yngre träd fördröjs. Det känns plötsligt svårt att se hur en 3-dagars kurs för beskärning av äppelträd ska kunna fyllas med något konstruktivt innehåll överhuvudtaget.

Men i nästa stund går ljuset upp för oss och allt blir klart – i dubbel bemärkelse – beskärningens fördelar är just ljusets ökade räckvidd ner till äpplena vilket gör dem sötare, större och så fäster de bättre i trädet och blåser inte ner vid minsta vindpust. Ifall rätt ingrepp görs vill säga. Då blir grenarna kraftigare och görs det dessutom regelbundet så blir balansen mellan vegetativa och generativa skott bra.

Det blev tre minst sagt intensiva kursdagar där teori varvades med praktik uppe i äppelträden. Att ett skott, beroende på hur det växer ut, kan benämnas som knopp, vattenskott, adventivskott, långskott, generativt skott eller torn var helt främmande innan kursen… och känns fortfarande så i skrivande stund med. Rätt ingrepp i knoppen skulle kanske kunna vara fruktbart för att bringa in lite mer ljus och skingra skuggorna kring alla vildvuxna nya begrepp.

Publicerat

Pendeln svänger

Kombinationen av köksträdgården tillsammans med ängsblomsodlingen är perfekt om man inte vill gå sysslolös… det ena projektet kan vila en period på några veckor då fokus kan ägnas åt det andra och tvärtom.

På försommaren, just som alla grönsaksplantor och fröer kommit i jorden så var det lagom att vandra över till ängsblomsodlingen för att skörda fröer från de första ängsplantorna som blommat ut och påbörja arbetet med att ersätta dem som farit illa och fylla ut tomma ytor. Den ena ängsblomssorten efter den andra blommade så ut och skördearbetet av fröer kunde under en period liksom fortgå kontinuerligt under några veckor.

Lagom till detta var gjort fanns det all anledning att vandra tillbaka till köksträdgården för att under en period ta tag i ogräset… för att en tid senare få ”släppa taget” och flytta blicken och händerna till skörden av de sent blommande ängsplantornas fröställningar.

Nu har pendeln börjat svänga tillbaka och vi ser fram emot att fokusera på skördandet i köksträdgården. Frågan är dock om vi inte i år just nu längtar lite till att hösten och vintern kommer så att pendeln kan stanna, men från denna översiktsbild så inser man att vi har ett ganska långt pendelslag kvar innan allt i grönsakslandet hamnat i vinterförråd.Men fortsätter det bli sådana här kvällar så kan pendeln gott få stanna i skördeläge ett bra tag till.