Det är ju inte klokt vad blåbär… vi inte plockar!

Det var mycket diskussion kring ”våra” svenska bär i år… vilka skulle plocka dem åt oss om gästarbetare från t.ex. Thailand och Vietnam, på grund av Covid -19, inte kunde komma hit och plocka dem åt oss. Likaså ifrågasätts skatten på bärförsäljning över 12 500 kr och ännu mer förslaget att plockarna i framtiden också ska betala skatt i Sverige vilket troligen gör det ännu mindre intressant för dem att komma hit och plocka. Visst är det trevligt att vi kan hjälpa sämre bemedlade människor i andra delar av världen för att förbättra sin inkomst på denna bärplockning – numer får de ju till och med en garanterad kollektivavtalad lön på 21 500 kr… det kanske kan anses smart att ta hit snabb, relativt billig arbetskraft för att ”gneta” runt och svettas bland ris och insekter för att försörja oss med ”våra” värdefulla och högt uppskattade bär – men smart är en sak och klokt är en helt annan – och hur klokt är det egentligen? Är det någon skillnad på oss när vi sitter i bersån, på stranden eller framför TV:n och njuter en tallrik blåbär med mjölk eller en tårta med svenska bär som plockats av människor som inte kan få tillräcklig försörjning hemma jämfört med en engelsk godsägare som sitter med sin fru under sitt parasoll i trädskuggan på sin teplantage i Indien och ser på hur deras anställda plockar deras värdefulla te som de läppjar på medan de diskuterar tullproblemen i Europa. Om vi betalade skäliga priser på produkter som produceras i deras länder så skulle denna smygform av kolonialism vara ett mycket mindre problem. Om man bortser ifrån detta moraliska problem så finns det fler orsaker att ifrågasätta det vettiga i sakernas ordning. Utifrån ett klimatperspektiv så är det ju definitivt inte klokt att det kan vara ekonomiskt försvarbart att flyga in arbetare ifrån andra sidan jordklotet för att plocka ”våra” bär.

Sveriges yta består till 17 % av blåbärsris och bara 5 % antas komma oss eller andra djur tillgodo. Riset betas givetvis flitigt av bland andra rådjur och älg och de oplockade bären återger förstås näring till jorden men det finns all anledning till att Vi – på, och med, egen hand – tar hand om en större andel av dessa skogens juveler. Att just det nordiska blåbäret är ett medicinskt superbär verkar de flesta ha hört idag. Blåbär innehåller en rad viktiga mineraler och vitaminer. Bland annat innehåller de magnesium, mangan, kalcium, kalium, järn och B-vitamin. Och så mängder av det viktiga C-vitaminet. Men framförallt är det dess höga halt av flavonoider av typen antocyaniner, vilket är färgämnet som ger bäret dess starka blåa färg men som också är en mycket stark antioxidant – en cellens skyddsämne – som man är mest intresserad av. Den är därmed antiinflammatorisk, kärlvidgande och kolesterolsänkande och därmed intressant mot hjärt- och kärlsjukdomar. På liknande sätt har studier visat att det motverkar prostata, tjocktarm- och livmoderhalscancer. Eftersom det förlänger cellernas liv så verkar det, tillsammans med ett par andra ämnen i blåbär, också skydda mot åldersrelaterade ögonsjukdomar såsom starr. Färska blåbär sägs kunna vara lösande medan till exempel blåbärssoppa är stoppande. Också torkade bär och blad kan användas som te för att motverka olika magproblem. Det är framför allt garvsyran och tanninerna i blåbären som ger den positiva effekten vid magbesvär. Blåbär är kalorifattigt men innehåller fibrer som gör att blodsockret håller sig på en jämn nivå, vilket alltså kan förebygga både diabetes och viktökning, då det även lindrar sötsuget. Pektinerna i blåbär bildar en geleliknande konsistens i tarmen, vilket påverkar med vilken hastighet näringsämnen tas upp – om man får tro på folkmedicinen alltså. Skeptiker håller med om att antocyaninerna har dessa effekter när de kommer in i kroppen men att de tas upp dåligt ur tarmen varför effekten skulle vara överskattad. Men återigen verkar den gamla bondekunskapen få rätt – lyssna på forskaren Sandrine Thuret, gruppledare vid avdelningen för neurovetenskap och mental hälsa, i hennes TED-talk kring vuxen neurogenes – det vill säga nybildning av hjärnceller i vuxen ålder. Det fick man ju länge lära sig att det inte kunde ske och som lever kvar som en myt hos de flesta, även välutbildade, äldre. Hon beskriver hur cirka 700 nya celler bildas varje dag i området i hjärnan som heter hippocampus. Det låter inte mycket jämfört med de flera miljarder hjärnceller vi har men för detta relativt lilla område så innebär det ändå att alla hjärnceller här har nybildats av vuxen nytillväxt vid femtio års ålder. Är det här något viktigt område i hjärnan då – vilka funktioner står det lilla grå området i centrum av hjärnan för? Jo, inget mindre än de väsentliga delarna inlärning, minne, humör och känslor. Deras forskning visar en direkt koppling mellan nybildning av celler i hippocampus både till ett väl bibehållet starkt minne och undvikande av depression, och som båda var starkt kopplade. Vad är då deras slutsats för att stärka nybildningen av hjärnceller i hippocampus? Jo, sammanfattningen så här långt (2015) är: Kaloriminskning med 20 till 30 procent, Återkommande fasta – lång tid mellan måltiderna. Flavonoider, Omega-3-fettsyror, Mat med tuggmotstånd (fibrer), Avslappning, Regelbunden motion samt Intellektuell, skapande aktivitet – såsom inlärning – är mycket bra medan långvarig stress och sömnbrist är mycket dåligt.

Då har vi ju aktiviteten som ger lösningen på nästan alla dessa punkter – Då förstår vi verkligen hur klokt det är, och hur kloka vi blir av att vi själva tar en cykeltur ut i skogen och själva plockar oss ett rejält förråd av blåbär och då gärna tillsammans med trevligt stimulerande och avslappnat sällskap, eller ensamt lyssnandes till skogens brus och kvitter, skön musik eller en podcast med t.ex. ny kunskap om vår nödvändiga omställning.

Vid ett sådant här underbart bärår och med lite träning så har man efter ett tiotal trevliga timmar i bärskogen och lika mycket med fiffig rensning nått ett årsbehov på en deciliter om dagen för var och en i hela familjen. Är inte det klokt på alla sätt och vis kanske!?